Det är dags att skriva om Gud igen. På den här bloggen har jag kunnat dokumentera ett antal av de svängningar som jag har gjort när det kommer till hur jag tänker om gudsbegreppet som sådant och hur jag vill försöka relatera till det därefter. På många sätt har det varit frustrerande att det är så svårt att hamra fast och få grepp om vad Gud som ord vill vara för mig, å andra sidan så är det antagligen så rimligt det bara kan bli att den term vi använder för det högsta tänkbara i existensen så att säga vägrar så still ens i en aldrig så subtil och nyanserad definition.
Likväl. I dessa dagar när jag på många sätt har lyckats forma nya rötter i mitt andliga tänkande i sådant som den nonduala principen, Idealism och biblisk symbolism så känner jag att hur jag ser på Gud verkar ha hamnat i ett läge då det faktiskt står någorlunda still. Mina tankar om det är nu såpass stora och vidlyftiga att även om jag utan tvekan inser att verkligheten fortfarande kan hitta än mer sinnrika sätt för att slå sönder det (och jag välkomnar det i så fall mer än gärna) så är det ändå så att dessa tankar är mig såpass intressanta och spänstiga att jag gärna försöker dela med mig av dem - om så bara för att lyckas formulera dem på ett sätt som också personer som inte grävt ner sig i ett kaninhål fullt av nonduala nonsenstankar överhuvudtaget kan förstå vad jag försöker säga. Det har hittills inte gått.
Nåväl. Gud är i konventionell mening något vi använder för att beteckna det "största vi kan tänka oss". Vårt ursprung i en mening, det ideala i en annan och det ytterst goda i ytterligare en tredje. I klassisk kristen tradition så har Gud illustrerats som en person, en entitet i sin egen rätt. Det ska starkt påpekas att jag inte har något emot denna bild, men en konsekvens är onekligen att många genom historien mött denna bild med förvirring och till slut närmast förakt. Det blir för orimligt. Gud som person blir lätt ett spaghettimonster som vi genom rationella och vetenskapliga landvinningar undan för undan kan mota bort ur existensen. Till slut har "han" ingenstans att gömma sig och vi kan triumfatoriskt deklarera att Gud inte existerar. Oj.
Det må vara hur det vill med den saken, men vårt behov av att ha ett begrepp för det "största vi kan tänka oss" har ingalunda försvunnit bara för det. Gud som person var aldrig något annat än en bild, något religionen använder för att individen ska kunna relatera till verkligheten begreppet vill peka på, på ett sätt som blir fruktbart och meningsfullt. Kristendomens svaghet är att den inte kunnat ha distans till sina bilder och doktriner när frukterna som kommer av dem inte längre är tillräckligt goda, genom historiens lopp har kristendomens skatter alltför många gånger förvandlats till idoler och guldkalvar. Religionen har lyckats förvilla bort sig själva i sin egen betydelse och tradition och förlorat fokus på det som spelar någon substantiell roll. Verkligheten själv, verkligheten inunder alla bilder, tankar och symboler.
Det jag vill försöka formulera i denna text är mitt eget språk för vad denna verklighet är för någonting. Låt mig börja med att göra det klart redan från början. Gud är verkligheten. Från början till slut och det finns ingenting annat än Gud. Det kan det inte göra. Gud är A och O och någonting som var innan någonting började och som kommer fortsätta att vara när allting sedan når sitt slut är allting. Det som är oändligt kan inte existera jämsides med det som är ändligt, det måste vara antingen eller. Antingen finns Gud och ingenting annat än Gud eller så kan Gud inte ha någon form av existensberättigande oavsett hur vi än definierar existens.
Så finns Gud? Mitt svar idag måste vara ett absolut ja, även om det är ett lika hårt nej mot de flesta av de konventionella definitionerna. För att motivera mitt svar så vill jag använda kanske det mest löjliga, men också det mest uppenbara av argument, nämligen: Vi pratar om Gud. Vi diskuterar begreppet, vi vrider och vänder på definitionerna - vi försöker förstå vad "det största" kan vara på än det ena, än det andra sättet. Med andra ord; det finns rymd, det finns kontrast och därför måste det finnas ett ursprung, en källa, en grund som allt annat av våra diskussioner och perspektiv utgår ifrån. Existens pågår, att det är så och att Gud finns i någon mening är så självklart att jag regelbundet förstummas av att folk kan betvivla och förneka att det förehåller sig så. Hur förkastligt har gudsbegreppet blivit när folk inte intuitivt kan inse att det i grund och botten betecknar det som är när inget annat är och som därför - likt skärmen som all denna text befinner sig på- åtminstone är den bakgrund som allt som finns så att säga finns på.
Med det sagt behöver vi slå fast en annan sak extremt strikt. Gud är inte ett objekt, inte en entitet, inte ett fält eller en kraft som kan inneha någon som helst egenskap. Gud är tom. Det är så därför vi måste på djupet förstå att Gud är självständig från alla former av orsak och verkan. Det är ett axiom i teistisk tro att Gud är alltings ursprung och motfrågan "men vem eller vad orsakade Gud " är därför oerhört frustrerande, men det har sin grund i att många teistiska traditioner slarvar med att klistra på diverse egenskaper till Gud som mycket riktigt kräver en förklaring. "Hur blev Gud sån och inte sån, kan han välja att vara si, men inte så? Om inte, är han verkligen allsmäktig?" Teister gör det av goda skäl, vi behöver strukturera upp verkligheten för att kunna förstå den och att placera vissa fenomen och attribut på Gud - såsom allsmäktighet, allvetande och allgodhet - gör att vi kan se verkligheten från ett visst ljus och därmed nå dimensioner av förståelse som inte är tillgängliga utan denna initiala uppdelning.
Såhär långt i processen behöver vi dock förstå vikten av att göra oss av med dem. Nej, Gud har inte ens de egenskaper som jag benämner som trippel-A, de är inte subtila nog för att få plats i Guds attributlösa varande. Däremot har Gud just det, varande. Gud är. Det kan till och med sägas att Gud är varande. När vi finns till för att diskutera frågor som dessa så kan vi bara göra det i och genom det varande som är Guds hela natur. Det finns inte utanför "honom", försök att känna till något om något som inte är. Försök att göra det utan att vara själv. Vi är beroende av detta primära varande för allt annat i det vi kallar existens.
Detta är så oerhört uppenbart att det också blir så väldigt lätt att missa, samtidigt som det är tämligen omöjligt att beskriva på ett begripligt sätt. "Varande" kan aldrig vara en objektiv kvalité, något som finns, det är den kvalité som alla objekt finns till genom och utan den försvinner allt, per definition. Om Gud är detta så faller vissa saker på plats. Till exempel så kan vi förstå att trots att Guds varande saknar alla beskrivbara attribut så är allting i existensen något som beskriver, illustrerar och färglägger just detta varande. Det vi ser, hör, rör vid och känner av kan bara vara sådant som är av Gud själv. Allting som finns till i varandet talar om vad det är att vara. Också detta närmast per definition. En sak som existensen talar om är att den är oändlig, det finns inget slut på den och heller ingen början. Den är oerhört vid och omfattande, vilket på många sätt skrämmer oss vettlösa. Vi ägnar därför stor möda åt att strukturera upp gränser, linjer, definitioner, vad som helst som får existensens oändlighet att bli något mer hanterbar. Dessa gränsdragningar blir till historier och historierna växer sig till sagoversum som till slut blir så livskraftiga att de kan ta sig an att försöka förklara Gud själv, oändligheten som gränsdragningarna är till för att kartlägga. Problemet blir alltså: "Var stoppar vi in Gud?" och Gud kan inte stoppas in i något sagoversum som handlar om varandets oändlighet. Gud är denna oändlighet och allting som sagoversumet handlar om är om Gud själv. Varenda liten bit.
Det blir för mycket för oss och vi vänder på klacken vad gäller att förstå Gud och fokuserar istället på att berätta historier om det gudomliga som vi kan förstå. Vi bygger pantheoner, vi föreställer oss himmelska stridskamper mellan ont och gott, producerar myt efter myt som säger att de handlar om Gud, men som enbart handlar om oss och vårt våghalsiga projekt att försöka stycka upp det som inte kan styckas upp, dela det som är odelbart. Det ska understrykas, denna process är inte dålig, inte olämplig eller problematisk - denna är bara del av den negativa polaritet som existensen består av och som strävar efter separation och självständighet kontra den positivas fokus på kärlek och allomfattning. Ingendera riktning är god eller ond, det enda som kan sägas är att den positiva står högre i hierarkin eftersom den är sann. Existensen är kärlek och omfattar allt i sig själv, alla gränsdragningar och uppdelningar måste vara av ren illusorisk natur.
Varför är det så? Om vi accepterar att Guds varande är tomt på attribut och egenskaper så kan vi också säga med rätta att Gud är ingenting. Försök skapa en gräns i ingenting. Försök göra en uppdelning. Försök säga var ingenting börjar och ingenting slutar. Försök hitta någonstans i detta ingenting där det råder disharmoni eller annan form av upprördhet. Det kan inte vara där för då har vi någonting istället för ingenting. Därmed kan vi veta att trots att Gud, nu per definition, saknar egenskaper så är "han" likafullt oändlig, evig och i fullständig harmoni med sig självt. Det är vad Gud är. Det är detta som existensen uttrycker. Inte för att Gud på ett mänskligt medvetet sätt har skapat existensen att vara på detta vis utan för att Gud är sådan. Motsättningen mellan Guds egenskapslösa varande och existensens oändliga egenskaper där det finns gott, ont, disharmoni, skillnader och uppdelningar är någonting som bara syns innanför illusionen. Gud vet ingenting annat än sitt eget varande, Gud är ingenting annat än sitt eget varande och existensen är Guds egen polaritet - existens har attribut utan varande där Gud har varande utan attribut - som uttrycker detta med allt sitt, Guds, varande.
Man kan fråga sig varför det uppstår illusioner, varför det går att tro att en är någonting som är i strikt kontrast med Gud, men det är ett ämne för en annan text. Det här handlar enbart om Gud, det största, totaliteten, verkligheten som saknar all form av uppdelning. Det vackra med denna förståelse av Gud är att det inte grundar sig på doktriner eller trossatser. Det är istället fullt ut grundat på erfarenhet. Om du sätter dig ner och på djupet försöker hitta de uppdelningar som du säger dig tro på så kommer du förr eller senare finna att de aldrig tar verklig form. Det enda som finns är ditt eget varande. Det enda som finns i varandet är en ström av olika upplevelser som allesammans bildar en aldrig sinande helhet av än det ena än det andra sinnesintrycket. Du är inte där. Bara ditt varande, som är detsamma som alla andras varande, inklusive Guds. Det enda som är, som någonsin har varit och kommer att vara är varandet själv. Du behöver inte tro att det är så, pröva istället och se att det är sant.
Halleluja nånstans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar