Jesu mönster

Jag hävdade i ett tidigare inlägg att anledningen till att Jesus från Nasareth ansågs vara gudomlig av sitt sammanhang skulle kunna vara för att han manifesterade ett specifikt mönster som när använt på det totala sätt som Jesus enligt Evangelierna gjorde tycktes bryta mot själva universums grundläggande lagar. Kan vi veta något om det mönstret, vad det går ut på?

För mig och min erfarenhet handlar det om en specifik vision om vad Kärlek är. Kärlek är ett slitet ord och idag vet vi knappt vad detta ord vill säga, så låt oss byta ut ordet mot Acceptans.

Det jag kan se är att Jesus levde ut en acceptans till världen, sig själv och människorna han mötte på ett sätt som bröt riktningen för historien. I Jesu lära så hävdar han att fattiga, svagsinta och svaga är närmast det som han benämner som Guds Rike. Likafullt så pekar han på barnen och säger att Guds Rike tillhör dem, vad beror det på? 

Jag skulle säga att dessa grupper, de svaga och fattiga tillsammans med barn är i ett speciellt förhållande till verkligheten. De kan inte annat än fullt ut acceptera det som sker med dem, de har inget annat val, de saknar medel att få händelserna att gå åt ett annat håll. Barn visar upp det här extra tydligt, spädbarn är totalt värnlösa och kan bara använda sina fullt ut ärliga reaktioner mot det som händer för att signalera ifall de behöver hjälp eller mat. Den här typen av acceptans handlar inte om att saktmodigt betrakta allt som sker, nej, det är mer i linje åt att också kunna acceptera allt hos sig själv. Ens egna känslor, reaktioner och instinktiva preferenser. Det är Jesu exempel i alla fall. Han är ingen saktmodig lotussittande vishetslärare i det han manifesterar på jorden. Nej, han skäller på på de som han anser borde förstå deras gemensamma tradition och öser smädelser över dem, han fördriver månglare ur templet på ett sätt som får kapitalistvänliga libertarianer att hicka till och han gråter över sådant som han vet att han i nästa stund kan åtgärda. Jesus är en levande, vibrerande person i evangelierna och det här är en nyckel för mig om vad acceptans, kärlek, faktiskt är i sin essens. 

För när vi blir rika, när vi växer upp och blir varelser med kraft och kontroll så slår vi så lätt vakt om det som vi uppfattar som vårt eget. Vi bygger mentala borgar och delar upp existensen i det vi gillar och det vi ogillar. Vi skapar fiender, vi delar upp existensen i grupper och fält och vi dömer allt som vi inte finner vara till vår egen plägnad. Också i oss själva. Vi odlar självhat, självförakt, vi bannar sådant som vi ska för fina, för duktiga för att kunna hysa hos oss. Vi kastar ut oss själva till Gehenna lika mycket som det otäcka därute. Kunskap om gott och ont, hejhej! I detta skede har vi inte bara kunskap om detta utan allt vi lärt oss som "ont" ska också prompt fördrivas från vår sfär. Så gör inte de fattiga, så gör inte barn, åtminstone inte medvetet... 

Siddharta Gautama kallade denna mekanism för "attachments", besattheter, hos oss. Vi lider, enligt honom, för att vi fäster oss vid saker på olika sätt. Antagligen för att vi begär dem eller för att vi fruktar dem och på samma sätt så behöver du en attityd av acceptans för att bli fri från det du har fäst dig vid. Se verkligheten för vad den är istället för vad du vill att den ska vara och den kommer öppna sig på ett helt annat sätt för dig. 

Förståelsen av acceptans är konsekvent i Jesu lära. Älska dina fiender, älska Gud och din nästa som dig själv, sälj det du äger och håller fast vid för att följa vart än acceptansen för dig. Riv ner dina borgar och våga lev ett liv som inte först ser till din egen person och din föredragna version av vad verkligheten ska vara. 

Det här är inget som måste vara enkelt till en början. Tvärtom, Jesus erkänner att den här vägen är smal och kantad med kors. Hans eget liv är ett exempel på att det inte är en guldkantad tillvaro som väntar. Jesu öde är väl känt, det var ett hårt liv han levde och hans död var brutal och skoningslös. Det här är livet, det här är existensen: det kommer nätter, det kommer vintrar, det kommer tortyr och förnekandet även av ens närmaste vänner. 

Det jag tror att Jesu mönster vill säga är att det hårda arbetet, uppoffrandet, sorgen och smärtan inte är det sista kapitlet om man följer acceptansens väg. Det kommer också en uppståndelse och ett insteg till ett liv vi här och nu bara kan ana. Och här kommer elementet av tro in, skulle jag säga... 

När jag ser på det mönster jag hittar hos Jesus och i min egen erfarenhet av att försöka vandra i hans fotspår i snart tjugo år så kan jag se en fullhet hos honom. Jesus är min främste andliga förebild för att allt vad livet innebär är hos honom och den tradition som han uppstod ur. Ingenting saknas, ingenting behöver läggas till i det mönster jag hittar hos honom. Själva livet bor hos honom. Jag kan ärligt säga att det går att leva i Jesu exempel. Mönstret är så starkt och appellerande att det utan problem liksom ersätter ens ordinarie universum. 

Men besegrar mönstret döden? Är mönstret så starkt att det förmår att lyfta en från denna dimension, detta verklighetsfält till en annan där man kan gå genom väggar och inte längre behöver fälla några tårar? Älskade vänner, jag vet inte. I min egen erfarenhet så är det så, ibland. Jag har haft ett antal upplevelser där jag liksom upphöjts till ett annat sätt att vara relativt till mig själv, men lika mycket har jag sedan slängts ned därifrån och återvänt till en tillvaro där allt fortsätter att vara förvirrad, handikappad köckenmödding. Det enda jag kan säga är att hoppet om uppståndelsen är oerhört levande för mig. Det finns där som en alltid lockande klang också i mina mörkare dagar och ju mer jag lär mig om vad acceptans, kärlek, är på djupet och på höjden desto starkare blir klangen. Det finns något här, för vackert för att överges också i de stunder jag inte förstår något alls annat än död och midvinter. 

Det är värt något, det också.