Här skulle jag vilja försöka beskriva existensens grundläggande struktur, med mönstervisionen som hjälpmedel. Vad är det som pågår? Kan mönstervisionen ge oss någon form av svar på det?
Om vi ska börja med det Det Upphöjda Mönstret så behöver vi först vara så säkra som vi kan på att det faktiskt har ett existensberättigande. Jag har på andra ställen, och i andra tidevarv, undersökt Gud som "trippel-A", Allsmäktig, Allvetande och Allomfattande god. På många sätt har jag reviderat det jag tänkte då, men ändå så lever den gudsbilden fortfarande kvar på något sätt även i mitt nuvarande tänkande. Varför? Jo, för om vi reducerar existensen till ett absolut ingenting - Om vi utgår från att inte ett ting, inte en aspekt existerar, vad för egenskaper har "ingenting". Vad är det för något?
Ingenting måste vara evigt, ty om du ska ha någon tid behöver du början eller slut och det är gränser som inte kan uppstå om du förutsätter Ingenting. Ingenting måste också vara oändligt, eftersom varje gräns som skulle omintetgöra denna oändlighet inte kan tillåtas då vår tankekedja utforskar Ingenting. Ingenting måste också vara perfekt, eller i perfekt harmoni, eftersom varje aspekt eller ting som skulle kunna hävdas bryta denna harmoni återigen inte kan tillåtas. Även om vi inte har någonting så är detta Ingenting: evigt, oändligt och perfekt harmoniskt. Det är inte Gud trippel-A, men det är något i dess närhet.
Vi har inte Ingenting, vi lever i en värld av Någonting och detta Någonting behöver, av logisk nödvändighet, någonstans ha sin startpunkt i Ingenting. Har Ingenting någon skapande egenskap eller attribut som gör detta möjligt?
Den religiösa erfarenheten säger oss att denna egenskap är sällhet (jmf engelskan Bliss). En sällhet som inte liknar någon positiv känsla på jorden. Den är inte i sig glädje eller njutning utan någonting som är dessa erfarenheters källa. Den religiösa erfarenheten vill berätta att när vi lämnar det som vi tror är oss själva så når vi sällhetens utmarker och kan i mystiska upplevelser se att så är fallet. Existensens startpunkt, mål och viloläge är total sällhet.
Denna totala sällhet som ryms i det eviga, oändliga, perfekt harmoniska Ingenting formar en treenighet som mänskligheten har lärt att känna igen som Sanning, Skönhet och Kärlek. Denna treenighet fungerar på ett annat sätt än den Totala Sällheten då den kräver form. Kärleken kan inte förstå sig själv om den inte möter ett objekt för sin kärlek, Skönheten behöver bli sedd eller upplevd för att bli förstådd och Sanningen behöver själv bli förstådd för att kunna bottna i sitt varande.
Denna treenighet bildar alltså... mönster. Mönstret som blir till i detta eviga utrymme saknar tidsram och vårt språk har svårt för att redogöra för en sådan process, men jag skulle vilja likna det vid en cirkel. I cirkelns yttersta utkanter så bildar mönstret enkla binära strukturer, rytm som undan för undan ges mer avancerade former. Ju mer avancerat och komplext desto längre in i cirkeln kommer vi.
Någonstans i Cirkelns inre delar uppstår reaktioner. Mönstret ser sig självt eller delar av sig och reagerar i olika typer av preferenser, ömsom negativa och positiva, i perspektivet av Total Sällhet finns inget behov av att särskilja mellan dualiteter. Glädje och Skräck, Njutning och Smärta, Höghet och Låghet - allting blandas om vartannat tills de kan fortsätta Mönstrets väg inåt. Dessa "preferensreaktioner" fortsätter att reagera tills dess att de når en komplexitet som gör att vi kan kalla dem preferenskomplex. Denna term är min förståelse av vad som menas med själar. Preferenskomplexen agerar i ett oändligt, evigt utrymme av Ingenting och, svårförståeligt som det må vara, ger det dem möjlighet att i Cirkelns innersta delar agera ut sitt väsens mönster i ett oändligt antal former och gestalter. Preferenskomplexen är bara illusoriskt ett flertal, i realiteten hänger de samman i ett enda långt, extremt avancerat, mönster.
När preferenskomplexen agerar ut sina former skapar de fysiska rum med hjälp av mönstrets yttre, basala, strukturer. Universum, galaxer, drömutrymmen är alla imaginära - minns att fortfarande äger allt rum i Ingenting- fysikaliska rum som är till för att ge plats för preferenskomplexens olika visioner om vad Sanning, Skönhet och Kärlek egentligen är och hur dessa kan leda till Total Sällhet.
Det här är vad vi ser. Mitt språk är begränsat och vårt förnuft är fyrkantigt som det är, men när jag ser på verkligheten med mönstervisionens blick är det det här som jag konkret kan förnimma. Vi kan välja att se på denna modell dualistiskt om vi vill. Vi kan se preferenskomplexen som separata fenomen som reinkarnerar, tävlar mot varandra och existerar i en hierarki. Vi kan placera in gudar, mänskliga själar och bestialiska medvetanden efter behag. Allt av dessa agerar fortfarande som mönster inuti det Treeniga upphov som Skönheten, Sanningen och Kärleken behöver för att uttrycka sin existens inuti Ingentingets Totala Sällhet. Det är en fantastisk rikedom i denna duala vision och jag älskar dualitet djupt.
Vi kan också se det nonduala i denna modell och komma till Cirkelns mitt. Där finns nämligen Du. Du och ditt medvetande är det som driver hela Mönstret runt sig självt. Allting i denna oändliga, eviga, perfekt harmoniska sfär finns i Dig och ditt eget Varande. Jag skriver allt med versaler för det här är för mystiskt för att kunna vara sant, men mina vänner, det är vad jag ser.
Allt som existerar ryms i det som Du är. Du är alla gudar, alla själar, alla naturfenomen. Varför? För vi började i ett Ingenting som sedan enbart kan observeras från din horisont. Utan dig återgår det till sitt Ingenting och vi kan inte veta någonting om dess egenskaper överhuvdtaget, men det är inte där vi är. Vi kan se existensen och vi kan notera att den borde vara Ingenting. Du Är och genom mönstervisionen kan du förstå att du har tillgång till allt som existensen rymmer, allting som finns i Någonting, så långt du respekterar att alla mindre delar av Mönstret behöver bli sedda i sin rätta kontext för att bli förstådda eller realiserade.
Tro mig. Jag har ingen ambition om att alla ska bli nonduala dyrkare av sitt eget varande, det är inte vad det här handlar om. Dualismens fascinerande värld där vi bryts mot varandra, ömsom vinner de ljuvaste av segrar, ömsom förlorar hisnande nederlag är för kul, för lustfyllt för att kunna vara utan, men jag hoppas att det går att se att Mönstervisionen fungerar. Att det går att se med den, också existensens innersta gåtor som bara de djupt religiösa klarar av att sätta bilder på.
Jag tror seriöst att vi kan använda det här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar