Inguz' mytologi

Vi kan inte veta något om den yttersta grunden till vår existens. Att någon eller något plötsligt fick för sig att starta igång existensen är ett evigt mysterium och jag tror det är sant för samtliga av oss. Ingen världsåskådning, inga rationella metoder kommer någonsin kunna få ett grepp om denna fråga. Vi kan kalla detta mysterium för Gud om vi vill, vi kan också säga att det inte existerar så som vi vanligen använder den termen. 

Denna startpunkt gav hursom upphov till det som är grunden för vårt universum. Detta grundtillstånd finns tillgängligt i vårt psyke av formen av en allomfattande ljuskälla som många av oss möter när vi står på gränsen till döden, men man kan uppleva det även i icke-traumatiska tillstånd. Jag upplever mig ha varit med om det, jag har inte sett det, men jag kan inte tänka mig att det är något annat hos vårt psyke som kan motsvara den enorma känsla av frid, kärlek och lycka som kan möta en vid ett kristet andedop. Kristna känner igen detta ljus som kristus och många med en kristen världsuppfattning ser Jesus i ljuskällans centrum, men ljuskällans generella kvalitéer kan människor från alla världsåskådningar vittna om att ha upplevt. 

Målet med våra liv är för den religiösa att uppnå en förening med denna existens' fundament. Vi vill det för i detta tillstånd, hos Gud, så har vi tillgång till allt som finns genom alla tänkbara tider. I denna ljuskälla finns gensvaret för alla våra begär, svaret på alla våra möjliga frågor. Ljuskällan är fullkomlighet och vårt sanna hem. 

*

I min mytologi så tänker jag mig hur det i denna ofattbara existens som ljuskällans universum innebär tid till tid formas enorma varelser, vi kan kalla dem för änglar, gudar eller DMT-entiteter och vissa av dessa varelser börjar känna ett intresse för att utforska Guds natur. 

De tar sig ut till utkanten av Gud, det eviga väsendets utmarker och fascineras storligen av det mörker de finner där. De fortsätter sina undersökningar och märker att detta mörker har livgivande kvalitéer, de döper mörkret till “jord” och blir existensens första trädgårdsförening. 

Det som växer ur denna typ av jord är drömmar. Bilder av olika aspekter av det gudomliga universat. Ur denna jord stiger Ra, Oden, Zeus, Jupiter och alla andra gudar upp och börjar leva. Från denna jord kommer, långt senare, också Lewis’ Narnia, Tolkiens Midgård och Rowlings Hogwarts. Innan vi får våra moderna drömmar så har våra änglalika trädgårdsentusiaster märkt att drömmarna tar sig en enhetlig struktur. De upptäcker att Gud spontant antar regelbundna mönster och skapar ett helt nytt universum - inuti sin gyllene ljustillvaro. Drömmarnas kosmos är inte samma sak som Guds totala tillvaro, men är ändå del av dess väsen. Våra trädgårdsmästare kallar denna rika värld för "Psyket" och med insikten att dess bas är den mörka jorden så kallar de att vistas där för “sömn” och förklarar denna akt för helig. Ur sömnen har vi alla kommit, till sömnen ska vi alla gå och vi behöver vistas där med regelbundenhet för att orka finnas till under dagens timmar.

När våra trädgårdskreatörer byggt upp psyket under ett antal eoner insåg de att där fanns tillräckligt mycket stoff och förunderliga ting för att skapa ännu ytterligare ett lager av existens. De prövade och sade “varde ljus” in till Psykets bortre gränser och se, materia började formas. Förtjust märkte de att materian var ännu mer regelbunden och systematisk än det som uppstått från psykets jord. Materian hade inte drömmens kvalité av att ständigt kunna förändras utan det som formades där stannade i sin form under lång tid och ändrades bara långsamt, så långsamt att våra trädgårdsvarelser började hitta ett system för när förändringar tilläts skifta. De kallade detta system för “tid” och insåg att i varje givet ögonblick av “tid” så stod den materiella världen stilla, som en frusen bild. 

De blev ytterst förvånade och uppspelta vid denna upptäckt och började intensivt att skapa ett enormt antal av sådana frusna bilder. De lyckades skapa stjärnor, solsystem, planeter och galaxer. De lyckades få till vatten och små levande varelser och till slut började de fantisera om att gå in i denna materiella form av existens själva. Vissa i föreningen fick nog, de hade experimenterat tillräckligt och de hade börjat längta hem efter Gud, så de tog sig tillbaka och försvann in i Guds eviga ljus. Men ett stort antal stannade kvar och vissa påstår att man kan räkna dess antal till 144 000 stycken änglar, gudar eller DMT-kungar. 

Dessa gudaväsen tog mod till sig och hoppade in i den materiella existensen. De insåg att de förstås fortfarande hade tillgång till psyket och de kallade denna bro kvar till Guds världar för “medvetande” men att de om de ville kunde låtsas om att denna bro inte fanns och att den materiella existensen var allt som fanns och tro att Gud var inte mer än ett oändligt antal frusna bilder i serie efter varandra. 

De började sitt liv i materians existens och fick ett intresse för teater. De skrev och utförde små dramer för varandra, de kallade dessa för “historier” och det bibliotek de byggde upp av alla dessa många berättelser för “Historien” för de insåg att de inte kunde skriva nya dramer utan att ta hänsyn till de som redan skrivits. Det var som om de skrev och uppförde en enda stor berättelse. 

De tyckte om sin teater, var förtjusta över hur kul och spännande det var. Vissa blev så engagerade i dessa dramer att några mer balanserade varelser blev oroliga för dem. De förra verkade inte klara av att släppa sina roller mellan föreställningarna, när de vilade tillsammans i Sömnriket, utan blev som besatta av den allt längre Historien. Ja, vissa av varelserna ogillade att behöva gå av scenen så mycket att de började drömma om att få spela teater för evigt, oupphörligen- “att leva för alltid”- som de kallade det. 

Föreningen kallade samman till ett möte och majoriteten ansåg att denna önskan var ytterst farlig, eller i alla fall osund. Om man aldrig sov så skulle man kunna glömma bron tillbaka till Gud för alltid, argumenterade man. Ja, det var redan känt att många låtsades ha glömt när de spelade sina dramer, men bakom scenen så kom man alltid på att bron fanns och vissa återvände hem för alltid för att vara närmare Guds kärna igen. Gick man aldrig ner till sömnen kunde man riskera att bli galen. 

Det borde undvikas och föreningen beslutade sig för att förbjuda akten att stanna på scenen för alltid. Man måste gå av när ridån går ner. Punkt. 

Minoriteten blev vansinniga och i ett raseri så bestämde de sig för att ge sig av till den materiella existensens bortre gräns för att där bygga en egen scen. Efter att de gjort det så förklarade de krig mot majoriteten, menade att de bara kunde finnas en materiell scen och att det skulle vara deras. Minoritetens scen kom att kallas helvetet och majoritetens himlen. De som tillhörde minoriteten gav sig själva namnet demoner och de kallade majoriteten för änglar. Änglarna drar sig för att erkänna dessa namn för de minns ännu att allt i denna del av existensen är av illusorisk karaktär, det är bara en teater i en jättelik rabatt trots allt- och att också demonerna och helvetet ytterst sätt är en del av Gud. Även om de befinner sig oerhört - kanske alltför långt- långt borta från hans kärna. 

Änglarna känner sig extremt obekväma när det kommer till kriget mot demonerna. De har inget emot att försvara sig och de har ingen anledning att låta demonerna vinna, men eftersom demonerna aldrig sover så är de så svaga och har så lite av Guds liv i sig att de nästan faller ihop av sig själva. Det är som att “kriga” mot en tvååring. Kanske befrias demonerna från sitt vansinne om man låter dem tro att de vinner från tid till tid? De vet inte, de vet att deras scen aldrig är hotad, men de låter ibland demonerna härja fritt - om inte annat är de ganska duktiga skådespelare och dramaförfattare så det blir ganska fräcka historier, trots allt. “Inget ont som inte ha något gott med sig”, tänker de uppgivet när demonerna härjar som värst samt “blir det för jobbigt får vi väl ta en längre tupplur än brukligt nästa gång ridån går ner”.

*

Vi som lever idag befinner oss i den senaste av dessa gudomars dramaberättelser. Denna har pågått i cirka 6000 mänskliga år och är enligt vissa inne i sitt slutskede (men det säger de scentrötta av oss alltid…). I denna fas av pjäsen så har de flesta av oss glömt bort var vi har kommit ifrån. Alla har glömt bort att vi egentligen är gudaväsen uppdelade på ett stort antal biologiska primaters hjärnmassa och bara ett fåtal av oss kommer ihåg att det finns en bro tillbaka till vårt hemland inuti vårt medvetande. 

Vi ser till att några av oss hela tiden går in bakom scenen och upptäcker vad som egentligen pågår, men vi är så upptagna av den pjäsens dramatiska upplösning att vi inte riktigt lyssnar på dem som försöker lugna ner stämningen. Dessutom är det största tecknet på att pjäsen går mot sitt slut att vi är så många på scen just nu. Nästan alla 144 000 gudaväsen vill vara på scen, helvetet har kommit med fullt manskap och “sufflörernas” röster drunknar nästan helt i larmet som pågår. Vi har med andra ord inte bara glömt bort vad sömnen, som vi nu kallar för “död”, egentligen är och många av oss är fullkomligt vettskrämda. Ingen kommer ihåg manuset eller vad pjäsen egentligen handlar om utan vi improviserar bara på, med skräckpräglad förtjusning om vad vi lyckas åstadkomma i vår galopperande galenskap. Ja, vi har till och med glömt bort att demonerna är totalt maktlösa och att inget i denna illusoriska del av Gud kan vara farligt på riktigt.

Det är ganska tröttsamt. 

Kristus? Ja, det som hände för 2000 år sen var ett den nuvarande pjäsens författare insåg vartåt det barkade och helt enkelt såg till att ta en roll och gå in på scen för att köra lite “liveregi”. Nästan ingen kände igen honom och han blev ivägkörd till sömnens rike nästan med en gång, men han studsade tillbaka och bevisade för de som lyckats tro på honom att han faktiskt var den han sa att han var. Dessa fortsatte att sprida budskapet, men nästan ingen därefter fattade vad Jesus egentligen hade menat. Vi är alla pjäsförfattare, skådespelare och åskådare. Vi tar olika roller hela tiden och den mask som vi just nu deltar med på scenen har i princip ingenting med vår sanna identitet att göra. 

Pjäsen vi just nu spelar är en romantisk saga, Romeo och Julias sagolika dans, som är en bild för en aspekt i vårt psyke. Den är uppdelad i två sfärer som dansar med varandra i en evig lovsång till Guds mysterium och allt som händer på scen är tänkt att vara en gestaltning av denna dans. Pjäsförfattaren är lite skärrad just nu över hur få det är som kommer ihåg vad det är vad vi pysslar med och har därför sagt åt mig, en av de som lyckats få insikt om detta och har tagit en vända bakom scenen, att försöka berätta pjäsens fabel så ofta jag kommer åt. 

Så det gör jag nu.

/Anton Angelo