Recension: Hair the musical (Göteborgsoperan)

Jag får säga med en gång att min upplevelse av Göteborgsoperans uppsättning av Hair hade varit en aning annorlunda, för att uttrycka det milt, om jag hade haft en bättre förförståelse om vad musikalen i fråga egentligen var för någonting. Jag visste att handlingen skulle cirkulera kring 60-talets hippiekultur med allt vad det innebär, men jag hade fått för mig att, tja, att det skulle vara en vanlig musikal, kort sagt.

Inte riktigt så. När publiken kommer in i salongen så möts vi av ensemblen. Eller ja, först tror man att stället har invaderats av odrägliga tonårsslynglar. Överallt så springer märkligt uppklädda ynglingar runt och beter sig på ett lätt uppviglande sätt. De väsnas, dansar mellan och på stolsraderna, gör allt de kan för att bete sig så fel som möjligt om man ser till hur det vanligen ser ut innan en föreställning på en opera. Naturligtvis helt medvetet. Hela föreställningen visar sig vara ett utforskande av och en hyllning till gränslösheten och vad som händer när givna förväntningar kommer på skam. För undertecknad kan sägas att känslan av att ha blivit lurad på ett städat, professionellt uppträdande av den ensemble som ska underhålla en för kvällen är ett distinkt obehag. Inte så att jag är särskilt ovan vid experimentella uppträdanden och teaterformer, men dissonansen att ovetandes råka ut för det på Göteborgsoperan var tämligen chockerande obehaglig.

Känslan avtar inte efter föreställningen börjat på riktigt. I en rasande takt presenterar sig den ”stam” av övervintrande hippies som musikalen skildrar. Inte för att man som publik förstår särskilt mycket, lokalens akustik är inte anpassat för progressiv, psykadelisk rock och stundtals är ljudet plågsamt öronbedövande och nästan alltid hart när omöjligt att få fram några nyanser ur. Så mycket går att förstå att just gränslöshet i allmänhet är något som dessa originella individer är oerhört fascinerande av och nästan varje låt försöker framhäva brytandet av diverse tabun och extrema livsstilar och val som något positivt. Toppen nås vid låten Sodomy där en improviserad nattvard utspelar sig ackompanjerat av hyllandet av diverse sexställningar. (Som tillrådande teologchef i anksfären kan bekräftas att jag var ruskigt nära att spela kränkkortet och rusa ut ur lokalen, men jag lyckades besinna mig.)

Någonstans mot slutet av första akt så börjar man förstå att Hair inte är en skildring av någon hippiekultur, det är ett försök att förkroppsliga hippiekulturens essens. Utan någon direkt handling så ska publiken dras in i de värderingar, visioner och levnadssätt som denna kultur önskar lyfta fram. Det finns egentligen inget narrativ. Visst, en möjlig huvudkaraktär finns i Manchestergrabben Claude och ett uns av handling framgår i hans ångest inför att ta ställning till den draft till Vietnamkriget han kallats till, men det är inget publiken hinner märka av i det rasande tempo av exploderande karaktärer som rusar än hit och än dit i utforskandet av sin älskade gränslöshet.

Jag hakar upp mig på det där ordet, det är sant, men det är också i det jag tror nyckeln till min oförståelse till musikalen – och kanske hela moderniteten – går att finna. På ett sätt är det helt förståeligt att en ungdomskultur som formas i ett slutet, fyrkantigt och tämligen obegripligt samhälle vill bryta sig fri på alla sätt som går, men bara för att instinkten är förståelig gör inte att den blir till en korrekt livsstil. Det beteende som hippestammen uppvisar på scen verkar inte särskilt lyckligt. Ja, de är fria i den mån att de kan göra allt som deras impulser säger till dem. Ja, de är fria i den mån att de kan blanda en sprillans ny cocktail av alla element de uppskattar i världen, men de är samtidigt fångna i ett tillstånd där de aldrig lyckas bli definierade av någonting. För någon som kommer utifrån så tycks stammen i fråga bara vara en osammanhängande hög av färger, skrän och märkliga impulshandlingar. ”Karaktärerna” som ibland försöker uttrycka sin existens går knappt att märka av i den kakofoni man betraktar. Gränslösheten har sitt pris, det som försöker vara allting upptäcker till slut att det tvingas landa i att istället vara ingenting. Om inga konturer, gränser eller tabun tillåts att existera så finns det heller inget att fästa blicken på. Det enda som blir kvar är en egofixerad soppa.

Det ska sägas att i andra akt så styrs intrycken upp, handlingen med Claude i centrum blir mer accentuerad och även musikstyckena är bättre och mer anpassade till lokalens karaktär. Känslan av ren och rå upprördhet lämnar en och mot finalstycket The Flesh Failures (Let The Sunshine In) så är det inte svårt, heller för en sådan knök som mig, att uppskatta ensemblens ansträngningar och uppenbara skicklighet. Det är ingen dålig musikal som sådant, bara oerhört malplacerad och till synes omedveten om vilka märkliga ideal den försöker förkroppsliga.

I pausen fick jag en pikande fråga från mitt sällskap om det är såhär jag tänker mig att Anarki ska se ut och med vild förfäran så ville jag förneka detta. Jag tror som sagt att viljan och längtan efter denna typ av gränslöshet kommer av ett upplevt förtryck från stater eller andra typer av auktoriteter, men det kan inte vara så att de blir målet med varför vi nu existerar. Om vi inte själva bottnar i vår egen identitet och förstår oss på vår egen vilja till att leva så blir det mindre viktigt hur vår existens sedan råkar ta sig form. Om vi själva inte valt eller får lov att styra över våra liv så blir resultatet också sekundärt. Ett egofixerat sökande efter de största njutningarna och maffigaste upplevelserna blir en tämligen logisk utväg. Vad ska man annars göra?

Jag tror dock Anarkin uppmanar till ett annat tankesätt. Där staten, samhället, eller vilken auktoritet en enskild individ nu upplever som mest betryckande, sviker med att ge en tydlig och attraktiv ram för ens existens så är det upp till en själv att på egen hand forma dessa gränser och mål. Anarkin vill inte göra allting likadant och likvärdigt utan istället ge utrymme för olika, separata, typer av visioner om hur ett mänskligt liv och samhälle kan tänkas se ut. Ett av musikalens stora teman är att vi i kärlekens namn ska kunna se att alla människor på jorden är ett och samma och det är bara genom att sudda ut våra skillnader som vi har möjlighet att nå fred och samförstånd. Jag vill mena att det är fel. Det är snarare genom att bekräfta våra skillnader, att vi inte är av samma slag som vi har möjlighet att kunna visa respekt och göra oss värdefulla för varandra. Genom olikheterna, skillnaderna och de myriader av gränser som skapats via våra distinkta handlingar så har vi en mänsklighet. Att riva ner dessa, om än för ack så vackra och ömmande skäl, är att göra oss en otjänst.

Hair vill visa på att en färggrann, spännande värld väntar oss bortom gränserna. Jag såg mest ett sammelsurium av förvirrade själar som sökte en mening i ruinerna från den värld de lyckats bryta ner. Då väljer jag helst en annan väg till friheten än den råa gränslösheten. 

Tankar om kultur

Konceptet kultur har blivit allt viktigare för mig att förstå på djupet. Det är ett begrepp som kan uttolkas på många olika sätt och som kan appliceras på lika många nivåer. Det är något som i breda drag definierar kontinenter och världsdelar gentemot varandra, men det är också något som mer specifikt kan användas för att särskilja små grupper av till synes homogena människor till unika enheter. Kultur ser jag som det slutresultat man får av att väga in sina värderingar, ideal, vanor och allt annat man som individ utgår från i sin vardag för att forma en livsstil och en karaktär som man sedan använder sig av för att navigera sig fram i en mänsklig förståelse av verkligheten. Ju fler människor som samverkar desto bredare kulturella drag formas efterhand, men det är fortfarande något som manifesteras och utvecklas så fort två människor bestämmer sig för att interagera med varandra.

Kulturen blir den kontext som vi som individer sätts in i för att kunna agera friktionsfritt i en verklighet där vi inte är ensamma om att vara viljedrivna aktörer. Om vi inte förstår den kultur och den kontext vi befinner vi oss i riskerar vi att ideligen göra ofördelaktiga misstag som i längden kan visa sig bli rejält kostsamma för oss. Om vi agerar i en kultur som är oss främmande, om vårt eget beteende inte resonerar med omgivningen så kommer vi i förlängningen bli rejält hämmade. Vi riskerar att hamna i en situation där vi inte längre kan röra oss i rädsla för att göra fel eller inte få de resultat vi önskar. För att kunna leva ett effektivt och harmoniskt liv behöver vi kunna vara i en miljö där vi känner oss hemma, där vi dels vet vad som gäller utan och innan och där vi själva uppskattar och kan gilla de normer och implicita regler som är uppsatta.

Människan är en diversifierad varelse. Genom tid och rum är en enskild människa inte den andre lik. Vi har alla en unik uppsättning förutsättningar, talanger och begränsningar som formar de platser och världar vi lever i. Olika platser och miljöer uppmuntrar olika typer av egenskaper och beteenden. Det går inte att sätta en universalformel på hur en människa och det samhälle hon lever i ska fungera och se ut utan människan får hela tiden anpassa sig efter det hon har för händer och det som hon möter i sin vardag. Med tiden formas extremt specifika kulturer världen över och även inom dessa större kulturer går det att hitta särskilda interna beteendemönster, subkulturer, som delar upp sig mot majoritetskulturen. För mig tycks det här vara något som är fullkomligt naturligt och organiskt. Personligen är jag inte särskilt intresserad av att diskutera raser och etniciteter, men det är mig ändå uppenbart att människan inte behöver anstränga sig för att bli olika gentemot varandra. Vi skiljer oss åt, vi markerar våra skillnader och är stolta över dem, och detta inte för att vi är drivna av en destruktiv impuls utan för att det får oss att må bra. Att en värld uppdelad i ett myller av skiftande kulturella miljöer resonerar med den unika karaktär varje enskild individ präglas av tycks mig inte osannolik eller konstig alls.

Däremot är det en hållning som modernitetens ideal förfäktar. Moderniteten verkar avsky att människan är en varelse som inte går att kategorisera i ett enda gemensamt fack. Moderniteten avskyr varje tanke på ras, etnicitet, kön, varje form av barriär som inte gör varje individ utbytbar mot en annan. Enligt moderniteten så kan det bara finnas en uppsättning värderingar, ideal och levnadsvanor som går att se som goda. Om någon skulle få för sig att hävda annorlunda eller försöka leva ett liv som går utanför den järnhårda fyrkant som modernitetens kulturella ingenjörer ställt upp så är man inte längre att se som en äkta människa. En människa kan enligt denna världssyn bara vara en varelse som stämmer in på exakt den kategorisering som de själva formulerat. Alla människor är lika värda som det heter. Hur skulle det någonsin gå ihop om människor betedde sig fundamentalt olika gentemot varandra och dessutom hävdar att de trivs med dessa skillnader?  Det måste uppenbart vara en lögn.

Vänstern av idag har sväljt detta perspektiv med hull och hår. Vad jag kan förstå så är all politisk diskurs från deras håll präglat av ett intensivt hat mot skillnader. Ja, de driver detta hat utifrån en uttalad vilja att bry sig om diverse minoritetsgrupper i samhället, men de hyser ingen ambition om att få dessa grupper att blomstra på sitt eget sätt eller via sina egna förutsättningar. Nej, istället är målet att de ska erövra de fält som innehas av ”majoriteten” och på ett eller annat sätt bli exakt som dem. Skillnaderna ska utrotas, allting ska bli samma, likadant och alla alternativa kulturer ska dö. Inget i världen ska finnas utan det som har bestämts att vara det Enda, Sanna, Goda.

Jag skräms av det här. Intensivt. Min kärlek till människan och min fascination inför allt hon tar sig för har sin grund i att hon aldrig blir repetitiv. Hon lyckas alltid hitta sätt att göra sig själv unik och varje levnadsöde man möter har potential att vara en hel värld i sig själv. Människan är, i sin egen natur, ofantligt spännande. Hon behöver inga förbättringar, inga politiska projekt för att omformas till en bättre varelse. Hon duger i sanning som hon är. Modernitetens vilja att göra alla människor till samstämmiga robotar, där det inte ska gå att skilja den ena från en annan är en extremt anti- humanistisk ambition som har sin rot i ett rent hat mot allt som inte går att förstå från ens egna smala horisont.

Mänskliga samhällen behöver inte smältas samman för att kunna leva i en ömsesidig harmoni med varandra. För att bli en god och tolerant varelse är det inte nödvändigt att omfamna en kulturell kontext man inte förstår sig på eller har svårt att resonera med. Det krävs inte att vi offrar det som vi älskar och får oss att må bra för att försöka vinna ett samförstånd vi i det läget inte ens kan använda oss av på något meningsfullt sätt. Libertarianer har länge pratat om gränser som något negativt och som är viktigt att bryta ner, men jag har mer och mer kommit till insikten att alla de mängder av gränser som existerar i människans verklighetsuppfattning finns där för att vi vill ha dem, för att de gör oss gott. De gör oss till dem vi är och för oss att förstå vår egen roll gentemot de större sammanhang vi möter. En gränslös värld är en osynlig värld, i en gränslös värld försvinner också allt vi själva vill värdera högre än något annat.

Jag vill verkligen inte ha en sådan värld.