Kriser

Världen är på knä just nu, sett från min horisont. Covid är en sak, det viruspandemin gör är främst att belysa de kriser som ligger som ett gigantiskt lager under allt som pågår i det vi kallar vårt samhälle. För mig kan det delas in i framförallt tre kategorier: En finansiell kris, en klimat och miljökris och en politisk kris. 

Finansiellt är det inte så mycket att säga. Under hela den moderna eran så har människan försöt lura sig själv att den innovativa och anarkokapitalistiska glädjen de fann när de upptäckte frihetens principer går att kombinera med underliggande system av aggression, tvång och våld. Vi har uppfunnit ekonomiska och politiska läror som försöker finta bort det här, och det må vara så att Österrikisk Ekonomi är en skrivbordsfantasi, men det börjar bli uppenbart för fler och fler att vi lever i ett ekonomiskt Matrix. De som styr lurar in oss i ett system där vi lovas guld och gröna skogar, men det vi får med ena handen tar de ifrån oss med ränta med den andra. Vi lever på så många sätt på ekonomiskt lånad tid, vi har stulit triljoner från vår framtid, vi inflanterar sönder allt vi ser och allt för att kunna köpa en ny platt-tv eller Iphone vid nästa release. Oavsett om du är vänster eller höger i ditt hjärta, så kan inget som med nyktert sinne ser på vårt globala ekonomiska system känna annat än någon form av ångest. Herrens dag är nära. 

Vad gäller klimatet så bör jag inte säga särskilt mycket heller. Jag har länge känt en instinkt till klimatskeptisism. Vilket är ett lustigt ord eftersom ingen förstås är skeptisk till existensen av klimat eller att detta regelbundet ändras på en rad olika sätt, men att människan - en liten lort till biologisk varelse kan på ett par futtiga sekler ändra jordens grundläggande system i sådant mått att allt biologiskt liv för alltid är hotat - och om så ändå vore fallet, hur skulle vi någonsin kunna ändra någonting substantiellt när Pandoras ask redan är öppnad? 

Det jag dock på senare tid har insett är att Klimatkrisen mer än något annat är en relationell kris snarare än en faktisk miljöbaserad sådan. Människan är en biologisk varelse och som sådan är hon per definition del av Gaias, jordens persona, väsen. Allting vi gör är något som Gaia deltar i. Allt som sker också i vår civilisatoriska strävan är något som Gaia utforskar, men när vi nått så långt som vi har gjort så har en diskrepans uppstått i vår självbild. Vi har sett det som att vi, mänskligheten, är ett mönster som står utanför eller vid sidan av det som gäller Jorden i stort. Naturen har blivit något att utnyttja, att besegra och tömma på resurser istället för att behandla som en moderlig aspekt av vårt eget väsen. När vi yrvaket vaknar upp i det tjugoförsta århundrandet, druckna på visionsdriven materialism, så ser vi plötsligt att vi antagligen grävt vår egen grav. Vi har inte plundrat, tömt och besegrat något annat än oss själva och vi har plötsligt ingenstans att ta vägen. Herrens dag är nära. 

När det gäller klimatkrisen så känner jag ändå att det finns en form av lösning. Den handlar inte om att låta politiker få tillgång till mer blodspengar eller diktera fler mordiska lagar utan mer på vad individen kan göra mellan sig och Gaia själv. Vad finns det som du och jag kan göra för att återställa relationen mellan vårt individuella mönster och det som är Gaias, det upphöjda ekologiska mönstret? I mitt eget personliga liv så har jag märkt att faktiskt ta steget att bli vegetarian, att undvika längre reser, att avstå ännu mer av konsumtionshetsen har gjort att någonting har öppnats för mig. Jag har fått en personlig, reell, relation med ett träd, jag har fått en intensiv längtan att bli mer av en aktiv "naturmänniska", att begå vandringar och annat som ligger väldigt långt från min tidigare preferenspanel. En förändring har ägt rum, när jag själv tog första steget att avstå det jag vet är att skada det som Gaia handlar om. Om fler gör det här så tror jag visserligen inte vi kan undvika Herrens Dag när det kommer till klimatet, men den relationella krisen kan gå över i en annan fas. Vi kan kanske förstå något mer om vår plats i Gaias livscykel, om varför civilisationen tog fart och varför den blev så monstruös och hur nästa steg i mönstret egentligen ser ut? Jag vet inte, men jag tror det är vårt enda hopp. 

Den politiska krisen sedan, Gud hjälpe oss... Det är snart val mellan Trump och Biden. 2016 blev jag, som anarkist, fullt ut Trumpist och det var en sällsam upplevelse och Trump har gjort det jag som anarkist hoppades att han skulle göra. Han har exponerat de grupper i eliten som inte vill befolkning, land eller värld väl utan bara är intresserad av sin egen agenda. Han har, i Tricksterns inkarnation, sett till att dra världens extrema politiska grupper ut till sina mest absurda former och för alla med någorlunda klarsyn har det varit en hejdlös show att skåda. Tack Trump. 

Men nu står vi här, inför ett nytt val och det finns inte längre samma behov av cirkus och clownnummer. När demokraterna presenterar en förkalkad, korrumperad farfar som sitt främsta motbud till Tricksterns andra nummer så blir någonting väldigt uppenbart, åtminstone för mig. Vårt samhälle, vår trötta civilisation, saknar centrum. Vi tror inte längre på Demokrati, vi tror inte på Kungar och vi har inga gemensamma Präster. Vi är ett samhälle med grupperingar som faller isär i sällan skådad takt. I Europa ser vi det på en etnisk nivå, vi har av medmänskliga eller naiva skäl, sett till att importera en rad folkgrupper in till våra gränser och de spänningar det för med sig syns på nivåer av det politiska samtalet som inte alla vill erkänna, men som alla känner av. Europeiska länder är splittrade itu, de som fortfarande köper det Goda Migrationsprojektet och de som inte gör det och det finns snart inga platser för dessa två fält att mötas. Våra länder, som de såg ut för bara 100 år sen, är oåterkalleligen borta och det Nya Land som formats istället saknar religiös grund, saknar ledare och gemensamma visionärer. Vi har ingenting och Herrans Dag är nära. 

Jag önskar jag hade fler svar, någon positivt alternativ att ty mig till, men jag har mina egna personliga kriser som kräver allt mitt fokus som det är. Jag kan inte se annat än att alla dessa tre kriser kommer falla ner på oss med full kraft om inte imorgon eller i övermorgon så någon gång därefter. Vi har ställt oss där vi står, medvetet och med ett otal val varje dag och vi har inte längre någonstans att ta vägen. Vi måste ta vår dom, hopp om att ändra bana är i mitt mörka sinne lönlöst. Mönstret har fört oss hit och det finns säkert skäl till att det tillåtits bli så, men det kommer göra ont framöver, för fler själar än jag klarar av att estimera. 

Gud vare oss nådig.