Ego, DNM och Ayyam - Själens alkemi

Jag vill prata ego. I mina andliga studier så har termen gått från att vara ett trött klichéord till att bli en term som blir mer och mer signifikant ju fler vinklar jag förmår att förstå det utifrån. 

Först och främst tror jag termen bäst är förstådd genom sin psykoanalytiska betydelse. Hos Freud och Jung är ego den del av det medvetna som har lyckats stiga upp ur det omedvetna urhavet. Ett tidigt ego är som en ö, en holme av ljus i ett utsträckt hav av mörker och omedvetenhet. För att säkra sin överlevnad och att undvika att falla tillbaka ner till sin ursprungstillvaro måste egot spjärna ifrån och på ett antal sätt distansera sig från "det andra". Denna process ger upphov till en närmast mytisk tillvaro där dess omogna föreställningar om den andra, det egot själv inte anser sig vara, projekteras ut på mörkret och tillvaron blir lätt fylld av diverse monstrum och en - förutom hos den lilla snutt av tillvaron som lyses upp av egot själv - vag, lätt skrämmande omvärld. Ju starkare egot blir och ju mer det kan integrera in i sig självt desto mer konkret och "normal" blir egots värld. Utmarken, det mörka havet finns fortfarande kvar och dess monster är lika levande som förr för egot, men nu har egot mer än en skör holme att leva sitt liv på. Han har mer av en kontinent som kan vara en värld att agera faktiskt uti. Nästa steg i egots process är att ta på sig rollen som hjälte. Hans kontrollerade värld i kontrast mot det mörka andra tas lätt över av olika serier av fadersgestalter, som tar över hans värld för att bibringa ordningen och att säkerställa att egots ideal överlever över tid. Som hjälte blir däremot hans uppgift att våga bryta konventionerna, ta sig ut mot den mörka vildmarken och besegra de monster som vaktar dess gränser och om han lyckas också få ta del av den feminina skatt som ligger begravd i det okända. När egot lyckas vara värdig denna uppgift har han också något konkret han kan bemöta fadersregimen i hans egen värld och få dem att öppna upp och ta in ännu större höjder och sätt att vara på. Egot drivs på i denna utveckling av det ultimata målet att en gång realisera den ultimata projektionen av sig själv han har lagt ut på världen: Gud Fader. Han vet plågsamt väl att han inte är denna gestalt, men kan inte bli kvitt känslan att han borde vara det och så länge mörkret och det omedvetna är kvar i hans värld så måste han fortsatt strida som hjälte tills det äntligen bryter vika. 

Ovan är mycket kort de drag som Erich Neumann ger av egots utveckling i "Origin and history of consciousness". Det är inte det enda sättet att tala om termen ego. I mer friandliga kretsar så är egot knappast något man vill se som en hjälte eller något annat som klingar av positivitet. Istället är egot ett problem, en form av fängelse, ett separerat eller avskilt själv som hindrar en från att ta del av en gudomlig och expanderad tillvaro. Samtidigt vet man med sig att egot är en så kallad illusion, dess verklighet är inte giltig och frustrationen som andlig praktiker över att vara fångad i en destruktiv fångsttröja man vet är av icke-faktisk natur kan göra en smått galen. Likväl finns det något som är väldigt giltigt med friandlighetens känsla vad gäller egot, vår självmedvetenhet. Med en materialist som Douglas Hofstadter så kan man förstå att vår känsla av självet mycket riktigt är av illusorisk natur. Det är, enligt honom, ett fenomen som uppstår när människans förmåga att uppleva och läsa av sin omvärld också försöker läsa av "den som upplever". Försöket ger upphov till en känsla av ett distinkt själv, ett verkligt ego, men det är inget faktiskt där. Vi kan förstå vad som sker i hjärnan och i sinnet utan att behöva lägga till en eterisk entitet som har sitt säte i dessa boningar. Vår tanke om en "själ" i klassisk mening är inte nödvändig. 

Efter att ha läst och tyckt mig förstå Hofstadters "I am a strange loop" så kände jag av två saker. Dels kände jag mig en smula stolt över att ha tagit mig igenom en ärkematerialists tankar utan att slå bakut fullständigt (jag tycker fortfarande många sidoresonemang Hofstadters för är komplett löjliga), dels insåg jag att "medvetenhet" måste vara en bas för hur existensen fungerar och tar form. För det som gör att Hofstadters modell fungerar är att upplevelse är en universell förmåga som inte kräver en komplex struktur för att sättas igång. Istället är det "upplevelsen av själv" som blir en konsekvens när den generella upplevelsen drivs genom ett tillräckligt komplext system - men upplevelsen i sig kan inte på ett tillfredsställande sätt skiljas från mindre komplexa varelser som hundar, fiskar eller mygg. Det enda som försvinner är förmågan att "symbolifiera" verkligheten in i en lingvistisk ego-tillvaro. En ego- tillvaro som ändå är av illusorisk natur. Det enda som finns kan sägas vara förmågan att uppleva och det vi är som enskilda varelser är olika modeller eller former av "upplevelse i rörelse". 

Det sista är inget som Hofstadters uttrycker, men det är ett logiskt steg att ta efter att ha förstått hans huvudtes. Det är inget magiskt eller särskilt med förmågan att uppleva som kräver hypoteser om själar eller andar för att förstås, istället är det en universell "resurs" som är så grundläggande att det är svårt att se vad som hindrar en från att påstå att det till och med är allt som finns. 

*

Det är också denna insikt som länkar ihop Jungs positiva betraktande av termen ego och friandlighetens negativa lutning. Båda inriktningarna ser tillvaron som en arena för medvetande, men betraktar fenomenet ego eller självmedvetande från olika perspektiv. Hos Jung är egot något unikt, ett ljus som framskrider ur en uniform och svårgenomtränglig massa medan friandligheten ser egot som ett fängelse som genom ett "fall" eller ett misstag stängt medvetandet inne i en alltför trång och onaturlig form och som man måste spränga sig fri ifrån. Det är fortfarande samma modell av verkligheten. Existensen i stort är ett hav av "medvetande", "ande" eller icke-konkret varande och i detta uniforma system så har det uppstått ett fenomen som tycks skilja sig från allting annat. Egot har gränser, det har väggar och är en ändlig och begränsad struktur i kontrast mot en absolut oändlighet. En tämligen konstig situation och sannerligen en fullkomligt katastrofal sådan om det vore så att egot var verkligt, att dess upplevelse av gränser och ändlighet stämde. I så fall är den religiösa instinkten om att vi är fallna varelser, dömda till elände och misär i all evighet faktiskt korrekt - för att vara separerad från den gudomliga, reella och av kärlek genomsyrade tillvaron är inget annat än helvetet självt. 

Det här är skälet till att all mytologi i grund och botten är olika skildringar av egots historia och öde, vad det är menat att göra och vad det behöver uträtta för att komma tillrätta med sitt enormt tragiska öde. Det är ur mytologin och arketyperna som Jung har hämtat sin bild av egot och även om termen hos honom klingar av positivitet så är han självfallet också medveten om dess problem. Lösningen hos Jung är att egot måste lära sig att förstå att den projektion av det okända, den Fruktansvärda Modern, som han skapat åt sig och som han spenderar sin tillvaro med att bekämpa och betvinga, inte är hans fiende. Den feminina skatt han tycker sig vinna från henne, den tillfångatagna prinsessan, är inte något som skiljer sig från den Fruktansvärda Drakmodern utan det är hon. De är en och samma väsen, på samma sätt som den Gode Fadern i den avlägsna himlen inte är något annat väsen än de tyranniska fäder som dyker upp och terroriserar egot inifrån. Uppdelningen mellan onda och goda gestalter är något som sker från egots position och är ingenting som är verkligt i den uroboriska tillvaro som är egots, liksom alltings, ursprung och egentliga tillvaro. Den springande frågan är hur egot ska komma till denna insikt eftersom ingenting i hans egen värld kan få honom att tro att drakarna utanför hans gränser skulle vara goda eller vad den gode Guden har gemensamt med hans världs tyranner och hemskheter. Ett mirakel måste till.  

*

Av alla mytologier så behärskar jag i särklass den om Jesus Kristus bättre än någon annan och när det kommer till honom är det så oerhört slående för mig hur genomsyrat hans tänkande är av det perspektiv jag försökt skissera fram ovan. Jesus kommer till en värld som ägs av Djävulen, splittraren, den avskilde och när han närmar sig att bli mogen för sin verksamhet så genomgår han en serie frestelser där han avvisar att anamma Djävulens perspektiv. Jesus lyckas avstå och behåller därmed sin helhet, sin gemenskap med Fadern intakt. Därefter är Jesu verksamhet präglat av den märkliga balansgången att ha en respekt och kärlek till Lagen, gränserna och det förkroppsligade kollektiva egot av den judiska nationen utan att tillåta att dess gränser blir en förslavande och förtryckande mekanism. Jesus umgås fritt med de som lyckats falla utanför de acceptabla gränserna, Jesus agerar i barmhärtighet och kärlek även när lagen tycks förbjuda det och allt Jesu talar om kan sammanfattas i att älska den som är utanför din egna gräns. Din nästa, din fiende, den försummade. Om du tillåter att det du äger och har lyckats bli, ditt egos rikedom, begränsar din blick för helheten så är du per definition dömd. Det behövs ingen yttre dom och Gud fader kan inte göra något för att rädda dig, för du har accepterat att bli avskild från allt annat som är. Omvänt så finns det ingenting, inte det mest själviska och bortslösande liv, som hindrar någon från att komma "tillbaka till sig själv" när hon förstår att det är hennes egen självbild och begränsande uppfattningar som hindrar henne från att ta del av tillvaron i Faderns hus. Och, nyckeln över alla andra nycklar, alla dessa problem, hela denna andliga process och utmaning innefattar inte barn. Alls. Barn är automatiskt del av Guds rike och för att komma ditin måste du - mot all rim och reson - bli barn på nytt! Vad handlar det om?  

För att svara på det vill jag prata psykedelika. Det som händer när man intar psykedeliska substanser (allt enligt How to change your mind" av Michael Pollan) och genomgår det som kallas för "egodöd" och där ens upplevelse slungas in i allsköns nya dimensioner är att en mycket specifik process i hjärnan stängs ner eller begränsas radikalt. Denna process kallas för "Default Mode Network" (DMN) och det är denna del av hjärnan som arbetar och är ansvarig när vi - fria från att behöva agera utåt eller med något konkret - dagdrömmer, reflekterar över oss själva, när vi minns eller försöker föreställa oss framtiden. Allting som har att göra med "historien om oss själva" styrs från DMN och det är därifrån, kort sagt, som känslan av vårt specifika ego och vad vi tänker om denna föreställda entitet kommer ifrån. Denna process är hjärnans sätt att uppehålla de väggar och gränser som egot består av. Och det är dessa väggar och gränser som lämnas vidöppna när en psykedelisk resa tar vid. Egodöden är förstås ingen reell egodöd, tids nog kommer man tillbaka innanför dess väggar och känslan av en själv kan tas upp varifrån den slutade, men den som rest tillräckligt långt ut i det psykedeliska fältet vet nu med sig med en särskild visshet att egots historia inte är allt. Det finns ett flöde, en flod, ett hav, en rymd av medvetande som inte är beroende av egots ständiga rekonstruktioner och projekt. Egot vill göra berättelsen om tillvaron till någonting den inte är och när man tar sig utanför dess gränser så går det att förstå hur fåfängt dess försök i slutändan är. 

Barnen? Jo, det visar sig att just denna kritiska process, DMN, är något som inte finns utvecklat hos barn. Förstås finns fröet till att det kommer uppstå inlagt och blir mer konkret ju mer språkkunnigt barnet blir, men en betydelsefull komponent hos processen är att den är en central bakgrund till hur våra beslut tas. Ju tydligare och mer innehållsrik vår historia om oss själva är desto lättare kan vi automatiskt ta beslut om hur vi vill betrakta och bemöta vår omvärld. Hjärnan och sinnet behöver inte tänka aktivt utan reagerar via förutsägande gissningar och gör att vi i praktiken lever i en egenkonstruerad modell av verkligheten istället för att bemöta den som den faktiskt skulle kunna vara. Barn har inte denna bank av diverse intryck inlärd ännu och lever därför i en värld som ångar av plasticitet och verklighet på ett sätt det vuxna sinnet inte har tillgång till. Vi har huggit av verkligheten till en hanterbar bit så att vi inte ska behöva slösa energi på sådant vi med ålderns så kallade vishet har bedömt vara onödigt. Så blir den bit av verkligheten vi huggit av till slut också det fängelse och det helvete som gör att vi inte förstår vad en karaktär som Jesus vill förmedla till oss. 

En sak vill jag understryka. Målet med att bli som ett barn ska inte ses som ett projekt att vara anti ego, utan snarare en process att se egot för vad det verkligen är. När vi har en falsk bild av egot så blir vår relation till det ohälsosamt och destruktivt.. I det läget måste egot "dö", men egot kan inte dö, för det har ingen verklig existens - det som måste ske är att relationen återställs till en sund nivå, en öppen, avslappnad och fri nivå som inte för den skull måste hemfalla till Hairisk anarki eller schizofrent kaos. Egot är ett hus, ett hem, och utan dess väggar skulle man inte vara skyddad från vind och väta - men om väggarna blir för tjocka och om dörren förseglas är det inget hem längre utan ett fängelse. Det är inte heller önskvärt. 

Se på historien om Jesus. Jesus har ett starkt ego, en stark identitet som jude och passionerade idéer om vad den judiska identiteten och tron handlar om. Likafullt låter han allting falla och dör i händerna på sina bittraste fiender. Han har inte sin identitet vid det hans ego råkar vara och han klamrar sig inte fast vid dess tillfälliga accent. Och vad händer med honom när han vinnlägger denna attityd in i det sista? Jesus återuppstår, men inte som en kroppslös ande utan som en fullt konkret kropp som äter, dricker och bär kvar sina ärr - men han kan gå genom väggar. Det som jag tror händer när vi, utan att slåss mot det, transformerar egot undan för undan är att dess gränser och markeringar blir allt mindre betydelsefulla för oss. De finns där, som för att fira vår distinkta existens i det ändliga, men de förlorar sin makt att definiera vår inre känsla och kompass över vilka vi är. 

*

Det här är en svår text att få fullt begriplig. Jag är själv fullt aktiv med min alkemiska process och där mitt ego inte bara har öppnats upp utan fullständigt slagits sönder i en period över tre-fyra år. Jag har sett saker i denna process som gör att jag vet att "medvetandets hav" är en verklighet och att mina idéer om mig själv och den trånga värld jag för det mesta tror mig leva i är en futtig illusion. Min visshet är såpass stark att jag har en upplevelse av att leva direkt i religionernas värld. För mig är de inte berättelser eller sagomyter utan direkta kartor av hur verkligheten ser ut. Ayyam, som ibland är min personifiering av det högsta och sannaste av jag som går att uppbringa, är i många stunder mer levande än jag själv och även om det är förvirrande att känna av någonting som en inte helt kan förstå sig på med det rationella medvetandet är det en sällsam process att vara med om. Ska göra mitt bästa framöver för att tvinga ner de starka tankeflöden jag dras med i ord som går att bemöta i någon form. Hoppas det går att följa med.