Napalm

Jag måste orka.

Gruppvåldtäkten i Malmö tränger in med full kraft och egentligen borde jag veta bättre. Det här är ingenting nytt, sådant här har hänt i decennier i Sverige och att reagera såhär starkt enbart för att det är ett extra obscent dåd är egentligen bara märkligt. Det här har varit en verklighet länge.

Likväl. Något i mig har fullständigt krossats, en insikt om att allvaret är här på ett sätt jag inte riktigt tillåtit mig att inse och att värnlösheten inför det är så oerhört stor. Så få tycks bry sig. Myndighets-Sverige vägrar förstå om de inte rakt av vill att det ska inträffa. Jag kommer inte ifrån känslan av att ingenting tycks gå att göra. Det är på så många sätt redan försent. För alla de oräkneliga offer för dessa bestialiska, djävulska dåd är det redan sedan länge på det viset. Domedagen har redan fallit, gång på gång på gång och tystnaden inför det är så öronbedövande. Metoo. Samtyckeslagar.

Vi är i krig, förstår ni inte det?

Det går kanske inte att förstå. Att vakna upp till den verklighet som råder nu och med den framtid som väntar kanske den stora majoriteten instinktivt känner att det inte finns något värde med att göra. Jag själv, som lyckats se de här sakerna i blott två år, kan knappt göra reda för vad som står inför oss. Det känns som att styra rätt in i ett tropiskt stormväder där alla som borde ha kontroll över fartyget struntar blankt i vad som händer. Vissa av oss skriker för full hals, men ingenting, verkligen ingenting tycks äga rum.

Den här kvällen är bedrövlig. Det värsta med den är att imorgon eller några dagar senare så kommer jag vara närmast obrydd igen. Fokusera på mitt, leva som om frustrationen och ilskan inte ägt rum, medan nya dåd kommer ramla in i newsroom om igen efter vartannat. Det finns ingenting jag kan göra. Mina skrik gör ingen skillnad, mina patetiska ansträngningar spelar ingen som helst roll för vad som väntar.

Och ändå. Ändå måste det göras. Vad vi än sysslar med i vår aktivism på bubb.la och frihetligt, vad än jag försöker bygga i mitt egna liv för att kunna vara en aktör för det goda som måste finnas i den här existensen behöver fortfarande bli gjort. Det finns inga ursäkter, det finns inga alternativ. Apatin, hopplösheten och sorgen måste vänta till en annan tid. Även om överheten är oss övermäktiga, även om våra fiender är så många och för starka för att vi någonsin ska kunna hoppas på att lyckas så måste jag och alla andra som förstår vad som pågår fortsätta framåt. Om bara drivna av den blinda tron så har vi inget annat val. Allt annat är ett svek.

Just nu vill jag inte. Just nu vill jag bara gråta ur mig alla världens tårar, förbanna all de som borde veta bättre, alla de som har svikit och de som står i det ondas tjänst. Just nu vill jag bara hat, död och napalm. Den känslan behöver få existera.

Sedan ska den försvinna. För också nästa dag väntar en morgon och långt in i framtiden en ny vår. Då ska alla hyenor i detta tidevarv få förstå vad det är de har gjort.