Till nationalisten

Under den senare tiden av min frihetsaktiva period så var jag delaktig i ett hörn av den nationella rörelsen. Jag skrev ett par texter som publicerades på Nordisk Alternativhöger, deltog även i deras podcast och hängde på deras sociala forum. Det var trevligt och jag minns den tiden med glädje. 

Den nationella rörelsen består av ett gäng för det mesta trevliga, intelligenta och roliga grabbar (jo, det är mest grabbar). De är av typen som uppskattar sådana värdeord som tradition, ordning, civilisation och manlighet. De gillar sådant som styrketräning, memer och allt som man kan få att klinga i blågula nyanser. De gillar att dricka mjölk, och de skäms inte för det. 

Oh, så farligt detta är! Oh, jag blir så rädd!  

Dessa modernismens och socialliberalismens djävulsdyrkare och yttersta fiender är ett sällskap vars främsta egenskap som jag kunde uppleva var.. kärlek. Den nationella rörelsen älskar sitt folk, sitt land, sin nation. De vill göra allt för den, ja, de är beredda att göra kristusoffret och dö för sin kärlek om så krävs. 

Det som gör den nationella rörelsen problematisk för sin omgivning är att när den ser sig om i sin samtid så kan de inte undvika att höra hur Shivas orkester värmer upp, hur gudaskymningens moln mullrar bortom horisonten och förnimma ljudet från de fyra ryttarnas hovar. Den nationella rörelsen ser undergången för allting de älskar vart än de tittar och de har därför ett drag av desperation över sig. De skriker till alla de kan få att lyssna att vi måste göra bot och bättring, vi måste vända om, Guds straffdom är på väg, snälla ändra på er! 

Att tycka att denna passion är osympatisk är märkligt. Då saknar man antingen empati, fantasi eller har inte läst annat än DN de senaste trettio åren. De nationella må fungera på ett annat sätt än majoriteten, men de är verkligen djupt mänskliga. 

Däremot. När de väl märker att ingen lyssnar på dem, hur de än skriker och låter varningsklockorna dåna, så blir de än mer desperata och kan tala om en längtan att få ta till våld. Att verkligen ställa sig på slagfältet och fysiskt ställa folkförrädarna inför rätta (i Finspång..) och köra ut de folkfiender som invaderat sitt älskade land och långsamt eroderar basen för deras vackra nation. 

När de befinner sig i det här tillståndet är de för en libertarian - som älskar andra saker än den nationella - tämligen osmakliga. De blir onyanserade och icke-konstruktiva, de börjar drömma om fascism och starka ledare, de blir besatta av raser och annat som inte är superrelevant för diskussionen. De spårar ur och blir en underlig variant av den nidbild som omvärlden har målat av dem. Deras kärlek blir snedriktad, får ett helt annat inslag av hat än vad jag skildrat tidigare och det anser jag vara ett problem.

Om jag skulle ha ett budskap till den nationella rörelsen, jag vet inte varför de skulle lyssna på en perennialist som försatt sig i kuckskjulet, så är det följande: 

Var inte så rädda för Shivas dans, Ragnarök och den kommande Apokalypsen. Allting dör, allting försvinner, så även folk, länder och nationer. Det är smärtsamt när så sker och det är sorgligt i de stunder man inte förstår sig på hur Kosmos fungerar, men det är så det måste få vara. Inget är ständigt, monotona processer leder ingenstans. 

Jag säger inte att det är givet att Sverige och svenskarna ska behöva gå under inom en snar framtid, jag säger inte att det är lönlöst att kämpa för att förlänga tiden som dessa entiteter får finnas i existensen, men jag vet däremot att förr eller senare - om tusen, tiotusen eller hundratusen år så har vårt folk upphört att existera, vårt språk talas inte mer, någon annan regim än svenska staten (detta vill jag libertarianskt mena inte är jättesorgligt..) styr över dessa nordiska landmassor. 

Om er kärlek till Sverige och det svenska tar sig formen av begär, att världen måste forms efter er vilja och längtan så kommer ni också gå under med objektet för er kärlek. Ni kommer att förgås av samma svärd ni garanterat kommer välja att ta till om ni inte undviker att snedrikta er kärlek. Ni kommer garanterat förlora allting ni håller kärt. 

Snälla, älskade nationella vänner, undvik detta misstag. Lyssna på den person som ni ibland föraktfullt förkastar för att han kommer från “öknen” och försök att älska era fiender. Försök att se att också det som är er motsats, era motståndare, fyller en funktion i ert universum. Fördjupa gärna er kärlek till Sverige och det svenska och bli ständigt bättre versioner av det ni finner vackert och önskvärt i världen. Bli the golden version av er själva, hela bunten, men om möjligt- Försök att släppa konflikten. 

Jag säger inte att aldrig finns en tid för strid, men kom ihåg att ha en distans till vad som pågår på slagfältet. Det är inte värt att gå under bara för att Sverige ska finnas som vi känner det en eller två mandatperioder till, det finns inget värde att låta hela sin själ gå under bara för att man älskar sin hand för mycket för att kunna hugga av den om det krävs. 

Jag vet inte. Jag är en mystisk anarkist som har blivit knäpp efter en längre tids sjukdom. Lyssna inte på mig, för all del. Kom bara ihåg att jag säger detta med all tänkbar kärlek. 

Var inte rädd, min käre nationalist.

Sverige må dö en dag, svenskarna må försvinna i en avlägsen framtid och en dag uttalas det sista ordet på det svenska språket, men det svenska, vår essens och Moder Svea har alltid funnits och kommer existera för evigt. Jag lovar.

#Metoo och ännu ett försök att prata om kvinnor

#Metoo gör mig arg. Varje gång jag ser någon post på temat så blir jag närmast stingslig. Det är inte bara auran av offermentalitet, utsuddandet av gränser mellan reella sexuella kränkningar och klumpigt socialt samspel och det sorgliga faktum att den enda typ av män som skulle kunna tänkas ta till sig av kampanjens budskap har så låg självkänsla att de aldrig i världen skulle klara av att göra minsta lilla mot en kvinna, varken substantiellt gott eller reellt ont. Hela kampanjen är en ekokammare av Guds nåde och ett plågsamt slag i luften för de reella problem som finns vad gäller sexuella övergrepp.

Det som slår mig hårdast när det kommer till kampanjen är dock dess aura av total okunnighet och förvirring. Vi verkar inte längre alls förstå vad vi pratar om när det kommer till manligt och kvinnligt och resultatet av det blir närmast parodiskt i ljuset av ett sådant här spektakel. Jag är en okunnig, ung man och jag vill ogärna uttala mig om sådant jag inte anser mig förstå fullt ut. Jag har dessutom redan försökt lägga ut mina tankar om kön och dess roller, men ingen säger något i klartext om dessa frågor längre och det håller så smått på att göra mig tokig.

Kvinnor verkar inte längre förstå vad de är för någonting. De verkar inte inse att de genom sin blotta existens som könsvarelser har ett extremt stort värde och att detta värde är synligt genom deras fysiska uppenbarelse. Det må vara så uppenbart så att det inte borde behöva sägas, men som sagt, ingen pratar om det här längre förutom de som som ljuger så: Kvinnor står för liv, de står för framtiden, varenda kvinnlig individ har inom sig allt som är värt att leva för och sträva efter och allt det signaleras i symfoniformat i en ung kvinnas sensuella skönhet. Att se unga, oskyddade kvinnor är för en könsmogen man som att se diamanter eller ädelstenar vandra förbi. Alla signaler inom männen kommer att säga åt honom att försöka plocka åt sig det han kan, på det sätt situationen tillåter. Att förneka att det förhåller sig så är att försöka glömma bort vilka sorts varelser vi är under vårt kulturella beteende.

För såhär är det vad jag kan förstå: Att kvinnor i våra västerländska samhällen inte behöver ständigt, aktivt beskydd av fäder, bröder och äkta män beror på att vår typ av civilisation - vår metafader - har byggt fram en kultur och normer som ser till att skydda alla kvinnor oaktat släkttillhörighet eller kultursfär. Västerländska män ser till att både lägga band på sig själva och försöka skydda andra kvinnors särskilda värde oavsett om de har en koppling till dem eller inte. Detta görs inte per automatik utan av en ganska stor ansträngning, medveten eller omedveten, av männen eftersom dess naturliga instinkt vid ett möte med en oskyddad främmande kvinna oundvikligen är att utnyttja det värde som hon besitter så mycket som det är möjligt utan att någon med starkare anspråk på kvinnan hindrar honom. Om du som man skulle förneka att det är så, så är det enbart för att du är så genomciviliserad att du är glömt vem du faktiskt är under all kulturell fernissa. Om du som kvinna inte känner igen den här bilden eller tycker rentav att den är för skrämmande för att kunna vara sann så.. well...

Jag har sagt det förr på denna plats. Det jag hatar med moderniteten och dess förrädiska statsskick är inte att den skulle vara förtryckande eller orsaka mer lidande än andra epoker utan det jag ständigt vämjs över är dess vedervärdiga lögner och förmåga att placera modernitetens människor i en kontext som är så långt från verkligheten att vi till slut lever helt avskild från den. #Metoo- kampanjen illustrerar detta väldigt väl. Den pekar på en syn på människan där män och kvinnor är samma typ av liberala, sekulära varelser och där de förra utmärker sig genom att vara betydligt mer aggressiva, farliga och ja onda. Världen, samhället och Människan skulle vara betydligt mer lätthanterlig om allt av mannens egenskaper slätades ut  och kvar lämnades än en mer sekulär, neutral form av.. humanoid.

I själva verket är män och kvinnor inte samma typ av varelser. Andligt sett har vi diametralt olika uppbyggnad, meningar och även uppdrag. Vi är inte några neutralt skapade tingestar som kan programmeras att fungera på ett önskat vis i en given demokratisk, liberal riktning utan redan i vår givna karaktär som män och kvinnor så finns ett sätt att vara och agera på som behöver förstås separat för att överhuvudtaget kunna bli begripligt. Görs inte detta hamnar man till slut i situationen att man tror att jämställdhet är möjlig, ja att det överhuvudtaget ens är önskvärt. Förstå en sak, män och kvinnor har båda ett outsägligt stort värde, men det kan aldrig någonsin jämföras. Sättet dagens diskurs blandar ihop begreppen män, kvinnor, manlighet, kvinnlighet, maskulinitet och femininitet utan att verka ha minsta koll på hur orden bör föstås gör närmast fysiskt ont i mig, men jag tror inte vi kommer se en vändning snart. Moderniteten vill inte förstå. Moderniteten vill inte ha med verkligheten att göra, för då blir den strax tvungen att vika hädan..

#Metoo- kampanjen ska någonstans också handla om reella sexuella övergrepp och sådana är, oaktat mäns instinkter, självfallet oacceptabla oavsett sammanhang och kontext, men också här gäller en princip sm är viktigt att minnas i alla ideologiska sammanhang. Det du upplever som fel, övertramp och rena övergrepp måste du själv agera emot och bekämpa för att beteendet eller fenomenet ska försvinna. Facebook-kampanjer hjälper föga, vill du se riktig förändring i ditt liv behöver du själv se över ditt beteende så du kan undvika att bli ett offer så långt det är möjligt och i övriga fall se till att mota ondskan i grind med ren och skär vapenmakt.

Något annat alternativ finns inte. Vare sig för män eller kvinnor. 

Ett försök att beskriva liberalrasismen

Vänsterliberala podcasten Blödande hjärtan har två avsnitt i rad attackerat bubb.la för att syssla med nazism. Första gången kom påståendet närmast i förbifarten och lät mer som ett slarvigt ordval än en medveten attack, men trots en efterföljande diskussion om vad som egentligen menades så valde podd-duon att i nästa avsnitt bara vagt backa från uttalandet för att i nästa nu göra ett utfall mot hela den paleolibertarianska och nationella sfären som rent nazistiska. Ja, man fick känslan av att alla som tillåter sig att vara snäppet mer radikala än Sverigedemokraterna förtjänar att dömas ut som nazister.

Egentligen förtjänar inte det här ett bemötande, egentligen borde man bara rycka på axlarna, konstatera att dessa två podd-personligheter valt att vara intellektuella dvärgar och gå vidare utan att någonsin ta notis om deras åsikter igen, men det kliar i mig och för att få bort klådan måste jag vrida och vända åtminstone ett varv kring det jag uppfattar att de sa.

Duon bygger sina värderingar på något de kallar universella rättigheter.  I själva podcasten utvecklar de inte vad detta innebär, men för de som känner till deras ideologiska strömning så vet man att dessa rättigheter på något sätt kan sammanfattas i den västerländska liberala demokratins värderingar och livsstil. I likhet med Johan "Pangloss" Norberg verkar duon skriva under på att vi i mycket lever i den bästa utav världar och så länge Väst kan förstärka och expandera sitt ideologiska koncept så går utveckligen i Världen åt rätt håll. Ju fler områden och folkgrupper som kopplas in i den västerländska hemisfären och den livsstil och kultur som utvecklats hos oss sen den industriella revolutionen desto bättre. Jag må riskera att vantolka dem, men universella rättigheter känns onekligen väldigt mycket som rätten att ha möjligheten att utöva just duons livsstil överallt på hela jorden, i alla avseenden. Gustav Hörngren kallar i podcasten Vita Pillret detta för den liberala rasismen, det vill säga att det finns en inneboende drivkraft i ideologin att se till att så många som möjligt - helst alla- inordnas under dess maktsfär.

All form av nationalism, och även bubb.las libertarianska strömning, blir därför ett hot. Jag kan nu inte tala för någon annan än mig själv och hur jag tolkar dessa frågor, men som jag ser det sätter sig dessa läger rakt på tvären mot liberalrasismens tendens att vilja erövra allt den ser. De hävdar rätten till självbestämmande, oavsett vilka konsekvenser eller utfall som än blir fallet. Kanske uppstår samhällen som inte alls uppfyller alla universella rättighetskriterier eller får en struktur som inte alls passar liberalrasisten perfekt i smaken. Det spelar ingen roll, för att vi ska kunna ha någonting alls av värde i ett samhälle är just vikten av självbestämmande, att ha kontroll över sina val och sitt eget öde, totalt avgörande. Om inte det existerar är vi redan ute på ett gungfly där alla andra av de universella rättigheterna ges på nåder av någon annan. De kan närsomhelst tas ifrån en eller förändras till något annat. Det är enbart om individer, lokalsamhällen, regioner och nationer har makten över sig själva som alla vackra ideal liberalerna omhuldar kan spela någon roll.

Något annat som gör mig beklämd när jag lyssnar på duons ivriga godhetssignalerande (ja, de godhetssignalerar, de lyfter tillochmed fram frasen "think of the children" som ett sidoargument för deras position) är att denna godhet inte verkar vila i någonting. I deras ideologi finns en uppenbar ambition om att göra världen bättre och att lyfta människor till en bättre levandsstandard där de får chansen att... ja göra vad? Vad ska vi ha våra bekväma, rika liv till? Duons svar verkar på riktigt vara att dricka och ha sex, att kunna leva ut sin hedonistiska impulser på ett så stimulerande sätt som det bara är möjligt. Om man nu inte skulle vara intresserad av detta, vad gör man då? Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se var min plats i deras liberala drömvärld egentligen ser ut. Jag får lov att vara del av en subkultur i deras samhälle, men om jag tillsammans med mina likar skulle få för mig att fult ut vilja leva ut mina ideal och bygga ett samhälle som formas utav detta då förpassas jag nästan genast till nazistträsket. Just denna aspekt av deras tänkande skrämmer mig eller är mig åtminstone synnerligen obehaglig.

Så kommer vi till själva nazismen, för det är ju där jag personligen är nu enligt denna duo, det står mig oerhört klart. Jag själv känner ingen rädsla för althögern. Många av människorna där är personer jag har goda skäl att respektera och att ha ett utbyte med dem har gjort mitt tankeliv väldigt mycket rikare. Det är fortfarande så att jag är libertarian och att en del av deras ideologiska ställningstaganden får min sosseradar att gå igång på högvarv, men det som förenar oss är något annat än ideologi. Det som förenar oss är att vi tror på mening. Att det finns något i livet och existensen som är större än oss själva och som det är värt att göra allt för att leva i samklang med. Hur denna mening ser ut må skilja sig från individ till individ och vilket sorts samhälle vi drömmer om att en kamp i dess riktning ska leda till kan också skilja sig sinsemellan, men jag är så oerhört glad att inte vara liberal just för att i deras läger verkar denna typ av mening och högre syfte enbart vara något man förnumstigt skrattar åt. Jag vet inte vad duon tror på när de inte poserar eller har på sig en fasad, men det jag har sett av dem säger mig bara att de saknar allting av detta. De är goda och lyfter fram alla dessa fina ideal för att de tror att de kommer tjäna på det. Att de lättare kan leva sitt tänkta drömliv om de säger dessa korrekta saker, men säg att det av någon anledning skulle börja vara kostsamt för dem? Vad händer om alla plötsligt vänder dem ryggen på grund av denna så kallade godhet? Saknar man mening så faller an till föga, man vänder kappan efter vinden, accepterar sin flugpersonlighet och glömmer allt man nyss tänkt och sagt.

Denna duo har nyss kastat nazist-begreppet på bubb.la, indirekt på mig och en rad andra människor som bara försöker leva ut den sanning som vi råkar se. Det är ett vidrigt beteende, om en sådan etikett fastnar hos människor riskerar man reella konsekvenser. Det de kanske inte inser är att åsiktskorridoren är stadd i snabb förändring och att effekten av deras förryckta påstående förblivit uddlöst, men ändå. Det de gjort nu är att bränna ut sig själva från att kunna ha en dialog med en hel högerinriktad sfär och för egen del är min enda tanke efter deras påhopp:

Tjugofem gånger hellre nazist i deras mening än någonsin rasistlberal igen. 

Sök först Guds rike...

Podcasten Vita Pillret tar i sitt senaste avsnitt upp ett ämne som gnagt i mig en lite längre tid. Nämligen kvinnofrågan och vad som egentligen är huvudorsaken till att vårt samhälle ter sig så patologiskt och destruktivt. Det är nämligen lätt att få för sig att alla dessa destruktiva tendenser beror på att samhället feminiserats och att kvinnor generellt tillåtits ta en alltför stor plats. Att den negativa utvecklingen accelererades när kvinnlig rösträtt introducerades är ganska lätt att få syn på och att maskulinitet generellt ges en undanskymd plats eller till och med aktivt motarbetas är inte heller någon större hemlighet. Kan det vara så att Kvinnan, än en gång, är orsaken till att mänskligheten drivits ut ur sin naturliga Eden-tillvaro?

Jag tror att det är ett ganska stort misstag att landa i en sådan slutsats. Jag tror inte roten till våra problem är att vi skulle leva i ett feminint, matriarkalt samhällsklimat. Vårt samhälle bågnar inte under sin egen tyngd för att vi värdesätter kvinnliga egenskaper eller något i den stilen. Det jag ser som vårt huvudproblem är något jag tagit upp tidigare på bloggen, men som jag också tror är centralt även för att förstå vår märkliga svårighet att hantera frågor som maskulinitet och femininitet. I korthet har vi förlorat anledningen till att vi existerar på denna sidan skapelsen. Moderniteten har lyckats vända upp och ner på något så centralt som syftet med vad våra liv är till för och lyckats få alltför många att tro att detta jordeliv är till för att producera lycka och välmående för oss själva och lever man inte ett lyckligt, tillfredsställande och behagligt liv så har man gjort något allvarligt fel, så är det något galet med själva tillvaron.

Det är en väldigt underlig uppfattning och något som tvivelsutan kommer skapa stress, förvirring och en allt större känsla av förbannad frustration hos individen. För det jordiska livet är inte till primärt för att vi ska njuta av det. Denna tillvaro är fylld med plågor, utmaningar, drakar och demoner och planerar man inte sin tillvaro efter den verkligheten så kommer man få så många aspekter av livet helt upp mot väggarna fel. Även sådant vad manlighet och kvinnlighet egentligen är för någonting.

Som kristen ser jag det såhär: Tanken med våra liv på jorden är att vi ska efterlikna Gud. Vi är skapta till Guds avbild och var stund vi inte agerar i samklang med Guds avbild så missbrukar vi vår position, så hamnar vi fel i existensen. Bibelns Guds främsta kännetecken är hans skaparkraft. Det första som händer i Bibelns berättelser är att Gud skapar en god värld och upprättar en mänsklighet för att göra detsamma. Vår uppgift är att skapa, producera och förvalta det vi skapat i en himmelsk rytm. I denna rytm finns det utrymme att njuta av livet och att glädja sig över att vara till, men det är inte syftet. Grunden för vår existens, det vi ständigt måste söka efter, är att hela tiden försöka skapa någonting som världsalltets Härskare kan med att välsigna som något gott. Gör vi inte det riskerar vi att hamna ändlöst vilse.

Och det är det jag tror att vårt samhälle har gjort. Vi vet inte längre varför vi är här. Vi tror att meningen med existensen är att fylla våra liv med lycka och välmående, så vi släpper allting fritt, vi gör allting jämlikt och lika i ett syfte att ge alla samma möjlighet till detta välmående och vi glömmer helt och hållet att detkan finnas en större tanke med vår stund här på jorden än att varje stund ska bo granne med extasen.

Så vi är vilse. När det kommer till könsroller, något av det mest naturliga som existerar i vår mänskliga kodning, så vet vi inte längre vad kvinnlighet vill säga, vi räds manligheten som något brutalt och otäckt och vi har ingen som helst aning om hur dessa ska samspela med varandra i en konstruktiv riktning. Gänget kring Vita pillret hemfaller lätt till enkla lösningar, en tendens hos dem är att helt enkelt vilja tvinga fram ett annat sätt att se på könsroller och hur kvinnor och män ska agera och på så sätt få fram en så kallad naturlig ordning.

Som libertarian kan jag inte acceptera tvång som lösning ens för ett förment gott syfte och jag tror inte heller en auktoritär ordning skulle kunna ändra på någonting. Det jag längtar efter är att fler ska kunna släppa sig själva och sin själviskhet för att i högre utsträckning försöka behaga Gud. Inte bara på ett plastigt, ofarligt religiöst sätt utan mer som i att man gör ett ärligt försök att transformera hela sin varelse i en riktning som Gud skulle kunna välkomna som något gott. Oavsett kostnad, oavsett pris. Då tror jag vi skulle kunna se en skillnad som gör en åverkan på djupet och som inte bara stannar vid en tillfällig krusning. Då tror jag inte det är så svårt att förstå vad sådana aspekter som manlighet och kvinnlighet egentligen vill kräva av en. Man gör det som främjar livet i så hög grad som går, och då misstänker jag att det skulle vara betydligt lättare att leva i samklang med sin könsroll än att försöka leva i en konstruktion där dessa dimensioner inte får lov att ha något spelrum eftersom de eventuellt talar om fel saker eller leder en i fel riktning när det kommer till hur ens personliga bild av Lyckan råkar se ut.

Som med allt annat handlar det om prioriteringar. Sätt dig själv främst och du kommer få tillgång till en värld som är beroende av dina begränsningar. Sätt det gudomliga i första rummet och det öppnar sig en värld som saknar allt vad begränsningar innebär...

Politisk korrekthet och klickraketer

Ojsan. 

Jag slängde iväg en avhyvling till mina gamla förebilder Filip och Fredrik angående det oerhört pinsamma grälet om Paolo Robertos sexskämt. Jag gjorde det mest för att få det ur världen och så att i alla fall någon fick påpekat offentligt hur märkligt det är att höra en sådan puritan attityd komma just ifrån dem, mycket större var inte min tanke med texten. Något hände dock och ett, tu, tre så var texten en av Frihetligts största klickraketer någonsin.

Först blev jag förvånad, men sen insåg jag att det starka gensvaret på texten i mycket beror på den tröttnad som finns därute i stugorna på just den här överlägsna attityden som kommer från alla typer av eliter. Folk har blivit less på deras apspel och världsfrånvända beteenden. När Filip hävdar att en fräckis på instagram i förlängningen leder till våldtäkt så är det uppenbart från alla att han på ett plan bara spelar teater. Ingen tror egentligen på det där och särskilt inte en veritabel snuskhummer som Filip. Det är godhetssignalering, en PK-markering och allting annat än något som ens är i närheten av att kunna kallas för ett genuint beteende.

PK och politisk korrekthet ja.

Den kritik jag kunde snappa upp i flödet byggde just på användandet av den termen. Någon kommentar ifrågasatte varför ett sådant ”brunt” ord användes av förment frihetliga personer och om vi begrep vad ordet egentligen kan tänkas stå för. Jag har själv faktiskt länge varit brydd över ordet. När jag först stötte på det så fanns det för mig en verkligt god aura över det. Det var ett begrepp som ville inkapsla en godhetssträvan i ens politiska åsikter, en vilja att gå en extra mil för sin nästa, ja att se sin nästa även på de platser där andra inte ser någonting alls. Att det sedan omvandlades till ett skällsord berodde på att ”rasister” och andra onda krafter ville förlöjliga denna hedervärda strävan när de själva inte ville ta sig an den.

Det är dock inte riktigt så. Politisk korrekthet och den svenska åsiktskorridoren bygger inte på några statiska, verkliga åsikter. Det är inte en given moral transformerad till en politisk ideologi. I så fall hade det gått att ta en diskussion med de människor som företräder hållningen, de hade kunnat hänvisa till böcker, tänkare eller en större tanketradition och vi hade kunnat diskutera dessa istället för ett diffust PK-begrepp.

Istället är politisk korrekthet en attityd, ett distinkt beteende som bygger på att ständigt ta hänsyn till vad andra tycker och tänker och hur de skulle se på en om man gör på det ena eller andra sättet. Att vara PK är att inte lita på sina egna värderingar, sin egen moral och värdet på sina egna åsikter i en sådan grad att allt man gör måste genomlysas och godkännas av andra innan det blir acceptabelt, även för en själv. Att vara PK är för de flesta människor att bli en ideologiserad hycklare. Man bottnar egentligen inte i det man försöker stå för öppet, men man känner sig tvungen eftersom det är viktigare att bli accepterad och omtyckt än att vara ärlig mot sig själv och det man egentligen vill stå för.

Det är därför det gör mig så väldigt glad att reaktionen blir så stark när någon pekar ut hur naken PK-eliten egentligen är. Alla ser tämligen enkelt  hur tunn deras moraliska fernissa är, men när det samtidigt är så vackert och viktigt att vara god på så är det lättare för de flesta att hålla tyst. Det är enklare att låta kändisarna lulla runt i sin godhetsbubbla ett tag till, de är ändå så pass berusade av sin egen viktighet att de inte skulle klara av att lyssna på kritiska röster.

Utanför bubblan så fortsätter verkligheten att fungera som den alltid gjort. Verkligheten kan inte vara PK eftersom hyckleri bestraffas stenhårt när det påträffas. Vill du vara god, vilket såklart är hedervärt, så är det viktigare att du ser till att agera som en god person än att du filar på ditt offentliga tyckande. Det är viktigare att du fokuserar på din egen person och vad du kan göra i din reella närhet än att basunera ut åsikter till halva världen, särskilt om de tvunget ska vara riktade mot hur någon annan lever sitt liv. Godhet, och alla andra ideal, är till för att förkroppsligas och dag för dag manifesteras av att man lever ut dem. Att ha dem som åsikter, särskilt när de är för svåra för en själv att leva ut, är enbart korkat och det är enbart människor indränkta i politisk korrekthet som skulle klara av att komma på tanken att göra på det viset.

Sådana människor som Filip och Fredrik, tydligen. 

Attack från Minkeby

Jag är lite fnittrig.

Bloggen har nämligen fått sig en rejäl salva från bloggen Arkitrav. Bloggens författare verkar ha ett rejält horn i sidan till Misesinstitutet och det må vara hänt, men det är en smula komiskt att avskyn mot sidan är såpass intensivt att han inte riktigt verkar ta in vilken sorts text han läser. En dialog om normalitet är ingen vanlig mises- artikel. Den publicerades här först och återpublicerades hos institutet enbart för att en av deras medarbetare uppskattade texten lite extra. Hos mig har posten taggen fiktion och är i grunden en ren skrivövning för att beskriva en specifik känsla som går att ha som nybliven libertarian. Argumentationen är inte menad att vara strikt rationell eller klartänkt utan känslobaserad och patosdriven, att dissikera den likt Arkitrav fått för sig är väl uppenbarligen fullt möjligt, men gör knappast texten någon vidare rättvisa.

Arkitrav visar genom hela sin argumentation att han inte har förstått vad det är han läser. Han påstår tillexempel att texten inte är en dialog utan en monolog. För all del, artikeln består av två repliker, varav den senare är betydligt längre än den första, dessutom är den största delen av konversationen inte utskriven, men det ändrar fortfarande inte textens karaktär. Det är en dialog, där en nybliven libertarian blir ställd mot väggen av en ignorant etatist och så att säga flippar ur. I det läget är det inte värt att vara "intellektuellt hederlig". Att diskutera med någon du inte delar fundamentala värden med är slöseri med tid. Du måste först få din motpart att förstå hur du ser världen och varför dina ideal ser ut som de gör. Jester vill säga att hans position är normal, om så han är den enda i kosmos som tycker och känner just som han gör. Textens tema är att normalitet inte handlar om majoritetstänk utan om riktighet. Om Sanning, om du så vill.

Om sosserier är normalt så vill jag inte vara normal. 

Komiskt nog visar Arkitrav sedan att han gott kan ta etatistens roll i dialogen när han påstår att Sverige skulle vara det fjärde minst korrupta landet i världen. Schack matt, ankor. Med någon som är så blind över hur Sveriges politiska och samhälleliga klimat är funtat så kan man inte ha en vettig diskussion. Arkitrav och jag lever inte i samma värld. Där han ser en prydlig byråkrati som följer sitt reglemente efter bästa förmåga ser jag en instutionaliserad korruption som kan vara långt värre än en öppen dito eftersom folk skattar den som något bra och samhällsbärande.

Utan sosserier, hur skulle vi klara av att vara svenska? 

Texten är inte tänkt att argumentera om statsskick hit eller statsskick dit. Jag vet att det är en skillnad mellan Sovjet och Sverige, att det finns fundamentala skillnader mellan monarkier och demokratier, eller vad du vill. Det är fullkomligt irrelevant eftersom alla stater bygger på att de bryter mot NAP. Texten vill mena att så fort du är okej med att systematiskt bryta mot NAP så har du ställt dig i samma position som massmördare och krigsherrar. Alla etatistiska handlingar befinner sig på samma sluttande plan och ja, det är en tillspetsad poäng, men om det är möjligt att ställa sig utanför det sluttande planet, varför ska man då inte göra det?

Jag menar inte på samhällsnivå, jag är fullt medveten om att mänskliga samhällen alltid kommer släpa med sig en statsstruktur i en eller annan form, men om vi som individer kan ta avstånd från våldet, tvånget och stölderna- är inte det att föredra och något att försöka uppmuntra? Vad är det som gör Arkitrav så hätsk och föraktfull mot Jesters om möjligt naiva, men genuint ärliga intention om att vilja bygga ett samhälle på annat än våld?

Ja, vad är det som gör etatismen så vacker, Arkitrav? Jag struntar i dina förnuftsargument, som du säkert har i mycken mängd, det jag vill att du ska berätta för mig är varför du älskar staten, såsom Jester älskar frihet och tanken på att leva i en värld utan statliga aggressioner på hans liv och egendom. 

Låt höra.

Frikyrkosekter och PK-ideologi

När jag läste Tom Woods utmärkta How the catholic church built the western civilisation dök en distinkt tanke upp i mitt huvud. Västvärlden, även i dess moderna dagar, har egentligen aldrig övergett kristendomen. Inte dess värderingar och huvudsakliga utgångspunkter. Moderniteten vill gärna låtsas som om den är något fundamentalt annorlunda än vad kristendomen representerar, men i själva verket är alla dess centrala tankegångar, deras etik och betoning av att vetenskap har en förmåga att säga oss något om vad som är sant och inte ett arv som odiskutabelt härstammar från den kristna traditionen. Denna kristna tradition var nämligen mästerlig på att binda samman grekisk filosofi, romersk kunskap av rättskipning och samhällsuppbyggnad med den kristna känslan för moral och etik till en unik kombination. En kombination så genuin och urstark så om en person, även i de tidevarv då klassisk kristendom föll ur modet, ville framstå som resonabel och förnuftig så behövde han argumentera utifrån dessa kristna, västerländska värderingar.

Den kristna, västerländska brygden och föreställningen om hur världen var konstituerad var så stark att även när diverse tänkare försökte ta avstånd från det kristna arvet så kunde de inte göra det fullständigt. De förblev kristna, om än med reservationer mot vissa doktriner hit eller vissa föreställningar dit. Genom den europeiska historien har det varit möjligt att följa ett spår av uppror och motstånd mot korrupta maktstyren och igenkorkade tankeflöden inom den kristna traditionen. Katolsk hegemoni har följts av protestantiska samfund som har följts av agnostiska/ateistiska idealister som alla har haft sitt existensberättigande, ska det i efterhand visa sig, utifrån att de hävdat att det är de själva som kan visa hur man bäst efterlever de västerländska och kristna idealen.

Likadant idag. I en samhällssfär som inte kunde bry sig mindre om Gud eller en officiell andlig eller teologisk förklaringsmodell på hur samhället och världen ser ut så är det likafullt så att den moral och de normer som de goda i samhället förväntas följa vilar tungt på den västerländska tradition man så desperat försöker sig på att lämna. Idag är det moderna samhället präglat av en så kallad ”politisk korrekthet”, en ideologi formad för att kunna ge en moralisk och etisk ordning för sina efterföljare utan att behöva blanda in externa auktoriteter eller tankegods som skulle kunna riskera att kränka någon av alla dessa disparata efterföljare som, ja låt oss säga det rakt ut, överheten förväntar sig ska anamma ideologin. Denna manual, som är tämligen svår att beskriva eftersom ett av dess kännetecken är dess förmåga till förändring, fokuserar i svensk kontext mer än något annat på människors lika värde. Ett koncept som utanför den religiösa sfären är fullkomligt obegripligt. I en andlig mening betyder ”alla människors lika värde” (egentligen värdighet) att varje skapad varelse är likvärdig inför Guds ögon, men det säger ingenting specifikt om hur människor sinsemellan ska behandla varandra. I PK-ideologin så upphöjs detta abstrakta budord till en ledstjärna som ideligen skapar förvirring eftersom människor oundvikligen inte kan ha samma värde i varje givet ögonblick. En massmördare är inte lika värdefull som en valfri produktiv individ, en nära vän inte lika värdefull som en främling och så vidare. Utanför en andlig kontext spricker PK-ideologins grundstenar sönder och samman, men det spelar ingen roll. Gud är för problematisk för att kunna tas tillbaka och projektet att omvandla samhället till ett fantastiskt grönskande PK- Utopia allt för viktigt för att man ska kunna granska sina premisser något närmare. Oavsett vad så behöver vi fortsätta. Människor får fortsätta vara likvärdiga trots att det är ett påstående som inte betyder någonting överhuvudtaget.

Denna utveckling har gett den märkliga konsekvensen att för undertecknad så är de aktiva PK- rörelser (I amerikat benämnda SJW:s ) jag sett påfallande lika diverse frikyrkorörelser som jag själv varit en del av. Frikyrkan är egentligen en del av samma rörelse som likt den ateistiska traditionen uppstod kring upplysningen. Frikyrkan ville bli fri från en korrupt, maktlysten kyrka som gick överhetens ärende och använde de verktyg som stod till buds för att slå sig fri. Frikyrkans natur ger att den är diversifierad och därför ser olika ut i olika kontexter, men gemensamt har den att den är kritisk mot alla former av (kyrkliga) hierarkier och vill gå sin egen väg. I teorin gäller detsamma för PK-ideologer. Makt- och normkritiken är oerhört omhuldad, men för båda dessa rörelser så riskerar motreaktionen att vara oerhört hård. Utan en koherent, verklighetsbaserad, förståelse av hur maktstrukturer ser ut så blir man synnerligen känslig för totalitära och närmast diktatoriska tendenser, Särskilt när det för de flesta medlemmar är påtagligt att den intellektuella grunden är tämligen ytlig och inte tillåter särskilt mycket granskning.

Konsekvensen blir, enligt undertecknads anekdotiska bevisföring, följande: Den kultur som uppstår blir omedelbart tämligen destruktiv. Alla deltagare vet att det finns en moralkod som samtliga uppmanas att följa, men eftersom ingen vet hur den är grundlagd eller varför de olika reglerna är uppsatta så som de är så finns det inte särskilt stor anledning att följa dem. Rätt snart därefter inser man att eftersom man själv bryter mot merparten av de, allt eftersom, allt mer orimliga regelverken så måste alla andra antas göra detsamma och det mest framgångsrika sättet att inte avslöja sig själv är att... avslöja andra. Det som präglar dessa grupper är alltså ett intensivt bevakande av varandras beteenden, på jakt efter någon som öppet visar att de har gjort fel. Man hyllar de som vågar sig på att försöka bena ut och legitimera de succesivt mer krystade förklaringsmodellerna av en världsåskådning som, i form av trots mot all form av ansedd överhet, blir mer och mer absurd och verklighetsfrånvänd. I Frikyrkans kontext för att man är paniskt rädd av alla former av högkyrklighet och deras läror. Ortodoxi och katolicism måste ha fel. Varför skulle man annars ha gjort uppror mot dem från första början? För PK-ideologer blir alla tänkare och fakta som kan riskera att kränka de grupper man för tillfället omhuldar absolut otänkbara. Om döda, vita män hade visat sig ha några centrala poänger, varför gör man då sådana ansträngningar att skapa en ideologi och tankevärld som inte behöver ha med dem att göra?

Resultatet blir i korthet att man skapar en snävare och snävare sektmentalitet, där all input utifrån blir till ett hot och till något rent farligt. Det enda sättet att få någon verklig kunskap är från ledarna inuti cirkeln, vars resonemang blir allt mer syrefattigt och rent ut sagt korkat till det att de enskilda individerna antingen gör uppror och lämnar (likt undertecknat från mina frikyrkoupplevelser) eller ja, jag vet inte, blir så pass hjärntvättade att man inte ser de förnuftsmässiga diskrepanserna och fullt ut anser att all godhet finns inom sin snäva rörelse och all ondska direkt utanför.

Idag vet jag väldigt lite om suspekta frikyrkorörelser. De församlingar jag tagit del av i modern tid har varit medvetna om sitt historiska arv och de olika samfundens roll i den världsomspännande kyrkan och har varit angelägna om att delta i ett samtal med äldre kyrkor om hur man bäst lever ett kristet liv i en modern samtid. Den intellektuella syrefattigheten har uteblivit och deltagarnas möjlighet att skärskåda de plikter och åtaganden de ålägger sig genom en kristen livsstil har kunnat vara mycket mer nyanserat och genomtänkt. Vad gäller PK- ideologerna är jag desto mer bekymrad. Det syns mig att dessa rörelser blir mer och mer fokuserade på att utkämpa ett slag som är dömt att förloras. PK. ideologin är tom på annat än skallrande slagord, har inget arv annat än från en andlighet den föraktar och en filosofi den inte mäktar med att förstå sig på. De vill vara goda, men vet inte längre vad godhet vill säga eller vad den står för. Jag är ingen som har någon särskild förmåga att förutsäga framtiden, men det inte skulle förvåna mig om detta märkliga engagemang snart imploderar och därefter kapitulerar inför en tydligare och mer hävdvunnen tanketradition, men jag har ingen anledning att veta någonting om det som väntar framöver.

Det enda jag kan hoppas på att de individer som är involverade i dylika tankefattiga och totalitära rörelser förmår sig själva att vakna upp. Det finns ingen anledning att vara god enligt ett särskilt, tillkrånglat paradigm bara för att ett hyllat tankesätt eller en överkarismatisk ledare säger åt en att vara det. Godhet handlar ytterst om att förstå sin egen plats i tillvaron och att därefter agera så att man göra denna plats, och den uppgift den medför rättvisa. Att bara lyda order och att ställa sig på rätt sida av ett regelverk är inte godhet, det är att vara en duktig labbråtta. Vi behöver färre råttor i vårt samhälle och fler verkliga människor, beredda att stå för en godhet och en moral som kräver något av dem som inte bara innebär rent ögontjäneri.

Det är hög tid att dessa människor träder fram. 

För fred och frihet

När jag blev introducerad till libertarianismen så trodde jag först att ideologin gick ut på att hitta strategier för att minimera våldet i samhället så mycket som möjligt. Samhället skulle vara en harmonisk plats där ingen, eller åtminstone så få som det bara är möjligt, riskerade att bli rånad, misshandlad eller mördad. Helst skulle ingen heller lida fysisk nöd på något annat sätt heller. Via marknaden och allt tätare samarbete på global och lokal skala så skulle livskvalitén höjas i en sådan utsträckning att våldsamma lösningar på diverse mänskliga problem i sinom tid blev helt obsoleta. Jag tänkte mig att idén var att frihet ideligen leder till så pass goda konsekvenser att människan till slut upphör med sina primitiva dumheter och blir till en ny sorts varelse. Det enda som stod i vägen var abstraktionen staten som höll oss kvar i en träldom som otvivelaktigt tillhörde det förflutna. Om vi bara kunde få tillräckligt många att förstå att statsmaskineriet måste röjas undan en gång för alla så skulle vi kunna börja rusa mot en tillvaro som vore fridfull, välmående och näst intill kliniskt fri från allt vad våld heter…

Sen kom en viss Steven Pinker och hävdade att framväxten av våra moderna stater successivt minskat mängden våld i samhället. Genom att en stark, central aktör tar en monopolstatus på våldsutövande så minskar viljan för övriga i samhället att bruka våld i vardagen. Istället försöker man i möjligaste mån gå till denna centrala institution för att lösa sina mer svårlösta problem på officiell och steg för steg så blir samhället mer förnuftigt, mer civiliserat och med statens säkra hand betydligt mindre fastlåsta i gamla, primitiva djungellagar. Nu läste jag aldrig The better angels of our nature och jag ger säkert en alltför förenklad bild av vad bokens tes egentligen säger, liksom att det säkert kan diskuteras om den ens håller skott vid en närmare granskning, men bara själva debatten kring det Pinker påstod fick mig att börja fundera mer grundläggande på vad libertarianism egentligen handlade om..

Det jag kom fram till var att även om ett våldsfritt samhälle förvisso är något positivt, i det perspektivet är jag glad för att jag inte levar i ett mer hårdfört och brutalt förflutet, så är det inte på något sätt ett slutmål för den libertarianska visionen. Det libertarianismen siktar på är inte ett samhälle helt förutan våld. En sådan önskan skulle oundvikligen reduceras till en utopisk tanke tämligen omedelbart, utan istället ett samhälle som förmås leva i fred och frihet och där en naturlig harmoni får råda. Fred och frihet är begrepp som är beroende av varandra, det går inte att förminska eller förlora det ena utan att lika mycket begränsa eller förlora det andra. En samhällsordning där deltagarnas frihet respekteras fullt ut kommer också vara fredligt. Ett samhälle som uppehåller fred behöver också bestå av fullt fria individer. Fysiskt våld är ingen bra parameter på varken hur frihetligt eller fredligt ett samhälle är. En grupp slavar som hålls under ett strikt styre kan ha ett minimum av våld. Om ordningen är så pass strängt kontrollerad och styrd att ingen vågar göra uppror eller ens missköta sig för att riskera bestraffning så behöver det inte utövas något fysiskt våld alls. Är slavarna fria för det? Skulle ett helt samhälle bestående av slavar kunna beskrivas som just fredligt? Jag är skeptisk.

Om ett samhälle, litet eller stort, är i harmoni och balans så är det aggressioner som saknas. En grupp vänner behöver inte tvinga eller hota varandra för att kunna uppehålla sitt umgänge. Deltagarna i en kampsortsklubb kan utöva hur mycket fysiskt våld som helst mot varandra utan att därför hysa någon fientlighet gentemot någon i gruppen. Om vi enbart ser till parametern fysiskt våld så säger det oss nära nog ingenting om hur det samhälle vi studerar egentligen ser ut.

Vårt moderna samhälle har inte särskilt mycket våld sett ur ett historiskt perspektiv, det må säkert stämma, men det vi istället har är en ordning som bygger på sträng kontroll och ovillkorlig underkastelse. Många säger också att vi är beroende av denna kontroll för att inte falla in i ett tillstånd av konstant kaos och oordning. Vi undviker bara djungeln och det okontrollerade våldet genom att aktivt se till att samtliga deltagare i gemenskapen håller sig i skinnet och inlemmar sig i den ordning som vi för tillfället valt som optimal. Individers enskilda frihet är alldeles för farlig och riskabel för att kunna tolereras i någon större utsträckning och därför måste den tämjas och stävjas så att gruppen inte riskerar att känna sig hotad. Ja, vi ser inga problem med att jaga och slå ner beteenden som varken berör eller hotar någon annan personligen, men som känns farliga eller som kan uppskattas som skadliga för de individer som själva valt att göra vad som nu anses vara tabu för gruppen som helhet.

Det absolut värsta med allt det här är att denna kontroll och maktutövning inte längre behöver komma ovanifrån, från någon överlägsen aktör som medvetet utövar ett förtryck för att kunna säkerställa en långsiktig maktposition. Det behövs inte ens någon slavägare som behöver utöva ett ansträngande förtryck, utan gruppen som helhet hjälper så gärna till. Vårt samhälle har blivit så beroende av känslan av kontroll att vi gladeligen uppehåller konstruerade konflikter och bevakar våra medmänniskor så att de inte viker av, bort från fyrkanterna. Förtrycket behöver inte längre forceras på oss med våld utan vi lägger oket på våra axlar utan minsta knot eller jämmer.

Vi lever inte i ett fritt samhälle. Individens naturliga rättigheter är ett skämt, eller som bäst någonting som ges till oss på nåder och som närsomhelst kan dras tillbaka om nöden så kräver eller omständigheterna skulle ändras. Vi lever därför inte heller i ett fredligt samhälle. Det sägs ibland att Sverige inte varit i krig på över 200 år, men jag undrar jag. Det jag ser är ett land och en gemenskap som är splittrat i ständiga konflikter, människor som oupphörligen försöker bevaka och utöka sina intressen på sina medmänniskors bekostnad. Och allting sker öppet, i demokratins anda så att säga frivilligt och väldigt få vill ha det på något annat sätt. Att ständigt vara i kontroll över andra och själv behöva kontrolleras av någon annan kallar man för frihet. Att vara i ett konstant tillstånd av aggression mot alla som ser världen annorlunda eller önskar en alternativ livsstil för sig själv och sitt närsamhälle kallar man för fred. Så länge ingen hederlig person äger ett skjutvapen eller på något anat sätt antyder att hon skulle kunna använda våld för att försvara sig själv och sin egendom så anser man sig leva i ett harmoniskt och välmående samhälle, oavsett vad som händer bortom plattityderna. Så länge Staten säger att fred och frihet råder så vill ingen vara något annat än nöjd.

Allt det här är falskt. Det måste vara det. Freden och friheten beror inte på om en enskild stat befinner sig i ett tillstånd av krig eller inte. Freden och friheten existerar på en mycket mer lokal, ja individuell, nivå. Om någon kommer till mig med batonger och gevär för att jag brutit mot någon regel denna person håller för giltig i sitt huvud så har freden upphört och min frihet tagits ifrån mig redan där. Ett samhälle som inbillar sig att det är fredligt, fritt och ”demokratiskt” när det samtidigt för krig och utövar våld mot alla de individer som de anser bryter mot deras uppdiktade regler blundar för sanningen om att de inte har en aning om hur en gemenskap i harmoni egentligen ser ut. De har blivit så beroende av kontrollen och makten att de har glömt hur fred och frihet egentligen smakar. De går miste om så mycket och de vet inte ens om det.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det är så oerhört sorgligt. 

Att vara en ovän till staten eller inte..

Jag är egentligen inte emot staten. Nej, på riktigt nu. Jag har en god förståelse inför varför människor söker sig till kollektiva sammanhang, varför de underkastar sig översåtar och inlemmar sig i hierarkier. Jag förstår varför mänskliga sammanhang oundvikligen bygger upp maktstrukturerna och fundamenten för att stater ska kunna bli möjliga. Jag förstår allt det där. Vissa saker sköts bäst gemensamt, no man is an island, äganderätt är en social konstruktion och allt vad det kan vara. Jag förstår det verkligen. Att vara kollektivist och även etatist är djupt mänskligt och vi är som människor oundvikligen en begränsad organism med vissa givna förutsättningar. Det är lätt att i filosofin att sväva ut i abstraktioner och bygga ut ideal och principer som inte har någon bäring i människans natur. Som anarkokapitalist är jag en drömmare med tveksam verklighetsanknytning. Jag fattar.

Det jag är emot är inte staten i sig själv. Inte heller längtan till makt, lusten efter våld eller suget att idka kontroll över sina medmänniskor. Vi är sådana, det ingår i vårt öde som människor att hantera den typen av frestelser liksom att bekämpa och undvika de som redan fallit för dem. Det jag har svårt för, det som får det att vrida i mig av ilska och kallna av fasa, är den anonymitet som vårt samhälle och statsform lyckats skapa. Att vår moderna värld är så abstrakt, så urbota osynlig.

 

Nästan allt som våra offentliga samtal och debatter går ut på idag är ett käbbel om hur vi bör definiera vissa begrepp eller relatera till diverse abstraktioner. Det är så oerhört lite som går att ta på, finns i princip ingenting som går att ha som axiom och grundprincip när två perspektiv försöker mötas i en diskussion. Vår värld flyter utan någon konstant punkt att fixera på och emellanåt känner man sig som en galning för att så få är att beredda att erkänna att det är så det ser ut.

Jag tror att det till allra största del beror på storleken av våra samhällen. Alla argument för varför en stat behövs eller fyller en funktion må ha sina poänger, men när de appliceras på miljonbefolkningar eller ens i storlekar av våra svenska storstäder blir de genast absurda och perversa. Jag känner ingen av dessa svenskar som ideligen figurerar i debatten. Jag relaterar till flyktingfrågorna och alla andra svenska kriser som om de lika gärna kunde äga rum i en avlägsen galax. De berör mig inte för de finns inte i min egen sfär. Och även om jag hade upplevt något av ämnena som diskuteras på första parkett så hade det inte berört mig hur någon som inte deltagit i samma situation tycker att den ska lösas. Allting som är av vikt i våra liv tas upp till en metanivå där aktörerna och beslutsfattarna bara är fantasifigurer, fiktiva karaktärer. Varför ska jag relatera till en statsminister jag aldrig träffat, 349 beslutsfattare vars namn jag aldrig hört och inte kan få mig för att bry mig om? Tronpretendenterna i Game of Thrones är mer verkliga personer än de maktkåta nissarna i partiernas undervegetationer. Frank Underwood är en mer sympatisk och lättrelaterad figur än den mest välkammade partiledaren av idag.

Det här är inte ledarskap, det här är inte social gemenskap, det här är inte en funktionell institution för rättvisa och hämnd. Staterna av idag är inte längre någonting skapat för människor. Jag säger det här för att jag så sakteliga lärt mig av egen erfarenhet hur det egentligen borde se ut, hur det hade kunnat vara.

Jag är, som ni numera känner till, engagerad i bubb.la- projektet och deras vida verksamheter. I det projektet, som startats och ägs av Martin Eriksson och Sofia Arkestål, så råder en mycket öppen stämning. Alla som har en idé och ett driv ges en chans att visa vad dem går för, deras bra idéer plockas upp och deras engagemang tas till vara på. Vad det än gäller, små eller stora ämnen, så går det att bolla det med Martin eller Sofia och kunna räkna med att få ett svar eller en reflektion. Projektet har ett mål och en mening och styrs framåt av Martin och Sofia. Med annorlunda terminologi så är det ingen tvekan om dessa två är regenter över det digitala rike som bubb.la-världen innebär.

Det betyder nu inte att allt är tjo och tjim konstant. De deltagare som inte håller måttet eller på olika sätt visat sig vara inkompatibla med de värderingar som projektet vilar på och drivs av (..värdegrunden..) sparkas ut ur projektets kärna och närstående rörelser kan till och med ibland göras till en mild form av fiender. Ett konstaterande om att just så ska vi inom projektet inte bli. En social gemenskap är inte nödvändigtvis en konstant kramgrupp, den är också när den är sund en hierarkisk ordning där deltagarna i viss mån konkurrerar om att nå de mest fördelaktiga positionerna och där de vet vad som väntar om man skulle få för sig att bryta gruppens regler och tabun. Poängen med någonting som bubb.la är att i sådana projekt så finns det en rak kommunicerad öppenhet med vad gruppen syftar till och handlar om. Förstår du inte vad vi är för någonting så ska du inte heller vara med.

Vad är Sverige för något i det sammanhanget? Sverige är en grupptillhörighet och en identitet som inte har några ägare. Det finns ingen institution eller person som slutgiltigt kan avgöra vad som är svenskt respektive osvenskt. Vill du vara en engagerad medlem av den svenska gruppen så finns det inget givet sätt för dig vad du ska göra för att avancera och få den respekt du efterlängtar. Den enes fosterlandshjälte är den andras rasist, den enes varma humanist är den andres cuck. Sverige är alltför stort, konstlat och abstrakt fenomen att samlas kring för att bli annat än en obekväm, märklig och till sist destruktiv gemenskap. En gemenskap som du därtill inte får lov att lämna. Om man händelsevis skulle tröttna på bubb.la och vad som händer där är det bara att avbryta sitt engagemang, ta sitt pick och pack och sluta vara med. Hur gör man det med den svenska gemenskapen om man nu inte vill flytta till Somalia det första man gör? Svenskheten är en konstruerad grupptillhörighet uppehållen med hjälp av tvång. Perfekt jordmån för en sund, harmonisk och stimulerande gemenskap. Verkligen.

Det är inte till nationalstaterna vi kan gå för att hitta hur en sund statsform skulle kunna tänkas se ut. Oavsett hur en sådan är konstruerad, med absoluta monarker eller direktdemokratier så kommer gemenskapen skava och ge upphov till ändlösa mängder av konflikter. Jag tror att människor i gemen har ett stort behov av tydlighet och explicit ordning. Vi vill ha ledare, lärare och fäder som bestämmer och avgör hur vår verklighet ser ut, men detta lederskap behöver också vara i en konkret kontext. En fantasifigur på tv- skärmen kan inte vara en sådan ledare, kan inte ge den konkreta ordningen och därför faller allting samman. Jag är inte emot människans sätt att navigera sig i omvärlden, men de moderna staterna är inget annat än omänskliga. Så länge vi har kvar dem så kommer vi aldrig komma ur stadiet av konstanta konflikter och att vara i ett oavbrutet tillstånd av disharmoni.

Så därför, så länge dessa stater lever och har hälsan så är det trots allt ingen tvekan: Jag är anarkist.

Norberg och den annalkande katastrofen

I mitt gäng så skrattas det en del åt Johan Norberg och hans obotliga behov att peka på marknadsekonomins framgångar och hur mycket bättre världen har blivit enligt alla tänkbara, materiella, parametrar. Nu senast med boken Progress, men det har varit ett genomgripande tema i Norbergs böcker att det finns skäl för optimism, att världen är en bra plats och att det aldrig har funnits en bättre tid att leva än just nu.

Vi skrattar, för i våra sammanhang så är perspektivet en aning annorlunda. Som vi ser det så har vår civilisation, västvärlden, redan fått sin nådastöt och är på upphällningen. Om det avgörande hugget föll vid franska revolutionen, första världskriget eller någon gång de senaste decennierna spelar ingen större roll. Det som vi menar är fallet är att vår del av världen är på nedåtgående, inte i en fas av utveckling, och inte finns något långsiktigt hopp för de bärande institutionerna som vårt samhälle lever av. De har korrumperats så svårt att de snart kommer att kollapsa och när det sker så väntar en eller ett flertal katastrofer. Att parametrarna just nu pekar i en gynnsam riktning är ett bländverk, en konsekvens av tidigare framgångar som inte kommer bära sig när väl korruptionen och förruttnelsen har nått tillräckligt djupt.

Något man särskilt pekar på som det som kommer vara det som för med sig katastrofala konsekvenser är dollarns stundande kollaps, med den så kommer alla nuvarande marknadsinstitutioner att falla ihop och den moderna tidens framgångar med ens gå om intet. Att fattigdomen besegras, mörkret förskjuts och att tredje världens länder blir mer fria för varje dag som går är bara en falsk illusion byggd på lånade löften. Norberg ska snart få se hur fel han har, skrockas det stundom.

Jag tror personligen att vi gör ett misstag här. Det vårt sammanhang pekar på och det Norberg så envist predikar om är två olika saker. Det min sida pratar om är att västvärlden fastnat i ett virrvarr av maktstrukturer och destruktiva incitament. Man har blivit beroende av ett system och en samhällsform som ideligen gör sina befolkningar mer begränsade, mindre handlingskapabla, till den punkt att var och varannan person skriker efter någon som ska ta hand om och städa upp hela ens liv ända fram till döddagar. Gott så, jag delar den bilden av vår kultur i hög grad, men det gör inte att Norbergs optimistiska världssyn är fel i sig.

Det kan nämligen samtidigt vara sant att andra delar av världen så ivrigt de kan anstränger sig för att bygga upp sin infrastruktur för att få sina marknader att bli så effektiva som möjligt och dag för dag ta sig längre upp från fattigdomens träsk. Poängen här är att dessa delar av världen inte börjar från noll, de upprepar inte bara Europas och Amerikas utvecklingsstadium från 1800-talet för att sen ta sig fram genom 1900-talets snitslade bana så snabbt de kan. Nej, de börjar med dagens marknadstekniker och möjligheter för utveckling. Dessa länder och deras befolkningar har inte hunnit skaffa sig samma beroende till våra gamla, unkna sätt att ta sig an handel och marknadskommunikationer. Vår del av världen bestämde sig för länge sedan att sluta utvecklas, vi har försökt frysa ner världens gång och maktstrukturer i en svunnen tid och för det valet så har vi inget annat val än att mycket av det som är vårt samhälle, åtminstone i ekonomiska termer, behöver störtas omkull.

Innebär detta nödvändigtvis en katastrof? Bara om du är beroende av det som är dömt att gå under. Jag tror, utan att vara expert på något sätt som helst, att när de oundvikliga kollapserna inträffar så kommer förvånansvärt många klara sig utmärkt genom hela krisen. Dessa kommer oväntat ofta vara de människor och samhällen som man idag tycker är pinsamt fattiga och generellt eftersatta. De ingen i nuläget tittar på kommer vara de som står längst fram när stormen väl har lagt sig. Det finns tämligen många som redan idag bara fnyser åt hela den febriga ekonomiska cirkusen för att istället gå sina egna vägar, Skapa marknader där etablissemanget inte har tillträde, skapa miljöer där deras korruption och destruktiva beteenden inte får lov att existera. När väl konsekvenserna kommer ikapp de som idag festar så kommer dessa underdogs knappt behöva borsta av smutsen från kavajslaget. De sitter inte med i samma båt.

Det är den här utvecklingen som jag tror att Norberg ser och försöker få oss att fokusera på. Det är så lätt för oss att titta på elefanterna som drucket dansar fram i porslinsbutiken och tro att det är de  som utgör världen. Att de bestämmer vad som händer bara för att de själva påstår att de gör det. Världen, marknaden, är istället det som pågår vid sidan om av deras krumbukter och den ser ingen anledning att lägga sig ner och dö bara för att världens så kallade elit beter sig som idioter. Världens elit kommer alltid bete sig som idioter, men jag undrar just vad dessa typer har för någonting med oss andra att göra.

Visst. Jag tror inte det är felaktigt att måla framtiden i dystra färger. Alltför många, långt fler än den så obskyra eliten, i västvärlden har blivit förhäxade av det politiska spelet och har sina händer så djupt begravda i syltburkarna som det bara är dem möjligt. När smällen väl detonerar så kommer det vara väldigt svårt för dessa människor att hinna undan. Särskilt när sorgligt få av dem ens klarar av att registrera att en kris väntar bakom hörnet, oavsett vad vi tar oss till. På så sätt kan Norbergs envisa perspektiv bli en förförisk lockelse till att fortsätta sova. Allt är lugnt, allt går bra, ingen anledning att ändra på någonting. Men det kan lika gärna vara så att Norbergs perspektiv är alltför viktigt för att vi olyckskorpar ska få lov att glömma bort det. Det är ett tecken på att alternativen fungerar, att för de som vill gå utanför etablissemangets klåfingriga och pompösa vägar så finns det en annan väg att gå. En väg som leder direkt ut till marknaden och väl där finns det inga gränser, bara de som du själv väljer att sätta upp. Visst är det så att oerhört mycket i vårt samhälle är på väg att gå åt fel håll, att det snart riskerar att få grava konsekvenser, men det finns ingenting som säger att det ska behöva drabba just dig.

Ja. Om tåget är på väg att störta fram på spåret du går på, varför står du då kvar? Det är fullt möjligt att stiga åt sidan och det är i sanning hög tid att vi ser till att göra det.   

Vänstern och det dåliga

Om du ser något som du finner dåligt eller icke-önskvärt i din sfär så har du ett antal alternativ att välja mellan. Du kan ignorera fenomenet, försöka låtsas som att det inte existerar eller aktivt undvika det. Du kan investera tid, energi, kapital för att hitta sätt att minska detta dåliga fenomen. Aktivt arbeta för att det på sikt ska kunna försvinna.

Du kan också välja att förbjuda det, se till att få beteendet kriminaliserat.

Egentligen vore det fel att anklaga enbart vänstern för att välja det senare alternativet, det finns lika mycket en tendens i högerkretsar att kvickt ropa på lagens långa arm så snart de upptäcker något de ogillar. Beteendet i fråga handlar mer om en auktoritär samhällssyn än vad det är en fråga om vänster eller höger, men det finns trots allt en viktig skillnad dem emellan. Den auktoritära högerpersonen vet om att när den förbjuder ett beteende eller en viss aktivitet så kommer den att skada vissa individer. Han ser inget större problem med det eftersom högerpersonen värderar sitt samhälle högre än några enskilda individer. Personer som lever ut destruktiva livsstilar eller medvetet överträder tabun är enligt honom skadliga för helheten och måste oskadliggöras på ett eller annat sätt. Att slå ner på dessa ”kriminella” är därför inget svårt val. Enligt ideologin så är de fiender till helheten.

Vänsterpersoner tenderar att se det hela annorlunda. Vänsterpersoner vill vara goda och de har accepterat ett paradigm som utförligt förklarar vilka handlingar som är goda respektive onda, vad som är ett bra eller dåligt beteende. De bryr sig inte om samhället i sig, utan bara om sin ideologi, och den säger dem att de som utför dåliga handlingar är offer. De måste tas om hand. Det dåliga måste fortfarande vara förbjudet, men när de ”kriminella” förföljs och fängslas för sina handlingar så menar vänsterpersonen att de gör dessa personer en tjänst. De blir hjälpta och följaktligen är vänsterpersonen god när hon utövar sin auktoritet gentemot dem.

Det här är en uppfattning som är betydligt mer spridd bland icke-ideologiska individer än den som högerpersoner försöker vidhålla. I allmänhet tror vi idag att vi via förbud, sanktioner och bojkotter kan utrota det vi anser vara dåligt. För att ta konkreta exempel: Vi tror att vi kan få människor att sluta missbruka droger genom att föra ett krig emot dem, vi tror att vi kan få bort människors vilja att köpa och sälja sex genom att förbjuda sexhandel, vi tror att vi kan utrota fattigdom genom att bojkotta produkter producerade av lågt betalda, s.k. ”underbetalda”, arbetare. Via idel antihandlingar, motstånd och förbud så ska vi kunna slå och piska världen till att bli en bättre plats.

Jag kan knappt förmå mig att med ord formulera hur absurt och närmast idiotisk jag finner denna hållning, men jag ska göra ett försök. Om det är så att det vissa aktiviteter och val verkligen är dåliga, destruktiva och skadliga så kommer personerna som håller på med dem att, via sin självbevarelsedrift, förr eller senare upptäcka det destruktiva i beteendet och självmant sluta för att göra något mer konstruktivt. Det kan för all del vara så att dessa människor är för svaga för att överhuvudtaget kunna upphöra med vad de håller på med. De kan vara för fattiga, redan så pass skadade att de inte kan undvika att fortsätta, men då är det rimligen så att de saknar några andra alternativ helt och hållet. De måste fortsätta sin i långa loppet destruktiva livsstil för att ha en möjlighet att kunna överleva i nuet. Den som yrkar på förbud och kriminalisering av dessa människors livsval riskerar att slå undan deras sista fundament, deras sista utväg i livet- och man kräver ändå att få kalla sig god. Joråsatteh…

Om man sysslar med droger, om man säljer sex, om man accepterar att arbeta för låg lön så är det alltså av två skäl. Antingen så upplever man att det är bra för en, man tycker om det och mår bättre av det eller så är det för att man av olika skäl behöver göra det. Man kanske är desperat efter en utväg från psykiska problem, man behöver resurser oavsett vad som krävs av en för att få dem, man kanske jagas av något annat problem som fått in en i den situation man är i. Om du verkligen vill vara god, om du tror att dessa individer är förblindade för stunden och behöver hjälp för att leva ett enligt dig gott liv så kan du inte ropa efter staten och deras gevär och batonger, gör du det är du en lismande hycklare som enbart orsakar skada åt de som du påstår dig vilja hjälpa. Det du istället behöver göra är att skapa alternativ till dem vars liv du önskar förändra. Det finns ingen annat fungerande sätt än det att själv möta dem och deras verklighet och försöka lösa grunden till deras problem. Se till att den som knarkar bort sitt liv får en anledning att vilja leva nyktert igen, se till att kvinnorna som säljer sina kroppar får tillbaka en sund respekt för sig själva och sin sexualitet, gå in med kapital och entreprenöranda och skapa företag som förmår att erbjuda högre löner och bättre produkter till de fattigas materiella standard. Det finns inga genvägar, godhet kräver arbete och äkta investeringar, slagord och goda intentioner tar dig absolut ingenstans.

Än mindre våld, förbud och restriktioner. De enda verktyg staten har till hands är att kommendera ut poliser och soldater för att få folk att sluta med saker de gör frivilligt. Det enda de klarar av är att obstruera och förstöra. Staten kan aldrig bygga upp någonting, staten förmår inte att skapa några nya förutsättningar. Med statliga metoder kommer du aldrig få bort dåliga, icke-önskvärda beteenden och varje auktoritär person som hävdar något annorlunda ljuger. Lögnare är inte goda.

Är din önskan att vara en god medmänniska, en välståndsbringande och barmhärtig individ så behöver du ta dig så långt bort från den statliga sfären som det är möjligt för att istället hjälpa dina medmänniskor, omforma ditt samhälle och bekämpa det dåliga i världen på marknaden, där frivillighetens lagar gäller.

Det finns inget annat sätt, och har aldrig någonsin funnits.    

Ett slag för bubb.la Premium

Nyss hemkommen från en sprudlande FreedomFest i Stockholm. Över 170 libertarianer närvarade och det var precis lika kul och tankeväckande som det låter. Något som var extra intressant var hur frihetsrörelsens två plattformar Mises- institutet och Bubb.la- projektet samarbetade i arrangerandet av konferensen. Medan Mises höll i själva konferensdagen så stod Bubb.la för en förfest på fredagen. Över 70 premiummänniskor dök upp på en exklusiv fest som man aldrig ville lämna. Och det fick mig att inse någonting. Så många som möjligt måste med på den här båten. Det finns flera anledningar till detta:

För det första så är det en vettig och välfungerande nyhetstjänst. Som premiummedlem så får du tillgång till bubb.las välsorterade arkiv. Det går att göra bra research därinne och få en överblick på större tidsperioder via deras system. Dessutom har man möjlighet att prenumerera på ett nyhetsmail per dag eller vecka eller hur du själv föredrar som gör att din nyhetskonsumtion kan bli betydligt smidigare än förut. Om man gillar radion så får man då och då tillgång till exklusiva inspelningar och även andra finfina bonusar i premiumgruppen som är väldigt trevliga att ta del av.

För det andra så får man som sagt tillgång till gruppen Bubb.la premium och den gemenskapen gör mig alldeles genomlycklig. Samtalen där är hyperintressanta, konstruktiva och med ett stort fält av intressanta, kompetenta, kunniga människor som deltar. Det är inte exklusivt för libertarianer, men samtliga deltagare är ändå medvetna om vad frihet innebär och att Swärgland måste bekämpas på alla sätt som går. På senare tid börjar det mer och mer byggas upp ett större fokus på nätverkande och på att få igång frihetliga företagsinitiativ. Känner du att du har en idé som du vill bolla eller få hjälp med att starta upp så är premiumgruppen ett utmärkt ställe att börja på. Det kommer även igång socialt umgänge IRL och i allmänhet finns en strävan att bygga ett starkt frihetligt community. Det kan för all del sägas finnas i den övriga frihetliga sfären också, men vip- aspekten gör att jag tycker att det finns ett större driv i premiums ambitioner. Folk deltar och vill få utväxling för sina pengar och det knyts kontakter på löpande band. Särskilt för folk som bor utanför Stockholm så kan det här vara viktigt. Missa inte de premiumträffar som kommer dyka upp i alla möjliga hålor framförleden. Det kommer bli awesome!

För det tredje så finns det en anledning för oss att samla resurser någonstans. Vi frihetliga behöver en reell plattform och vi kan, bör, ska inte ha dessa resurser inkapslade i ett parti eller i det politiska systemet. Bubb.la är just nu mer eller mindre en renodlad nyhetstjänst och det kan vara svårt att bli entusiastisk över en sådan, men kom ihåg då att det inte är tänkt att stanna där. Bubb.la kan i princip syssla med vad som helst som deras medlemmar känner att de vill göra. Spinoff-projekt sjösätts löpande och ju mer resurser projektet får tillgång till, ju fler människor som aktivt deltar i arbetet, desto mer kan vi gemensamt göra. För att någonting ska hända på allvar så måste vi våga satsa verkligt kapital och för det ändamålet är bubb.la vårt främsta flaggskepp. Jag skulle vilja rekommendera samtliga att även om ni inte har tid eller möjlighet att utnyttja premiummedlemskapets funktioner att ändå skänka pengar till projektet. Bubb.la vet hur de ska göra för att få maximal utväxling på era kronor och vill ni göra någonting konkret för libertarianismen och Sveriges arma spillror av frihet så uppmanar jag er varmt att skänka en donation i deras riktning.   

Skulle det vara så att du läser den här bloggen utan att relatera till frihet i varken filosofiska eller politiska termer så vill jag att du tänker på det här: Sveriges medie-industri är döende. De svenska medieföretagen har styrt in sig i ett system där de inte längre kan bära sig själva. De kan inte gå med vinst och de har förtvivlat svårt för att göra sig själva relevanta. Steg för steg blir de mer lika varandra tills vi i praktiken bara har en enda mediekanal som trumpetar ut samma budskap dag ut och dag in, trots att knappt någon längre ids lyssna. Svensk media har inte längre någon mångfald, ingen vitalitet och ingen förmåga till nödvändig självsanering. Oavsett om du är libertarian eller inte så kommer du ha nytta av att stödja projekt som bubb.la eftersom ökad konkurrens gör marknaden generellt bättre. Att stödja bubb.la är att göra svensk media bättre och det behöver den desperat att bli. Även du som bara önskar ett nytt, vettigt och fräscht alternativ-media är varmt välkommen med på färden.

Hoppas vi ses i Premium!   

Dialog om normalitet

Något jag inte förstår med din ideologi eller vad du vill kalla det du håller på med är varför du måste bli så… onormal. Alltså, jag kan förstå att du tycker skatt är stöld hit och staten är destruktiv dit och så, men varför måste du bli så annorlunda bara för att du har den typen av åsikter. Varför kan du inte vara som folk är mest?

Själv tycker jag att det är jag som är normal. Jag menar, libertarianismens grundprincip består av tre enkla regler: Utöva inte tvång mot någon annan, stjäl inte och utöva inte fysiskt våld mot någon annan individ. Simpelt. Det är regler som de flesta uppfostrar sina barn att respektera, de flesta religioner innehåller någon variant av denna praxis. Libertarianismens startpunkt är kort sagt inte särskilt underlig alls. Det är ni som säger att dessa regler inte gäller överallt, eller hela tiden. Det är ni som behöver förklara varför vissa kan göra sådant som vi lär ut till barn att ingen får lov att göra utan digra konsekvenser. I den aspekten är det sannerligen ni som är de konstiga.

Att libertarianer känner en skepsis inför en samhällsordning som enligt vår filosofi otvivelaktigt bygger på våld borde inte komma som en överraskning, känner jag. Du kan säga att skatt inte entydigt innebär stöld eller någon annan ursäkt, men du kommer inte ifrån att de flesta av våra samhällssystem bygger på att bevaka, kontrollera och begränsa medborgarnas möjlighet att leva sina liv efter tycke och smak. Att då söka sig till alternativa livsstilar där bevakningen, kontrollen och begränsningen inte är lika stark borde vara ett tämligen förnuftigt beslut att ta. Vår syn på hur samhället fungerar och bör fungera skrattas det bara åt, varför ska vi då ta samhället och er så kallade normalitet på allvar?

Det värsta är tycks det mig att det inte bara stannar vid att ni tolererar ett samhällssystem som är imperfekt och med vissa oundvikliga brister, nej, ni hyllar dessutom systemet och hävdar att det är enbart via systemets genialitet som ni har kunnat bli rika, välbeställda och lyckliga. Ni ser tvånget, stölderna och morden som en förutsättning för att det ska existera ett samhälle överhuvudtaget! Ni säger att det är vi som är naiva och verklighetsfrånvända när det är ni som hävdar att man kan skapa produktivitet med hjälp av bomber, granater och krossade fönster. Jag vet inte alls vad du begär av mig, men om våra verklighetsuppfattningar skiljer sig så mycket åt ifrån varandra så vill jag inte ha med din normalitet att göra. Jag måste säga att den nära inpå äcklar mig.

Om det ändå kunde stanna där. Men icke. Om ert märkliga system verkligen är ett av de bästa tänkbara så borde väl samhället vara mer tillfreds? Det verkar inte som det är så. Överallt jag går så uppfattar jag en enorm mängd av klagomål, gnäll och uppgiven frustration. Människor ser problem överallt och i alla tänkbara former, men ingen av er klarar av att lösa dem eftersom ni inte får röra systemet på något sätt som helst. Allt måste förändras inifrån och via era demokratiska bestämmelser och förbannade rutiner. Ni tillåter inte er själva att röra staten. Om den så hotar att knäcka nacken av er så skulle ni inte kritisera någonting av denna Leviathans karaktär. Nej, ni är fast. Ni får inte röra någonting, inte minsta hårsmån, av det som i själva verket är orsaken till era problem!

Under tiden sitter vi libertarianer och undrar vad ni egentligen håller på med. Det är egentligen så enkelt. Följ reglerna och majoriteten av problemen ni skapat i era demokratiska verkstäder och laboratorier försvinner upp i rök. Resten, de verkliga problemen människor av sunt kött och blod på riktigt upplever, går att lösa med hjälp av marknadens metoder eller i sista hand via en fri rättssal. Inte i era institutioner som stinker av korruption och liklukten från alla de ändlösa mängder individer era system krossat och malt sönder genom historien. Ändå är det vi som är de märkliga, de konstiga och de galna som säger nej till allt det här kaoset. Vi är alltså de galna för att vi vill starta upp något nytt hellre än att ödsla en blick åt ert sätt att leva livet på?

Jaha.

Kalla mig galen då.      

Två frihetsperspektiv

För liberalen så handlar frihet mycket om förmågan att välja. En individ ska stå fri att kunna skapa och omforma sitt liv på de sätt som hon behagar och för att detta ska lyckas så krävs att hon har så många alternativ och valmöjligheter som det bara går till hands. Det moderna projektet med att förbättra mänsklighetens materiella förutsättningar så mycket som möjligt är med denna frihetssyn som ledstjärna. En fattig person är inte fri på samma sätt som en välbeställd. Det är först när man har nått maximalt antal alternativ och livsvägar att utforska som man verkligen kan kalla sig fri enligt det här sättet att relatera till frihet.

Jag själv tror inte riktigt på det. Att ha många alternativ till hands när man står inför ett val är naturligtvis något gott, men det handlar snarare om att man kan kalla sig rik än att man skulle vara fri, skulle jag säga. När det kommer till val så är friheten som bäst en illusion eftersom vi vid varje val alltid väljer bort något annat. Vi binder oss till det vi nu föredrar med alla de alternativ som vi samtidigt förkastat som dess pris. Alternativkostnaderna när vi gör våra val får oss att aldrig helt och fullt bli fria just när vi väljer.

Liberaler tenderar att ignorera det här. För dem är det så självklart att deras syn på världen och vad som är det ultimata livet är den enda rätta, att det inte är möjligt att föredra någon annan livsstil eller sätt att se på världen. Om man bara ges möjligheten att välja bort ett förmodernt liv, traditionella ideal och föråldrad teknik så kommer alla att göra det lika självklart som att vintern övergår till vår. Liberaler är så bergsäkra i denna visshet att de är öppna för att överge synen på negativa rättigheter för att försäkra sig om att alla får samma startpunkt och lika förutsättningar. Ett liv är bara värt att levas om det äger rum i liberalernas Utopia, tycks de resonera.

För mig utgår frihet från ett annat perspektiv. Snarare än att ha maximalt antal val så grundar sig min frihetskänsla på förmågan att säga nej, att få vägra. Om något så att ha möjligheten att välja bort när det behövs, snarare än att gå runt i en värld med ändlösa mängder av dukade smörgåsbord omkring sig. En fri människa är någon som kan göra sig oberoende när förutsättningarna så kräver. Små barn är inte fria just för att de, om de skulle få tillgång till självständighet från sina vårdnadstagare, så skulle det vara ett hot mot deras existens. Frihet är med andra ord ingenting som kan beskrivas som givna rättigheter utan friheten är istället någonting vi erövrar ju äldre och kunnigare vi blir. Steg för steg kommer det lilla barnet att bli mer och mer kapabel tills hon når en så pass vuxen ålder att hon kommer kunna be sina vårdnadstagare flyga och fara om hon så behagar. Vid det ögonblicket så är hon fri.
’

Med det här perspektivet så blir kritiken mot staten så mycket hårdare än den som liberaler klarar av att leverera. Det spelar ingen roll ifall staten är en socialliberal sockerdröm som vill alla väl och särskilt alla samhällets olycksbarn. När staten med tvång förskansar sig medel för att ta hand om mindre bemedlade individer så gör den två fel. Dels det självklara i att den förstör för de produktiva individer som ville skapa någonting större med sin bestulna produktion, men också det att staten via sin falska hjälpsamhet binder fast svaga människor i behov och leder in dem i en påtvingad barndom. De som tar emot bidrag och andra sociala förmåner kommer ha ett stort steg till att lyckas vilja be staten dra åt fanders. Det spelar ingen roll att de kan notera att staten är destruktiv och våldsam på andra områden- eftersom de själva är beroende av staten för sin egen existens så kan de inte göra motstånd. De kan knappt protestera. Deras frihet är icke-existerande.     

Överlag känner jag att det moderna samhället har slagit in på fel väg när det kommer till många av våra val. Det är svårt att säga någonting när man själv är en individ som är plågsamt beroende av modernitetens materiella bekvämligheter, men det är likväl så: Genom att vi skapat ett liv vi upplever som fritt bara när det har maximalt antal tekniska under och moderna bekvämligheter omkring sig så har vi också bundit fast oss vid vår egen rikedom. Hur många av oss skulle klara sig om vi blev avskurna från säg el och internet? Hur många av dessa få kapabla preppers skulle må bra och känna sig tillfreds under sådana förhållanden?

Visst är rikedom något i grunden bra och jag skulle aldrig drömma om att försöka hindra fattiga människors resa till ett liv som liknar mitt, men jag vill ändå bestämt hävda att denna fattige persons resa inte har särskilt mycket med frihet att göra. Om det gjorde det, varför har då jag och så många andra i min generation en känsla av att vara förtryckta och fångna, trots all vår rikedom? Vem tog egentligen friheten från oss i den moderna världen?

Kan det vara så att det var vi själva..? 

Vänstern och de svaga

Jag har ett handikapp, eller funktionsnedsättning, eller funktionsvariant som det tydligen heter nuförtiden. Inget större sådant, men tillräckligt för att det redan från början har försatt mig i något slags utanförskap. Jag har aldrig helt hört till, inte helt kunnat dela andras erfarenheter. Jag använder termen tvåhandsmänniskor för att beskriva hur friska personer ibland inte ens kan uppfatta att det finns andra som inte fungerar som dem och inte rör sig i världen på det sätt som just de själva gör. Med ett annat modernt uttryck så finns det flera som skulle kunna må bra av att kontrollera sina privilegier då och då och emellanåt blir jag så förbannad på att de inte kan lyssna på mig när jag uppenbarligen har tolkningsföreträde och…

Hm. På ett sätt är jag ständigt förundrad att jag lyckades bli libertarian. Att jag klarade av att ta till mig en ideologi och ett tankesätt som ibland brukar beskrivas som den starkes ideologi, som är till för Hanks och Dagnys och absolut inte människor som kämpar med att lära sig knyta en knut..

Sättet dagens vänster tänker och resonerar påminner mig om hur jag själv fungerade i ung ålder. I mina skolår så hade jag svårt för att klara av vissa ämnen. Sådant som slöjd, idrott, vissa moment i bild och hemkunskap. Inte så att de var omöjliga för mig att utöva, men min nivå låg naturligt nog under mina klasskamrater och att behöva konkurrera med dem och bedömas på samma grunder som dem var smått outhärdligt. Att jag behövde ta mig igenom dessa krävande moment och dessutom bli betygsatt fann jag rent ut sagt kränkande. Jag minns en gång när vi hade en elevens val- lektion i idrotten. Jag kunde stå ut med och tycka att många aktiviteter var roliga, men det fanns andra som var smått omöjliga och under den tiden synnerligen ångestladdade. Gymnastik till exempel. Att behöva krättla, kravla och krumbukta sig genom allsköns redskap och hinder gick inte med min kropp. Det var alltid en rejäl pina och när mina klasskamrater gick ihop sig och valde denna helvetets variant av kroppsövning som vår bonusaktivitet blev jag fullständigt bindgalen. Jag vägrade vara med, ja, mer än så, jag ville förbjuda dem att hålla med det här. Att vi skulle syssla med gymnastik när vi hade en fri lektion var bortom all rimlighet och om jag hade haft möjlighet att avvärja valet med någon form av våld så hade det mycket väl kunnat vara en möjlighet..

Vänstern. När jag ser på vad de strider för så tycker jag under all fanatism och galenskap kunna hitta en kärna av verklig medkänsla. De har noterat att det finna grupper, minoriteter och individer som lider av begränsningar i ett modernt samhälle. De passar inte in, hamnar utanför våra fyrkantiga mallar eller saknar någonting som gör dem handikappade när de behöver konkurrera med mer kompletta individer. Vänsterns reaktion blir precis som min när jag var tolv: De skriker. De skriker på orättvisan och det ojämlika. De blir rasande på att världen inte registrerar att alla inte hänger med och att de friska, de välanpassade, de lyckade verkar så kalla och oengagerade om hur situationen ser ut. Märker ni inte att inte alla kan ha nytta av gymnastiken? Att vissa lider av den?

Så det de oftast vill göra är att stryka allt där majoriteten har en fördel av gentemot de förfördelade. Finns det några som har haft hemska hemförhållanden så ska inga kärnfamiljer existera. Finns det några som faller ner i missbruk så fort de rör en drog så ska alla beroendeframkallande substanser förbjudas. Finns risken att råka ut för människor med fördomar så måste varje plats och aktivitet ras och könskvoteras samt hbtq-certifieras och så vidare. Ingenting får kränka, ingen får hamna utanför. Ja, om någon lider av allergi mot rosor så är det bättre att hela trädgården rivs ner än att denne någon behöver stå ut med att inte vara inkluderad.

Som sagt, jag är sympatisk till instinkten om att skydda de i samhället som oundvikligen kommer ha begränsningar, men de missar någonting i hur de sedan agerar. När de försöker hindra andra från att leva sina problemfria, privilegierade liv så stoppar de ingens lidande. De får inte någon att bli mindre begränsad eller hindrad än förut. Det enda de har gjort är att glasa in deras verklighet i ett fluffigt luftslott för att hindra en obehaglig upplevelse. De läker ingen, de producerar inget mervärde och dessutom har de orsakat att andra får sina upplevelser och liv mer torftiga. Ingen har vunnit och många har gått back. För vems nytta?

Visst, mina klasskamrater var ett slags skitungar när de inte klarade av att respektera deras svagaste medlems önskningar, men det som jag borde ha gjort, det som jag borde ha fått göra (jävla skolplikt) var att vända dem ryggen. Jag borde inte ha deltagit i deras aktiviteter, jag borde ha sökt mig någon annanstans där mina förutsättningar respekterades bättre. Om det inte fanns någon handikappadanpassad idrottsgemenskap tillgänglig så borde jag ha strävat för att förverkliga den själv. Om inte världen vill ha mig så skapar jag en egen.

Och det är här libertarianismen kommer in och att den visst är en ideologi för de svaga och missanpassade. I en värld och ett samhälle som bestämt sig för att vara en förstockad fyrkant så borde vi göra uppror emot den. Inte en revolution där något ska tas över och omformas så det passar än den ena än den andra gruppen utan ett uppror som bottnar i ignorans och förkastelse av ett system som helt uppenbart inte är till för alla, som knappt är till för någon förutom en abstrakt elit. Vänstern har rätt i att systemet är destruktivt, vänstern har rätt i att individer och minoriteter hamnar i märkliga, artificiella utanförskap så länge vi försöker uppehålla den. Vi borde sluta med det. Omedelbart. Vänstern borde förstå att så länge vi vill behålla en struktur, vilken struktur som helst, så kommer utanförskapet att finnas kvar. Om inte för de minoriteter som finns idag så för några andra imorgon. Strukturen, systemet, järnramen kring hela samhället måste bort. Den måste sprängas så fatalt att den aldrig får chansen att återvända.

Det är inte farligt och något som vi frihetliga borde förstå i mycket högre grad än vad vi gör idag; När inte denna värld visats sig duga så är det dags för oss att skapa oss en ny.