Alex Jones, utomjordingar och myten

Bryter bloggens påskfasta för att kunna vara någorlunda aktuell, nu i dagarna när Alex Jones senaste medverkan hos Joe Rogan fortfarande är på den virala tapeten.

Alex Jones är den typen av karaktär som fordrar ett inledande ställningstagande innan man kan gå vidare, han är alltför kontroversiell, och alltför galen, för att man ska kunna vara helt neutral inför honom. Först och främst behöver man konstatera att Jones extrema manér och ständigt utflippade teorier är någon form av skådespel. Jones vet att en kontroversiell, och underhållande, persona säljer och han har byggt en sådan väl medveten om vad han håller på med. Inget av det han säger är nödvändigtvis något han tror på rationellt utan han använder stoff från ett flertal kulturella utmarker för att skapa ett ideologiskt paket som är oerhört svårgenomträngligt, men också oemotståndligt fascinerande. Han är anti-etablissemanget, det kan vi nog veta säkert, det går inte att hålla på så länge som Jones har gjort utan att ha någon sorts autentisk drivkraft i grunden, men i övrigt är den "äkta" Alex Jones - bakom den gormande och grymtande personan- ett mysterium.

Däremot så får man anta att ett två decennier långt engagemang, som säkert kostat en hel del på det personliga planet, i att sälja in detta rebelliska medium säkert har gjort att gränsen för Jones' persona och hans verkliga identitet har blivit synnerligen tunn. När Jones orerar som vildast om interdimensionella utomjordingar och barnaätande politiker så finns det ingen som säkert kan säga hur mycket han tar sig själv på allvar, och jag tror det också gäller honom själv.

Den nära fem timmar långa podcasten vi fick oss till livs häromveckan kan alltså vara en uppvisning i improviserad radioteater, eller en omtumlande föreläsning från en man som är på gränsen till att braka in i en psykos, sanningen ligger någonstans däremellan, men vart det lutar närmast åt är oerhört svårt att säga.

Ändå är det Jones pratar om inte bara fascinerande utan också genuint intressant och jag skulle vilja lägga ut texten en aning om varför jag finner det så. Liknande tankar har förts fram av både Jean Pageau och Paul Vanderklay, så jag förbehåller mig rätten att tro att jag är något på spåren.

*

För det första kan vi konstatera att ur ett strikt sekulärt perspektiv så är Jones enbart absurd. Under hela podcasten så pepprar han fram oerhörda påståenden utan att en enda gång försöka underbygga dem med annat än lösryckta youtube-klipp eller andra obskyra länkar. CIA-agenter har sagt honom si på dödsbädden och sagt honom så innan de blev skjutna, men han rusar blixtsnabbt vidare till nya påståenden innan Rogan hinner få ur honom något faktamässigt substantiellt. Om vi är intresserade av objektiv sanning så är Jones ett huvudvärkspräglat slöseri med tid.

Vi måste dock inse att Jones i det här formatet inte försöker vara en objektiv sanningssägare utan en mytologisk berättare. En mytologisk berättare skiljer sig från fiktionella dito eftersom de behöver uttrycka sig som att deras berättelser utspelar sig i verkligheten, att deras påståenden har konsekvenser för verkliga skeenden. Myter hämtar sin kraft från den objektiva verkligheten, även om det de egentligen vill tala om är fokuserat på den subjektiva, den inre. 

När Jones går på om sina utomjordingar och hemliga sällskap i "regeringen" förväntar han sig inte att folk ska ta honom på orden utan han vill fånga in människors uppmärksamhet med hjälp av modern symbolik. I modernt mytbyggande så fungerar inte änglar och trollgestalter boendes i skogen, inte heller kan man prata om ränkesmidande gudar utan man måste lägga symboliken så att också en materialist kan överväga att ta det på allvar. Därför dessa absurda påståenden, de må vara osannolika, men de är inte övernaturliga och när Jones levererar sina historier med ett extremt överladdat patos så kan man inte undvika att lyssna och det är först efteråt - efter att ha varit med om en hejdlös upplevelse - som man långsamt kan börja förstå att det Jones egentligen pratar om något annat än verkliga skeenden.

I Jones' mytologi (i breda drag - jag misstänker att Jones' mytologi knappast är internt konsekvent) så är människan ett resultat av ett intergalaktiskt maktspel. Hon har själv rötter från högre dimensioner, men efter tusentals år av korrumperade ledare och andlig glömska så vet hon inte längre vem hon är. Istället är hon nu i händerna på sällsynt maktgalna ledare som planerar en ny form av civilisation tillsammans med kraftfulla utomjordiska raser. De stjäl barn, fördummar befolkningen och är på väg att skapa en mänsklig hybridras som ska ersätta den ursprungliga mänskligheten. Hela världens etablissemang är med på detta och mellan deras planer och fullkomlig dystopi står nu envart han själv och andra ensliga profeter som ropar i öknen för ett sista desperat försök att hejda utvecklingen och få människan att vakna upp nog att kunna se sin rätta identitet och för att sedan kunna slå sig fri från sina ondsinta överherrar.

Denna mytologi är sann, även om dess faktamässiga uppgifter lämnar en hel del i övrigt att önska. Den moderna människan har glömt hur hennes psyke fungerar, den oerhört rika värld som finns inom henne själv och har som resultat av detta blivit slav till de nu omedvetna drivkrafter och lagar som styr psyket och som i hög grad avgör hur vi agerar i den objektiva verkligheten. Förr sågs dessa aspekter i psyket som änglar eller gudagestalter, men nu ser vi dem bara som fantasifoster. I materialistisk blindhet så förnekar vi att kosmos kan påverkas av annat än fysikaliska faktorer och struntar i den inre verkligheten mer eller mindre totalt. Resultatet blir ett samhälle som är väldigt nära att bli moraliskt bankrutt samtidigt som vi tror att vi inte har något annat än godhet i oss. Vi har avrättat Gud och har inte längre något att sätta emot när Djävulen vill påverka hur vi tänker och agerar.

Det är detta Jones vill få oss att vakna upp inför. Nej, intergalaktiska demoner och älvvarelser finns nog inte därute eller vandrandes omkring på jorden, men de finns utan minsta tvekan i vårt psyke! Där är allt som Jones pratar om full verklighet och om vi inte tar honom på allvar ur det perspektivet kommer vi fortsätta vara offer för hans blodsugande vampyrer och en lömsk "regering" som vill störta våra liv i ruiner. Det vore ingen bra idé.

*

En sak till. En anledning till att det är lätt att tro att man ska tolka Alex Jones bokstavligt är att sådana personer som Joe Rogan faktiskt lyssnar på honom och försöker utröna vad i hans svada som är objektivt giltigt från vad som är rent nonsens. Rogan gör det delvis för att han vet att hans utomjordingar faktiskt finns, han har själv sett och träffat dem under sina psykadeliska upplevelser.

Förvisso, Rogan - som en mer rationellt balanserad person,  är försiktig med att säga att dessa upplevelser har någon grund i den objektiva verkligheten, men han vet också att han inte vet säkert. Vi har så grund kunskap om vårt psyke att vi inte vet hur vi ska hantera de autonoma varelser som vi möter därinne. De kan inte vara ren fantasi, för de DMT-varelser som Rogan talar om kan mänskliga sinnen inte fantisera fram, men om de är manifestationer av strukturer i psyket - vad är de då? Varför har vi änglar, gudar och utomjordingar inne i våra hjärnceller? Sekulärt finns det inga rimliga svar ännu och då blir det åtminstone plausibelt att de är interstellära utomjordingar som via en avancerad teknologi kan kommunicera via våra mentala upplevelser. Om så är, så är det gastkramande märkligt, men alla som haft någon form av andlig upplevelse vet att vårt kosmos alltid är mer märkligt än vad vi tror i nuläget. Alex Jones må ha närmast tröttsamt extrema teorier, men de är aldrig helt frånkopplade från verkligheten.

Det är kanske det mest skrämmande av allt med honom: Ibland har han rätt. "Regeringen" får faktiskt grodor att bli transsexuella. Ibland så tar myten plats i verkligheten och när det händer gäller det att inte vara bland de som skrattar och pekar finger åt profeten som försökte berätta för oss om vad han sett.       

Sluta vara sosse, Gustav

Jag har inga illusioner. Alternativ för Sverige har två uppdrag, vara de främsta etablissemangskritikerna i årets valrörelse och förorda byggandet av det svenska Staketet i form av asylstopp och återvandringspolitik. Att partiledaren Gustav Kasselstrand lyssnar på radio bubb.la och medverkar i en längre intervju gör honom inte till libertarian. Det tror jag inte.

Fortfarande.

Det som framkom under intervjun var lätt besvärande sossiga åsikter. En syn på staten som den store omhändertagaren av befolkningen. Ingen fråga är för marginell för att staten ska ha en roll att spela, enligt Gustav. Oavsett om det handlar om nyhetsrapportering, tandvårdsbestyr, godissug eller pension ska staten vara närvarande och peka ut riktningen. För en sosse är detta inget underligt och ett samhälle utan denna statliga närvaro är märklig och kanske lätt skrämmande.

Jag har heller inga illusioner om libertarianismens betydelse i Sverige. Vi är en rörelse i marginalen vars perspektiv bara är extremistiskt främmande för den stora valmanskåren. Att lyssna på oss och försöka göra oss nöjda vinner nödvändigtvis inga val, inte i jämförelse med att bre på med sossigheten inför en hopplöst sossig valmanskår.

Jag vill fortfarande uppmana både Gustav och de andra kring partiet att våga tänka annorlunda. Det är sant att samhället idag inte skulle må särskilt bra av en libertariansk revolution. Gemene man har genom årtionden av välfärdsstateri passiviserats och blivit beroende av strukturer som gör dem oförstående, skeptiska och närmast skräckslagna inför libertarianska principer och visioner. Sosseriet är dock inte farligt för att dess åtgärder och institutioner är särskilt samhällsskadliga, det är farligt för att det gör något särskilt med Svensken. Sosseriet skapar illusionen om att Någon annan ska göra jobbet, att jag själv inte har del av det som behöver göras.

Tanken med att vanligt folk behöver ledas, att samhället ska kunna vara omhändertagande och erbjuda guidning till individen är i sig inte felaktig, men attityden att det är Staten som ska erbjuda allt detta är något som våra gemensamma fiender har planterat och något som de förfäktat för att lyckas skapa det samhälle vi ser idag. Det svenska samhället har skiftat från att ha vissa kvalitéer naturligt - som en särskild solidaritet, en fallenhet  för demokratiskt styre och ett distinkt rättspatos - till att överheten, etablissemanget med dess statliga överbyggnad har approprierat dessa egenskaper för att kunna hävda att det svenska samhället vore ingenting utan deras medverkan. Ta bort staten och allting faller samman.  

För mig är ett alternativ för Sverige någon som på allvar vågar hävda att detta inte är sant. Inte för att försöka skapa ett Sverige som inte svenskar skulle trivas i, men för att ge tillbaka själva Sverige till svenskarna. Det är befolkningen ska ska agera ut den svenskhet som manifesteras i det som blir sossiga åsikter i politiska sammanhang, civilsamhället med dess organiska institutioner som ska agera ut den trygghet, ledning och allt annat som Kasselstrand håller kärt. Inte Staten. Inte ett etablissemang fjärran från verkligheten.

Kasselstrand ser sig som konservativ nationalist. Varför han tar sig tid att lyssna på och interagera med libertarianer är jag ärligt talat osäker på, men så länge det förehåller sig så så skulle jag vilja få sagt:

Våga lyft blicken från politiska realiteten av idag. De libertarianska insikterna har inte möjlighet att påverka i en politisk närtid, men det vi försöker se är vad Sverige och svenskarna skulle kunna vara utan den ockupationsmakt som etablissemanget och dess statsapparat står för. Våga ha som vision att det här politiska projektet är till för att på lång sikt kunna återge svenskarna deras frihet. Den frihet som är en del av vårt arvegods lika mycket som övriga delar av vårt land. Sverige kan bli storslaget igen, men det är främst folket som kan göra det jobbet.

Inte du och din stat, Gustav.   

Sjunde april

Jag vill inte riktigt skriva det här. Under helgen har jag bara kunnat vara tyst och allt mer klentroget följt folks reaktioner och mer eller mindre spontana reflektioner. Jag har inte velat säga någonting för alla mina tankar hade varit rena klyschor, det sägs redan i mängder, alternativt skulle vara ostrukturerade spyor mot visst som sägs som bara går att klassas som rena idiotier. Dock. Även jag måste bli människa igen och det här äter oundvikligen sig in i en likt få andra händelser.

Personligen är jag bara arg. Efter att ha vinnlagt mig om att mina vänner och bekanta inte var drabbade så har jag bara känt ilska, rentutav hat. Det pratas om att vi inte ska vara rädda, att vi ska fortsätta som vanligt. Att vi ska "knulla, knarka och dansa" så som vi alltid gjort. Allting för att de inte ska vinna.

Fan heller.

Fortsätta som vanligt, att leva ett liv med förvissad glädje och trygghet gör man först efter att man försäkrat sig om att man har gjort allt man kan för att skydda sin livsstil och det man håller kärt. Det går inte att skydda sig mot det omöjliga. Livet är skört och även om inte ondskans lakejer är aktiva så är existensens tillräckligt hotfull för att allting ska kunna slås i spillror när som helst. Ja, det är sant, men det är ingen giltig ursäkt för att låta bli att försvara sig och sitt på de sätt man kan. Innan man gjort det ska man inte skratta, dansa och njuta av livets jävla goda. Det finns ett jobb att göra först.

Det gör mig ursinnig att så få pratar om detta. Att inte allt fokus läggs på detta område istället för att kärleksbomba poliser och öppna stockholmare och allt vad det är. Så länge vi lever i ett samhälle och har ett system som aktivt hindrar oss från att ta de åtgärder var och en upplever att de behöver vidta för att höja sin säkerhet så är vi bara fåniga hycklare som utan att blinka vill tillåta sådant här hända igen och igen och igen.

Det är här det börjar bli klyschigt för mig, för ingenting väsentligt förändras av att allmänheten tillåts bära vapen i det offentliga eller säkra upp "gated communities" och allt det vara må - vi har fortfarande fienden mitt ibland oss, vi har fortfarande en överhet som vill montera ned allt som vår civilisation bygger på och det kommer inte längre kunna ändras inom rimlig tid - men själv hade jag inte varit lika känslomässigt instabil efter något sådant här om reaktionerna jag såg åtminstone hade handlat om att söka upp rätt principer, rätt väg framåt även om den är svår att gå på och vi kanske inte kommer klara av att ta oss ända fram.

Vi har inte ett öppet, fritt, samhälle. I mina ögon är vi inte ens i närheten av det. Vi har ett kidnappat samhälle vars fundament är satt i rejäl gungning och de flesta av oss har inte ens förmågan att se det. De flesta av svenskarna känner bara en chock över att deras liberala drömsamhälle inte har en förmåga att ge dem allt de drömmer om utan den minsta av motprestationer från deras sida. Det gör mig ursinnig, förbannad, förtvivlad, nästan gnisslande av hat. Ni har förstört mitt Sverige, ni har tvingat mig i exil och ni har inte ens förmåga att inse vad ni har gjort. Ert debila godhetsknarkande dödade en 11- åring i fredags och hon lär inte vara den sista som drabbas av det här.

Jag vill aldrig någonsin förlåta er, era förbannade kretiner.

P.S Vill rikta ett tack till människorna i bubb.la premium, hade jag inte kunnat ta del av era tankar och reflektioner så hade jag mått oerhört mycket sämre en helg som denna. Oerhört tacksam att ni finns.

Tankar om kultur

Konceptet kultur har blivit allt viktigare för mig att förstå på djupet. Det är ett begrepp som kan uttolkas på många olika sätt och som kan appliceras på lika många nivåer. Det är något som i breda drag definierar kontinenter och världsdelar gentemot varandra, men det är också något som mer specifikt kan användas för att särskilja små grupper av till synes homogena människor till unika enheter. Kultur ser jag som det slutresultat man får av att väga in sina värderingar, ideal, vanor och allt annat man som individ utgår från i sin vardag för att forma en livsstil och en karaktär som man sedan använder sig av för att navigera sig fram i en mänsklig förståelse av verkligheten. Ju fler människor som samverkar desto bredare kulturella drag formas efterhand, men det är fortfarande något som manifesteras och utvecklas så fort två människor bestämmer sig för att interagera med varandra.

Kulturen blir den kontext som vi som individer sätts in i för att kunna agera friktionsfritt i en verklighet där vi inte är ensamma om att vara viljedrivna aktörer. Om vi inte förstår den kultur och den kontext vi befinner vi oss i riskerar vi att ideligen göra ofördelaktiga misstag som i längden kan visa sig bli rejält kostsamma för oss. Om vi agerar i en kultur som är oss främmande, om vårt eget beteende inte resonerar med omgivningen så kommer vi i förlängningen bli rejält hämmade. Vi riskerar att hamna i en situation där vi inte längre kan röra oss i rädsla för att göra fel eller inte få de resultat vi önskar. För att kunna leva ett effektivt och harmoniskt liv behöver vi kunna vara i en miljö där vi känner oss hemma, där vi dels vet vad som gäller utan och innan och där vi själva uppskattar och kan gilla de normer och implicita regler som är uppsatta.

Människan är en diversifierad varelse. Genom tid och rum är en enskild människa inte den andre lik. Vi har alla en unik uppsättning förutsättningar, talanger och begränsningar som formar de platser och världar vi lever i. Olika platser och miljöer uppmuntrar olika typer av egenskaper och beteenden. Det går inte att sätta en universalformel på hur en människa och det samhälle hon lever i ska fungera och se ut utan människan får hela tiden anpassa sig efter det hon har för händer och det som hon möter i sin vardag. Med tiden formas extremt specifika kulturer världen över och även inom dessa större kulturer går det att hitta särskilda interna beteendemönster, subkulturer, som delar upp sig mot majoritetskulturen. För mig tycks det här vara något som är fullkomligt naturligt och organiskt. Personligen är jag inte särskilt intresserad av att diskutera raser och etniciteter, men det är mig ändå uppenbart att människan inte behöver anstränga sig för att bli olika gentemot varandra. Vi skiljer oss åt, vi markerar våra skillnader och är stolta över dem, och detta inte för att vi är drivna av en destruktiv impuls utan för att det får oss att må bra. Att en värld uppdelad i ett myller av skiftande kulturella miljöer resonerar med den unika karaktär varje enskild individ präglas av tycks mig inte osannolik eller konstig alls.

Däremot är det en hållning som modernitetens ideal förfäktar. Moderniteten verkar avsky att människan är en varelse som inte går att kategorisera i ett enda gemensamt fack. Moderniteten avskyr varje tanke på ras, etnicitet, kön, varje form av barriär som inte gör varje individ utbytbar mot en annan. Enligt moderniteten så kan det bara finnas en uppsättning värderingar, ideal och levnadsvanor som går att se som goda. Om någon skulle få för sig att hävda annorlunda eller försöka leva ett liv som går utanför den järnhårda fyrkant som modernitetens kulturella ingenjörer ställt upp så är man inte längre att se som en äkta människa. En människa kan enligt denna världssyn bara vara en varelse som stämmer in på exakt den kategorisering som de själva formulerat. Alla människor är lika värda som det heter. Hur skulle det någonsin gå ihop om människor betedde sig fundamentalt olika gentemot varandra och dessutom hävdar att de trivs med dessa skillnader?  Det måste uppenbart vara en lögn.

Vänstern av idag har sväljt detta perspektiv med hull och hår. Vad jag kan förstå så är all politisk diskurs från deras håll präglat av ett intensivt hat mot skillnader. Ja, de driver detta hat utifrån en uttalad vilja att bry sig om diverse minoritetsgrupper i samhället, men de hyser ingen ambition om att få dessa grupper att blomstra på sitt eget sätt eller via sina egna förutsättningar. Nej, istället är målet att de ska erövra de fält som innehas av ”majoriteten” och på ett eller annat sätt bli exakt som dem. Skillnaderna ska utrotas, allting ska bli samma, likadant och alla alternativa kulturer ska dö. Inget i världen ska finnas utan det som har bestämts att vara det Enda, Sanna, Goda.

Jag skräms av det här. Intensivt. Min kärlek till människan och min fascination inför allt hon tar sig för har sin grund i att hon aldrig blir repetitiv. Hon lyckas alltid hitta sätt att göra sig själv unik och varje levnadsöde man möter har potential att vara en hel värld i sig själv. Människan är, i sin egen natur, ofantligt spännande. Hon behöver inga förbättringar, inga politiska projekt för att omformas till en bättre varelse. Hon duger i sanning som hon är. Modernitetens vilja att göra alla människor till samstämmiga robotar, där det inte ska gå att skilja den ena från en annan är en extremt anti- humanistisk ambition som har sin rot i ett rent hat mot allt som inte går att förstå från ens egna smala horisont.

Mänskliga samhällen behöver inte smältas samman för att kunna leva i en ömsesidig harmoni med varandra. För att bli en god och tolerant varelse är det inte nödvändigt att omfamna en kulturell kontext man inte förstår sig på eller har svårt att resonera med. Det krävs inte att vi offrar det som vi älskar och får oss att må bra för att försöka vinna ett samförstånd vi i det läget inte ens kan använda oss av på något meningsfullt sätt. Libertarianer har länge pratat om gränser som något negativt och som är viktigt att bryta ner, men jag har mer och mer kommit till insikten att alla de mängder av gränser som existerar i människans verklighetsuppfattning finns där för att vi vill ha dem, för att de gör oss gott. De gör oss till dem vi är och för oss att förstå vår egen roll gentemot de större sammanhang vi möter. En gränslös värld är en osynlig värld, i en gränslös värld försvinner också allt vi själva vill värdera högre än något annat.

Jag vill verkligen inte ha en sådan värld. 

Med röda kepsen på...

Okej. Jag drar mig för det här något kopiöst, men jag måste ha en text för att kunna komma ihåg varför jag, som anarkist, har blivit mer engagerad för en valkandidat än jag någonsin har varit tidigare. Jag var inte med när Ron Paul startade igång den globala libertarianska rörelsen 08’ och 12’. Jag var verkligen inte i högvarv för alliansen varken 06’, 10’ eller 14’ trots att mina värderingar då var klockrent liberala, men för Trump, the God Emperor, har jag dragits med i hypen likt få andra. Det är inte riktigt rimligt och det tarvar på något sätt sin förklaring.

Det första man behöver komma ihåg är att en valrörelse i första hand är ett kulturellt underhållningsspektakel. Att bli vald går inte ut på att få en rationell och konstruktiv dagordning ratificerad av befolkning utan det handlar betydligt mer om att sälja ett koncept, ett varumärke, med tillhörande imbecilla slogans och alltigenom ytliga budskap. För en anarkist är det här egentligen tacksamt eftersom vi ändå inte skulle hålla med om 99.99% av de konkreta policyförslagen, om det var sådant som skulle vara i huvudfokus för ett val. Ett slag om varumärken är, även om det är lika plågsamt korkat att slåss om, åtminstone betydligt roligare att bevittna som åskådare.

Trump har i sin kampanj valt att ta rollen som en okontrollerad buffel, en politisk clown, en karikatyr på hur en maktfullkomlig, ondsint kapitalist skulle bete sig. I USA:s kulturella klimat har det visat sig vara helt rätt strategi. I en miljö som blivit alltmer låst och tillknäppt av politiskt korrekta attityder sveper Trump in som en stormvind och drar med sig allt han ser. Det går inte att sluta prata om honom. Trump har varit överallt och i en strid om varumärken finns det som bekant inget som heter ”dålig publicitet”. Trots oräkneliga skandaler så har Trump fortsatt att vinna och vinna, inget biter på honom, det går i sanning inte att ”stump the Trump”, vilket oavsett hållning i övrigt onekligen är fascinerande.

För en anarkist är det här synnerligen befriande. Nej, vi gillar inte sexistiska megalomaner mer än någon annan, men tänk efter här. Det Trump visar upp är bara ett typexempel på hur alla inom de typen av sfärer beter sig konstant. Om man tror att någon som söker sig till maktens absoluta topp skulle kunna vara något annat än en halvt galen sociopat, hög på sin egen personlighet, så är man antingen särdeles naiv eller helt omedveten om vad maktstrukturer som den presidentvalet utspelar sig i egentligen handlar om. Jag törs lova att samtliga inom de högsta politiska nivåerna är minst lika svinaktiga som Trumps offentliga persona och helt ärligt föredrar jag en karaktär som öppet visar sina kort och sin maktfullkomliga personlighet än någon som försöker låtsas att han skulle vara något så absurt som en vanlig person som försöker sig på att bli världens mäktigaste man. Lura inte dig själv, man måste vara som Trump, minst, för att överhuvudtaget komma på tanken att försöka kapa åt sig den sortens ämbete.

Men. Säg istället att vi lever i en idealvärld och att presidentvalet faktiskt handlar om konkreta sakfrågor istället för att vara en reklamkampanj för bäst kräkmedel. Finns det verkligen skäl att stödja Trump i en sådan isolerad tillvaro? Tja, jag skulle säga att min motivation till att stödja en kandidat baserat på sakfrågor skulle vara i den mån den försöker göra livet bättre för flertalet av väljarna istället för en utvald sektion av valmanskåren. Om vi tittar på Trumps främsta sakfrågor (Sidnotering. Det går faktiskt att hitta en uppsjö av konkreta förslag från Trumps kampanj. Kontrastera detta mot hans motkandidat. Vet någon vad Hillary faktiskt vill göra? Det enda jag kan komma på att hon sagt är att hon vill starta krig mot Iran. Yey.) så ser vi att han åtminstone har en tydlig ambition om att förenkla tillvaron för the average Joe. Det betyder naturligtvis inte att hans förslag vare sig kommer vara effektiva i den ambitionen eller ens att han kommer försöka anstränga sig för att genomföra dem när han väl har vunnit, jag är anarkist, jag vet allt om det där, men med det sagt- låt oss titta på vad han förmedlat att han vill göra.

Bygg en mur – Muren är egentligen inget annat än ett effektivt knep att få publikens uppmärksamhet. Muren blir knappast byggd och verkligen inte på Mexikos bekostnad, men det spelar ingen större roll. Anledningen till varför Trump blivit så populär med hjälp av denna typ av slogan är för att han signalerar att ha vill ta problemen med illegal invandring på allvar. Även om han inte kommer klara av att resa en mur så kommer han vidta något slags åtgärder. De som märker av problemen med illegal invandring är främst vanligt folk, som knappast har en röst i etablissemangets medier. De som dels råkar ut för den kriminalitet som kommer i invandringens spår och dels behöver konkurrera om det levnadsutrymme av samhällets bottenskikt vill få det här problemet uppstyrt. Frågan handlar inte om generell invandring eller om någon rasism mot mexikaner utan att den lagstiftning som finns upphört att gälla och att det skapar en oviktad spelplan. Medelklassen märker inte av den och kan därför bli förnärmade om frågans ”fulhet”, överklassen kan sägas tjäna på situationen och vill därför ha den nedtystad. Vi i Sverige fattar ingenting och spelar gladeligen rasistkortet i frågan – och struntar därmed i vanliga amerikaners upplevda verklighet. Trump gör inte det.

”Trade deals” och America First- Som frimarknadsförsvarare var det här konceptet tämligen obegripligt och det är fortfarande så att jag behöver hålla lätt för näsan när dessa frågor kommer på tal. En sak behöver man dock komma ihåg. I en värld där handeln alltid i sista hand kontrolleras av nationalstater och deras mekanismer så kan det inte existera en sann, fri handel. Särskilt inte i form av de otaliga ”frihhandels”- avtal som ideligen ska skrivas fram och tillbaka över världshaven.  Frihandel kännetecknas av att de som sitter på bomberna och gevären håller sig borta och låter människor ta vilka ekonomiska beslut de än känner för. Svårare än så är det inte. Dessa förbannade luntor som TTP och ITTP och allt vad det heter handlar om står för något helt annat än sund, fri handel som har sina lokalbefolkningars bästa för ögonen. I det perspektivet har jag inget att invända mot att Trump markerar och visar att han tänker prioritera USA:s intressen i förhandlingar mot omvärlden. Om han har en chans att lyckas har jag ingen som helst aning om, men ambitionen är faktiskt lovvärd. Allt tal som pekar mot en brytning av den imperialistiska och skeva utrikespolitik som USA fört så länge är starkt hoppingivande, oavsett Trumps chanser att lyckas slå ner de starka särintressen han sätter sig upp emot. Det är likväl så att hans ambition går i flertalets amerikaners intressen och inte bara de som satt in någon miljon på ett redan välfyllt bankkonto.

Riv upp etablissemanget – Mitt absoluta favoritkoncept. Hela Trumps kampanj har andats av en upprorisk känsla av att det är dags för något nytt. Det politiska etablissemanget har blivit alltför korrumperat, USA:s eliter har blivit alltför trygga i sin tro att de kan gör vad som helst utan att bli ställda till svars. Trump hotar med sin själva existens att ställa allt det här på ända. Det fantastiska i det här är att han inte ens behöver bli vald för att lyckas med sitt uppsåt. Eliternas intensiva hat mot honom och kontrasten i hur de behandlar honom jämfört med Hillary Clinton är så slående att samtliga som väljer att ha ögon att se med kan notera vilken jädra soppa av rutten korruption USA:s samhällssystem har blivit. Jag tror inte för ett ögonblick att Trump på politisk väg kommer lyckas förändra någonting, men det faktum att hans kampanj får folk att vakna och reflektera över vilken sorts land de lever i är ren, skär mumma för en anarkist. För varje dag som Trump slåss mot medier, maktelit och allsköns krigare för politisk korrekthet så tar sig USA hela tiden vidare till att bli något annat än den totalitära, semi-fascistiska maktstat som den är idag. För att förändra något sådant duger inte politik, då krävs en kulturell revolution. Vete tusan om Trump-rörelsen är tillräckligt stark för att starta något sådant, men smaken av förändring finns i luften i den här valrörelsen. Oavsett vad som händer framöver är det väldigt svårt att inte tjusas av den stämningen, även för en anarkist med oresonligt förakt för allt som heter politik.

Nu är som sagt detta inte ett val om sakfrågor utan någonting som utkämpas i helt andra dimensioner. Det gör saker och ting tämligen förvirrande och mången är den amerikan som knappt kan ta in vad det är som händer. För oss svenskar torde det vara ännu mer obegripligt, men som anarkist är det just den aspekten som gör valet så pass intressant. Det är bara på ytan som detta handlar om politik, resten är en kulturell strid som onekligen behöver utkämpas. Hur striden kommer sluta har jag ingen aning om och jag ser det inte som omöjligt att den kommer intensifieras än mer om Trump, mot viss förmodan, faktiskt vinner. Oavsett så skäms jag inte för att jag tycker det är dags att Göra Amerika, och västvärlden, Bra Igen och för det uppdraget behöver vi anstränga oss betydligt mer än vad en valrörelse borta i staterna kan röja för oss.

Lika bra att börja.