fredag 16 juni 2017

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orskar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 


Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar