Krönika om en andlighet

I det senaste har jag slagits mycket med mina andliga upplevelser. Deras sanningshalt, deras giltighet, deras bärkraft. Jag fick min första övernaturliga upplevelse när jag var tolv, nästan som ett omedelbart bönesvar på en bitter bön från ett förvirrat och tröttkört barn. Någon bad för mig på kvällen till i ett tält och jag blev nedslagen till marken av en pulserande värme som andades kärlek och frid. Vibrerande på jordgolvet kunde jag inte komma till någon annan slutsats att Gud existerar och att Jesus Kristus var en verklig gestalt. Därefter har denna kraft mött mig ett antal gånger, ibland i miljöer där extasen legat nära kokpunkten, men lika många gånger i miljöer där jag inte väntat den och där den knappt varit välkommen. Kort sagt har det varit något utanför mig själv som via sina besök och sin mentala närvaro lyckats formge mig och gjort mig till den person jag är, åtminstone ur ett andligt perspektiv.

I mina perioder av tvivel och otro så har jag fått förstå att dessa upplevelser i sig inte är oförklarliga. De är möjliga att simulera, de går att framkalla helt på egen kraft. Gud och världen utanför är i sig inte nödvändiga för att förklara vad som sker i min kropp. Må så vara, dessa förklaringar är endimensionella, de beskriver bara vad vi ser när det händer. Inte vad det är för något och varför det skett med mig på de sätt jag fått uppleva. Den så kallat vetenskapliga metoden för att komma fram till svar ter mig, även när jag vill tro på den, alltid så platt och stum. Vetenskapen i denna mening klär av en naken och lämnar en därefter, något mer får en inte lov att vara värd. Så jag har alltid återvänt till tron. När den kommer till min kristna tro har jag insett att jag är brännmärkt, prisgiven, såsom jag är skapad har jag inte lov att gå någon annanstans.

De senaste åren har dock något annat börjat hända. Jag har som sagt upplevt mig bli formad och ledd genom livet av denna utomstående entitet. Denne någon har stridit mot mig när jag gjort saker jag inte borde, den har tagit mig till platser jag inte kunnat nå själv och den har räddat mig ur situationer jag inte klarat mig ur själv. Åtminstone så som jag förstått det. Den allra senaste tiden har däremot någonting ändrats. Det är som att jag börjat missförstå. Jag har tagit emot löften som krossats sönder fullständigt, jag har upplevt känslor som visat sig vara förrädiska och falska. Samtidigt har jag försökt agera korrekt enigt min kristna tro och ändå kastats runt som en vante i livets vindlar, med Psalm 91 som ett hånflin i bakhuvudet. Så är det ibland, det är en troendes villkor och det finns en anledning till att psaltaren består av en majoritet klagopsalmer, men ändå- förvirringen har så länge varit total.

Särskilt som det har varit när jag stigit ur religiositetens skenbara fyrkanter och närmat mig anarkin, nihilismen och det mörka, outsagda som jag återigen kunnat uppleva frid och visshet och.. gudsnärvaro. Ju längre ut mot det outforskade och det icke-etablerade jag tagit mig desto mer rotad har det känts som jag har blivit. Min upplevelse av det andliga och min syn på karaktären som tagit sig an mitt liv har skakats om fullständigt, men min tro har inte blivit mindre. Jag har tagit mig an andliga metoder och praktiker som min uppväxts andlighet skulle skrika sig hesa mot, men det jag har sett när jag varit i dem har inte förändrat min tros kärna. I mitt hjärtas rymd finns allting kvar och för varje dag som går så växer sig förståelsen av Gud starkare därinne, även om bilderna och berättelserna jag skapat om honom faller sönder på ytan. Jag finner det förunderligt.

*

Såhär. Alla andliga upplevelser innehåller någon form av sanning, även om de på ytan ter sig motsägelsefulla och i konflikt med varandra. I det andliga sökandet finns det bara en riktning och det är ut från sig själv och den chimära trygghet man skapat åt sig i sin vardag och in mot det andra, det som finns där utanför och som antingen finns för att välkomna en eller som vill sikta på att förgöra den man är för nuet. Sökandet är vägen och det är den enda sanning vi har tillgänglig. Om vi stannar och säger att vi har sanningen klar så kommer den snart att sluta bära en. Om vi skulle stänga dörren till det outforskade och nöja oss med den bit vi redan fått så tror jag vi gör ett enormt misstag. Det finns en evighet därute och det finns alltid ett sätt att ta sig dit. Att nöja sig med det lilla man har just nu, vad det än må vara, är att vara alldeles för anspråkslös.

Så mycket för den andliga sfären. I den så kallat objektiva världen så spelar enskilda människors andlighet inte alltför mycket roll. Vi kan inte dela varandras mystiska upplevelser, de kan aldrig bli en ”objektiv sanning” oavsett hur många människor som delar en specifik upplevelse. Och det kanske måste vara så. Kanske är den värld vi agerar i dömd till att vara en subjektivt konstruerad saga vi aldrig till fullo kan dela med varandra. Kanske kan verkligheten aldrig nå högre höjder än en avancerad illusion som vi pratar förbi varandra om när vi försöker beskriva den.

Kanske. Oavsett vad så ser jag det numera som att det inte spelar någon roll vad andra säger eller ens vad mitt eget förnuft tycker. Jag tror jag har förstått att jag aldrig kommer kunna lägga vantarna på den kompletta sanningen, men så länge jag hungrar efter den så tror jag att jag har hittat en nyckel till livets villkor. Jag kanske skulle önska att det var simplare, jag skulle sannerligen önska att min andliga följeslagare kunde tala klarspråk, men så länge jag är på jakt efter honom, så länge jag tar mig högre upp och längre in i mystikens vindlingar och korridorer så...

Tror jag kort sagt att jag är på rätt väg framåt.