Världen består av en enda varelse. Medvetande är inget som går att splittra, det är inte möjligt att ha "två" av den substans som finns utan att någonsin existera enligt våra tankar kring det ordet. Denna Ena Varelse består av fyra "nivåer" som jag lyckats identifiera och vars struktur ger upphov till den värld som vi tycker oss befinna oss i. Nedan följer en beskrivning av dessa nivåer.
Återigen känner jag att jag behöver understryka om detta forums natur, det är tankar från ytterkanten från någon som studerar och tänker högt för att lära sig själv, inte för att undervisa andra från någon inbillad hög häst (jag har skrivit såna texter också, men tack och lov är de begravda i min djupaste digitala skrivbordslåda). Med det sagt, låt oss börja:
Fadern
Fadern är oändlig och han är En. Han är därmed Alkemisten och som Fadern så är det Alkemisten i sitt vilande läge. Fadern ser ingenting, vet ingenting annat än sitt oändliga varande och det finns inget som går att se, det finns inget som går att vara som är utanför Faderns oändlighet. Faderns tillvaro är det som i Öst gärna kallas för Nirvana, det är varande där all form av nyans, skillnad eller dualitet är utsläckt, eller fullbordad. Nirvana är fortfarande ett sant varande, vilket vi lätt missförstår i Väst, men i en form det är strikt omöjligt att göra några uttalanden om. Kring Faderns varande måste apofatisk teologi idkas fullt ut, annars begår vi oundvikligen digra misstag.
Sonen
Sonen är liksom Fadern En och därför också Alkemisten. Sonen är Alkemisten i hans aktiva läge, Sonen är Fadern i rörelse. Det är genom Sonen Fadern talar och säger sitt Jag Är, sitt Logos och sitt Oum och därmed skapar världen. Det är i Sonen Fadern känner sin översvallande kärlek, sin omistliga frid, sin extatiska glädje och sin allomfattande salighet. Sonens lycka överstiger alla gränser och detta uttrycks främst i hans ständiga kreativitet och skapande. Det är Sonen som skapar oss, till sin renaste avbild.
Skapelsen
Sonen, liksom Fadern är perfekta och fullkomliga och är därmed oförmögna att skapa någonting som inte delar deras fullkomlighet. Skapelsen är därför utan minsta brist eller fläck utan fullkomligt hel och den har aldrig någonsin försvunnit eller upphört att gälla - därom kan Bibelns berättelser förvirra vid en ytlig läsning - utan finns kvar i sin fulla, goda prakt lika mycket nu som någonsin förut. Det som gör att vi inte känner igen den är att den saknar gränser, det finns inga murar i Skapelsen. Nyanserna, gradskillnaderna som uppkommer i Skapelsen och som inte återfinns i Fadern är fortfarande utan åtskillnad. Det är inte möjligt att tala om dem. Det finns inte svart eller vitt i meningen att dessa motpoler är i en samberoende existens, den enas existens är liktydigt med den andres trots att de i sin natur totalt kontrasterar varandra.
Det är till denna nivå vi återuppstår till varje gång vi har genomgått frälsningen. När vi är här ser vi att vår gamla identitet inte utsläcktes när vi lät den dö från oss själva utan den går att känna igen, men nu förstås den i relation till allt det andra i Skapelsen. Vi blir allting som finns och kan vårda, älska och prisa vår personliga del av den utan att mista eller förminska värdet av något av allt det som tycks ligga utanför oss själva. Denna insikt och detta seende är det sanna Paradiset, det sanna Eden och det är möjligt för var och en av oss att stiga in i det här och nu. Förvisso är priset in högt, ängeln med draget eldsvärd står fortfarande kvar, men den som vågar tro på att återuppståndelsen är en verklighet även för oss har ingenting att frukta av den död som ängeln skänker.
Synden
Tillvaron i Syndens rike uppstår när nyanserna och gradskillnaderna inom Skapelsen förstärks så starkt så att de till sist splittras. Kunskapen om gott och ont, insikten om att det är möjligt att se en distinktion mellan det Svarta och Vita i Skapelsens skeptrum, formar ett seende som ger upphov till förskräckelse och rädsla. Rädslan skapar självförakt, skam, skuld och självhat och allting i Guds natur skjuts ut över det som nu upplevs vara Universum. Guds natur splittras upp i ziljarder av varelser, alla fullständigt livrädda och i denna tillvaro ska vi nu förväntas leva ett liv där Guds godhet kan kännas igen.
Det går inte. Syndens tillvaro är en illusion, en hägring, den äger inte rum. Det är Alkemisten, Sonen i rörelse, som har gått för långt i sitt laboratorium och orsakat en överhettning.* Det är förstås ingen verklig fara, men allt mörker, elände och lidande är fortfarande fullständiga realiteter. Syndens tillvaro är Hades, Sheol, dödsskuggans dal och vi som befinner oss här måste anstränga oss både för att behålla vårt liv, liksom för att uppnå någon form av frälsning. Här pågår gråt och tandagnisslan, här är intet annat än kallt mörker medan bröllopsfesten når klimax efter klimax bakom lyckta dörrar.
Ändå har vi ingenting att frukta. Skälet till att det är att alla dessa nivåer av Varelsen Guds väsen bärs upp av kärlek och ingenting annat än kärlek. Fadern förlorar sin identitet i sin kärlek till Sonen, Sonen förlorar sin i sin kärlek till Skapelsen och vi som skapelser är bara fast i Syndens Hades så länge vi känner en kärlek till föremålen och historierna vi hittar här.
För minns en sak, den här världen är inget problem så länge vi känner frid och känner att vi kan glädjas. När glädje råder så är även denna nivå en del av Paradiset, ingen tvekan om det. Det är när vi lider, plågas och önskar oss annorlunda som skyarna förmörkas och platsen transformeras till Hades - men då, när kärleken upphört, är det bara för oss att daska av dammet från våra skosulor och gå härifrån. Dörren till denna plats är bara låst inifrån och när vi lämnar kan vi istället rikta vår kärlek till vår identitet i den hela Skapelsen.
Denna akt är någorlunda svår för den kräver att vi dör från oss själva, den kräver att vi säljer allt vi äger och följer Sonens sätt att vara istället för vår ensamma, syndfulla, persona. Inte ens två kopparslantar kan sparas utan allt måste avlägsnas ifrån oss, ja vi måste även ta vårt kors och låta oss bli hatade och förföljda för hans skull. När vi försöker lämna Hades kommer allting inom oss att försöka få oss att stanna kvar. Vi kommer bli hotade och skrämda med allehanda medel för Hades vill inte bli av med en enda av sina klenoder från Skapelsen. Den här striden är tung, men minns att det inte är vi som människor som för den, utan Sonen och Sonen - vilket är bevisat genom Jesus Kristus seger - kan omöjligen förlora denna kamp. Den kan vara blodig och kan ta år, decennier eller rentav livstider i Hades tideräkning innan den fullt ut är fullbordad, men till slut kommer vi förstå att vi aldrig fanns som syndfulla varelser. Ja, ingen av oss har någonsin syndat.
Det enda vi har gjort är att missta Skapelsens mängder med nyanser för skillnader, splittringar och dualiteter i strid med varandra. När vi slutar se på det sättet kommer vi märka att vi aldrig lämnat Eden, att vi aldrig kan lämna Eden. Att vår sanna varelse är densamma som Guds varelse för att vi, genom Hans vidunderliga kärlek, är Gud. Genom dessa nivåer är vi Fadern, Sonen, Skapelsen och alla ziljarder av varelser vi såg i Syndens Hades, men i den sannaste av verkligheter är det ingen substantiell skillnad på dessa nivåer. De är alla eviga, oändliga och omistligen tillhörande varandra. För varelser som tror att de är ensamma och präglade av synd är detta svårt och närmast smärtsamt att försöka förstå, men den som känner så kan slappna av. Denna realitet är ingenting som kräver ditt förstånds medgivande för att vara rådande, du måste inte förstå modeller av denna typ för att få tillgång till Skapelsens, Sonens och Faderns skatter. I sanning så har du allt det redan, det du måste göra är att känna och uppleva det med ditt hjärta. Se att Guds rike är inom dig, sök det med allt vad du förmår och du ska få allt det andra som de heliga dårarna talar om också.
Allt är i sanning Bodi Soha.
*En enkel bild i eftergift till vår naturliga aversion till världens myckna lidande, men i det högsta av perspektiv så begår inte Aölkemisten något misstag då lidande och rädsla inte är något farligt, det är tillochmed närmast njutbart och något som går att beskriva som gott eftersom dessa negativa kvalitéer ger upphov till sådana skatter av lärande. Lidande och negativt varande är katalysatorer till ett högre typ av varande. För den enskilde är lidande alltid fruktansvärt, men det finns inga enskilda varelser - det finns bara Gud och för Gud är också lidandet något som går att använda för att alltid få till det bästa för den som tror. Och tror på sig själv gör Gud. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar