Två år som libertarian. Jag vet inte exakt vad jag ska
säga om det. Vad du vill höra. Många gånger känns det som om jag skjuter mig
bort från allting jag en gång kom ifrån och den bilden kommer väl alltid i
någon mån vara syftandes på dig och oss. Jag sa en gång att mitt mål tills
nästa gång vi ses är att du inte ska klara av att känna igen ett endaste ting
hos mig och hur det än har gått till så tror jag att jag har lyckats med just
den biten. Jag lyckades ta mig in i det där svarta pusslet och för varje dag nu
så känns det som att resan går snabbare och snabbare. Ibland upplever jag mig
inte ha kontroll. Jag tittar ut och ser hur landskapet har förändrats
fullständigt och för att kunna orientera mig måste jag sortera om alla bitar
jag lyckats samla på mig för att kunna förstå vad det är jag egentligen ser.
Andra stunder så är det någonting av vikt och betydelse som återvänder till mig
i en helt ny skepnad och jag måste än en gång göra en omsortering för att
förstå var jag egentligen är någonstans. Vart jag egentligen tar vägen. Vad det
är som händer.
Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”
Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.
Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.
Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam. Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande.
Kanske det inte spelar någon större roll. Jag minns ännu vad priset var för att kunna ta mig in i den här världen. Att förneka allt jag visste om mig själv och de strukturer jag hittills kände till för att om möjligt kunna se någonting nytt och ha en chans till att bli någonting anat än den arma figur jag var i din tid, din värld. Jag vore en dåre om jag trodde att det skulle bli enkelt och en i alla stunder angenäm process. Många gånger känner jag av fantomsmärterna. Cyphers reaktion i bakhuvudet och som vill få mig att backa, ta tillbaka, eller åtminstone glömma allting om att det skulle finnas en väg framåt. ”Det här är allt det blev” vill han säga, ”en svart korridor av ömsom förvirring och ömsom utanförskap. Världen och livet pågår där utanför och du har valt att befinna dig härinne. I ett rymdskepp på väg mot till synes ingenting, fast i ett evigt krig mot påhittade drakar och demoner och det enda du har till sällskap är en dunk med fettavlagringsmedel. Snyggt jobbat.”
Cypher glömmer någonting. Det är inte bara att jag hittade Radio Mises och klev ombord på Kapten Klaus och Amiral Hans skepp ut mot nya tankevidder som det är tvåårsjubileum för i dagarna. Det är också två år sen sedan jag sist besökte Nollpunkten och det är någonting som betyder mer än väldigt mycket annat. Ja, jag vet. Jag har knappast varit en muntergök i tiderna efteråt och du har själv åtminstone ett kvitto på att min vrede, frustration och panikartade maktlöshet tagit mig ner i mörkare trakter ett antal gånger sedan dess, men jag har inte fallit igenom. Jag har inte avsagt mig rätten, plikten, uppgiften att leva en enda gång sedan jag började tänka i libertarianska mönster. Där tidigare tankekonstruktioner, ideologier och rena, vilda fantasier inte klarat av att bära mig när dörrarna slängts i ansiktet på mig och ljuset dragits undan så finns det en punkt i den rena anarkin som alltid går att ta spjärn ifrån, oavsett var jag är någonstans.
Jag äger mig själv. Jag lär ha pratat om det förut här på bloggen, men det är fortfarande den absolut viktigaste sanning jag någonsin hittat i här i världen. Jag äger mig själv. Allting som hänt mig, allting som jag mött och som byggts in i mig frivilligt eller mot min vilja, onda ting såsom goda är utan undantag mina egna. Jag behöver inte tro att det finns någon obändig kraft därute som håller allting i sten och mitt öde fastlåst i någon omöjlig position. Jag behöver inte göra mig till ett maktlöst offer inför allting som finns därute. Visst, jag har fortfarande valet att se mig som liten och chanslös i kontrast mot den Stora, Stygga, Galna Världen där utanför, men jag har lika mycket valet att möta det som en del av mig själv. Om jag själv bestämmer vad som är en vinst, vad som är att ta sig framåt, vad som är att växa så finns det inga motståndare som kan besegra mig. En gång för alla, kära du, så har jag tagit av mig dina mallar, dina gränser och fyrkanter för att gå ut i vad som än blir mitt eget liv. Ja, det är ett liv klätt i svart. Ja, det är i nuet gränslöst och skrämmande likt en tomhet där allt möjligt kan befinna sig, också sådant jag inte gillar eller ens förstår till hälften, men det spelar mig ingen roll. Tids nog ska jag lära mig hur man bygger torn, tinningar och hela fästningar i dessa trakter. Det får lov att ta sin tid. Jag har inte bråttom.
Du förstår. I år var året som Oktober dog och han kommer aldrig mer tillbaka. Om det skulle vara det enda anarkin någonsin kommer att ge mig så vore jag likväl evigt tacksam. Nu börjar ett tredje år. Jag misstänker att det kommer bli ofantligt spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar