torsdag 18 augusti 2016

Vänstern och de svaga

Jag har ett handikapp, eller funktionsnedsättning, eller funktionsvariant som det tydligen heter nuförtiden. Inget större sådant, men tillräckligt för att det redan från början har försatt mig i något slags utanförskap. Jag har aldrig helt hört till, inte helt kunnat dela andras erfarenheter. Jag använder termen tvåhandsmänniskor för att beskriva hur friska personer ibland inte ens kan uppfatta att det finns andra som inte fungerar som dem och inte rör sig i världen på det sätt som just de själva gör. Med ett annat modernt uttryck så finns det flera som skulle kunna må bra av att kontrollera sina privilegier då och då och emellanåt blir jag så förbannad på att de inte kan lyssna på mig när jag uppenbarligen har tolkningsföreträde och…

Hm. På ett sätt är jag ständigt förundrad att jag lyckades bli libertarian. Att jag klarade av att ta till mig en ideologi och ett tankesätt som ibland brukar beskrivas som den starkes ideologi, som är till för Hanks och Dagnys och absolut inte människor som kämpar med att lära sig knyta en knut..

Sättet dagens vänster tänker och resonerar påminner mig om hur jag själv fungerade i ung ålder. I mina skolår så hade jag svårt för att klara av vissa ämnen. Sådant som slöjd, idrott, vissa moment i bild och hemkunskap. Inte så att de var omöjliga för mig att utöva, men min nivå låg naturligt nog under mina klasskamrater och att behöva konkurrera med dem och bedömas på samma grunder som dem var smått outhärdligt. Att jag behövde ta mig igenom dessa krävande moment och dessutom bli betygsatt fann jag rent ut sagt kränkande. Jag minns en gång när vi hade en elevens val- lektion i idrotten. Jag kunde stå ut med och tycka att många aktiviteter var roliga, men det fanns andra som var smått omöjliga och under den tiden synnerligen ångestladdade. Gymnastik till exempel. Att behöva krättla, kravla och krumbukta sig genom allsköns redskap och hinder gick inte med min kropp. Det var alltid en rejäl pina och när mina klasskamrater gick ihop sig och valde denna helvetets variant av kroppsövning som vår bonusaktivitet blev jag fullständigt bindgalen. Jag vägrade vara med, ja, mer än så, jag ville förbjuda dem att hålla med det här. Att vi skulle syssla med gymnastik när vi hade en fri lektion var bortom all rimlighet och om jag hade haft möjlighet att avvärja valet med någon form av våld så hade det mycket väl kunnat vara en möjlighet..

Vänstern. När jag ser på vad de strider för så tycker jag under all fanatism och galenskap kunna hitta en kärna av verklig medkänsla. De har noterat att det finna grupper, minoriteter och individer som lider av begränsningar i ett modernt samhälle. De passar inte in, hamnar utanför våra fyrkantiga mallar eller saknar någonting som gör dem handikappade när de behöver konkurrera med mer kompletta individer. Vänsterns reaktion blir precis som min när jag var tolv: De skriker. De skriker på orättvisan och det ojämlika. De blir rasande på att världen inte registrerar att alla inte hänger med och att de friska, de välanpassade, de lyckade verkar så kalla och oengagerade om hur situationen ser ut. Märker ni inte att inte alla kan ha nytta av gymnastiken? Att vissa lider av den?

Så det de oftast vill göra är att stryka allt där majoriteten har en fördel av gentemot de förfördelade. Finns det några som har haft hemska hemförhållanden så ska inga kärnfamiljer existera. Finns det några som faller ner i missbruk så fort de rör en drog så ska alla beroendeframkallande substanser förbjudas. Finns risken att råka ut för människor med fördomar så måste varje plats och aktivitet ras och könskvoteras samt hbtq-certifieras och så vidare. Ingenting får kränka, ingen får hamna utanför. Ja, om någon lider av allergi mot rosor så är det bättre att hela trädgården rivs ner än att denne någon behöver stå ut med att inte vara inkluderad.

Som sagt, jag är sympatisk till instinkten om att skydda de i samhället som oundvikligen kommer ha begränsningar, men de missar någonting i hur de sedan agerar. När de försöker hindra andra från att leva sina problemfria, privilegierade liv så stoppar de ingens lidande. De får inte någon att bli mindre begränsad eller hindrad än förut. Det enda de har gjort är att glasa in deras verklighet i ett fluffigt luftslott för att hindra en obehaglig upplevelse. De läker ingen, de producerar inget mervärde och dessutom har de orsakat att andra får sina upplevelser och liv mer torftiga. Ingen har vunnit och många har gått back. För vems nytta?

Visst, mina klasskamrater var ett slags skitungar när de inte klarade av att respektera deras svagaste medlems önskningar, men det som jag borde ha gjort, det som jag borde ha fått göra (jävla skolplikt) var att vända dem ryggen. Jag borde inte ha deltagit i deras aktiviteter, jag borde ha sökt mig någon annanstans där mina förutsättningar respekterades bättre. Om det inte fanns någon handikappadanpassad idrottsgemenskap tillgänglig så borde jag ha strävat för att förverkliga den själv. Om inte världen vill ha mig så skapar jag en egen.

Och det är här libertarianismen kommer in och att den visst är en ideologi för de svaga och missanpassade. I en värld och ett samhälle som bestämt sig för att vara en förstockad fyrkant så borde vi göra uppror emot den. Inte en revolution där något ska tas över och omformas så det passar än den ena än den andra gruppen utan ett uppror som bottnar i ignorans och förkastelse av ett system som helt uppenbart inte är till för alla, som knappt är till för någon förutom en abstrakt elit. Vänstern har rätt i att systemet är destruktivt, vänstern har rätt i att individer och minoriteter hamnar i märkliga, artificiella utanförskap så länge vi försöker uppehålla den. Vi borde sluta med det. Omedelbart. Vänstern borde förstå att så länge vi vill behålla en struktur, vilken struktur som helst, så kommer utanförskapet att finnas kvar. Om inte för de minoriteter som finns idag så för några andra imorgon. Strukturen, systemet, järnramen kring hela samhället måste bort. Den måste sprängas så fatalt att den aldrig får chansen att återvända.

Det är inte farligt och något som vi frihetliga borde förstå i mycket högre grad än vad vi gör idag; När inte denna värld visats sig duga så är det dags för oss att skapa oss en ny.  

1 kommentar:

  1. De svaga, utsatta och utanför förtjänar så oändligt mycket bättre än en stat. Ansvaret för folks välmående och liv vilar i händerna på ett med våld upprätthållet monopol, styrt av makthungriga politiker vars enda egentliga uppgift är att se till att monopolets makt växer och att de själva belönas rikligt på kuppen. Incitamenten att verkligen lösa något är försvinnande små, medan människor i beroende av statens välmening är otroligt viktiga.

    Vårt för ändamålet alldeles för stora kommunhus renoverades för 40 miljoner förra året, men stanken av en i grunden omoralisk verksamhet går inte måla över.

    SvaraRadera