tisdag 22 november 2016

Jag vill inte vara anarkist

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil vänsterback i blåvitt. En sådan som lojalt och slitstarkt sprungit meter upp och meter ner på leriga gräsmattor och förhatliga konstgräsplaner utan att knota det minsta. Säkert inte alltför skicklig, men med en sådan intensiv kämparanda att det hade täckt upp för tekniska brister och annat ovidkommande bös. Jag hade varit en sådan där person som inte hade brytt mig särdeles många vitten om det som händer utanför min sportbubbla av ändlösa löprundor och hjärndött snack om zonförsvar och vikten av att ”ta en match i taget”. Jag hade varit simpel, fokuserat på det som går att göra konkret och framförallt - min spontana reaktion på ordet politik hade varit att undra om det möjligen kan vara gott att äta tillsammans med lingonsylt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en av de där gitarrpojkarna i skolkorridorerna som sedan växer upp och blir en rödvinspimplande kulturarbetare på något fik i närheten av Majorna. Jag hade förbannat de kapitalistiska strukturerna och hängett mig åt det som är ”verkligt och betydelsefullt” på riktigt- då nämligen min gitarr och mina känslor tecknade i musik och ord. Jag hade kastat mig in i det kreativa arbetet och inte låtit något hindra mig för att kunna förverkliga mina rödskimrande drömmar. Sådär hade jag hållit på och inne i min vänsteristiska konstnärsbubbla så hade jag sluppit bry mig om det som händer utanför. Så länge jag fått mina kickar via musiken och mina goda, fina vänner inuti bubblan så hade allt varit utmärkt frid och fröjd.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre velat följa den studiemässiga mallen till punkt och pricka. Lugnt och ledigt tagit mig igenom alla måsten och absurda plikter som skolväsendet ålägger en för att kunna landa i någon trygg och härlig tjänst på något lika tryggt och härligt universitet inom något av alla de ämnen som fascinerade mig som liten. Väl där skulle jag kunna gräva ner mig i obskyrt trivsamma trivialiteter som ingen annan än jag och några andra dammiga entusiaster orkar bry sig om, tryggt och härligt omedveten om världen utanför och allt som nu råkar hända där. Jag skulle vara stolt över mitt yrke, stolt över att leva i ett samhälle som tar mina kunskaper på allvar och ser till att det går att ha ett stabilt leverne på att utforska mitt fält i grunden och på djupet. Mitt liv hade varit trivsamt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit någon som brann för min tro på ett otvunget, ostukat sätt. Någon som hållit sig inom uppväxtens givna ramar för att han fann kort sagt fann dem enkla, logiska och fullkomligt välsignade. Jag hade velat anlägga ett stimorol- leende och klanderfritt klädd gå runt på stadens gator för att vittna om den enda sanna vägen för alla och envar. Jag skulle utstråla tålamod och frid och inte kunna bli uppretad, vilken vansinnig ateist som än kom i min väg. Fast och fullt försäkrad om att min sanning var den rätta och om jag bara älskade tillräckligt hårt så skulle varje hjärta öppnas – med bara tillräckligt mycket tålamod så… Allt annat i världen hade varit sekundärt och på min marsch mot himlen skulle jag knappt ha tid att en enda gång försöka se mig om för att undersöka vad som pågår runt omkring mig.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil familjefar i någon mysig förort. Levt ett stilla liv med barn och ett stabilt, trivsamt arbete i närheten. Inte gjort för många åthävor utan lugnt och tryggt se till att uppbära mina plikter som man, far, kollega och samhällsmedborgare. Med en mjuk, intensiv låga hade jag älskat min hustru och gjort allt jag kunnat för att få våra liv att flyta på framåt livets vilda ström. Jag skulle inte samla på mig för mycket förväntningar utan dag för dag inse att det meningsfulla i livet består av de få tillfällen när guldkorn hittas i ens dagliga gröt. Att hjortsadel inte kan vara på menyn varje dag utan att allting handlar om att steg för steg och en dag i taget få allting att bli så bra som det är möjligt. Jag hade inte haft för stora tankar om någonting utan bara följt det mönster jag ansett vara rimligt och sedan försökt att inte bry mig något mera. Livet behöver inte vara svårare än vad man gör det till, så att säga.

*

Nu blev det inte så. Av olika skäl stängdes varje dörr till en annan typ av liv där mina ursprungliga drömmar hade haft lättare att leva. Vissa dörrar fick jag inte ens lov att röra vid handtagen på, andra lyckades jag stänga själv efter ett antal mer eller mindre dåraktiga beslut, åter andra har stängts med eftertrycklig kraft av någon annan makt än min egen. Det må så vara. Jag har hamnat där jag är. Med ett liv jag inte bett om och med en väg framåt jag helst hade velat vara utan i en ideal värld och som jag inte vet vad den innehåller, men som ändå befinner sig kravfullt framför mig.

I den situationen har jag ett val. Jag kan antingen skrika och skräna, förbanna mörkret runtomkring mig, och i bitterhet för allt som ligger i ruiner hata allting som jag ser. Eller så kan jag sträcka på mig, inse att all makt över den plats jag är på nu och de resurser som nu är inkapslade i mig är min egen. Jag kan i varje stund välja livet även om ingenting i dess strukturer verkar vilja följa min önskningar. Jag kan välja att inte vara ett offer för alla dessa tärningsslag och de märkliga dörrar som visar sig för att sedan förbli stängda. Jag har alltid förmågan välja att vara min egen oavsett vad som händer och var jag än hamnar framöver. Det kan ingen gud, ingen kung och ingen uschlig, smutsig politiker någonsin ta ifrån mig.

Och det är därför som jag är anarkist. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar