Sök först Guds rike...

Podcasten Vita Pillret tar i sitt senaste avsnitt upp ett ämne som gnagt i mig en lite längre tid. Nämligen kvinnofrågan och vad som egentligen är huvudorsaken till att vårt samhälle ter sig så patologiskt och destruktivt. Det är nämligen lätt att få för sig att alla dessa destruktiva tendenser beror på att samhället feminiserats och att kvinnor generellt tillåtits ta en alltför stor plats. Att den negativa utvecklingen accelererades när kvinnlig rösträtt introducerades är ganska lätt att få syn på och att maskulinitet generellt ges en undanskymd plats eller till och med aktivt motarbetas är inte heller någon större hemlighet. Kan det vara så att Kvinnan, än en gång, är orsaken till att mänskligheten drivits ut ur sin naturliga Eden-tillvaro?

Jag tror att det är ett ganska stort misstag att landa i en sådan slutsats. Jag tror inte roten till våra problem är att vi skulle leva i ett feminint, matriarkalt samhällsklimat. Vårt samhälle bågnar inte under sin egen tyngd för att vi värdesätter kvinnliga egenskaper eller något i den stilen. Det jag ser som vårt huvudproblem är något jag tagit upp tidigare på bloggen, men som jag också tror är centralt även för att förstå vår märkliga svårighet att hantera frågor som maskulinitet och femininitet. I korthet har vi förlorat anledningen till att vi existerar på denna sidan skapelsen. Moderniteten har lyckats vända upp och ner på något så centralt som syftet med vad våra liv är till för och lyckats få alltför många att tro att detta jordeliv är till för att producera lycka och välmående för oss själva och lever man inte ett lyckligt, tillfredsställande och behagligt liv så har man gjort något allvarligt fel, så är det något galet med själva tillvaron.

Det är en väldigt underlig uppfattning och något som tvivelsutan kommer skapa stress, förvirring och en allt större känsla av förbannad frustration hos individen. För det jordiska livet är inte till primärt för att vi ska njuta av det. Denna tillvaro är fylld med plågor, utmaningar, drakar och demoner och planerar man inte sin tillvaro efter den verkligheten så kommer man få så många aspekter av livet helt upp mot väggarna fel. Även sådant vad manlighet och kvinnlighet egentligen är för någonting.

Som kristen ser jag det såhär: Tanken med våra liv på jorden är att vi ska efterlikna Gud. Vi är skapta till Guds avbild och var stund vi inte agerar i samklang med Guds avbild så missbrukar vi vår position, så hamnar vi fel i existensen. Bibelns Guds främsta kännetecken är hans skaparkraft. Det första som händer i Bibelns berättelser är att Gud skapar en god värld och upprättar en mänsklighet för att göra detsamma. Vår uppgift är att skapa, producera och förvalta det vi skapat i en himmelsk rytm. I denna rytm finns det utrymme att njuta av livet och att glädja sig över att vara till, men det är inte syftet. Grunden för vår existens, det vi ständigt måste söka efter, är att hela tiden försöka skapa någonting som världsalltets Härskare kan med att välsigna som något gott. Gör vi inte det riskerar vi att hamna ändlöst vilse.

Och det är det jag tror att vårt samhälle har gjort. Vi vet inte längre varför vi är här. Vi tror att meningen med existensen är att fylla våra liv med lycka och välmående, så vi släpper allting fritt, vi gör allting jämlikt och lika i ett syfte att ge alla samma möjlighet till detta välmående och vi glömmer helt och hållet att detkan finnas en större tanke med vår stund här på jorden än att varje stund ska bo granne med extasen.

Så vi är vilse. När det kommer till könsroller, något av det mest naturliga som existerar i vår mänskliga kodning, så vet vi inte längre vad kvinnlighet vill säga, vi räds manligheten som något brutalt och otäckt och vi har ingen som helst aning om hur dessa ska samspela med varandra i en konstruktiv riktning. Gänget kring Vita pillret hemfaller lätt till enkla lösningar, en tendens hos dem är att helt enkelt vilja tvinga fram ett annat sätt att se på könsroller och hur kvinnor och män ska agera och på så sätt få fram en så kallad naturlig ordning.

Som libertarian kan jag inte acceptera tvång som lösning ens för ett förment gott syfte och jag tror inte heller en auktoritär ordning skulle kunna ändra på någonting. Det jag längtar efter är att fler ska kunna släppa sig själva och sin själviskhet för att i högre utsträckning försöka behaga Gud. Inte bara på ett plastigt, ofarligt religiöst sätt utan mer som i att man gör ett ärligt försök att transformera hela sin varelse i en riktning som Gud skulle kunna välkomna som något gott. Oavsett kostnad, oavsett pris. Då tror jag vi skulle kunna se en skillnad som gör en åverkan på djupet och som inte bara stannar vid en tillfällig krusning. Då tror jag inte det är så svårt att förstå vad sådana aspekter som manlighet och kvinnlighet egentligen vill kräva av en. Man gör det som främjar livet i så hög grad som går, och då misstänker jag att det skulle vara betydligt lättare att leva i samklang med sin könsroll än att försöka leva i en konstruktion där dessa dimensioner inte får lov att ha något spelrum eftersom de eventuellt talar om fel saker eller leder en i fel riktning när det kommer till hur ens personliga bild av Lyckan råkar se ut.

Som med allt annat handlar det om prioriteringar. Sätt dig själv främst och du kommer få tillgång till en värld som är beroende av dina begränsningar. Sätt det gudomliga i första rummet och det öppnar sig en värld som saknar allt vad begränsningar innebär...

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orsakar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 

Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.

Berättelser om mening

Livet är fyllt av berättelser.

En himla klyscha, det inser jag, men på senare tid har den sentensen gett mig en hel del insikter. Tidigare på bloggen har jag argumenterat för vikten av att vi lever i en reell verklighet. Vi kan aldrig bevisa att så är fallet, men om så inte är, så är våra respektive upplevelser av existensen enbart vackra drömmar som illusoriskt råkar korrelera med varandra. Att prata om vad som stämmer, argumentera om Guds existens eller oroa sig över någonting överhuvudtaget är att se som komplett slöseri med tid. Dröm på istället, njut så mycket du kan om du vägrar acceptera verkligheten.

Nej, en sådan existerar oundvikligen, men det är fortsatt så att vi inte kan veta särskilt mycket om den. Vårt mänskliga perspektiv är oerhört begränsat. Vi vet mycket, men i jämförelse med universums, kosmos storlek, komplexitet och djup så skrapar vi bara på ytan av den mängd kunskap som torde finnas tillgänglig. Vi gör ändock vårt bästa. Våra hjärnor arbetar febrilt med att bygga upp en modell av verkligheten som ska fungera tillräckligt väl för att vi ska kunna agera i den. Av ett ändlöst antal datapunkter filtrerar, sorterar (samt även hittar på några egna) den fram en struktur som fungerar såpass effektivt att vi inte behöver anstränga oss särskilt mycket för att uppfatta en normalitet. När vi samtalar med andra i denna verklighetsmodell verkar det mesta stämma överens. Vi ser mönster, kan skönja logik och en slags koherens där allting verkar ha sin funktionella plats. Det är dock fortfarande en modell av verkligheten. En berättelse våra hjärnor formulerar för att vi inte ska bli såpass passiva att vi inte klarar av att leva. Vår uppfattningen av verkligheten är frankt sagt bara en saga, hur den ser ut egentligen har vi inte förmåga att föreställa oss.

Samma sak går att säga om våra personligheter. Du har troligen en ganska bestämd uppfattning om vem du är. Vilka fenomen, händelser och levnadsmönster som konstituerar hur just du fungerar, liksom de aspekter i livet som inte är en del av din personlighet. Likafullt består du av en hopplöst stor mängd aspekter och datapunkter. Det finns inte en chans att överblicka all den information som existerar i din kropp, alla intryck du tar in under en dag och allt annat som pågår i det som vi för enkelhetens skull väljer att kalla du. Även här arbetar din hjärna och ditt sociala sammanhang febrilt för att filtrera, sortera och skapa fram någonting som vi kan sammanfatta som din personliga identitet. Vem du egentligen är går inte att säga eftersom mängden information om dig som finns i den där Verkligheten vi ändå inte har koll på vad det är för något närmar sig det oändliga. Vi berättar en historia om Dig, en saga. Hurvida den är sann i ett större perspektiv spelar ingen större roll. Om berättelsen hjälper dig att förstå hur du ska agera i den här världen och ditt sociala sammanhang att hantera dig utan att behandla dig alltför illa är det gott nog.

Så kommer vi till Gud och det gudomliga. Ibland förkastas Gud med argumentet att allt om honom ändå är påhittat av människor. Människan uppfann Gud säger man och skrattar förnumstigt.

Jaha? Vad spelar det egentligen för roll om så råkar vara fallet?

Även på här planet är det så att vi närmar oss någonting som vi inte klarar av att hantera. Finns det immatriella ting i vår existensuppfattning? Antagligen. Vi kan prata om saker som Sanning, Kärlek, Skönhet och ett antal andra abstrakta dygder och lastfulla beteenden. Hur ska vi hantera dessa ting egentligen? Kanske, möjligen, genom att berätta historier. Människan möter någonting för henne okänt och svårbegripligt i sin upplevelse av existensen och för att hantera detta börjar hon att berätta fantastiska historier. Berättelser om gudomar, himlar och allt möjligt som får plats i dessa rymder. Dessa berättelser, sagor, bygger inte på luft utan dess stoft är hämtat från allt det hon möter i verkligheten, men som inte går att konstruera på ett vis som ger resonans varken i den enkla verkligheten eller på det mellanmänskliga planet. Människan möter något som för henne är övernaturligt och för att kunna hantera dessa ting och agera i deras upplevda sfär så filtrerar, sorterar och skapar hon fram det vi skulle kunna kalla för den andliga dimensionen.

Det andliga är därför inte hittepå. Allting som existerar i den andliga sfären har sin bas i vår upplevelse av vad existensen innebär, men vi kan som människor inte se exakt hur komplex och fantastisk Verkligheten är och vi skapar därmed historier, berättelser, sagor som kanske inte har hela sanningen i sig själva, men som ändå är tillräckligt baserade i något verkligt existerande för att kunna vara funktionella.

Den fråga jag kan ställa till de som helt negligerar religion, Gud och det andliga är varför man accepterar sagorna om en fysisk verklighet, sagorna om sin personlighet, men helt förkastar de som som handlar om vad som gör det mänskliga livet värt att leva. Andlighet handlar så som jag ser det om att utforska mening och vad detta begrepp egentligen har att säga oss i våra försök att forma en vardag. För mig är det något som måste vara det mest essentiella av allt, hur sagolik denna aspekt av livet än sedan måste vara. Det är denna aspekt av livet som får mig engagerad, som får mig att orka ta mig över fysiska hinder eller ger mig styrkan att besegra min stundom tunga, ömklig självbild. Vetskapen om att det andliga finns där, om så bara i formen av sagor, och den karta över min verklighet som denna dimenson skänker mig sätter mig i rörelse, aktiverar mig på ett sådant sätt att jag i slutändan kan se mig själv förflytta berg, och gör det tillochmed till en inte särskilt svår sysselsättning...

Jag kan inte för mitt liv förstå varför en sådan dimension skulle vara något man inte vill ha i sitt liv.

Bortom politiken

Det är möjligt att prata om libertarianism utan att behöva snärja in sig i de politiska termerna och dess fält av nollsummespel, stater och vämjeliga regleringar. Att prata om libertarianism på den nivån skapar bara fiender. Folk ser all form av politisk förändring som ett hot och går på defensiven, med den undermedvetna vetskapen om att politik alltid är ett krig och att den som vill se en förändring oftast gör det med egen vinning i blicken. I ett politiskt perspektiv så är libertarianismen oerhört farlig och måste motarbetas på alla tänkbara sätt. Ingen, förutom de som redan gett upp om politiken, kommer vara beredda att lyssna på dig om du försöker skrika mot den tegelvägg som är ett politiskt samtal av idag.

Som jag ser det så är libertarianismen, och självfallet anarkin, inriktad på en enda sak: Självägande, och att se och förstå konsekvenserna som kommer av att ta det begreppet på allvar. Egentligen så behöver libertarianismen inte relatera till stater, skatter och allt vad det är eftersom effekterna av att söka äga sig själv uppstår i så många andra sammanhang än mot enbart en abstrakt auktoritär entitet, så som staten. På ett sätt är hela livet inriktad på denna fråga: Vi är placerade i existensen utom vår vilja och vi är på väg mot en destination vi aldrig med säkerhet kan veta särskilt mycket om. I den situationen har vi ett val- vi kan antingen se oss själva som ett offer för omständigheterna och skylla alla våra misstag och olyckor på livets obegriplighet, Guds sadistiska tendenser eller vad som helst annat. Eller så kan vi välja att försöka göra anspråk på, ta makten över det som är vårt liv.

Att oavsett hur ens liv ser ut och vilka förutsättningar vi börjar med, oavsett vilka talenter vi har till hands, så har vi som individer möjligheten att göra vad vi vill med det som getts till oss. Och det är så lätt att välja att kapsla in sig själv i systemet. Oavsett om det handlar om en tro på en rigorös och maktfullkomlig andlighet, en stat som svällt över alla rimliga breddar eller ett socialt normsystem som tagit på sig att styra över alla relevanta beslut så är det oerhört enkelt att som individ ge upp sin autonomi och låta systemet ta över. Om man bara gör som alla andra har sagt åt en att agera så finns det ingen som kan anklaga en för ens handlingar. När saker går åt skogen så är det systemets fel, aldrig mitt eget.

Som kristen är det min övertygelse att det var det här synsättet Jesus kom för att slå sönder. Efter honom så är det inte längre möjligt att tro att präster, kungar, lagböcker eller någon annan skulle kunna rädda en så länge man bara ger upp sitt eget ansvar över det liv som man fått. Det Kristus skapar är möjligheten till en personlig relation mellan individen och det gudomliga, en relation som jag tänker inte främst ska tolkas på ett interagerande plan utan snarare rent kontraktsmässigt. Nu är det inte längre de olika systemen som har det främsta ansvaret att uppbringa en balans mellan det mänskliga och det gudomliga utan individen själv. Det är hon som blir älskad och får Kärleken som gåva och det är också hon som får uppdraget att ge det vidare. Inte kejsarna, kungarna, eller något prästerskap utan varje individ med förmågan att höra vad budskapet egentligen säger. Varje person som inte nöjer sig med att följa strömmen, systemets mönster och att anpassa sig efter minsta motståndets lag har fått uppgiften att själv förstå vem Gud är, vad denne Gud vill med ens liv och sedan att efter bästa förmåga leva ut den visionen.

Inget säger att en sådan livsinställning kommer vara särskilt enkel och vi behöver våra system för att förstå vår verklighet och för att kunna orientera oss i den, men för den som ser sig som kristen- och även libertarian- så tror jag det är en absolut nödvändighet att hitta nyckeln till sitt självägandeskap. Det går inte att älska sin nästa utan att först älska sig själv, det går inte att ge utan att först känna till sina tillgångar och dess sanna värde. Det är inte heller möjligt att följa sin mästare om man inte först har lärt sig att gå. Så länge man är uppbunden till vad diverse system och mänskliga auktoriteter dikterar att livet och ens mänsklighet handlar om så tror jag det är svårt att förstå vad kärlek, och särskilt Guds version, egentligen går ut på. Om man lever sitt liv utifrån plikter och krav så är det inte möjligt att fullt ut acceptera och ge vidare de gåvor som Gud har berett för en. Tvärtom är det så lätt att de istället blir till förbannelser och bördor. Så som jag har fått uppleva det är det först när man fullt ut erövrat rätten till sitt liv som det är möjligt att lika fullt ut, medvetet och med öppna klara ögon, ge det vidare till någon annan.

Likadant med kärlek och godhet. Att lyckas följa moraliska regelkoder är inte godhet, att fullgöra sina plikter på kommando är inte kärlek. Dessa begrepp vinner man när möjligheten att göra annat finns, men att man i den friheten ändå väljer att göra det som i sanning är gott och kärleksfullt. Utan friheten, ingen kärlek. Utan kärleken, ingen större mening med att vara människa.

Poängen med denna kanske något oklara utläggning är att människans behov av frihet och mänskliga relationers beroende av frihet är så grundläggande att den politiska dimensionen närmast fördunklar förståelsen av idealen snarare än att den får någonting att klarna. Den vida betydelsen av att äga sig själv och att vara satt i rörelse hittar man inte i politiska diskussioner.

För att komma dit så tror jag snarare att ett samtal om Gud gör att man kommer betydligt närmare...

Frikyrkosekter och PK-ideologi

När jag läste Tom Woods utmärkta How the catholic church built the western civilisation dök en distinkt tanke upp i mitt huvud. Västvärlden, även i dess moderna dagar, har egentligen aldrig övergett kristendomen. Inte dess värderingar och huvudsakliga utgångspunkter. Moderniteten vill gärna låtsas som om den är något fundamentalt annorlunda än vad kristendomen representerar, men i själva verket är alla dess centrala tankegångar, deras etik och betoning av att vetenskap har en förmåga att säga oss något om vad som är sant och inte ett arv som odiskutabelt härstammar från den kristna traditionen. Denna kristna tradition var nämligen mästerlig på att binda samman grekisk filosofi, romersk kunskap av rättskipning och samhällsuppbyggnad med den kristna känslan för moral och etik till en unik kombination. En kombination så genuin och urstark så om en person, även i de tidevarv då klassisk kristendom föll ur modet, ville framstå som resonabel och förnuftig så behövde han argumentera utifrån dessa kristna, västerländska värderingar.

Den kristna, västerländska brygden och föreställningen om hur världen var konstituerad var så stark att även när diverse tänkare försökte ta avstånd från det kristna arvet så kunde de inte göra det fullständigt. De förblev kristna, om än med reservationer mot vissa doktriner hit eller vissa föreställningar dit. Genom den europeiska historien har det varit möjligt att följa ett spår av uppror och motstånd mot korrupta maktstyren och igenkorkade tankeflöden inom den kristna traditionen. Katolsk hegemoni har följts av protestantiska samfund som har följts av agnostiska/ateistiska idealister som alla har haft sitt existensberättigande, ska det i efterhand visa sig, utifrån att de hävdat att det är de själva som kan visa hur man bäst efterlever de västerländska och kristna idealen.

Likadant idag. I en samhällssfär som inte kunde bry sig mindre om Gud eller en officiell andlig eller teologisk förklaringsmodell på hur samhället och världen ser ut så är det likafullt så att den moral och de normer som de goda i samhället förväntas följa vilar tungt på den västerländska tradition man så desperat försöker sig på att lämna. Idag är det moderna samhället präglat av en så kallad ”politisk korrekthet”, en ideologi formad för att kunna ge en moralisk och etisk ordning för sina efterföljare utan att behöva blanda in externa auktoriteter eller tankegods som skulle kunna riskera att kränka någon av alla dessa disparata efterföljare som, ja låt oss säga det rakt ut, överheten förväntar sig ska anamma ideologin. Denna manual, som är tämligen svår att beskriva eftersom ett av dess kännetecken är dess förmåga till förändring, fokuserar i svensk kontext mer än något annat på människors lika värde. Ett koncept som utanför den religiösa sfären är fullkomligt obegripligt. I en andlig mening betyder ”alla människors lika värde” (egentligen värdighet) att varje skapad varelse är likvärdig inför Guds ögon, men det säger ingenting specifikt om hur människor sinsemellan ska behandla varandra. I PK-ideologin så upphöjs detta abstrakta budord till en ledstjärna som ideligen skapar förvirring eftersom människor oundvikligen inte kan ha samma värde i varje givet ögonblick. En massmördare är inte lika värdefull som en valfri produktiv individ, en nära vän inte lika värdefull som en främling och så vidare. Utanför en andlig kontext spricker PK-ideologins grundstenar sönder och samman, men det spelar ingen roll. Gud är för problematisk för att kunna tas tillbaka och projektet att omvandla samhället till ett fantastiskt grönskande PK- Utopia allt för viktigt för att man ska kunna granska sina premisser något närmare. Oavsett vad så behöver vi fortsätta. Människor får fortsätta vara likvärdiga trots att det är ett påstående som inte betyder någonting överhuvudtaget.

Denna utveckling har gett den märkliga konsekvensen att för undertecknad så är de aktiva PK- rörelser (I amerikat benämnda SJW:s ) jag sett påfallande lika diverse frikyrkorörelser som jag själv varit en del av. Frikyrkan är egentligen en del av samma rörelse som likt den ateistiska traditionen uppstod kring upplysningen. Frikyrkan ville bli fri från en korrupt, maktlysten kyrka som gick överhetens ärende och använde de verktyg som stod till buds för att slå sig fri. Frikyrkans natur ger att den är diversifierad och därför ser olika ut i olika kontexter, men gemensamt har den att den är kritisk mot alla former av (kyrkliga) hierarkier och vill gå sin egen väg. I teorin gäller detsamma för PK-ideologer. Makt- och normkritiken är oerhört omhuldad, men för båda dessa rörelser så riskerar motreaktionen att vara oerhört hård. Utan en koherent, verklighetsbaserad, förståelse av hur maktstrukturer ser ut så blir man synnerligen känslig för totalitära och närmast diktatoriska tendenser, Särskilt när det för de flesta medlemmar är påtagligt att den intellektuella grunden är tämligen ytlig och inte tillåter särskilt mycket granskning.

Konsekvensen blir, enligt undertecknads anekdotiska bevisföring, följande: Den kultur som uppstår blir omedelbart tämligen destruktiv. Alla deltagare vet att det finns en moralkod som samtliga uppmanas att följa, men eftersom ingen vet hur den är grundlagd eller varför de olika reglerna är uppsatta så som de är så finns det inte särskilt stor anledning att följa dem. Rätt snart därefter inser man att eftersom man själv bryter mot merparten av de, allt eftersom, allt mer orimliga regelverken så måste alla andra antas göra detsamma och det mest framgångsrika sättet att inte avslöja sig själv är att... avslöja andra. Det som präglar dessa grupper är alltså ett intensivt bevakande av varandras beteenden, på jakt efter någon som öppet visar att de har gjort fel. Man hyllar de som vågar sig på att försöka bena ut och legitimera de succesivt mer krystade förklaringsmodellerna av en världsåskådning som, i form av trots mot all form av ansedd överhet, blir mer och mer absurd och verklighetsfrånvänd. I Frikyrkans kontext för att man är paniskt rädd av alla former av högkyrklighet och deras läror. Ortodoxi och katolicism måste ha fel. Varför skulle man annars ha gjort uppror mot dem från första början? För PK-ideologer blir alla tänkare och fakta som kan riskera att kränka de grupper man för tillfället omhuldar absolut otänkbara. Om döda, vita män hade visat sig ha några centrala poänger, varför gör man då sådana ansträngningar att skapa en ideologi och tankevärld som inte behöver ha med dem att göra?

Resultatet blir i korthet att man skapar en snävare och snävare sektmentalitet, där all input utifrån blir till ett hot och till något rent farligt. Det enda sättet att få någon verklig kunskap är från ledarna inuti cirkeln, vars resonemang blir allt mer syrefattigt och rent ut sagt korkat till det att de enskilda individerna antingen gör uppror och lämnar (likt undertecknat från mina frikyrkoupplevelser) eller ja, jag vet inte, blir så pass hjärntvättade att man inte ser de förnuftsmässiga diskrepanserna och fullt ut anser att all godhet finns inom sin snäva rörelse och all ondska direkt utanför.

Idag vet jag väldigt lite om suspekta frikyrkorörelser. De församlingar jag tagit del av i modern tid har varit medvetna om sitt historiska arv och de olika samfundens roll i den världsomspännande kyrkan och har varit angelägna om att delta i ett samtal med äldre kyrkor om hur man bäst lever ett kristet liv i en modern samtid. Den intellektuella syrefattigheten har uteblivit och deltagarnas möjlighet att skärskåda de plikter och åtaganden de ålägger sig genom en kristen livsstil har kunnat vara mycket mer nyanserat och genomtänkt. Vad gäller PK- ideologerna är jag desto mer bekymrad. Det syns mig att dessa rörelser blir mer och mer fokuserade på att utkämpa ett slag som är dömt att förloras. PK. ideologin är tom på annat än skallrande slagord, har inget arv annat än från en andlighet den föraktar och en filosofi den inte mäktar med att förstå sig på. De vill vara goda, men vet inte längre vad godhet vill säga eller vad den står för. Jag är ingen som har någon särskild förmåga att förutsäga framtiden, men det inte skulle förvåna mig om detta märkliga engagemang snart imploderar och därefter kapitulerar inför en tydligare och mer hävdvunnen tanketradition, men jag har ingen anledning att veta någonting om det som väntar framöver.

Det enda jag kan hoppas på att de individer som är involverade i dylika tankefattiga och totalitära rörelser förmår sig själva att vakna upp. Det finns ingen anledning att vara god enligt ett särskilt, tillkrånglat paradigm bara för att ett hyllat tankesätt eller en överkarismatisk ledare säger åt en att vara det. Godhet handlar ytterst om att förstå sin egen plats i tillvaron och att därefter agera så att man göra denna plats, och den uppgift den medför rättvisa. Att bara lyda order och att ställa sig på rätt sida av ett regelverk är inte godhet, det är att vara en duktig labbråtta. Vi behöver färre råttor i vårt samhälle och fler verkliga människor, beredda att stå för en godhet och en moral som kräver något av dem som inte bara innebär rent ögontjäneri.

Det är hög tid att dessa människor träder fram. 

Ett försök till tal om innebörden av att tro på Gud

Ett inlägg som skrevs inom anksfären och som förtjänar att sparas här på bloggen.  

Min förståelse av konceptet Gud som ett alltigenom allsmäktig, allomfattande väsen är att det innebär att precis alla utsagor om ”Honom” måste vara falska. De kan ha ett korn av sanning, men ett sådant väsen måste ofrånkomligen svämma över samtliga kategoriseringars bräddar i sådant mått att de alla, även Bibeln, till slut blir en till en grotesk karikatyr. Poängen med att se sig som religiös eller andlig är inte att få tillgång till en Sanning som ska kunna jämställas med ”the theory of everything” utan snarare att ställa sig i en position i förhållande till Existensen och dess Skapare så att man optimerar sin egen varelse och sitt eget liv. Sin egen roll i det eventuella drama vi deltar i, annorlunda uttryckt.

I det perspektivet så vill jag inte förakta någon tro eller andlig hållning. Med lite inspiration från Kierkegaard så skulle man kunna rangordna vissa positioner ungefär såhär: sökande ateist, utövande paganist, monoteistisk tro, kristen tro med efterföljande teologisk fördjupning i flertalet, aldrig upphörande, steg. Likadant som hos Kierkegaard så vill jag personligen inte säga att en lägre nivå nödvändigtvis är sämre än en högre utan olika nivåer passar olika individer i olika kulturella sammanhang och situationer i livet. Även den högsta nivån, en djup förståelse av kristen teologi, är så otroligt begränsad jämfört med insikten om hur en sann Gud ser ut att det knappast är något att komma med i det långa loppet. (Den enda hållning jag ser anledning att förakta är ”träateisten”, som är så övertygad om sin hållning att han blir föraktfull mot allt vad andlighet och esoterik heter. Jag tycker den attityden är så otrolig fattig, men det är en bisak i sammanhanget)

Det som särskiljer kristen tro från de övriga traditionerna är budskapet om konkret frälsning i våra egna liv, från den något diffusa termen ”ondskan” och det tämligen märkliga konceptet ”synd”. Som jag har kommit att förstå de här frågorna så står ”synd” för det faktum att vi är särskilda från Gud och det gudomliga. Det bevisas genom att vi som enskilda individer uppenbarligen inte är allsmäktiga, allomfattande eller oss veterligen inte heller särskilt allgoda. Kristen tro deklarerar att målet med våra liv är att återföras till den gudomliga gemenskapen - det vill säga bli fria från synd.

Hur det går till enligt kristen teologi hör inte riktigt till frågan som tas upp i den här tråden så jag lämnar det därhän, men jag tror att alla nivåerna kan hjälpa individen att komma närmare någon slags motsvarighet till den kristna visionen. Ondska ser jag nämligen som det som är rent destruktivitet. Jag tror att universum skapades för att vara produktivt, för att ge upphov till liv och liv i överflöd och att det finns ett motstånd mot den här ambitionen. Om det motståndet ska beskrivas som Djävulen vet jag inte, men att det finns tror jag är övertydligt för alla sorters ankor och också att det är värt att bekämpas. Att man växer av att bekämpa det och att inte följa med i enklare strömmar som känns bra och låter gott, men som bara lever till förödelse (hej etatism) gör att man blir till en bättre person och att det går att leva ett mer sant liv. Att kämpa mot ondskan, att vara produktiv är svårt, men så länge man orkar göra det så skänker det mening, hur man än vill formulera den och även om man knappt tror på att det finns ”mening” i vårt kosmos.

Kort sagt (nåja) så tror jag att Gud helt enkelt är själva urkällan för det som hela tiden skapas. Det är därför det är sant att Gud bor i oss alla eftersom vi alla har förmågan att skapa. Så fort vi är produktiva gör vi Guds vilja och när vi underlåter att vara det eller tillochmed orsakar skada eller destruktion så är vi syndfulla. Syndens lön är döden. Etatismens konsekvens är… ett dött samhälle.

Jag är en konstig kristen så pass att jag inte ser en skillnad på en person som inte kan tro på en personlig Gud, men som är inställd på att göra världen till en bättre plats utan att skada någon annan och så långt det är möjligt försöka vara sann mot sin egen essens under tiden, jämfört med en rättroende kristen (Rättroende på riktigt då, inte enbart ett bibelfår.). Helt ärligt tror jag det är exakt samma sak, om än att jag själv tror att man får mer hjälp och stöd i den ansatsen av den kristna traditionen än hos den ateistiska dito, men det speglar ju bara min egen preferens och personlighet.

Jag menar inte att en kristen förståelse är oviktig, särskilt vem och vad Kristus är för något tror jag är essentiellt för att kunna nå en förlösning i en sådan här utveckling, men riktningen är det absolut viktigaste. Vill du vara någon som ger vidare till världen eller någon som bara stjäl? En produktiv individ eller en simpel tjuv som lämnar världen mer öde än när hon kom? Klarar man av att ärligt svara rätt på den frågan vill jag mena att man har kommit långt.   

Tankar om vetenskap

Jag är ingen vetenskapsman. Det fanns en tid, vad jag förstår, när det inte existerade någon uppdelning mellan filosofer och så kallade naturvetare. En tid när de som var intresserade av kunskap såg det som något naturligt att försöka hantera alla fält som fanns till hands. Var man skicklig nog så var det inte heller omöjligt att också bemästra en rad av dessa fält. Idag, när världens samlade kunskap kräver över 7000 volymer och inte ens det kan sägas vara heltäckande, så har det blivit mer nödvändigt med arbetsdelning för de som aspirerar på att vara intellektuella och filosofin, teologin och naturvetenskapen kan sägas ha gått skilda vägar. Inte för att säga att de är ute efter att konkurrera med varandra, men utövarna i respektive avdelning tenderar att behöva, så att säga, välja sida. Konkurrensen må inte vara uttalad, men likväl tycks den finnas där.

Nej, jag är ingen vetenskapsman och sett utifrån så tycks det mig som att hela det vetenskapliga perspektivet på något sätt har växt över sin egen förmåga. Förstå mig rätt nu, vetenskap är en utmärkt metod för att göra diverse saker så tillämpbara som möjligt. Ge ett uppdrag eller ställ en fråga till vetenskapen och den vetenskapliga processen kommer förr eller senare se till att formulera ett svar på hur du så optimalt som möjligt ska utföra det som du nu vill göra. Så långt allt väl, men det här är ingenting som går att bygga en världsbild på. Ja, faktum är att för att ens kunna ställa en fråga eller ha en vilja till att utföra ett uppdrag så behövs en världsbild som redan är så intakt och koherent att det är möjligt att förvänta sig ett svar från den vetenskapliga processen som överhuvudtaget går att tillämpa. Vetenskapen är ett verktyg som går att använda först när vi vet vilka vi är och vad det är som vi önskar optimera. Utan språk så går det varken att ställa frågor eller förstå ett svar. Utan startpunkt så går det inte att ta sig vidare.

Idag upplever jag det som att tidsandan gått all in på vetenskapens förmågor och perspektiv. Allting utgår och bedöms efter så kallat vetenskapliga kriterier. Man älskar optimering och känslan av att vi hela tiden tar oss vidare, fram emot en större och starkare förståelse av världen och hur vi bäst lever våra liv här på jorden. Samtidigt känns det som att vi glömmer värdet eller ens behovet av begreppet sanning. Ja, man är så pass förtjust i vetenskapens förmåga att ständigt bryta ny mark att det är som att denna markbrytning i sig självt definierar vad som är sant. Det behövs inte längre någon förförståelse av världen eller existensens strukturer; naturvetenskapen säger ju svart på vitt hur det förhåller sig och det är bara för oss enkla själar att rätta oss därefter. Att tro på något som inte kan genomgå en vetenskaplig granskning, att hålla något för givet som inte kan studeras under lupp eller brytas i bitar i ett laboratorium reduceras till en primitiv vidskepelse som för varje nytt innevarande år blir allt mer obegripligt att någon ids hålla fast vid.

Till slut misstänker jag att vi hamnar i ett tillstånd, om vi inte redan är där, där något som sanning inte längre bara är redundant och tämligen onödigt utan också något som frankt är i vägen. Våra egen känsla om hur världen bör se ut blir så pass viktig att det inte spelar någon roll vad verkligheten och de vetenskapliga resultaten egentligen säger. Att vår egen, outtalade och kanske även omedvetna, världsbild är så mycket viktigare att vetenskapens svar formas om till att utan undantag bekräfta det som vi själva redan ville veta. Vetenskapens perspektiv görs så stort att det i princip görs till ett cirkelresonemang som tar oss tillbaka dit vi började, till platsen där vi på barnsligt manér redan vet hur världen måste och behöver fungera.

Återigen, förstå mig rätt. Jag vill inte prata om den typ av vetenskaplig verksamhet som vet vad den vill uppnå och har klart för sig varför den är satt i funktion. Vetenskap som verktyg är återigen ett utmärkt sätt att hämta in och optimera kunskap för allsköns tänkbara ändamål. Vet du att du vill försöka ta dig till månen så kommer en vetenskaplig metod garantera dig det bästa tillgängliga sättet för dig att ta dig dit. Det jag stör mig på är när vetenskapen förvandlas till ett system där inget annat får lov att existera som komplement. Om vi inte ens vet att månen existerar så kommer vetenskapen aldrig klara av att ta oss dithän. Om vi skulle ha fundamentala skäl för att vilja vägra acceptera månens existens så skulle det inte ens hjälpa att släpa upp oss dit, bevisen skulle inte förmå oss att ändra åsikt i vilket fall som helst. Än en gång: vetenskapen ger oss bara svaren, den har inget som helst intresse av att hjälpa till med att ställa frågorna.

I ett samhälle som dag för dag blir alltmer ointresserat av att försöka hantera någonting av djup eller svårtillgänglighet så blir det också allt svårare att överhuvudtaget ta till sig vad vetenskap kan innebära för oss. Jag vet att de flesta moderna människor inte längre förstår religion eller hur en andlig världsbild ser ut. Att man tror att religiositet just innebär enbart vidskepelse och irrationalitet. Att ifall vi inte hade kastat av oss oket från dessa föråldrade världsbilder så hade vi aldrig klarat av att ta oss in till den så sprudlande och fria tid som vi lever i idag. Samtidigt, när vi är på väg att gemensamt förlora all form av kontext kring de mekanismer som ger oss välstånd och förmåga till självständighet från såväl natur som eventuell skapare så undrar jag just om vi inte långsamt är på väg att förstå vad det är för något som vi har slängt bort.

 Jag säger inte att utan gudstro så är man dömd till att bli en förvirrad själ som inte kan förstå en vetenskaplig analys, men mitt starkaste skäl för en tro på Gud och att hänge mig åt en andlig dimension är just vikten av kontext, av sammanhang. I trons värld så klarar jag av att placera mig i en position som förmår mig att ta till vara på de svar som kommer från vetenskapens fält. Oavsett vad de säger eller innebär - det är inte min värld som skildras och det är inte jag som individ som ska tillfredsställas utan det är Guds skapelse vi studerar och genom att förstå mer av den värld han satt mig i så förstår jag också mer av Honom. Och även, till sist, också om mig själv och vad just jag har för möjligheter att agera ut mina egna önskningar.

Det jag önskar är inte att vi lägger mindre vikt vid naturvetenskap, teknologi, naturalistiska studier av människan och hennes villkor utan snarare att vi mäktar med att förstå att vi behöver klarlägga betydligt mer grundläggande saker innan vi låter vetenskapen förklara vad det är vi ser omkring oss. Dessa verktyg, de vi kan undersöka sanningar med som inte nödvändigtvis lägger sig tillrätta under ett mikroskop, har vi nästan helt lyckats slänga bort och även om vi skulle försöka använda dem så är det inte säkert att vi förstår hur de ska skötas. Jag har ingen anledning att uppmana någon till någonting och jag har själv inga särskilt bra svar för någon annan än mig själv hur man nu ska ta sig vidare varifrån vi nu råkar befinna oss...

Jag antar att det enda jag ville göra var att förklara varför jag inte är någon vetenskapsman.  

Krönika om en andlighet

I det senaste har jag slagits mycket med mina andliga upplevelser. Deras sanningshalt, deras giltighet, deras bärkraft. Jag fick min första övernaturliga upplevelse när jag var tolv, nästan som ett omedelbart bönesvar på en bitter bön från ett förvirrat och tröttkört barn. Någon bad för mig på kvällen till i ett tält och jag blev nedslagen till marken av en pulserande värme som andades kärlek och frid. Vibrerande på jordgolvet kunde jag inte komma till någon annan slutsats att Gud existerar och att Jesus Kristus var en verklig gestalt. Därefter har denna kraft mött mig ett antal gånger, ibland i miljöer där extasen legat nära kokpunkten, men lika många gånger i miljöer där jag inte väntat den och där den knappt varit välkommen. Kort sagt har det varit något utanför mig själv som via sina besök och sin mentala närvaro lyckats formge mig och gjort mig till den person jag är, åtminstone ur ett andligt perspektiv.

I mina perioder av tvivel och otro så har jag fått förstå att dessa upplevelser i sig inte är oförklarliga. De är möjliga att simulera, de går att framkalla helt på egen kraft. Gud och världen utanför är i sig inte nödvändiga för att förklara vad som sker i min kropp. Må så vara, dessa förklaringar är endimensionella, de beskriver bara vad vi ser när det händer. Inte vad det är för något och varför det skett med mig på de sätt jag fått uppleva. Den så kallat vetenskapliga metoden för att komma fram till svar ter mig, även när jag vill tro på den, alltid så platt och stum. Vetenskapen i denna mening klär av en naken och lämnar en därefter, något mer får en inte lov att vara värd. Så jag har alltid återvänt till tron. När den kommer till min kristna tro har jag insett att jag är brännmärkt, prisgiven, såsom jag är skapad har jag inte lov att gå någon annanstans.

De senaste åren har dock något annat börjat hända. Jag har som sagt upplevt mig bli formad och ledd genom livet av denna utomstående entitet. Denne någon har stridit mot mig när jag gjort saker jag inte borde, den har tagit mig till platser jag inte kunnat nå själv och den har räddat mig ur situationer jag inte klarat mig ur själv. Åtminstone så som jag förstått det. Den allra senaste tiden har däremot någonting ändrats. Det är som att jag börjat missförstå. Jag har tagit emot löften som krossats sönder fullständigt, jag har upplevt känslor som visat sig vara förrädiska och falska. Samtidigt har jag försökt agera korrekt enigt min kristna tro och ändå kastats runt som en vante i livets vindlar, med Psalm 91 som ett hånflin i bakhuvudet. Så är det ibland, det är en troendes villkor och det finns en anledning till att psaltaren består av en majoritet klagopsalmer, men ändå- förvirringen har så länge varit total.

Särskilt som det har varit när jag stigit ur religiositetens skenbara fyrkanter och närmat mig anarkin, nihilismen och det mörka, outsagda som jag återigen kunnat uppleva frid och visshet och.. gudsnärvaro. Ju längre ut mot det outforskade och det icke-etablerade jag tagit mig desto mer rotad har det känts som jag har blivit. Min upplevelse av det andliga och min syn på karaktären som tagit sig an mitt liv har skakats om fullständigt, men min tro har inte blivit mindre. Jag har tagit mig an andliga metoder och praktiker som min uppväxts andlighet skulle skrika sig hesa mot, men det jag har sett när jag varit i dem har inte förändrat min tros kärna. I mitt hjärtas rymd finns allting kvar och för varje dag som går så växer sig förståelsen av Gud starkare därinne, även om bilderna och berättelserna jag skapat om honom faller sönder på ytan. Jag finner det förunderligt.

*

Såhär. Alla andliga upplevelser innehåller någon form av sanning, även om de på ytan ter sig motsägelsefulla och i konflikt med varandra. I det andliga sökandet finns det bara en riktning och det är ut från sig själv och den chimära trygghet man skapat åt sig i sin vardag och in mot det andra, det som finns där utanför och som antingen finns för att välkomna en eller som vill sikta på att förgöra den man är för nuet. Sökandet är vägen och det är den enda sanning vi har tillgänglig. Om vi stannar och säger att vi har sanningen klar så kommer den snart att sluta bära en. Om vi skulle stänga dörren till det outforskade och nöja oss med den bit vi redan fått så tror jag vi gör ett enormt misstag. Det finns en evighet därute och det finns alltid ett sätt att ta sig dit. Att nöja sig med det lilla man har just nu, vad det än må vara, är att vara alldeles för anspråkslös.

Så mycket för den andliga sfären. I den så kallat objektiva världen så spelar enskilda människors andlighet inte alltför mycket roll. Vi kan inte dela varandras mystiska upplevelser, de kan aldrig bli en ”objektiv sanning” oavsett hur många människor som delar en specifik upplevelse. Och det kanske måste vara så. Kanske är den värld vi agerar i dömd till att vara en subjektivt konstruerad saga vi aldrig till fullo kan dela med varandra. Kanske kan verkligheten aldrig nå högre höjder än en avancerad illusion som vi pratar förbi varandra om när vi försöker beskriva den.

Kanske. Oavsett vad så ser jag det numera som att det inte spelar någon roll vad andra säger eller ens vad mitt eget förnuft tycker. Jag tror jag har förstått att jag aldrig kommer kunna lägga vantarna på den kompletta sanningen, men så länge jag hungrar efter den så tror jag att jag har hittat en nyckel till livets villkor. Jag kanske skulle önska att det var simplare, jag skulle sannerligen önska att min andliga följeslagare kunde tala klarspråk, men så länge jag är på jakt efter honom, så länge jag tar mig högre upp och längre in i mystikens vindlingar och korridorer så...

Tror jag kort sagt att jag är på rätt väg framåt.  

Religionsbegreppet

Jag gillar inte religion. Själva ordet ska sägas. Människor tenderar att inte kunna förstå vad begreppet innebär och den uppfattning som de ändå hyser om termen skiljer sig inte sällan diametralt sinsemellan. Emellanåt beror det på en ignorans om själva ämnet i sig, icke-troende som föraktar all form av organiserad andlighet eller troende som försöker fjärma sig från de negativa sidor deras andliga sammanhang innehåller. Må så vara, dessa individer är inte särskilt intresserade av en ärlig diskussion med varandra i vilket fall som helst. Allt som oftast tror jag förvirringen kring diskussioner om religion beror på termens egen klumpighet. Den rymmer för mycket. Som jag ser det har religionsbegreppet tre lager eller nivåer. Tre nivåer som alla fyller en funktion i en troendes liv och identitet, men som aldrig berör varandra tillräckligt direkt för att de tillfredställande ska kunna beskrivas under ett och samma ord.

Första nivån fokuserar på individens egen tro. Den som hon bär i sitt hjärta och som hon först bekänner innanför lyckta dörrar. Den kan vara baserad på vad som helst, kan riktas mot vad hon själv väljer. Oavsett om hon tror på tomtar, troll, spaghettimonster eller Kristus själv så är hennes egen tro ingenting som förtjänar att diskuteras i ett offentligt fora. Att särskåda mystikens innersta kärna i någon slags offentlig debatt ter mig såväl komplett ointressant såväl som inte så lite respektlöst. Att ha åsikter, särskilt dömande sådana i någon form mot andra individers innersta trosföreställningar tycks mig oerhört osympatiskt. Det är ingenting som någon annan behöver tycka till om. Håll dina tankar för dig själv.

Den andra nivån fokuserar på vad som händer när ett antal individer med samma sorts trosföreställningar strålar samman i en gemenskap. Den kultur, de sedvänjor och allmänna bruk som växer fram när dessa människor lever ett liv tillsammans. Här finns det mer att diskutera. Beroende på trosföreställningarnas egenskaper så kommer olika gemenskapers kultur få diverse kvalitéer. Vissa goda, andra mer knepiga. Några kulturer kommer att bli sympatiska och intressanta, andra osmakliga och till synes vedervärdiga. Även här finns dock skäl till diskretion. Om man noterar en gemenskapskultur man finner underlig så finns det en enkel lösning att använda emot den. Diskriminering. Du behöver inte ta del av den, så länge kulturen inte tvingar sig på dig, så behöver du inte heller ha någonting med den att göra. Dina åsikter kring vad dessa troende människor håller på med är inte nödvändigtvis önskvärd. Är du en del av trosgemenskapen så kan du arbeta för att förändra kulturen i din önskvärda riktning, är du inte det så finns det ingen anledning för dig att inte hålla din tystnad.

Så den tredje nivån. Nivån som uppstår när dessa kulturgemenskaper börjar forma en politisk dimension. När de får en administrativ organisation, ledare med visioner, tänkare som formar ideologier för gemenskapen att ta till sig. På denna nivå är de troende och deras gemenskap inte längre mystisk eller andlig utan har tagit sig ut på en allmän arena där de tvunget måste möta människor med andra föreställningar och vanor. Här måste vi diskutera trons egenskaper. På denna arena kan de troende inte längre hålla sina symboler och artefakter för sig själva utan de måste dela med sig av dem till människor som riskerar att inte uppfatta, eller ens vilja respektera, artiklarnas helighet. De måste dissekeras och analyseras som vilka tankesystem som helst, vilket kan vara en oerhört brutal process. Det behöver dock göras, för politiska visioner, ideologier som gör något som helst anspråk på universalitet är något annat än det individer bekänner sig till innanför sin kammare. Det är något annat än seder och bruk som är beroende av sin särskilda kontext för att förstås korrekt. Politik och ideologi är alltid något av ett hot, det kräver något från sin motpart som egentligen inte berör den andliga dimensionen i någon högre grad.

Ja. Denna tredje nivå, eller egentligen samtliga nivåer, är inte alls beroende av gudstro eller det vi vanligen menar med religiositet för att vara gällande. Samma typ av process uppstår även om icke-troende skapar en gemenskap kring ett antal principer, något särskilt intresse eller en särskild världsbild. Även denna gemenskap bildar riter, liturgier, allmänna sedvänjor, allt som vi förknippar med klassisk religiositet. Även icke-troende kulturgemenskaper kommer sedan kunna forma en ideologisk plattform, en vision för hur deras rörelse ska vara placerad i världen. Gud eller en andlig sfär har ingenting att göra med människors sätt att bygga sig en gemenskap eller en samhällsform. Processen är allmängiltig, tron på det ena eller andra är den inte på något sätt beroende av.

Med tiden har jag som troende blivit dödligt trött på de diskussioner kring ”religion” som alltid tycks röra sig på det andra planet och som snarare söker sig ner till det första, grundläggande, planet än upp mot det tredje mer allmängiltiga sådana. Gudstro är inget abnormt som skapar en annan människotyp än från de som avsäger sig sin tro. Även de har kvar sin religiositet, om än att de tvingas ta sig andra uttryck än de som präglat de omfattande gemenskaper som relaterar till ett gudsbegrepp. De filosofiska, politiska strömningar som uppstått i den moderna tiden och som försöker skapa en ny typ av värld för sina deltagare att leva i har betydligt mer gemensamt med de organiserade religioner de allt som oftast avfärdar än vad de själva vågar erkänna. Religiösa är de alla, men hur deras andlighet ser ut inunder all deras ideologi och politik, det vågar jag inte sia om.

Själv är jag hellre andlig än religiös. Åtminstone till det att ordet blir begripligt igen.    

Ett försök till tal om Guds existens

Skriver den här texten lite som ett minnesmärke för hur jag tänkt och känt. Det jag har framför mig känns som en mörk djup avgrund, det svarta pusslet som jag kallar det och när jag väl kastar loss är det inte säkert att någon av mina gamla föresatser och föreställningar finns kvar på det sätt jag en gång trodde var sanningar att ta för givna. Nåväl, låt oss försöka.

Min tro har nästan alltid varit bucklig. Något jag burit för att jag inte har sett något annat val, någon annan rimlig möjlighet. (En del av den har lämnats hos mig via brännmärkning, men det är en annan historia än den jag vill berätta här.) Efter de senaste årens bergochdal-färder och djupa besvikelser har jag känt att jag varit färdig. Något har inte hållit samman hela vägen och om mina nya gulsvarta fränder kunnat dribbla bort mitt förnuft så har jag innerst inne förklarat mig villig att ge upp och sträcka vapen vad gäller min Gudstro. En av dem försökte en gång. Det komiska var att han trots min beredvillighet att övertygas ändå inte lyckades. Jag skulle vilja förklara hur jag tänkte (och tänker än).

För att kunna prata om det här så måste vi börja i frågan om existensen är realistisk eller inte. Det behöver den vara. Är verkligheten en illusion, en hallucination in i minsta upplevelse så är också samtalet om verkligheten en sådan och det är fullkomligt ointressant vad var och en av oss tror inne i denna dimma. En tro på Gud är lika giltig som en utan, en tro på spaghettimonster är lika rimlig som den på en judeo-kristen allsmäktig gudomlighet. Verkligheten behöver existera och vara konstituerad på så sätt att det finns en möjlig, teoretisk väg för oss att nå fram till att se hur den ser ut. Inte allt av kosmos, men en bit, kanske själva grunden.

I en sådan giltig verklighet, hur vet vi att ett enskilt ting finns till istället för att inte göra det? Jo, vi observerar den. Vi registrerar, mäter och undersöker dess strukturer inte bara en gång utan flertalet därefter. En dröm eller en hallucination finns till en gång och går sen upp i rök. Nästa gång vi går tillbaka har den ändrat form eller upphört att äga rum. Det är en lägre variant av existens. En stol, ett bord eller en kär vän finns där också när vi vaknar eller närhelst vi går till dem igen. Likadant med rosa enhörningar, tekannor i cirkulation kring Saturnus eller nämnda Spaghettimonster- vi erkänner inte dessa existenser eftersom de aldrig kunnat observeras. De är teoretiskt möjliga, men utanför vår vetenskapliga kännedom, de förblir icke-ting.

Hur är det nu? Vi behöver vår realistiska världsuppfattning för att kunna samtala, men för att kunna finnas måste vi observeras och registreras av någonting. Vem gör det? Vi själva? Knappast, om tusen år är vi alla borta och om ett antal miljoner år hela mänskligheten. Lägg till ytterligare tidsenheter och Universum slutar vara möjligt att leva i. Allt vi ser och tror på är inuti en såpbubbla som tids nog kommer spricka sönder och samman och med den hela vår realism. Som vi är strikt beroende av.  

Om inte Gud.

Gud behöver definieras som den entitet som är evig, utanför materians givna förutsättningar och bortom alla former av tidens lagar och förordningar. Gud ser det vi inte har förmåga att ens teoretisera om. Gud ser det vi försvinner för att glömma. Allt som sker, trädet som faller i en öde skog och tanken som inte blev sagd, sker i en verklighet därför att det observeras, registreras och förstås av Gud.

Det ger att även det som vi inom mänskligheten subjektivitet upplever som sanningar tillåts vara giltiga. Organismers medvetna val genom sin livssträvan, dygdernas och konsternas värde, precis allting som våra konstruerade sagor talar om kan också få ta plats i en verklighet. Om Gud har våra egenskaper- förmågan att välja och förmågan att förstå och omfatta sådant som Sanning, Kärlek och Skönhet så finns det i vår del av Universum liksom i hans eviga sfär. Motsättningen behöver inte vara där, behovet av att reducera allt till atomer och elektriska rörelser är onödig. Det perspektivet innehåller också en sanning, men inte hela.  Hela sanningen finns hos det som vi benämner som Gud. Skapelsens urkälla, uppehållare och slutgiltiga mål.

Vad är alternativet? För mig tycks det som att göra ”Gud” till ett stumt öga utanför eller inom Universums (om de så består av enbart ett eller ett oändligt antal ändliga universa) väggar. Ett öga som inte kan observera annat än materiella biljardklot evigheten igenom, men inte systematisera fram någon meningsfullhet eller berättelse. Även fastän vi människor ser mening och berättelser överallt. Realismen faller om vår upplevelse slår det som de facto registreras någonstans i evigheternas urdjup. Som sagt, för vårt samtal håller det inte. Gud måste vara större än denna stumma urmakare.

Det är klart. Om vi vill kan vi lämna realismen därhän. Vi kan flyta runt i våra egna bubblor, strunta i vår instinkt till moral, riktningar och viljor. Vi kan låta allt bli en syra- aktig dröm som vi inte ens behöver anstränga oss för att förstå om vi inte vill. Allt är ingenting och ingenting är allt. Det kanske är så. Jag vet rakt inte. Det jag vet är det jag ser och att jag har förmåga att tala, känna och förstå. Jag kan resonera, älska och inse sådant jag inte trodde var möjligt. Om inte allt det resonerar i en verklighet så.. är det som det är, men i så fall är jag väldigt förtjust i min sagas eviga gudom.

Han behöver inte abdikera. Inte förrän jag finner något större. Något mindre duger inte och det kan jag säga dig, min egen inbillade bubblas version av världen, den är ohyggligt liten. 

Where the Spirit is..

Jag har länge tampats med frågan om hur det kristna perspektivet på politik bör se ut. I vilken position bör någon som vill ta sin kristna tro på allvar landa i? En ytlig blick verkar föreslå någon form av socialism. Jesus uppmanar sina lärjungar att tänka mer på himlens skatter än på de jordiska[i], till vissa ger han rådet (eller ordern) att sälja alla sina tillgångar till förmån för de fattiga[ii] och i apostlagärningarna ser vi att de första kristna en tid levde delvis enligt den klassiskt socialistiska devisen ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov.”[iii] Allt detta och den uppsjö av andra exempel på hur Skriften kan tolkas uppmana till ett uteslutande självförnekande och asketiskt leverne ska noteras och inte glömmas bort när vi diskuterar ”kristen politik”, men ha direkt i minnet att enbart omtanke om fattiga och svaga samt frivilligt kollektivt leverne inte kan likställas med klassisk socialism. Detta då ingenting i Jesu exempel eller i Nya Testamentets läror går ut på att förmå andra att bli givmilda utan budskapet riktas direkt till enskilda personer och syftar uteslutande på deras egna liv. Politik handlar lätt om hur man ska få sin nästa att agera bättre eller mer ansvarsfullt, kristen etik har istället udden mot individen själv. En väsentlig skillnad.

Därutöver, frågan är varför kristen etik handlar så mycket om altruism och att se sin nästas behov. Är det för att vi har ett uppdrag att transformera världens ordning och i utilitaristisk anda få jorden att fungera optimalt enligt vissa materiella kriterier? Vill kristendomen kort och gott förinta fattigdomen ur världen en gång för alla? Svaret på det torde vara nej. Jesus tillrättavisar en gång Judas för att han vill prioritera de fattiga över att behandla Jesu fötter med dyr, för att inte säga överflödigt lyxig, olja. ”De fattiga har ni alltid ibland er, men mig har ni inte alltid.”[iv] Anledningen till att de kristnas ansträngningar riktas till de fattiga är för att Jesus, vår Mästare, identifierar sig med dem [v]. När vi möter hungriga, nakna och fängslade människor så möter vi Herren själv. Vår kung. Då räcker det inte att slänga en pliktskyldig allmosa åt tiggaren i gathörnet, den kristnes reaktion behöver vara mycket mer radikal än så.

Politikens ramar räcker överhuvudtaget inte till i det här perspektivet. Även om vi bygger en altruistisk stat på demokratisk grund i syfte att omhänderta och se till de fattigas behov så kommer vi som kristna inte närmare vår kung för det. Att lägga den vördnad och respekt som vår Mästare kräver på någon sorts entreprenad, för andra att hantera, duger inte. Det är vår uppgift. Både som Kyrka och som enskilda troende. Demokratisk, statlig, socialism kan aldrig betraktas som kristen i sig själv.

Överlag behöver kyrkan hysa en starkare statskritik, en inbyggd statsskepticism, då kyrkans och statens roll inte kan vara tänkt att överlappa. Sant är att NT inte uppmanar att störta några regeringar och till och med i viss mån legitimerar överhetens roll [vi], men det gör inte att den är lämplig för kristna att engagera sig i eller på något sätt försvara. Finns det något tema som Bibeln använder konsekvent från första bokstaven till den sista så är det dess varningar och kritik mot konceptet makt. [vii] Babels torn misslyckades för att människorna antog egna ambitioner i kontrast mot eller i avsaknad av Guds vilja, Samuelsböckerna[viii] förkastar kungadömen som något som kan vara till fördel för befolkningen och profeterna riktar ideligen sina svavelosande eder mot de med möjlighet att göra skillnad, men som av girighet och maktbegär väljer att agera i egenintresse utifrån sin upphöjda position. Jag skulle vilja hävda att Nya testamentets problematisering av rikedom inte handlar om att Gud vill att vi ska leva i en självförnekande askes utan att rikedom i en, av nödvändighet, ojämlik värld alltid kommer med en frestelse. Rikedom och överflöd orsakar makt över de som inte har densamma och som kristna behöver vi ha en oerhörd respekt för att inte säga fruktan inför alla former av maktpositioner. Vi bör, enligt NT:s lära, avsäga oss våra materiella ägodelar inte för att späka oss utan för att kunna stå fria inför Guds rike. Välståndet i sig är inget Gud fördömer, hur skulle Han som god Fader kunna neka oss någonting gott?[ix] Nej, uppmaningen till fattigdom och askes är till för att skydda oss mot något annat. Om man oreflekterat tillåter sig materiellt välstånd är risken stor att man snart befinner sig i Mammons tjänst, eller i någon annan av bekvämlighetens slavkontrakt, istället för i Herrens.

Därmed är det ett logiskt steg att förespråka sociala kommuniteter med gemensamt ägda tillgångar för alla kristna och även om jag vill vara den sista att förneka klosterlivets välsignelser så vill jag också vara den förste att hävda att det livet inte kan vara till för alla att ta del av. Även det asketiska livet har sina frestelser och sina demoner, att leva i gemensam fattigdom är ingalunda en befrielse från de utmaningar som alla former av samliv innebär. Att utan kallelse kastas in i ett påtvingat asketiskt liv kan leda till en förödelse likvärdig den att felaktigt hantera rikedomens utmaning. Kristendomen kan aldrig reduceras till en gnostisk lära som menar att allt i skapelsen är en vrångbild vi av nödvändighet måste lära oss att avstå från. Kristendomen handlar så mycket mer om att bruka skapelsen på rätt sätt och undvika att falla ner i perversioner och missbruk utav den. Vi är kallade till frihet, inte till slaveri.

Så vad ska de som står utan kommunitetens och askesens skydd mot makt egentligen göra? Hur ska vi tänka kring vår ekonomi och dagliga verksamhet? Det är slutligen här kapitalismen kommer in. Inte den statskapitalism som vårt nuvarande finansiella system bygger på, med centralstyrda fiatvalutor, företag som åtnjuter korporativa fördelar och massbeskattning av befolkningen (ett system vi kapitalister vanligen kallar för korporatism) utan som i de ekonomiska institutioner som formade förutsättningarna för den industriella revolutionen- nämligen enskilt ägande, fri handel byggt på ömsesidiga kontrakt och avsaknad av centrala tvångsåtgärder (bland andra). Denna form av ekonomisk ordning ligger mycket nära den syn på människan jag kan märka av i NT. Det är upp till den enskilda individen om denne vill ta emot Jesus som sin frälsare, det ligger på individen om den vill sträva efter att leva i helgelse, det är individen som kan välja att följa Lagen och vad den stipulerar. Att kollektivt forcera någon att vara god eller moralisk kan aldrig frälsa någon eller någonting. Varken individen, samhället eller världen. Men om vi själva ansvarar för våra ekonomiska beslut så är det också vi, var och en av oss, som kan använda våra talenter på bästa sätt, oavsett om vi aktivt vill arbeta för att fördubbla deras värde på marknaden eller passivt sätta in dem på banken..[x]

Därtill, genom att idka kapitalistisk ekonomi så blir ett annars ganska märkligt Jesu-ord begripligt, ”den som är störst bland er ska vara de andras tjänare.”[xi] Hur lyckas man med det på ett konkret och konsekvent sätt? Tja, det enda sättet att bli rik i en frivillig ekonomi är att erbjuda varor och tjänster som andra vill ha och har råd att tillskansa sig. De rikaste i en sådan ordning är de som klarar av den ödmjuka bedriften att betjäna flest av de fattiga och de med små marginaler.[xii] Frivillig kapitalism är den enda ekonomiska modell som framgångsrikt ökar allas välstånd utan att därmed aktivt försöka omstörta den världsordning som Gud inrättat. I denna modell finns också plats för kallelsen att leva i spartansk avskildhet, att för andras skull välja fattigdom- men i ett tänkt system där alla kristna tvingas avstå sina materiella tillgångar så förlorar vi de kallelser som går ut på att välsigna andra med sin rikedom och de som välsignats med en förmåga att skapa överflöd, såväl åt sig själv som till andra.

Avslutning

Den kristna tron bygger på en personlig kallelse. Den bryter mot tidigare föreställningar att Gud möter oss enbart i en kollektiv form. Var och en av oss kan svara ja och därmed ta ett eget ansvar inför Gud. Behovet av värdsliga makter, ordningar och andliga mellansteg finns inte längre- åtminstone inte för att möta Gud. I och med detta så behöver kyrkan, om den alls ska ha någon politisk ideologi, anamma en åskådning som tar avstånd från tanken på att stater och kollektiva, tvingande, system kan användas för att forma individen i en god andlig riktning. Den ideologi som erbjuder en sådan lösning, där individen sätts i fokus på ett sådant sätt att värdsliga makter blir oviktiga, för att inte säga helt irrelevanta, men som ändå ger rum för spartanska, kollektiva livsstilar är libertarianismen och särskilt i dess ultimata form genom så kallad anarkokapitalism. En konsekvent kyrka är alltså ingalunda socialistisk, ingalunda kristdemokratisk, utan anarkistisk i förhållande till världen och har inga problem med att hysa förtroende för en kapitalistisk ekonomisk modell. Egentligen är det inte så underligt, för som det står skrivet: ”Where the spirit of the lord is, there is liberty .[xiii]”

---

[i] ex Matt 6:19-20

[ii] Luk 18:22

[iii] Apg 2:45

[iv] Joh 12:7

[v] Matt 25:40

[vi] Rom 13:1

[vii] 1 Mos 11:1

[viii] 1 Sam kap 8

[ix] Matt 7:11

[x] Alludering till liknelsen om den bortreste köpmannen. Återfinns bl. a i Matt 25:14-30

[xi] Matt 23:11

[xii] För vidare läsning på svenska hänvisas till antologin om Mises:”Medelvägens motståndare”, red Kurt Wickman.

[xiii] 2 kor 3:17 (engelska för den svenska versionen var så torftig..)