fredag 19 maj 2017

Berättelser om mening

Livet är fyllt av berättelser.

En himla klyscha, det inser jag, men på senare tid har den sentensen gett mig en hel del insikter. Tidigare på bloggen har jag argumenterat för vikten av att vi lever i en reell verklighet. Vi kan aldrig bevisa att så är fallet, men om så inte är, så är våra respektive upplevelser av existensen enbart vackra drömmar som illusoriskt råkar korrelera med varandra. Att prata om vad som stämmer, argumentera om Guds existens eller oroa sig över någonting överhuvudtaget är att se som komplett slöseri med tid. Dröm på istället, njut så mycket du kan om du vägrar acceptera verkligheten.

Nej, en sådan existerar oundvikligen, men det är fortsatt så att vi inte kan veta särskilt mycket om den. Vårt mänskliga perspektiv är oerhört begränsat. Vi vet mycket, men i jämförelse med universums, kosmos storlek, komplexitet och djup så skrapar vi bara på ytan av den mängd kunskap som torde finnas tillgänglig. Vi gör ändock vårt bästa. Våra hjärnor arbetar febrilt med att bygga upp en modell av verkligheten som ska fungera tillräckligt väl för att vi ska kunna agera i den. Av ett ändlöst antal datapunkter filtrerar, sorterar (samt även hittar på några egna) den fram en struktur som fungerar såpass effektivt att vi inte behöver anstränga oss särskilt mycket för att uppfatta en normalitet. När vi samtalar med andra i denna verklighetsmodell verkar det mesta stämma överens. Vi ser mönster, kan skönja logik och en slags koherens där allting verkar ha sin funktionella plats. Det är dock fortfarande en modell av verkligheten. En berättelse våra hjärnor formulerar för att vi inte ska bli såpass passiva att vi inte klarar av att leva. Vår uppfattningen av verkligheten är frankt sagt bara en saga, hur den ser ut egentligen har vi inte förmåga att föreställa oss.

Samma sak går att säga om våra personligheter. Du har troligen en ganska bestämd uppfattning om vem du är. Vilka fenomen, händelser och levnadsmönster som konstituerar hur just du fungerar, liksom de aspekter i livet som inte är en del av din personlighet. Likafullt består du av en hopplöst stor mängd aspekter och datapunkter. Det finns inte en chans att överblicka all den information som existerar i din kropp, alla intryck du tar in under en dag och allt annat som pågår i det som vi för enkelhetens skull väljer att kalla du. Även här arbetar din hjärna och ditt sociala sammanhang febrilt för att filtrera, sortera och skapa fram någonting som vi kan sammanfatta som din personliga identitet. Vem du egentligen är går inte att säga eftersom mängden information om dig som finns i den där Verkligheten vi ändå inte har koll på vad det är för något närmar sig det oändliga. Vi berättar en historia om Dig, en saga. Hurvida den är sann i ett större perspektiv spelar ingen större roll. Om berättelsen hjälper dig att förstå hur du ska agera i den här världen och ditt sociala sammanhang att hantera dig utan att behandla dig alltför illa är det gott nog.

Så kommer vi till Gud och det gudomliga. Ibland förkastas Gud med argumentet att allt om honom ändå är påhittat av människor. Människan uppfann Gud säger man och skrattar förnumstigt.

Jaha? Vad spelar det egentligen för roll om så råkar vara fallet?

Även på här planet är det så att vi närmar oss någonting som vi inte klarar av att hantera. Finns det immatriella ting i vår existensuppfattning? Antagligen. Vi kan prata om saker som Sanning, Kärlek, Skönhet och ett antal andra abstrakta dygder och lastfulla beteenden. Hur ska vi hantera dessa ting egentligen? Kanske, möjligen, genom att berätta historier. Människan möter någonting för henne okänt och svårbegripligt i sin upplevelse av existensen och för att hantera detta börjar hon att berätta fantastiska historier. Berättelser om gudomar, himlar och allt möjligt som får plats i dessa rymder. Dessa berättelser, sagor, bygger inte på luft utan dess stoft är hämtat från allt det hon möter i verkligheten, men som inte går att konstruera på ett vis som ger resonans varken i den enkla verkligheten eller på det mellanmänskliga planet. Människan möter något som för henne är övernaturligt och för att kunna hantera dessa ting och agera i deras upplevda sfär så filtrerar, sorterar och skapar hon fram det vi skulle kunna kalla för den andliga dimensionen.

Det andliga är därför inte hittepå. Allting som existerar i den andliga sfären har sin bas i vår upplevelse av vad existensen innebär, men vi kan som människor inte se exakt hur komplex och fantastisk Verkligheten är och vi skapar därmed historier, berättelser, sagor som kanske inte har hela sanningen i sig själva, men som ändå är tillräckligt baserade i något verkligt existerande för att kunna vara funktionella.

Den fråga jag kan ställa till de som helt negligerar religion, Gud och det andliga är varför man accepterar sagorna om en fysisk verklighet, sagorna om sin personlighet, men helt förkastar de som som handlar om vad som gör det mänskliga livet värt att leva. Andlighet handlar så som jag ser det om att utforska mening och vad detta begrepp egentligen har att säga oss i våra försök att forma en vardag. För mig är det något som måste vara det mest essentiella av allt, hur sagolik denna aspekt av livet än sedan måste vara. Det är denna aspekt av livet som får mig engagerad, som får mig att orka ta mig över fysiska hinder eller ger mig styrkan att besegra min stundom tunga, ömklig självbild. Vetskapen om att det andliga finns där, om så bara i formen av sagor, och den karta över min verklighet som denna dimenson skänker mig sätter mig i rörelse, aktiverar mig på ett sådant sätt att jag i slutändan kan se mig själv förflytta berg, och gör det tillochmed till en inte särskilt svår sysselsättning...

Jag kan inte för mitt liv förstå varför en sådan dimension skulle vara något man inte vill ha i sitt liv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar