Till nationalisten

Under den senare tiden av min frihetsaktiva period så var jag delaktig i ett hörn av den nationella rörelsen. Jag skrev ett par texter som publicerades på Nordisk Alternativhöger, deltog även i deras podcast och hängde på deras sociala forum. Det var trevligt och jag minns den tiden med glädje. 

Den nationella rörelsen består av ett gäng för det mesta trevliga, intelligenta och roliga grabbar (jo, det är mest grabbar). De är av typen som uppskattar sådana värdeord som tradition, ordning, civilisation och manlighet. De gillar sådant som styrketräning, memer och allt som man kan få att klinga i blågula nyanser. De gillar att dricka mjölk, och de skäms inte för det. 

Oh, så farligt detta är! Oh, jag blir så rädd!  

Dessa modernismens och socialliberalismens djävulsdyrkare och yttersta fiender är ett sällskap vars främsta egenskap som jag kunde uppleva var.. kärlek. Den nationella rörelsen älskar sitt folk, sitt land, sin nation. De vill göra allt för den, ja, de är beredda att göra kristusoffret och dö för sin kärlek om så krävs. 

Det som gör den nationella rörelsen problematisk för sin omgivning är att när den ser sig om i sin samtid så kan de inte undvika att höra hur Shivas orkester värmer upp, hur gudaskymningens moln mullrar bortom horisonten och förnimma ljudet från de fyra ryttarnas hovar. Den nationella rörelsen ser undergången för allting de älskar vart än de tittar och de har därför ett drag av desperation över sig. De skriker till alla de kan få att lyssna att vi måste göra bot och bättring, vi måste vända om, Guds straffdom är på väg, snälla ändra på er! 

Att tycka att denna passion är osympatisk är märkligt. Då saknar man antingen empati, fantasi eller har inte läst annat än DN de senaste trettio åren. De nationella må fungera på ett annat sätt än majoriteten, men de är verkligen djupt mänskliga. 

Däremot. När de väl märker att ingen lyssnar på dem, hur de än skriker och låter varningsklockorna dåna, så blir de än mer desperata och kan tala om en längtan att få ta till våld. Att verkligen ställa sig på slagfältet och fysiskt ställa folkförrädarna inför rätta (i Finspång..) och köra ut de folkfiender som invaderat sitt älskade land och långsamt eroderar basen för deras vackra nation. 

När de befinner sig i det här tillståndet är de för en libertarian - som älskar andra saker än den nationella - tämligen osmakliga. De blir onyanserade och icke-konstruktiva, de börjar drömma om fascism och starka ledare, de blir besatta av raser och annat som inte är superrelevant för diskussionen. De spårar ur och blir en underlig variant av den nidbild som omvärlden har målat av dem. Deras kärlek blir snedriktad, får ett helt annat inslag av hat än vad jag skildrat tidigare och det anser jag vara ett problem.

Om jag skulle ha ett budskap till den nationella rörelsen, jag vet inte varför de skulle lyssna på en perennialist som försatt sig i kuckskjulet, så är det följande: 

Var inte så rädda för Shivas dans, Ragnarök och den kommande Apokalypsen. Allting dör, allting försvinner, så även folk, länder och nationer. Det är smärtsamt när så sker och det är sorgligt i de stunder man inte förstår sig på hur Kosmos fungerar, men det är så det måste få vara. Inget är ständigt, monotona processer leder ingenstans. 

Jag säger inte att det är givet att Sverige och svenskarna ska behöva gå under inom en snar framtid, jag säger inte att det är lönlöst att kämpa för att förlänga tiden som dessa entiteter får finnas i existensen, men jag vet däremot att förr eller senare - om tusen, tiotusen eller hundratusen år så har vårt folk upphört att existera, vårt språk talas inte mer, någon annan regim än svenska staten (detta vill jag libertarianskt mena inte är jättesorgligt..) styr över dessa nordiska landmassor. 

Om er kärlek till Sverige och det svenska tar sig formen av begär, att världen måste forms efter er vilja och längtan så kommer ni också gå under med objektet för er kärlek. Ni kommer att förgås av samma svärd ni garanterat kommer välja att ta till om ni inte undviker att snedrikta er kärlek. Ni kommer garanterat förlora allting ni håller kärt. 

Snälla, älskade nationella vänner, undvik detta misstag. Lyssna på den person som ni ibland föraktfullt förkastar för att han kommer från “öknen” och försök att älska era fiender. Försök att se att också det som är er motsats, era motståndare, fyller en funktion i ert universum. Fördjupa gärna er kärlek till Sverige och det svenska och bli ständigt bättre versioner av det ni finner vackert och önskvärt i världen. Bli the golden version av er själva, hela bunten, men om möjligt- Försök att släppa konflikten. 

Jag säger inte att aldrig finns en tid för strid, men kom ihåg att ha en distans till vad som pågår på slagfältet. Det är inte värt att gå under bara för att Sverige ska finnas som vi känner det en eller två mandatperioder till, det finns inget värde att låta hela sin själ gå under bara för att man älskar sin hand för mycket för att kunna hugga av den om det krävs. 

Jag vet inte. Jag är en mystisk anarkist som har blivit knäpp efter en längre tids sjukdom. Lyssna inte på mig, för all del. Kom bara ihåg att jag säger detta med all tänkbar kärlek. 

Var inte rädd, min käre nationalist.

Sverige må dö en dag, svenskarna må försvinna i en avlägsen framtid och en dag uttalas det sista ordet på det svenska språket, men det svenska, vår essens och Moder Svea har alltid funnits och kommer existera för evigt. Jag lovar.