Att vara en ovän till staten eller inte..

Jag är egentligen inte emot staten. Nej, på riktigt nu. Jag har en god förståelse inför varför människor söker sig till kollektiva sammanhang, varför de underkastar sig översåtar och inlemmar sig i hierarkier. Jag förstår varför mänskliga sammanhang oundvikligen bygger upp maktstrukturerna och fundamenten för att stater ska kunna bli möjliga. Jag förstår allt det där. Vissa saker sköts bäst gemensamt, no man is an island, äganderätt är en social konstruktion och allt vad det kan vara. Jag förstår det verkligen. Att vara kollektivist och även etatist är djupt mänskligt och vi är som människor oundvikligen en begränsad organism med vissa givna förutsättningar. Det är lätt att i filosofin att sväva ut i abstraktioner och bygga ut ideal och principer som inte har någon bäring i människans natur. Som anarkokapitalist är jag en drömmare med tveksam verklighetsanknytning. Jag fattar.

Det jag är emot är inte staten i sig själv. Inte heller längtan till makt, lusten efter våld eller suget att idka kontroll över sina medmänniskor. Vi är sådana, det ingår i vårt öde som människor att hantera den typen av frestelser liksom att bekämpa och undvika de som redan fallit för dem. Det jag har svårt för, det som får det att vrida i mig av ilska och kallna av fasa, är den anonymitet som vårt samhälle och statsform lyckats skapa. Att vår moderna värld är så abstrakt, så urbota osynlig.

 

Nästan allt som våra offentliga samtal och debatter går ut på idag är ett käbbel om hur vi bör definiera vissa begrepp eller relatera till diverse abstraktioner. Det är så oerhört lite som går att ta på, finns i princip ingenting som går att ha som axiom och grundprincip när två perspektiv försöker mötas i en diskussion. Vår värld flyter utan någon konstant punkt att fixera på och emellanåt känner man sig som en galning för att så få är att beredda att erkänna att det är så det ser ut.

Jag tror att det till allra största del beror på storleken av våra samhällen. Alla argument för varför en stat behövs eller fyller en funktion må ha sina poänger, men när de appliceras på miljonbefolkningar eller ens i storlekar av våra svenska storstäder blir de genast absurda och perversa. Jag känner ingen av dessa svenskar som ideligen figurerar i debatten. Jag relaterar till flyktingfrågorna och alla andra svenska kriser som om de lika gärna kunde äga rum i en avlägsen galax. De berör mig inte för de finns inte i min egen sfär. Och även om jag hade upplevt något av ämnena som diskuteras på första parkett så hade det inte berört mig hur någon som inte deltagit i samma situation tycker att den ska lösas. Allting som är av vikt i våra liv tas upp till en metanivå där aktörerna och beslutsfattarna bara är fantasifigurer, fiktiva karaktärer. Varför ska jag relatera till en statsminister jag aldrig träffat, 349 beslutsfattare vars namn jag aldrig hört och inte kan få mig för att bry mig om? Tronpretendenterna i Game of Thrones är mer verkliga personer än de maktkåta nissarna i partiernas undervegetationer. Frank Underwood är en mer sympatisk och lättrelaterad figur än den mest välkammade partiledaren av idag.

Det här är inte ledarskap, det här är inte social gemenskap, det här är inte en funktionell institution för rättvisa och hämnd. Staterna av idag är inte längre någonting skapat för människor. Jag säger det här för att jag så sakteliga lärt mig av egen erfarenhet hur det egentligen borde se ut, hur det hade kunnat vara.

Jag är, som ni numera känner till, engagerad i bubb.la- projektet och deras vida verksamheter. I det projektet, som startats och ägs av Martin Eriksson och Sofia Arkestål, så råder en mycket öppen stämning. Alla som har en idé och ett driv ges en chans att visa vad dem går för, deras bra idéer plockas upp och deras engagemang tas till vara på. Vad det än gäller, små eller stora ämnen, så går det att bolla det med Martin eller Sofia och kunna räkna med att få ett svar eller en reflektion. Projektet har ett mål och en mening och styrs framåt av Martin och Sofia. Med annorlunda terminologi så är det ingen tvekan om dessa två är regenter över det digitala rike som bubb.la-världen innebär.

Det betyder nu inte att allt är tjo och tjim konstant. De deltagare som inte håller måttet eller på olika sätt visat sig vara inkompatibla med de värderingar som projektet vilar på och drivs av (..värdegrunden..) sparkas ut ur projektets kärna och närstående rörelser kan till och med ibland göras till en mild form av fiender. Ett konstaterande om att just så ska vi inom projektet inte bli. En social gemenskap är inte nödvändigtvis en konstant kramgrupp, den är också när den är sund en hierarkisk ordning där deltagarna i viss mån konkurrerar om att nå de mest fördelaktiga positionerna och där de vet vad som väntar om man skulle få för sig att bryta gruppens regler och tabun. Poängen med någonting som bubb.la är att i sådana projekt så finns det en rak kommunicerad öppenhet med vad gruppen syftar till och handlar om. Förstår du inte vad vi är för någonting så ska du inte heller vara med.

Vad är Sverige för något i det sammanhanget? Sverige är en grupptillhörighet och en identitet som inte har några ägare. Det finns ingen institution eller person som slutgiltigt kan avgöra vad som är svenskt respektive osvenskt. Vill du vara en engagerad medlem av den svenska gruppen så finns det inget givet sätt för dig vad du ska göra för att avancera och få den respekt du efterlängtar. Den enes fosterlandshjälte är den andras rasist, den enes varma humanist är den andres cuck. Sverige är alltför stort, konstlat och abstrakt fenomen att samlas kring för att bli annat än en obekväm, märklig och till sist destruktiv gemenskap. En gemenskap som du därtill inte får lov att lämna. Om man händelsevis skulle tröttna på bubb.la och vad som händer där är det bara att avbryta sitt engagemang, ta sitt pick och pack och sluta vara med. Hur gör man det med den svenska gemenskapen om man nu inte vill flytta till Somalia det första man gör? Svenskheten är en konstruerad grupptillhörighet uppehållen med hjälp av tvång. Perfekt jordmån för en sund, harmonisk och stimulerande gemenskap. Verkligen.

Det är inte till nationalstaterna vi kan gå för att hitta hur en sund statsform skulle kunna tänkas se ut. Oavsett hur en sådan är konstruerad, med absoluta monarker eller direktdemokratier så kommer gemenskapen skava och ge upphov till ändlösa mängder av konflikter. Jag tror att människor i gemen har ett stort behov av tydlighet och explicit ordning. Vi vill ha ledare, lärare och fäder som bestämmer och avgör hur vår verklighet ser ut, men detta lederskap behöver också vara i en konkret kontext. En fantasifigur på tv- skärmen kan inte vara en sådan ledare, kan inte ge den konkreta ordningen och därför faller allting samman. Jag är inte emot människans sätt att navigera sig i omvärlden, men de moderna staterna är inget annat än omänskliga. Så länge vi har kvar dem så kommer vi aldrig komma ur stadiet av konstanta konflikter och att vara i ett oavbrutet tillstånd av disharmoni.

Så därför, så länge dessa stater lever och har hälsan så är det trots allt ingen tvekan: Jag är anarkist.