Ett försök till tal om innebörden av att tro på Gud

Ett inlägg som skrevs inom anksfären och som förtjänar att sparas här på bloggen.  

Min förståelse av konceptet Gud som ett alltigenom allsmäktig, allomfattande väsen är att det innebär att precis alla utsagor om ”Honom” måste vara falska. De kan ha ett korn av sanning, men ett sådant väsen måste ofrånkomligen svämma över samtliga kategoriseringars bräddar i sådant mått att de alla, även Bibeln, till slut blir en till en grotesk karikatyr. Poängen med att se sig som religiös eller andlig är inte att få tillgång till en Sanning som ska kunna jämställas med ”the theory of everything” utan snarare att ställa sig i en position i förhållande till Existensen och dess Skapare så att man optimerar sin egen varelse och sitt eget liv. Sin egen roll i det eventuella drama vi deltar i, annorlunda uttryckt.

I det perspektivet så vill jag inte förakta någon tro eller andlig hållning. Med lite inspiration från Kierkegaard så skulle man kunna rangordna vissa positioner ungefär såhär: sökande ateist, utövande paganist, monoteistisk tro, kristen tro med efterföljande teologisk fördjupning i flertalet, aldrig upphörande, steg. Likadant som hos Kierkegaard så vill jag personligen inte säga att en lägre nivå nödvändigtvis är sämre än en högre utan olika nivåer passar olika individer i olika kulturella sammanhang och situationer i livet. Även den högsta nivån, en djup förståelse av kristen teologi, är så otroligt begränsad jämfört med insikten om hur en sann Gud ser ut att det knappast är något att komma med i det långa loppet. (Den enda hållning jag ser anledning att förakta är ”träateisten”, som är så övertygad om sin hållning att han blir föraktfull mot allt vad andlighet och esoterik heter. Jag tycker den attityden är så otrolig fattig, men det är en bisak i sammanhanget)

Det som särskiljer kristen tro från de övriga traditionerna är budskapet om konkret frälsning i våra egna liv, från den något diffusa termen ”ondskan” och det tämligen märkliga konceptet ”synd”. Som jag har kommit att förstå de här frågorna så står ”synd” för det faktum att vi är särskilda från Gud och det gudomliga. Det bevisas genom att vi som enskilda individer uppenbarligen inte är allsmäktiga, allomfattande eller oss veterligen inte heller särskilt allgoda. Kristen tro deklarerar att målet med våra liv är att återföras till den gudomliga gemenskapen - det vill säga bli fria från synd.

Hur det går till enligt kristen teologi hör inte riktigt till frågan som tas upp i den här tråden så jag lämnar det därhän, men jag tror att alla nivåerna kan hjälpa individen att komma närmare någon slags motsvarighet till den kristna visionen. Ondska ser jag nämligen som det som är rent destruktivitet. Jag tror att universum skapades för att vara produktivt, för att ge upphov till liv och liv i överflöd och att det finns ett motstånd mot den här ambitionen. Om det motståndet ska beskrivas som Djävulen vet jag inte, men att det finns tror jag är övertydligt för alla sorters ankor och också att det är värt att bekämpas. Att man växer av att bekämpa det och att inte följa med i enklare strömmar som känns bra och låter gott, men som bara lever till förödelse (hej etatism) gör att man blir till en bättre person och att det går att leva ett mer sant liv. Att kämpa mot ondskan, att vara produktiv är svårt, men så länge man orkar göra det så skänker det mening, hur man än vill formulera den och även om man knappt tror på att det finns ”mening” i vårt kosmos.

Kort sagt (nåja) så tror jag att Gud helt enkelt är själva urkällan för det som hela tiden skapas. Det är därför det är sant att Gud bor i oss alla eftersom vi alla har förmågan att skapa. Så fort vi är produktiva gör vi Guds vilja och när vi underlåter att vara det eller tillochmed orsakar skada eller destruktion så är vi syndfulla. Syndens lön är döden. Etatismens konsekvens är… ett dött samhälle.

Jag är en konstig kristen så pass att jag inte ser en skillnad på en person som inte kan tro på en personlig Gud, men som är inställd på att göra världen till en bättre plats utan att skada någon annan och så långt det är möjligt försöka vara sann mot sin egen essens under tiden, jämfört med en rättroende kristen (Rättroende på riktigt då, inte enbart ett bibelfår.). Helt ärligt tror jag det är exakt samma sak, om än att jag själv tror att man får mer hjälp och stöd i den ansatsen av den kristna traditionen än hos den ateistiska dito, men det speglar ju bara min egen preferens och personlighet.

Jag menar inte att en kristen förståelse är oviktig, särskilt vem och vad Kristus är för något tror jag är essentiellt för att kunna nå en förlösning i en sådan här utveckling, men riktningen är det absolut viktigaste. Vill du vara någon som ger vidare till världen eller någon som bara stjäl? En produktiv individ eller en simpel tjuv som lämnar världen mer öde än när hon kom? Klarar man av att ärligt svara rätt på den frågan vill jag mena att man har kommit långt.