Vad jag pratar om när jag pratar om mig själv..

Min månad som fulltids-frihetsaktivist närmar sig sitt slut. På det stora hela vill jag säga att jag är nöjd. Det har som väntat varit en utmaning att försöka formera en självdisciplin och en inre motivation för varje dag, men jag har ändå lyckats uppnå mina mål. Min diktdepå är lika välfylld som när september började, de flesta av dem finns inspelade och den här bloggen har inte försvunnit in i en dammig vrå av skrivkramp och allmän tveksamhet inför att få ut mina brådmogna tankevindlingar i text.

Ja, faktum är att just hur detta bloggprojekt är nog det som jag är mest stolt över. I princip alla de större funderingar jag ältat under dessa första år som frihetlig har jag lyckats formulera på ett sätt som folk faktiskt tycks läsa och i någon mån också uppskatta. Över 5000 träffar på knappa två månader och för någon som för två år sen knappt visste någonting om någonting så känns det tämligen förunderligt. Tack för det, alla som läst och särskilt till er som bubblat bloggen då och då.

Skriver den här texten inte bara för att få klappa mig själv på axeln utan också för att i förväg meddela att bloggen är på väg in i en annan fas. De större utläggningarna är helt enkelt klara och hellre än att jag riskerar att upprepa mig i en ansträngning att hålla uppe någon sorts publiceringstakt så behöver jag möjligen ta lite tid för att försöka staka ut en ny riktning för bloggens framtida karaktär. Kanske bloggen går in för tidig vintervila, kanske kommer det ut ett nytt, riktigt, inlägg imorgon. Jag vet inte, men innan någon får för sig att fråga så kändes det bäst att få det sagt.

Vad gäller min övriga verksamhet så är det svårt att riktigt veta hur ett resultat det går att känna sig stolt över egentligen ser ut. Poesin jag sysslar med är som den är, och som amatör i ursprunglig bemärkelse så skriver jag den alltid för min skull och endast min. Vilka och hur många som uppskattar den är mig oviktigt, om någon skulle tycka att det är skräp eller humbug bekommer mig inte eftersom jag aldrig skulle publicera något som jag inte själv tycker, i brist på bättre ord, är asbra. Om någon eventuellt inte ser det så är det denne någon det är fel på snarare än texten i sig.

Däremot är anledningen till att jag sysslar med kreativitet i hög grad att få till ett slags mellanmänskligt möte. Jag vet att allt jag själv producerar är en reaktion på sådant jag själv konsumerat och fått ut någon glädje av och mitt mål med poesin och liknande är i allra första hand att om möjligt själv ge vidare något som andra sedan kan reagera vidare på. Att få skapa någonting som startar igång en puls, en energi som ger helt andra resultat än vad jag själv har möjlighet att förutsäga. På så sätt är det en relativt frustrerande period såhär i inledningen av mitt projekt där det enda jag kan registrera är ett antal likes här och var. Förutom ett antal fantastiska livgivare (som man kan bli på www.patreon.com/simongustafsson btw..) och personer som i klartext berättat att de uppskattar vad jag gör, så är det svårt att värja sig från känslan att för de flesta är mitt projekt någonting som går dem helt förbi. Kanske som någonting alltför obegripligt och förvirrande, eller bara alltför ambitiöst konstigt för att ens orka bry sig om. Svårt att veta med tystnad så ska undvika att spekulera.

Eller klaga. Alla projekt startar i en uppförsbacke och mången är de kreativa personer som fått arbeta som i blindo större delen av sina karriärer. Jag vet att det finns mycket jobb kvar att göra för att det här ska bli någonting som folk inte kan undvika att märka av och även om jag är stolt och glad för det jag redan lyckats producera, så vill jag minst lika mycket se fram emot det som finns kvar att göra i framtiden. Vad det än nu råkar vara.

Nåväl. Nog med navelskådande. Jag hoppas att bloggen inte ska få vila alltför länge och så får ni se till att fortsätta skapa anarki också utan mina textdrapor.