onsdag 24 augusti 2016

Två frihetsperspektiv

För liberalen så handlar frihet mycket om förmågan att välja. En individ ska stå fri att kunna skapa och omforma sitt liv på de sätt som hon behagar och för att detta ska lyckas så krävs att hon har så många alternativ och valmöjligheter som det bara går till hands. Det moderna projektet med att förbättra mänsklighetens materiella förutsättningar så mycket som möjligt är med denna frihetssyn som ledstjärna. En fattig person är inte fri på samma sätt som en välbeställd. Det är först när man har nått maximalt antal alternativ och livsvägar att utforska som man verkligen kan kalla sig fri enligt det här sättet att relatera till frihet.

Jag själv tror inte riktigt på det. Att ha många alternativ till hands när man står inför ett val är naturligtvis något gott, men det handlar snarare om att man kan kalla sig rik än att man skulle vara fri, skulle jag säga. När det kommer till val så är friheten som bäst en illusion eftersom vi vid varje val alltid väljer bort något annat. Vi binder oss till det vi nu föredrar med alla de alternativ som vi samtidigt förkastat som dess pris. Alternativkostnaderna när vi gör våra val får oss att aldrig helt och fullt bli fria just när vi väljer.

Liberaler tenderar att ignorera det här. För dem är det så självklart att deras syn på världen och vad som är det ultimata livet är den enda rätta, att det inte är möjligt att föredra någon annan livsstil eller sätt att se på världen. Om man bara ges möjligheten att välja bort ett förmodernt liv, traditionella ideal och föråldrad teknik så kommer alla att göra det lika självklart som att vintern övergår till vår. Liberaler är så bergsäkra i denna visshet att de är öppna för att överge synen på negativa rättigheter för att försäkra sig om att alla får samma startpunkt och lika förutsättningar. Ett liv är bara värt att levas om det äger rum i liberalernas Utopia, tycks de resonera.

För mig utgår frihet från ett annat perspektiv. Snarare än att ha maximalt antal val så grundar sig min frihetskänsla på förmågan att säga nej, att få vägra. Om något så att ha möjligheten att välja bort när det behövs, snarare än att gå runt i en värld med ändlösa mängder av dukade smörgåsbord omkring sig. En fri människa är någon som kan göra sig oberoende när förutsättningarna så kräver. Små barn är inte fria just för att de, om de skulle få tillgång till självständighet från sina vårdnadstagare, så skulle det vara ett hot mot deras existens. Frihet är med andra ord ingenting som kan beskrivas som givna rättigheter utan friheten är istället någonting vi erövrar ju äldre och kunnigare vi blir. Steg för steg kommer det lilla barnet att bli mer och mer kapabel tills hon når en så pass vuxen ålder att hon kommer kunna be sina vårdnadstagare flyga och fara om hon så behagar. Vid det ögonblicket så är hon fri.
Med det här perspektivet så blir kritiken mot staten så mycket hårdare än den som liberaler klarar av att leverera. Det spelar ingen roll ifall staten är en socialliberal sockerdröm som vill alla väl och särskilt alla samhällets olycksbarn. När staten med tvång förskansar sig medel för att ta hand om mindre bemedlade individer så gör den två fel. Dels det självklara i att den förstör för de produktiva individer som ville skapa någonting större med sin bestulna produktion, men också det att staten via sin falska hjälpsamhet binder fast svaga människor i behov och leder in dem i en påtvingad barndom. De som tar emot bidrag och andra sociala förmåner kommer ha ett stort steg till att lyckas vilja be staten dra åt fanders. Det spelar ingen roll att de kan notera att staten är destruktiv och våldsam på andra områden- eftersom de själva är beroende av staten för sin egen existens så kan de inte göra motstånd. De kan knappt protestera. Deras frihet är icke-existerande.     


Överlag känner jag att det moderna samhället har slagit in på fel väg när det kommer till många av våra val. Det är svårt att säga någonting när man själv är en individ som är plågsamt beroende av modernitetens materiella bekvämligheter, men det är likväl så: Genom att vi skapat ett liv vi upplever som fritt bara när det har maximalt antal tekniska under och moderna bekvämligheter omkring sig så har vi också bundit fast oss vid vår egen rikedom. Hur många av oss skulle klara sig om vi blev avskurna från säg el och internet? Hur många av dessa få kapabla preppers skulle må bra och känna sig tillfreds under sådana förhållanden?

Visst är rikedom något i grunden bra och jag skulle aldrig drömma om att försöka hindra fattiga människors resa till ett liv som liknar mitt, men jag vill ändå bestämt hävda att denna fattige persons resa inte har särskilt mycket med frihet att göra. Om det gjorde det, varför har då jag och så många andra i min generation en känsla av att vara förtryckta och fånga, trots all vår rikedom? Vem tog egentligen friheten från oss i den moderna världen?

Kan det vara så att det var vi själva..? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar