Förstå då min glädje när jag sent omsider upptäcker att det finns en filosofisk gren som i moderna ordalag kan orda för exakt det jag som kände behov av att skissa fram från grunden här i min mörka internetkammare. Mönstrism är bara en något klumpig ompaketering av idealism, det vill säga tanken att allt i existensen är olika varianter av mentala processer. "The universe is mental" visar sig vara sant på mer än ett sätt, så att säga. Det här är förstås en filosofi med urgamla rötter, vilket jag också kommenterade vad gäller min Mönstrism, men i och med modernitetens tidevarv så föll dess tankar totalt ur modet och de få profiler som argumenterade för den har med lätthet kunnat ignoreras. Idag, däremot, i tider när vår vetenskap börjar bukta ut och in av sina märkliga, kontraintuitiva fynd och i en tid där vi börjar acceptera att vi har återfunnit gudar i materiell form så är det betydligt svårare att ignorera idealismens förkämpar. Den som får sägas stå främst i ledet är brasilianaren Bernardo Kastrup. Kastrup är en relativt oborstad, rättfram psykonaut som helt sonika tröttnade på sin materialism och arbetade fram en idealistisk modell med hjälp av stor inspiration av C.G Jung. När jag tog mig tid att förstå hans tankar så insåg jag snabbt att jag, som har noll doktorsavhandlingar i kontrast med Kastrups två, inte längre behöver anstränga mig för att bygga upp ett språk för existensens strukturer - det finns intellekt på samma planhalva som redan kommit betydligt längre än jag någonsin kan göra. Den här texten är alltså ett sätt att deklarera att jag ämnar lägga till ännu en etikett på mitt tänkande. Numera är jag alltså, medvetet, idealist. Jahaja.
Jag tänkte också använda utrymmet för att diskutera ett bildspråk jag tar till för att närmare förstå den mänskliga tillvaro vi befinner oss i och varför den har kommit till. Hos Kastrup så är vårt fysiska universum en manifestation av "Mind at large" (Det finns ingen tillfredsställande översättning av termen på svenska som jag känner till och jag kommer därför skriva "Gud" istället, men notera gärna att Kastrup själv undviker att använda G-ordet även om han är medveten om att "Mind at large" mest är en omskrivning av denna term) subjektiva upplevelse. En subjektiv upplevelse tar den fysiska formen av en hjärna och Kastrup menar alltså att vi bokstavligen talat befinner oss inuti en hjärna. Att vi själva har en subjektiv upplevelse som inte ter sig som att den är Guds utan ett normalstort sinne tillsammans med en rad andra av samma begränsade storlek beror enligt Kastrup på att Gud ägnar sig åt vad han kallar för "dissociativa processer". Det vi tänker på som liv och till synes separata medvetanden är en mental process där Gud distanserar sig från sig själv och därmed kan se sig själv inifrån och där allt som inte ingår i den dissocierade delen reflekteras tillbaka som en värld som upplevs vara utanför en själv. Detta fenomen kan observeras hos människor med dissociativt syndrom, även känt som personlighetsklyvning, och där patienternas "alter egon" fysiskt kan hittas som separat aktiverade energicentra i hjärnan. När patienten har en upplevelse av att vara någon än sitt vanliga jag så aktiveras en konkret, fysisk del av hjärnan som motsvarar denna upplevelseprocess. Samma sak med oss versus Gud. Det är lite väl mycket sagt att därför kalla Gud för en mentalsjuk varelse, men det är åtminstone en korrespondens som kan användas för att förstå vad som menas med en "mental process". Hos Kastrup är allting mentala processer och alla mentala processer får en fysisk motsvarighet. Allt andligt är materiellt, all materia är andlig aktivitet.
Kastrup använder en annan bild för att illustrera vad som pågår där han liknar existensen vid ett hav av medvetande. I detta hav pågår ständiga rörelser och tid till an så bildas strömvirvlar. Strömvirvlarna är lokaliserade, till synes begränsade, medvetanden och innanför dessa strömvirvlar kan det tyckas som att det existerar något annat än vatten och hav - virveln själv. Men mer korrekt vore att se att det fortfarande bara finns ett och samma hav och att virvlarna är den aktivitet som havet ägnar sig åt när det är i rörelse. När havet stillar sig så upphör virveln det är som det aldrig har funnits utan havet återgår till att vara enbart vatten rakt över. När vi därför ägnar oss åt aktiviteter som tar oss utanför vår strömvirvel "i förtid", innan vi upphört att existera, så får vi tillgång till havet av medvetande som omger oss. Vi ser en närmast ofattbart stor mental existens som övergår allt förstånd vi kan uppbringa och får oss ett rejält sjå att bygga in det i en modell som får plats i den virvelström vi bebor. Det här är inte spekulation, även om "medvetandets hav" är en bild så existerar vad den representerar utan minsta tvekan. Om du inte tror mig så ta 5 gram psilocybin på fastande mage i kompakt mörker och återkom sedan. Medvetandets hav är ett demonstrerbart faktum som finns fullt tillgängligt i alternativa medvetandetillstånd. Punkt, lite.
Även om jag tycker om Kastrups bild och tycker att den är högst användbar så känner jag också att den har sina begränsningar. En strömvirvel är inte tillräckligt olik en vattenmassa för att tillfredsställande kunna korrelera den upplevelse vi har av separation gentemot en tänkt andlig värld. Jag skulle därför vilja komplettera med en bild av en gigantiskt stor skog eller liknande naturområde. I denna skog finns det människor som byggt sig hus och efterhand också byar och mindre städer. Människorna i dessa byar kan i sina hus känna att de är "inomhus" och när de umgås i sitt samhälle kan de känna att de fått till en "civilisation" som på ett distinkt sätt skiljer sig från naturen därute. Mänsklig tillvaro är något annat än vad djur och växter håller på med, vi gör ju så väldigt andra saker. Men. Från skogens perspektiv stämmer inte denna känsla. Husen och byarna inne i skogen är fortfarande skogen, det spelar ingen roll att människorna i byn är andra saker än kaninerna eller myrorna, det är skog och saker som händer i skogen alltihop. Myrorna kan mycket väl också ha en känsla av att deras sinnrika stackar skiljer sig från allt det andra och därmed är "onaturligt" och deras upplevelse är att det finns det som är "myrligt" och det som är allmän natur. Spelar ingen roll, skog är skog.
Kastrup använder en annan bild för att illustrera vad som pågår där han liknar existensen vid ett hav av medvetande. I detta hav pågår ständiga rörelser och tid till an så bildas strömvirvlar. Strömvirvlarna är lokaliserade, till synes begränsade, medvetanden och innanför dessa strömvirvlar kan det tyckas som att det existerar något annat än vatten och hav - virveln själv. Men mer korrekt vore att se att det fortfarande bara finns ett och samma hav och att virvlarna är den aktivitet som havet ägnar sig åt när det är i rörelse. När havet stillar sig så upphör virveln det är som det aldrig har funnits utan havet återgår till att vara enbart vatten rakt över. När vi därför ägnar oss åt aktiviteter som tar oss utanför vår strömvirvel "i förtid", innan vi upphört att existera, så får vi tillgång till havet av medvetande som omger oss. Vi ser en närmast ofattbart stor mental existens som övergår allt förstånd vi kan uppbringa och får oss ett rejält sjå att bygga in det i en modell som får plats i den virvelström vi bebor. Det här är inte spekulation, även om "medvetandets hav" är en bild så existerar vad den representerar utan minsta tvekan. Om du inte tror mig så ta 5 gram psilocybin på fastande mage i kompakt mörker och återkom sedan. Medvetandets hav är ett demonstrerbart faktum som finns fullt tillgängligt i alternativa medvetandetillstånd. Punkt, lite.
Även om jag tycker om Kastrups bild och tycker att den är högst användbar så känner jag också att den har sina begränsningar. En strömvirvel är inte tillräckligt olik en vattenmassa för att tillfredsställande kunna korrelera den upplevelse vi har av separation gentemot en tänkt andlig värld. Jag skulle därför vilja komplettera med en bild av en gigantiskt stor skog eller liknande naturområde. I denna skog finns det människor som byggt sig hus och efterhand också byar och mindre städer. Människorna i dessa byar kan i sina hus känna att de är "inomhus" och när de umgås i sitt samhälle kan de känna att de fått till en "civilisation" som på ett distinkt sätt skiljer sig från naturen därute. Mänsklig tillvaro är något annat än vad djur och växter håller på med, vi gör ju så väldigt andra saker. Men. Från skogens perspektiv stämmer inte denna känsla. Husen och byarna inne i skogen är fortfarande skogen, det spelar ingen roll att människorna i byn är andra saker än kaninerna eller myrorna, det är skog och saker som händer i skogen alltihop. Myrorna kan mycket väl också ha en känsla av att deras sinnrika stackar skiljer sig från allt det andra och därmed är "onaturligt" och deras upplevelse är att det finns det som är "myrligt" och det som är allmän natur. Spelar ingen roll, skog är skog.
Husen är våra egotistiska upplevelser, våra till synes begränsade sinnelag. När vi är inne i huset får vi känslan att vi är inomhus, att det finns det som är "inne i huset" och "ute i skogen". Vi ägnar stor tid till att göra vår hus beboeliga. Vi konstruerar och dekorerar allsköns olika rum, vi befäster taket och väggarna och uppdaterar ständigt vad vi vill ha innanför och utanför. Vi ser till att plocka in växter och artefakter från skogen därute - vissa vill ha mycket sådant, andra mindre - men de flesta av byns invånare tycker det är oerhört viktigt att ha stabila och robusta hus. Skogen är en nyckfull plats och det kan finnas mycket icke-önskvärt därute. Byn själv står för den arena där vi kan agera med andra egotistiska agenter, det vill säga vårt fysikaliska universum och vårt normala, nyktra medvetandetillstånd. Byn är en civilisation och det är en korrekt känsla av att det är något särskilt med civilisation kontra natur, men det är likafullt felaktigt att tro att civilisation är något helt annat än natur. Både för oss som i bilden så är civilisation något som naturen sysslar med. Det är hennes aktivitet och det är Gaia som "mänsklar" sig när människans historia vindlar fram - det är inte vi som uppstår någonstans utifrån och bebor Gaia på ett artificiellt eller parasitiskt vis. Hon är oss och vi är hon, precis som skogen i bilden är husen, byarna och människorna som fått för sig att de skiljer sig från skogen.
Och på samma sätt som de flesta av oss känner starkt behov av att lämna stadslivet för att "ta sig ut i naturen" regelbundet - trots att vi alltid, per definition, befinner oss i naturen - så är det viktigt för människorna i vår bildskog att ta sig utanför sina hus och bygränserna och spendera tid i skogen. En del av dem har tyvärr tappat förmågan. De har byggt sina hus så starka och robusta att de inte längre kan ta sig utanför dörren, ännu fler har fått en sådan rädsla för vad som kan finnas ute i skogen att de aldrig tar sig utanför bygränserna. De känner bara till civilisationen och mänskligt form av liv. De förstår på ett sätt att alla djuren och växterna de interagerar med hör hemma i skogen, men bara vagt och förresten så interagerar de mest med husdjur och planterade grödor. Känslan för "verkligt skogsliv" har i deras paranoia blivit otillgängligt för dem och de har i princip glömt vad det är de saknar i vilket fall som helst.
Det är så vårt andliga tillstånd ser ut just nu. Vi är så fokuserade på vårt fysiska plan och dess realiteter att vi har oerhört svårt att tänka i andliga termer och att se hur allt är olika andliga dimensioner i ett intrikat samspel. Många av oss är uppslukade av våra egotistiska projekt och kan bara med mycket möda förstå sådant som inte går jämt upp med det som är innanför egots väggar. Problemet är dock att våra hus inte finns kvar för alltid. Skogen som vi använder som bild genomlider regelbundet svåra stormar och även gigantiska skogsbränder och över tid så kan aldrig byarna överleva. Enskilda hus går sönder i varje storm och i bränderna utplånas hela byar (de blir aldrig fullgoda städer). Med andra ord: vi dör och vi vet att vår planet, vårt solystem och även själva universum lever på lånad tid. Till slut måste vi lämna detta fysikaliska plan och även om vi skulle lyckas bli odödliga så kommer även det fysikaliska planet i sig att utplånas. Vi måste alltså fly ut i skogen förr eller senare och många av oss ogillar detta faktum starkt så till den grad att det kan paralysera oss av fruktan.
Det andlig verksamhet och träning går ut på kan i detta perspektiv sägas vara att "vandra i naturen". Den andligt medvetna vill inte vara oförberedd på den dag när stormen kommer för att riva ner just dess hus och ägnar sig därför att på olika sätt "dö i förtid". Inte i ett förakt för livet eller tillvaron i civilisationen utan för att hon, om än aldrig så vagt, inser att civilisationen inte är hennes hem. Att hon först och främst är en varelse av skogen, som sedan råkar ägna sig åt civilisationsbygge - men för att känna sig riktigt tillfreds med sig själv måste hon känna till skogen och det som skogen vill säga att hon är.
Och på samma sätt som de flesta av oss känner starkt behov av att lämna stadslivet för att "ta sig ut i naturen" regelbundet - trots att vi alltid, per definition, befinner oss i naturen - så är det viktigt för människorna i vår bildskog att ta sig utanför sina hus och bygränserna och spendera tid i skogen. En del av dem har tyvärr tappat förmågan. De har byggt sina hus så starka och robusta att de inte längre kan ta sig utanför dörren, ännu fler har fått en sådan rädsla för vad som kan finnas ute i skogen att de aldrig tar sig utanför bygränserna. De känner bara till civilisationen och mänskligt form av liv. De förstår på ett sätt att alla djuren och växterna de interagerar med hör hemma i skogen, men bara vagt och förresten så interagerar de mest med husdjur och planterade grödor. Känslan för "verkligt skogsliv" har i deras paranoia blivit otillgängligt för dem och de har i princip glömt vad det är de saknar i vilket fall som helst.
Det är så vårt andliga tillstånd ser ut just nu. Vi är så fokuserade på vårt fysiska plan och dess realiteter att vi har oerhört svårt att tänka i andliga termer och att se hur allt är olika andliga dimensioner i ett intrikat samspel. Många av oss är uppslukade av våra egotistiska projekt och kan bara med mycket möda förstå sådant som inte går jämt upp med det som är innanför egots väggar. Problemet är dock att våra hus inte finns kvar för alltid. Skogen som vi använder som bild genomlider regelbundet svåra stormar och även gigantiska skogsbränder och över tid så kan aldrig byarna överleva. Enskilda hus går sönder i varje storm och i bränderna utplånas hela byar (de blir aldrig fullgoda städer). Med andra ord: vi dör och vi vet att vår planet, vårt solystem och även själva universum lever på lånad tid. Till slut måste vi lämna detta fysikaliska plan och även om vi skulle lyckas bli odödliga så kommer även det fysikaliska planet i sig att utplånas. Vi måste alltså fly ut i skogen förr eller senare och många av oss ogillar detta faktum starkt så till den grad att det kan paralysera oss av fruktan.
Det andlig verksamhet och träning går ut på kan i detta perspektiv sägas vara att "vandra i naturen". Den andligt medvetna vill inte vara oförberedd på den dag när stormen kommer för att riva ner just dess hus och ägnar sig därför att på olika sätt "dö i förtid". Inte i ett förakt för livet eller tillvaron i civilisationen utan för att hon, om än aldrig så vagt, inser att civilisationen inte är hennes hem. Att hon först och främst är en varelse av skogen, som sedan råkar ägna sig åt civilisationsbygge - men för att känna sig riktigt tillfreds med sig själv måste hon känna till skogen och det som skogen vill säga att hon är.
Idealismen skänker mig en kristallklar blick för vad jag håller på med i min andliga strävan. Medvetandets hav, eller skog, är min födslorätt och när jag förädlar min andliga identitet så gör jag mitt egohus mer öppet och tillgängligt för skogens natur att samspela med det jag, av ren nödvändighet, behöver ha innanför. Jag är inte längre arg eller hatisk på att vara innanför en konstruktion jag inte kan minnas att jag byggt, men jag ägnar fortsatt stor energi för att få huset att korrekt reflektera min etablerade identitet som andlig skogsvarelse som inte på något relevant sätt kan skiljas från skogens eget väsen. Det är därför jag gör det jag gör och jag hoppas att allt fler av skogens invånare kan släppa taget om sina rädslor och försöka hänga med. Vi har ett gäng rejält spännande och givande skogsvandringar att bege oss ut på om vi bara vill.
*
*
Det går att fråga sig varför skogen mänsklar sig på det här viset? Varför är den andliga sfären så inriktad på dissociation och att begränsa sig i sådan grad att det tycks uppstå faktisk separation och därmed så mycket lidande och andligt mörker. Vad är poängen? Det bistra svaret är att det inte går att veta. Det finns i Guds perspektiv ett oändligt antal skäl till att bete sig just så som Gud gör och på samma sätt kan man säga att det görs av inget skäl alls. Det bara händer och det enda vi kan göra är att så rakt som möjligt erkänna att det äger rum. Att vi faktiskt är Guds ageranden och att "hans" natur inte kan skiljas från vår egen.
Det enda någorlunda tillfredsställande svar jag kan få till är att peka på min mönstristiska vision och konstatera att Gud "andas". Existensen är Guds kosmiska andetag och Guds ande färdas i två motsatta riktningar. I ena riktningen, den negativa, så skiljer sig Gud från sin natur så mycket som det går. "Han" blir mörk, ignorant och begränsad. "Han" glömmer av sin oändliga natur och ser sig själv från ett skarpt, begränsat perspektiv där det mesta av "hans" natur hamnar på utsidan och bildar världar och universum. Detta görs till det att upplevelsen blir full av lidande och motstånd, då minns "han" sin egentliga natur och ser till att vända i andra riktningen. Guds andra riktning, den positiva, kännetecknas av kärlek, av den djupa insikten att Gud är hel med sig själv och inte kan sakna någonting. Att allt som uttrycks i existens är "hans" egen natur, denna igenkänning gör att den positiva riktningen blir fylld av ljus, förståelse och öppenhet - ett tillstånd där varje gräns blir möjlig att överskrida, "kärleken övervinner allt" är en av våra klyschor och sägningar blir klyschor för att de är sanna. Gud är kärlek och ju mer vi ägnar tid i den andliga skogen desto större förmåga får vi att förstå hur sant detta faktum är. Den positiva riktningen pågår tills dess att det blir för ljust och Gud enkelt sagt blir förblindad av sin egen naturs överväldigande härlighet - denna känsla är också en form av lidande vars kvalité inte skiljer sig nämnvärt från det lidande som upplevs när den negativa riktningen blivit för stark. Då behöver "han" backa bandet igen - gå i den negativa riktningen tills "han" är på en plats där det går att se existensen på ett sätt som är tillräckligt gott.
Det enda någorlunda tillfredsställande svar jag kan få till är att peka på min mönstristiska vision och konstatera att Gud "andas". Existensen är Guds kosmiska andetag och Guds ande färdas i två motsatta riktningar. I ena riktningen, den negativa, så skiljer sig Gud från sin natur så mycket som det går. "Han" blir mörk, ignorant och begränsad. "Han" glömmer av sin oändliga natur och ser sig själv från ett skarpt, begränsat perspektiv där det mesta av "hans" natur hamnar på utsidan och bildar världar och universum. Detta görs till det att upplevelsen blir full av lidande och motstånd, då minns "han" sin egentliga natur och ser till att vända i andra riktningen. Guds andra riktning, den positiva, kännetecknas av kärlek, av den djupa insikten att Gud är hel med sig själv och inte kan sakna någonting. Att allt som uttrycks i existens är "hans" egen natur, denna igenkänning gör att den positiva riktningen blir fylld av ljus, förståelse och öppenhet - ett tillstånd där varje gräns blir möjlig att överskrida, "kärleken övervinner allt" är en av våra klyschor och sägningar blir klyschor för att de är sanna. Gud är kärlek och ju mer vi ägnar tid i den andliga skogen desto större förmåga får vi att förstå hur sant detta faktum är. Den positiva riktningen pågår tills dess att det blir för ljust och Gud enkelt sagt blir förblindad av sin egen naturs överväldigande härlighet - denna känsla är också en form av lidande vars kvalité inte skiljer sig nämnvärt från det lidande som upplevs när den negativa riktningen blivit för stark. Då behöver "han" backa bandet igen - gå i den negativa riktningen tills "han" är på en plats där det går att se existensen på ett sätt som är tillräckligt gott.
Denna process pågår, ska man komma ihåg, utan tid. Gud är med andra ord alltid fullt ut hos sig själv i den positiva riktningen och fullt ut "förlorad" i den andra. Gud är samtidigt Kristus och Lucifer i Inguz' terminologi och alla medvetna rörelser är samtidigt lika mycket Guds medvetande i alla möjliga stunder. Existensen är alltid fulländad, alltid perfekt, alltid i ett solitt bodi soha och kan aldrig ha en annan kvalité. Gud är alltid salig oavsett de tillstånd som utspelar sig när "han" ägnar sig åt sin andning. Det är en "strange loop" som aldrig är på väg någon verklig stans och aldrig utvecklas i vår mening av ordet. Det äger rum för skälet att äga rum, kort sagt. Det är mig så oerhört fascinerande och jag är väldigt tacksam för att jag någonstans klarar av att med mitt mycket ringa förstånd greppa att det är såhär verkligheten är strukturerad.
Om jag klarar av att få förståelsen formulerad så att andra kan höra vad jag säger är däremot en annan fråga, men det är inte främst för att bli hörd som dessa texter skrivs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar