Jag har alltså blivit perennialist. En kristen perennialist, men behovet av denna suffix-term känner jag är nödvändig för att beskriva hur jag tänker och tror. Slutfasen av detta tankebygge inträffade häromdagen så allt är mycket färskt och jag påstår inte att jag är expert på något sätt i detta ämne. Jag är en glad (mycket glad) teologisk amatör och detta är mina tankar som de ser ut just nu. Ta det alltså gärna för vad det är.
Jag gillar att uttrycka mig drastiskt och våghalsigt och i sådana termer vill jag påstå att jag numera tror att "alla autentiska andliga utsagor är sanna och det finns ingen autentiskt andlig utsaga som kan vara falsk." En "autentiskt andlig utsaga" bör förstå som ett budskap som har mottagits i en mystisk vision, en inre uppenbarelse i någon form. Dessa skildrar alltid något verkligt och så länge man förstår budskapet i dess rätta kontext så finns det alltid sanning i dessa budskap.
Mer konkret och försiktigt vill jag istället säga såhär: Jag har insett numera att de abrahamitiska religionernas, hinduismens och den Jungianska psykologins symbolik beskriver samma fenomen- nämligen det inre psykets struktur och hur meningen med livet sett ur ett psykes livscykel kan formuleras. Att de på ytan delvis kan vara motsägelsefulla och olika varandra beror på de kulturella kontexter som religionerna uppstått ifrån och så länge man anstränger sig för att blottlägga religionernas kärna finner man snart att de rimmar häpnadsväckande mycket med varandra.
Jag vill här grovt skissera ur den gemensamma myten ser ut, från ett kristet perspektiv och med en Jungiansk jämförelse. Jag kan ännu inte Hinduismens mytologi tillräckligt väl för att göra påståenden om vad den säger på den här nivån.
Gud Fader (överjaget) gav upphov till Adam och Eva, människan (Egot) och placerade dem i Edens lustgård (Psyket). Adam och Eva valde vid en tidpunkt att gå sin egen väg, att själva styra över sitt liv. Gud svarar med att driva ut människan ur Eden, till en betydligt mer torftig och förvirrande tillvaro i en fallen skapelse. Detta motsvarar att Egot är i kontroll över hur vi ser på livet och vad vi gör i verkligheten, utan att ha en medveten relation till överjaget, människan är skild från Gud. Kristendomens fallna skapelse är vårt undermedvetna, som är summan av våra biologiska drifter och impulser.
Denna psykologiska tillvaro är hård och förvirrad. Överjaget kämpar med att tillrättavisa och ge vägledning till Egot om hur den bör agera för att få ett gott och moraliskt korrekt liv, men Egot sliter med att hantera sina myckna drifter och impulser och kan inte lyda Överjaget särskilt väl. Detta är den process som Gamla Testamentet skildrar när Gud tuktar sitt judiska egendomsfolk genom historien utan särskilt stor framgång. Judarna ömsom når framgång och ömsom faller i synd undan för undan och historien tycks för varje varv bli mer och mer mörk och vidrig.
I den kristna mytologin är det här Kristus, Guds son, träder in i historien och blir den perfekta människan och som därigenom räddar de människor som tror på honom - de som följer Kristi exempel når Himlen. Detta motsvaras psykologiskt av att om Egot förstår och följer "kärleksprincipen", ett liv levt fullt ut i kärlek, så leder det till att Egot kan försonas med sitt undermedvetnas mörka sidor och därmed slipper den eviga processen med att slitas mellan ett strikt Överjag och ett okontrollerat undermedvetet. Himlen motsvarar den psykologiska frid och kontroll som man får när man blivit försonad med det som finns i ens psyke.
Kärleksprincipen är det mest mystiska i den Jungianska modellen (inte för att Kristus är särskilt icke-mystisk i den kristna teologin...). Denna princip är det som är basen för det som fortfarande är min strikt religiösa tro. Jag har inget sätt att bevisa eller rationellt argumentera för att denna princip är giltig och existerande, men jag har observerat, jag har känt den och utan dess existens i Universum kan jag ärligt säga att jag inte vill vara med. Jag har bestämt mig för att leva som om den är en realitet och så får det vara som det vill med dess reella sanningshalt.
Jag har under min period av intensiv psykisk ohälsa och befrielse från densamma fått uppleva denna myt i mitt eget inre. Hela fjolåret var en kamp där jag mentalt befann mig i Underjorden eller rentav Helvetet. Jag kunde inte fungera och jag hatade mig själv intensivt. När jag sedan, med hjälp av god sjukvård och god teologisk vägledning som av ett under kom till insikt om Guds övergripande kärlek till mig var det som om jag lyftes upp. Jag började fungera igen, åtminstone i sådan grad att jag ville vilja livet igen.
Nyligen fick jag under min meditation en vision där jag upplevde all min depressions mardrömsscenarier spelas upp framför mig. Jag begick självmord på allsköns vis, jag mördades av de jag trott mig svika, alla mina värsta tankar blev i min upplevelse verklighet. Jag blev korsfäst.
När jag vaknade upp från meditationen insåg jag att jag inte längre var rädd för allt som skrämt mig när jag mått som värst. Jag brydde mig inte om hur andra såg på mig, jag brydde mig inte om att jag avslöjats som oförmögen och inkompetent på diverse sätt. Jag var okej med att konfrontera mitt förflutna igen och det är där jag är nu. Jag är verkligen tillbaka. Har kontaktat de jag tror mig ha svikit allra värst och bett om deras förlåtelse, beredd att söka gottgöra det som behövs för att såren ska kunna läka i sinom tid. Har till och med aktiverat denna gamla blogg. Jag är förändrad och förnyad, men med en förhoppning om att få det jag förlorat och förstört att kunna bli helt igen. Det må ta tid, men jag tror det är möjligt. Jag är återuppstånden, jag påstår inte att jag lever i Himlen, men för en tid har jag en ytterst välsignad tillvaro. En andlig sommar.
Så lyder mitt personliga vittnesbörd och evangelium, till den det må beröra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar