Varför jag inte är ideolog

Jag är libertarian. Tro mig. Jonathan, som jag nyss berättat om, och jag pratar ofta teologi och andlighet men också politik och ideologi, men efter min återkomst från min psykiska ohälsa så har vi av naturliga skäl främst diskuterat andlighet. Dessa samtal har varit invecklade och snåriga, jag har fått förklara för våra samtal radikalt nya begrepp och har på kort tid fått en ny teologisk utblick som kräver sin stund att förstå. Ändå har våra andliga samtal varit smärtfria och förda i lugn och saklig, om än ibland förundrad ton. Jag kan inte minnas att vi någonsin höjde rösten mot varandra, att någon av oss blev hetsiga eller upprörda även när vissa av mina påståenden behövde ifrågasättas för att Jonathan skulle kunna förstå vad det var jag menade.

Så en dag så kom vi av någon anledning in på libertarianism. Jag tror vi utgick från frihetsbegreppet och hur det kan förstås och omedelbart blev vår samtalston en annan. Jag gick in i försvarsställning och blev aggressiv och lättretad. "Hur kan du inte förstå något så elementärt som libertarianism?" "Nej, frihet existerar och ska förstås exakt som libertarianismen säger, det är ju uppenbart, din dåre!" Ärligt talat, det är nästan exakta citat. Jag blev arg på Jonathan för att han gjorde sig motvalls, att han inte kunde ta in det jag försökte förklara. Det var som om han ville missförstå.

Till slut, när smockan nästan hängde i luften, kom vi på oss själva. Varför är vårt samtal så annorlunda? Varför är ideologi så svårt att diskutera i en vänlig samtalston? För att svara på det vill jag gå igenom hur jag tror att en rad andra begrepp uppstår och kommer till oss. Vänligen häng med:

*

Som perennialist tror jag att drömmen och våra inre uppenbarelser är det första som människan kunde konceptualisera. Den inre sfären var för de första religiösa människorna identisk med den yttre och det de upptäckte i sin psykologiska realitet blev de "autentiska andliga utsagor" som utgjorde stoffet för det som formades till religioner och teologiska teorier.

Dessa påverkas oundvikligen av sin kulturella kontext och det är framförallt denna aspekt som utgör religionernas skillnader. När individer samtalar om sina andliga upptäckter så blir religionen en "gemensam dröm" som kommer ta sin form efter det kulturella språk som uttalar och formar den.

Religionen blir sedan basen för de världsbilder som dess följare skapar. Individen använder en världsbild för att kunna navigera i verkligheten. Hon strukturerar de fenomen hon upptäcker i olika kategorier som religionen har föreslagit. Individer som delar religion kan ändå ha väldigt olika världsbilder och verklighetsuppfattning, men de utgår från samma bas. De har samma symboler och metaforer när de beskriver det de tror att verkligheten är.

Det är från våra världsbilder som vi sedan tar avstamp ifrån för att formulera våra åsikter. "Banan är äckligt", "Gult är fult", "rakt är bättre än böjt" för att ta väldigt banala exempel. Vi sätter stämplar på alla fenomen och vi ser och delar upp dem i sympatiska respektive vämjeliga kategorier. Sånt vi gillar och ogillar, kort sagt

Ideologier, slutligen, är det formulerade system som ger en övergripande sammanfattning om vad som är gott respektive ont. Den ger rationella förklaringar och argument till varför en viss uppdelning i gott och ont, bra och dåligt, vi och dem är den bästa möjliga och påstår sedan att den bör gälla för alla, att det är en universell sanning.

Ideologiers funktion är alltså att göra skillnad på saker, att få oss att förstå vilka som är vänner och fiender. Vad vi bör älska och försvara samt vilka vi bör hata och förstöra.

Vänta ett tag.

Det sistnämnda steget är inte strikt nödvändigt att ta. Ja, vi alla delar upp saker och det är naturligt för oss att sträva efter att ha en övergripande teori om varför det förhåller sig så, men vi måste inte acceptera ideologins inneboende impuls att vilja få bort allting i "ont, dåligt, dem"- kategorin. Vi kan inse att Kosmos kan vara strukturerat så att det är uppdelat i motsatser och att även om det är oss obegripligt så kan även det vi ser som dåligt och ont ha en nödvändig funktion för hur Kosmos fungerar.

Personligen har jag nu börjat se det så att det jag ser ont och icke-önskvärt är fundamentalism. Jag tycker illa om de som förnekar mysterierna i Kosmos och vill förklara för alla hur man bör leva och se på sitt liv och sin omvärld. De som försummar vikten av kärlek och att älska även sina fiender och sin motsats. Jag gillar det verkligen inte och tror att dessa människor förstör väldigt mycket av vår gemensamma tillvaro.

Men. Jag väljer att inte agera på min impuls att förinta detta och dessa ur mitt universum. Jag vill inte, med alla medel tillgängliga, förgöra fundamentalismen och de jag kallar för Lucifer-vandrare ur kosmos. Jag vill älska även dessa. Försöka få dem att förstå att det finns ett sundare och mer glädjefullt sätt att tillbringa sin existens på, men jag vet - alltför väl- att det finns en tid för fundamentalism. Det finns en tid för sekterism. Det finns en tid av raderande av fiender, om så bara på sociala medier. Jag väljer bara själv att inte agera så något mer.

Jag är libertarian. Jag älskar frihet. Jag ogillar konceptet stat lika mycket som någonsin förr. Skillnaden som finns nu i mitt liv är att jag har börjat älska sossen. Lika mycket som jag älskar anarkisten, även om kvalitén i min kärlek till dem naturligt nog skiljer sig en aning. Det gör, tyvärr till viss del, att jag inte kan vara frihetsaktivist något mer.

Ideologen i mig har dött. Jag sörjer honom inte nämnvärt.