torsdag 4 augusti 2016

Rastplats

Jag kan inte låta bli att se tillbaka. Ursäkta den personliga avsatsen, men den här sensommaren är som en interim- period mellan en tid av intensivt sökande och en annan av, ja jag vet inte, men jag hoppas på en tid där jag mer målmedvetet kan veta vad jag egentligen håller på med. Det jag noterar här i mellanrumsdagarna är att det är så många och så mycket som saknas. Så många vänner har försvunnit, så många viktiga projekt har gått upp i rök, så många kärleksrelationer är avskrivna utan att de gav några livskraftiga konsekvenser för min nutid. Så mycket skulle kunna ha varit, men är lika fullt nästan ingenting.

Så är livets villkor, det förstår jag, men det som är intressant med denna tids reflektion är att saknaden inte längre gör ont. Den smärtar inte längre. Sorgen finns kvar, vemodet absolut, och det gäller inte bara mina personliga förluster utan hela världens öde. Världen skulle kunna vara så mycket mer vacker, cool och frankt underbar om bara inte om hade varit. Vad som syns och vad som inte syns och för oss som känner till den frasens fullhet är det svårt att inte ta till tårarna när man ser på vad som skett med världen sen den tagit steget in i den moderna eran.

Hursom, jag ska inte trötta någon med mina juvenila åsikter om världsutvecklingen, men jag vet desto bättre i mitt eget liv hur jag så ofta tagit beslut som varit rent destruktiva. Som varit själviska av den art att jag tagit till mig resurser och positioner som inte varit ämnade för mig, att jag i min iver att säkerställa det ena eller andra målet gjort saker som fört mig längre ifrån mitt slutmål än tvärtom. Att projekt kraschat, vänskapsband brustit och relationer krasats sönder har i sista stund alltid varit mitt eget fel, oavsett omständigheter. När jag agerat utan att förstå balansen mellan mitt och andras, oreflekterat struntat i vad som är vist agerande så har ingenting gått min väg, även om jag kanske trott det först. Ibland har jag också stannat kvar för länge i destruktiva miljöer i en hopplös strävan att vända båten, lösa situationen och, utan ett sunt egenintresse, försöka få saker att bli så kallat ”bra” igen. Även där har jag en skuld eftersom jag inte varit klarsynt nog att förstå när det varit tid att gå. Att istället för att lägga energi på att mosa huvudet in i en klibbig bergvägg försöka göra mig fri och oberoende från miljöer som inte varit till för mig från första början.

Att jag är där jag är och att det som saknas mig inte finns med mig har varje gång berott på mig och mitt agerande. Bristen på smärta inför alla förluster jag kan konstatera beror på att jag inte längre gör mig till ett offer. Jag har ingen att klandra, vill inte göra det, utan jag är den som är aktören i mitt liv och har så alltid varit.

Därför behöver det inte heller stanna vid sorgen och vemodet över världens situation och ens egna förluster. Jag tror det är hopplöst svårt att försöka påverka världen, ja, även ens eget land eller lokala samhälle i någon högre grad. Ju större nivåer man försöker operera på desto fler faktorer kommer in som en enskild individ står fullkomligt maktlös inför. Visst kan vi, och kanske bör vi, fortsätta drömma om världsfred och att sunda humanistiska ideal får fäste i region efter region, men om det är för sådana mål vi lägger vår energi på så misstänker jag att känslan av tröstlöshet kommer kunna bli större än den om hopp.

Däremot, i mitt eget liv, så finns det alltid något att göra. Också där är målen högt satta. Idealfigurerna heter sådant som Hank Rearden, Francis D’anconia och John Galt och det är inte möjligt att hitta deras styrka i något slags brådrask. Det kommer ta sin tid, men poängen är att det inte spelar någon roll vart jag börjar eller ens om jag får lov att lyckas. Varje gång jag misslyckats fatalt i mitt liv så har det någonstans berott på att jag krävt någonting från livet. Jag har upplevt mig berättigad att lyckas med vad jag tar mig för, jag har sett det som självklart att jag ska ha tillgång till den ena eller andra välsignelsen. Om inte så är Gud ond eller Universum ett monster.  Det är inte sant att det är så. Talenterna är inte tänkt att vara jämnt utspridda och det finns inga garantier om någonting. Alla har inte som sitt uppdrag att nå ända fram i jordelivet och ingen av oss vet hur just vår egen version av att förkroppsliga Galt- idealet ser ut.

Det finns ingen manual för de aspekterna, ingen har rätt att döma ut dig som felaktig eller desillusionerad när du gör det som du tror är korrekt för ditt liv – så länge du tagit av dig föreställningarna om att du är här för att bli bjuden på någonting. Gör vad du vill, så länge du inte tar för dig av det som inte är till för dig att få, så att säga.

Det är också därför det är möjligt att börja när som helst, var som helst. Vi behöver inte vänta in en särskild, frihetligt korrekt, position eller att några grundläggande institutioner finns på plats innan vi kan utropa Anarkins intåg i världen. Vägen börjar så fort du förstår, och varje stund du är inställd på att ta dig upp på en ny platå, att dyka djupare in det svarta pusslets mysterier så finns det ingen början och inget riktigt slut på det uppdrag existensen har gett dig. Friheten vi lärt känna kräver ingenting, den bara är.

Såhär i en mellanrumsperiod där jag ärligt talat vet varken ut eller in om mitt livs praktiska detaljer gör den insikten mig rätt så väldigt trygg.
 

1 kommentar:

  1. "Vi behöver inte vänta in en särskild, frihetligt korrekt, position eller att några grundläggande institutioner finns på plats innan vi kan utropa Anarkins intåg i världen."

    Haha, exakt samma tanke jag hade igår på min egen blogg. Vi har egentligen allt det vi behöver här och nu, om vi bara ville förstå det.

    Det är lite som huvudpersonen i Nyckeln till frihet. Han skrotar runt där på fängelsets rastgård, fri!

    SvaraRadera