Tillbaka till Platon

En invändning, eller snarare än kommentar, som dykt upp i samtalet runt mönster i mitt internethörn är att det bara är omformulerad Platonism. “I don’t know what they teach children these days. It is all in Plato”. Och ja, jag kan förstå att det är så. Min egen tankekedja runt mönster är i mycket en variant av de immateriella idéer som Platon tänkte sig att världen centrerade sig kring och för mig är det inte ett problem ifall vi på många sätt "återfinner" och omformulerar något som egentligen redan blev upptäckt i Antiken. För ni förstår, Kristendomen är på många sätt en syntes av judiskt och grekiskt tänkande. Runt gestalten Jesus Kristus kunde en särpräglad hednisk kultkultur möta en kultur mer centrerad kring sofistikerad filosofi och skapa någonting som... ja, det har gått 2000 år och vi har fortfarande inte riktigt förstått oss på den syntes som formades i vågen efter Jesus från Nasaret. De första kristna tänkarna såg Platon och Aristoteles som stora förebilder. De var gestalter som var "närmst oss". De var förstås hedningar och som sådana behövde de hållas på visst avstånd, men kristendomen tillät sig fortfarande att formas kring dessa tänkare, så självklart placerad i den grekiska kulturen som den var.

Det som skedde när dessa filosofiska tankar mötte en tradition präglad av kult och lagisk tillgivenhet var att de kunde hitta ett sätt att överleva och transformeras i formen av en ständigt levande och förnyande praktik. Kombinerat med de kristnas övertygelse om att händelserna kring Jesus hade satt igång "Tidens slut" och att ett nytt rike präglat av idéer kring jämlikhet och universell giltighet var på väg så formades konceptet "tro" så småningom ur den kristna myllan. Att vara kristen är att ha en tro och denna tro visste inga gränser av stamtillhörighet eller samhällsklass. Idéerna, praktiken, allting smältes samman till en livsstil som av nödvändighet behövde beröra allting i livet. Ens tro blev också ens religion. 

Det här är väst. Denna sällsamma syntes av två sinsemellan udda kulturer kombinerat med ett radikalt kärleksbudskap skapade den kultur som bar Europa genom Romarrikets fall, genom reformationens omvälvningar och in i våra dagar. Vi kan inte skaka oss av det. Oavsett vilka rationella hållningar vi intar till de grekiska storheterna, hednisk kultkultur eller till Jesus själv så kan vi inte kränga oss av de glasögon som får att se världen på det här sättet. Alla har en tro, alla har en religion och har man inte det så präglas ens liv av att man inte har det. Vi kommer inte undan. 

Kristendomen formades i en antik kontext. Det var dess ursprungliga vision att Kristusdramat som de hade i sitt centrum hade satt igång en händelsekedja som hade dömt den gamla världen och fört in något helt nytt. De hade rätt. Nej, Jesus Kristus kom aldrig tillbaka på himlarna i en rymdskeppsvariant, men världen skiftade. Alltjämt seklerna gick och kyrkans ordning tog mer och mer konkret form så stod det klart för alla att det här var i alla avseenden något helt nytt. Gamla ordningar och sedvänjor förkastades och ställdes över ända och kyrkans ordning av correctio och reformatio blev det som alla tog för självklart istället. Givetvis, fortfarande var samhället och världen djupt hednisk. Tillvaron var fortfarande magisk, djävlar och andemakter tävlade om människornas gunst och i centrum för den kristna riten stod det regelbundna offrandet och konsumerandet av den högsta av gudar, för världens liv och ens själs räddning. Hedendomen ersattes, men den försvann aldrig. 

Och det är det här som är grejen. I många skapelsemyter, inte minst i vår nordiska, så skapas människornas värld med hjälp av en jättes lik. En jätte dör och dess blod blir världens hav, dess ben dess berg och så vidare. Från det gamla, något nytt. På samma sätt fick kristendomen sitt liv av hedendomens och antikens lik, men just därför klingar allting kristendomen gör av detta hedniska arv. Jag har hävdat på andra platser att kristendomen inte vill anfalla hednisk tro, utan kröna den och det är just det som går att se i kyrkans tidiga historia. Kyrkans uttolkare tog de hedniska, antika traditioner de utgick ifrån och lyckades skapa något nytt, något annat. För gott eller ont, det säger jag inte just här, men det skedde.

Likafullt så går tiden och kyrkans liv och struktur korrumperas och böjs längs med släktledens gång. Den försöker lösa det och göra sig genuint trovärdig igen, men lyckas enbart splittra sig och göra sig alltmer sårbart för heresier. Ju mer den försöker kväsa dem, desto fler blir de. Till slut når vi begynnelsen för modernitetens tidevarv och kyrkan har i Upplysningen blivit svag, irrelevant och motbjudande bakåtsträvande. Dags för något nytt! Ett antal revolutioner senare och precis det skedde. Jätten Kyrkan togs av daga och de revolutionära fritänkarna fick fritt spelrum att förverkliga sina egna visioner. 

På samma sätt som Kyrkan levde sitt särpräglade liv inom ett hedniskt paradigm så utöver Moderniteten sitt inom Kyrkans. Allt av vår etik, allt av hur samhälle, trosliv, människovärde ska förstås och utövas är djupt kristet och kan inte vara något annat än kristet. Var man placerar begreppet Gud och personen Jesus Kristus vad gäller rationella rimlighetsgränser spelar inte det minsta roll. Verkligheten bryr sig om vad du manifesterar och agerar ut, inte vad dina läppar önskar vore sant. Kyrkan är hednisk, Moderniteten är kristen. Allting hänger ihop. 

Varför detta resonemang? Vill jag än en gång, som förr, försöka missionera fram en kärlek till Jesus Kristus och en levande gudsrelation? Nej, egentligen inte. Men det är återigen den här gränsen som jag förnimmer i vårt moderna tänkande. För alla materialismens under och alla de etiska landvinningar vi vunnit det senaste århundradet där rättigheter och värdighet har getts till åtskilliga människogrupper som kämpade för att få vad Kyrkans lära sa att de förtjänade så är det som om vi inte känner oss hemma. Vi förstår inte vart vi har hamnat och vilka vi är. 

Och det är här jag tror det är bra att återvända till våra rötter. Genom Modernitetens och Kyrkans filter genom historien, hur kan vi förstå antikens tänkare och det hedniska tänkandet kring kult? Vi kan inte placera oss i ett läge där vi inte ser världen på ett distinkt kristet och samtidigt materialistiskt sätt. Vi kan inte tro på gudar som reella varelser med äkta agens, vi kan inte börja behandla kvinnor och utlänningar som om de vore mindre värdefulla varelser än oss själva. Vi är de vi är, men om allting hänger ihop, om allt nytt som sker äger rum innanför och inuti det som kom förut så kan vi kanske också dra in det som en gång var i ett helt annat ljus. 

Ja. Mönstertanken som jag presenterat i ett antal inlägg nu må vara platonisk i sin natur. Spelar det någon roll? Det är fortfarande med 2000 års fulla kraft vi isåfall kan gå tillbaka till dessa idéer och implementera dem på ett helt annat sätt. Vi har en helt annan förståelse än antikens tidevarv för hur mönstret kan ta form, vad som händer när du introducerar begreppet Kärlek i gestalten av en torterad brottsling och hur världen formas när du ser verkligheten i en linje av progression och strävandet efter Utopia, på det sätt som kristendomen introducerade och Moderniteten ingalunda försakade att fortsätta med. 

Vi vet också vad som händer när den sortens strävanden slår över i sina mörkare slagsidor. Vi vet vad inkvisationer, häxbränningar, blodiga revolutioner, gaskamrar och Gulag-läger vill säga. Vi, arma galningar i dagens västerland, vet bättre än några andra hur mönstret i sin mänskliga, historiska form egentligen ser ut. Vi har också ett val här, ett viktigt, centralt val som kommer avgöra hur den närmsta tiden formerar sig. 

Kan vi förlåta den andre? Kan vi förlåta de av oss som utforskat delar av mönstret vi inte förstår oss på? Kan vi förlåta den som är så lik oss som det bara borde gå, men som ändå gör andra val och antar livsstilar än vad vi skulle? Kan vi förlåta kommunisten, kan vi förlåta kapitalisten, kan vi förlåta rasisten, kan vi förlåta rasförrädaren, kan vi förlåta fundamentalisten, kan vi förlåta flummaren, heretikern? 

Jag vet inte. Jag vet hur fruktansvärt svårt det är att göra konsekvent och varje dag, mot varje människa och varelse vi möter, men älskade vänner, jag tror att vi måste! Jag tror inte att vi har något annat val, att de väggar av kriser som tornar upp sig över horisonten ställer just den här frågan. Kan vi se, ta emot och acceptera allting vi är, hela mönstret, och inte bara de vita, ljuva delar vi önskar att allting ändå var?    

Det är en helvetiskt svår fråga, jag vet.