Sjunde april

Jag vill inte riktigt skriva det här. Under helgen har jag bara kunnat vara tyst och allt mer klentroget följt folks reaktioner och mer eller mindre spontana reflektioner. Jag har inte velat säga någonting för alla mina tankar hade varit rena klyschor, det sägs redan i mängder, alternativt skulle vara ostrukturerade spyor mot visst som sägs som bara går att klassas som rena idiotier. Dock. Även jag måste bli människa igen och det här äter oundvikligen sig in i en likt få andra händelser.

Personligen är jag bara arg. Efter att ha vinnlagt mig om att mina vänner och bekanta inte var drabbade så har jag bara känt ilska, rentutav hat. Det pratas om att vi inte ska vara rädda, att vi ska fortsätta som vanligt. Att vi ska "knulla, knarka och dansa" så som vi alltid gjort. Allting för att de inte ska vinna.

Fan heller.

Fortsätta som vanligt, att leva ett liv med förvissad glädje och trygghet gör man först efter att man försäkrat sig om att man har gjort allt man kan för att skydda sin livsstil och det man håller kärt. Det går inte att skydda sig mot det omöjliga. Livet är skört och även om inte ondskans lakejer är aktiva så är existensens tillräckligt hotfull för att allting ska kunna slås i spillror när som helst. Ja, det är sant, men det är ingen giltig ursäkt för att låta bli att försvara sig och sitt på de sätt man kan. Innan man gjort det ska man inte skratta, dansa och njuta av livets jävla goda. Det finns ett jobb att göra först.

Det gör mig ursinnig att så få pratar om detta. Att inte allt fokus läggs på detta område istället för att kärleksbomba poliser och öppna stockholmare och allt vad det är. Så länge vi lever i ett samhälle och har ett system som aktivt hindrar oss från att ta de åtgärder var och en upplever att de behöver vidta för att höja sin säkerhet så är vi bara fåniga hycklare som utan att blinka vill tillåta sådant här hända igen och igen och igen.

Det är här det börjar bli klyschigt för mig, för ingenting väsentligt förändras av att allmänheten tillåts bära vapen i det offentliga eller säkra upp "gated communities" och allt det vara må - vi har fortfarande fienden mitt ibland oss, vi har fortfarande en överhet som vill montera ned allt som vår civilisation bygger på och det kommer inte längre kunna ändras inom rimlig tid - men själv hade jag inte varit lika känslomässigt instabil efter något sådant här om reaktionerna jag såg åtminstone hade handlat om att söka upp rätt principer, rätt väg framåt även om den är svår att gå på och vi kanske inte kommer klara av att ta oss ända fram.

Vi har inte ett öppet, fritt, samhälle. I mina ögon är vi inte ens i närheten av det. Vi har ett kidnappat samhälle vars fundament är satt i rejäl gungning och de flesta av oss har inte ens förmågan att se det. De flesta av svenskarna känner bara en chock över att deras liberala drömsamhälle inte har en förmåga att ge dem allt de drömmer om utan den minsta av motprestationer från deras sida. Det gör mig ursinnig, förbannad, förtvivlad, nästan gnisslande av hat. Ni har förstört mitt Sverige, ni har tvingat mig i exil och ni har inte ens förmåga att inse vad ni har gjort. Ert debila godhetsknarkande dödade en 11- åring i fredags och hon lär inte vara den sista som drabbas av det här.

Jag vill aldrig någonsin förlåta er, era förbannade kretiner.

P.S Vill rikta ett tack till människorna i bubb.la premium, hade jag inte kunnat ta del av era tankar och reflektioner så hade jag mått oerhört mycket sämre en helg som denna. Oerhört tacksam att ni finns.