Bortom politiken

Det är möjligt att prata om libertarianism utan att behöva snärja in sig i de politiska termerna och dess fält av nollsummespel, stater och vämjeliga regleringar. Att prata om libertarianism på den nivån skapar bara fiender. Folk ser all form av politisk förändring som ett hot och går på defensiven, med den undermedvetna vetskapen om att politik alltid är ett krig och att den som vill se en förändring oftast gör det med egen vinning i blicken. I ett politiskt perspektiv så är libertarianismen oerhört farlig och måste motarbetas på alla tänkbara sätt. Ingen, förutom de som redan gett upp om politiken, kommer vara beredda att lyssna på dig om du försöker skrika mot den tegelvägg som är ett politiskt samtal av idag.

Som jag ser det så är libertarianismen, och självfallet anarkin, inriktad på en enda sak: Självägande, och att se och förstå konsekvenserna som kommer av att ta det begreppet på allvar. Egentligen så behöver libertarianismen inte relatera till stater, skatter och allt vad det är eftersom effekterna av att söka äga sig själv uppstår i så många andra sammanhang än mot enbart en abstrakt auktoritär entitet, så som staten. På ett sätt är hela livet inriktad på denna fråga: Vi är placerade i existensen utom vår vilja och vi är på väg mot en destination vi aldrig med säkerhet kan veta särskilt mycket om. I den situationen har vi ett val- vi kan antingen se oss själva som ett offer för omständigheterna och skylla alla våra misstag och olyckor på livets obegriplighet, Guds sadistiska tendenser eller vad som helst annat. Eller så kan vi välja att försöka göra anspråk på, ta makten över det som är vårt liv.

Att oavsett hur ens liv ser ut och vilka förutsättningar vi börjar med, oavsett vilka talenter vi har till hands, så har vi som individer möjligheten att göra vad vi vill med det som getts till oss. Och det är så lätt att välja att kapsla in sig själv i systemet. Oavsett om det handlar om en tro på en rigorös och maktfullkomlig andlighet, en stat som svällt över alla rimliga breddar eller ett socialt normsystem som tagit på sig att styra över alla relevanta beslut så är det oerhört enkelt att som individ ge upp sin autonomi och låta systemet ta över. Om man bara gör som alla andra har sagt åt en att agera så finns det ingen som kan anklaga en för ens handlingar. När saker går åt skogen så är det systemets fel, aldrig mitt eget.

Som kristen är det min övertygelse att det var det här synsättet Jesus kom för att slå sönder. Efter honom så är det inte längre möjligt att tro att präster, kungar, lagböcker eller någon annan skulle kunna rädda en så länge man bara ger upp sitt eget ansvar över det liv som man fått. Det Kristus skapar är möjligheten till en personlig relation mellan individen och det gudomliga, en relation som jag tänker inte främst ska tolkas på ett interagerande plan utan snarare rent kontraktsmässigt. Nu är det inte längre de olika systemen som har det främsta ansvaret att uppbringa en balans mellan det mänskliga och det gudomliga utan individen själv. Det är hon som blir älskad och får Kärleken som gåva och det är också hon som får uppdraget att ge det vidare. Inte kejsarna, kungarna, eller något prästerskap utan varje individ med förmågan att höra vad budskapet egentligen säger. Varje person som inte nöjer sig med att följa strömmen, systemets mönster och att anpassa sig efter minsta motståndets lag har fått uppgiften att själv förstå vem Gud är, vad denne Gud vill med ens liv och sedan att efter bästa förmåga leva ut den visionen.

Inget säger att en sådan livsinställning kommer vara särskilt enkel och vi behöver våra system för att förstå vår verklighet och för att kunna orientera oss i den, men för den som ser sig som kristen- och även libertarian- så tror jag det är en absolut nödvändighet att hitta nyckeln till sitt självägandeskap. Det går inte att älska sin nästa utan att först älska sig själv, det går inte att ge utan att först känna till sina tillgångar och dess sanna värde. Det är inte heller möjligt att följa sin mästare om man inte först har lärt sig att gå. Så länge man är uppbunden till vad diverse system och mänskliga auktoriteter dikterar att livet och ens mänsklighet handlar om så tror jag det är svårt att förstå vad kärlek, och särskilt Guds version, egentligen går ut på. Om man lever sitt liv utifrån plikter och krav så är det inte möjligt att fullt ut acceptera och ge vidare de gåvor som Gud har berett för en. Tvärtom är det så lätt att de istället blir till förbannelser och bördor. Så som jag har fått uppleva det är det först när man fullt ut erövrat rätten till sitt liv som det är möjligt att lika fullt ut, medvetet och med öppna klara ögon, ge det vidare till någon annan.

Likadant med kärlek och godhet. Att lyckas följa moraliska regelkoder är inte godhet, att fullgöra sina plikter på kommando är inte kärlek. Dessa begrepp vinner man när möjligheten att göra annat finns, men att man i den friheten ändå väljer att göra det som i sanning är gott och kärleksfullt. Utan friheten, ingen kärlek. Utan kärleken, ingen större mening med att vara människa.

Poängen med denna kanske något oklara utläggning är att människans behov av frihet och mänskliga relationers beroende av frihet är så grundläggande att den politiska dimensionen närmast fördunklar förståelsen av idealen snarare än att den får någonting att klarna. Den vida betydelsen av att äga sig själv och att vara satt i rörelse hittar man inte i politiska diskussioner.

För att komma dit så tror jag snarare att ett samtal om Gud gör att man kommer betydligt närmare...