fredag 17 februari 2017

Attack från Minkeby

Jag är lite fnittrig.

Bloggen har nämligen fått sig en rejäl salva från bloggen Arkitrav. Bloggens författare verkar ha ett rejält horn i sidan till Misesinstitutet och det må vara hänt, men det är en smula komiskt att avskyn mot sidan är såpass intensivt att han inte riktigt verkar ta in vilken sorts text han läser. En dialog om normalitet är ingen vanlig mises- artikel. Den publicerades här först och återpublicerades hos institutet enbart för att en av deras medarbetare uppskattade texten lite extra. Hos mig har posten taggen fiktion och är i grunden en ren skrivövning för att beskriva en specifik känsla som går att ha som nybliven libertarian. Argumentationen är inte menad att vara strikt rationell eller klartänkt utan känslobaserad och patosdriven, att dissikera den likt Arkitrav fått för sig är väl uppenbarligen fullt möjligt, men gör knappast texten någon vidare rättvisa.

Arkitrav visar genom hela sin argumentation att han inte har förstått vad det är han läser. Han påstår tillexempel att texten inte är en dialog utan en monolog. För all del, artikeln består av två repliker, varav den senare är betydligt längre än den första, dessutom är den största delen av konversationen inte utskriven, men det ändrar fortfarande inte textens karaktär. Det är en dialog, där en nybliven libertarian blir ställd mot väggen av en ignorant etatist och så att säga flippar ur. I det läget är det inte värt att vara "intellektuellt hederlig". Att diskutera med någon du inte delar fundamentala värden med är slöseri med tid. Du måste först få din motpart att förstå hur du ser världen och varför dina ideal ser ut som de gör. Jester vill säga att hans position är normal, om så han är den enda i kosmos som tycker och känner just som han gör. Textens tema är att normalitet inte handlar om majoritetstänk utan om riktighet. Om Sanning, om du så vill.

Om sosserier är normalt så vill jag inte vara normal. 


Komiskt nog visar Arkitrav sedan att han gott kan ta etatistens roll i dialogen när han påstår att Sverige skulle vara det fjärde minst korrupta landet i världen. Schack matt, ankor. Med någon som är så blind över hur Sveriges politiska och samhälleliga klimat är funtat så kan man inte ha en vettig diskussion. Arkitrav och jag lever inte i samma värld. Där han ser en prydlig byråkrati som följer sitt reglemente efter bästa förmåga ser jag en instutionaliserad korruption som kan vara långt värre än en öppen dito eftersom folk skattar den som något bra och samhällsbärande.

Utan sosserier, hur skulle vi klara av att vara svenska? 


Texten är inte tänkt att argumentera om statsskick hit eller statsskick dit. Jag vet att det är en skillnad mellan Sovjet och Sverige, att det finns fundamentala skillnader mellan monarkier och demokratier, eller vad du vill. Det är fullkomligt irrelevant eftersom alla stater bygger på att de bryter mot NAP. Texten vill mena att så fort du är okej med att systematiskt bryta mot NAP så har du ställt dig i samma position som massmördare och krigsherrar. Alla etatistiska handlingar befinner sig på samma sluttande plan och ja, det är en tillspetsad poäng, men om det är möjligt att ställa sig utanför det sluttande planet, varför ska man då inte göra det?

Jag menar inte på samhällsnivå, jag är fullt medveten om att mänskliga samhällen alltid kommer släpa med sig en statsstruktur i en eller annan form, men om vi som individer kan ta avstånd från våldet, tvånget och stölderna- är inte det att föredra och något att försöka uppmuntra? Vad är det som gör Arkitrav så hätsk och föraktfull mot Jesters om möjligt naiva, men genuint ärliga intention om att vilja bygga ett samhälle på annat än våld?

Ja, vad är det som gör etatismen så vacker, Arkitrav? Jag struntar i dina förnuftsargument, som du säkert har i mycken mängd, det jag vill att du ska berätta för mig är varför du älskar staten, såsom Jester älskar frihet och tanken på att leva i en värld utan statliga aggressioner på hans liv och egendom. 


Låt höra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar