Jag har konverserat en smula med fundamentalister det senaste. De har korsat mina vägar digitalt och det har fått mig att fundera. Ni förstår, jag "avskyr" denna grupp på det sätt jag gör för att om inte jag hade lyssnat till vissa människor, om inte jag hade utsatts för vissa nederlag och vidtagit vissa åtgärder därefter så hade jag varit en av dem. Mer och mer frustrerad givet att mitt handikapp varit fastmonterat på samma sätt som nu, men mitt tänkande hade varit deras. Mina positioner där dem står. Egentligen avskyr jag faktiskt inte fundamentalisten, de frustrerar mig på sätt jag närmast finner lustigt, för i grund och botten så vill jag mena att jag förstår dem och jag skulle vilja beskriva en tankebana som demonstrerar, om så bara för mig själv, att det är så.
Som jag ser det så är den vuxet religiösa personen i den moderna världen religiös av ett skäl och ett skäl endast. Det skälet är erfarenhet. Erfarenheten kan komma i alla möjliga skepnader - från en subtil nostalgi till ens uppväxts sammanhang till olika former av klanger, längtor eller väldofter som den religiösa finner när den interagerar med sin tro till fullblommiga mystiska upplevelser som drabbat henne i olika stadier av sitt liv. Allt kan ändå sammanfattas i att de är en erfarenhet, ett spektrum av livet som behöver någon slags förklaring, någon slags modell.
Denna modell hittar den religiöse i sin tro. Religionens skrifter och tradition blir viktiga för den religiöse eftersom de kan berätta och beskriva för den religiöse vad hon varit med om och förmår sedan att förklara på olika sätt hur hon kan använda sin erfarenhet för att gå framåt i sitt liv och kunna förstå sin omvärld. Utan religionens förklaringsmodeller förlorar den religiöse grunden för sin erfarenhet och det går inte. Det är viktigare att vara i ett kanske kantigt och konstigt system än att inte ha någon modell alls för sina erfarenheter, som många gånger kan vara det mest centrala som finns i deras liv.
Såhär är det inte för alla. Vissa bryr sig inte så mycket om den erfarenhet de varit med om eller har inga problem att hitta alternativa förklaringsmodeller utanför sin religiösa sfär. Dessa människor slutar inte sällan vara religiösa, de blir ateister eller konverterar till sammanhang de upplever inte ha samma problem som den religion de kom ifrån. Detta är förstås inte fel på något sätt, men det är inte dessa människor jag vill tala om. Istället vill jag försöka behandla dem som stannar. De som sväljer den kognitiva dissonans de börjar hitta i interaktionen med sin religion och gör dess förklaringsmodeller till det mest styrande i deras sätt att möta sin omvärld. Med dem händer någonting. Traditionen och skriften förvandlas till någonting som belyst och gett namn åt deras mystiska erfarenheter till att bli oantastliga heliga sanningar. Alla och allting som utmanar dessa system blir existentiella hot, de blir onda, de blir någonting det är okej att agera kärlekslöst mot eftersom, ja, dessa motståndare försöker ju bryta ner det som på så många sätt förklarar hela verkligheten som den nu är.
För fundamentalisten så klivs här över en gräns. Det som en gång undervisade henne om vad hennes mystiska erfarenheter betydde och hur de kunde förstås, har nu blivit något som definierar vad erfarenheten består av och vill säga. Richard Rohr liknar dessa element vid en trehjuling. Skriften och kyrkans tradition, för förstås är det kristendomen vi främst talar om, är tillsammans med individens erfarenhet av det gudomliga det fordon som för den kristna framåt i ens religiösa identitet. Var gång kristendomen hamnar snett och låter sig bli ett kärlekslöst skal till system så är det för något annat än erfarenheten tillåts bli det hjul som kommer längst fram. Skriften och kyrkans tradition är nyttig för att den understödjer, belyser och förklarar den erfarenhet som kristna får med sig genom att leva med Gud under en kristen skepnad. Dessa hjul kan aldrig driva en levande andlighet, de saknar förmågan och har aldrig menats att kunna lyckas med något sådant. Det finns en frireligiös klyscha som lyder "Kristndom är ingen religion, det är en relation" och även om den sentensen har sina egna brister så pekar den på något mycket viktigt: Det kristna livet går verkligen ut på att ha en direkt relation med det gudomliga och därigenom leva en ny form av liv. Ett liv som kristen ska vara något väsensskilt annorlunda än om tron inte hade funnits där och det är ett allvarligt missförstånd att tänka sig att en specifik bok, hur välskriven och vis den än är, eller en samling lärare av denna boksamling ensamma kan bringa fram detta väsensskilda liv. Det kan de inte. Kristendom utan botten i erfarenheten är bara en ideologi med antika rötter, ideologier kan diskuteras, vändas upp och ner och förnekas, av såväl den religiöse på egen hand eller av de hon möter i sin omvärld. Det är bara ord, doktriner, luft och aska utan erfarenhetens liv.
Erfarenheten är något annat. Erfarenheten är alltid på riktigt, för individen omistligt verklig och om än svårförståelig eller märklig så alltid något som klingar av sanning som - om individen försöker förneka eller trycka ner den - om och om igen kommer göra sig påmind tills dess budskap och mening blir tagna på allvar. Problemet med den äkta erfarenheten, särskilt för Fundamentalisten, är att den saknar gräns. Det gudomliga bryr sig inte om våra doktriner och vad våra läromästare säger. Om de är baserade på klarhet och kärlek så kommer erfarenheten ofta rimma och kunna bli förstådd via dessa verktyg - och det är också vad jag tror och erkänner - men när som helst så kan erfarenheten leda en utanför ens trygga domäner och gränser och då gäller det att ha modet att våga följa med. Erfarenheten måste få leda. Den måste få ta initiativet och vara det som är i första prioritet för den religiösa, det är vad hennes tro handlar om. Att få ständigt mer av det gudomliga, i alla dess former och vart den än leder. Om motivationen är någon annan så är det ärligt talat bättre att ty sig till andra sorts intistitutioner, identiteten religiös eller andlig behövs liksom inte. Det är inte vad man faktiskt vill syssla med. Kom ihåg här att det fortfarande är viktigt att använda sig av de två andra hjulen. Den visa tron behöver fortfarande förstå sina erfarenheter i ljuset av vad skriften vill säga och hur dess läromästare lärt sig att tolka den. Erfarenhet som går i blindo är sårbart för mindre klara doktriner och läror och kan ge den religiösa ökad risk för förvirring längre fram på vägen. Stöd är ingenting oviktigt, det vore högfärd att tänka sig annorlunda.
*
Med detta utlagt skulle jag vilja göra en utvikning och förklara hur jag har kommit att se på Skriften, "Guds ord" idag. Denna textsamling. Bibeln, har jag sett så oerhört många perspektiv på. Jag har blivit utsatt för så många som kallat den en samling skitsnack och dravel, lika mycket som jag sett människor som behandlar den så upphöjt att den blir en avgud och ett monster. Jag har sett människor förvandla sina liv genom att låta sig präglas av dess budskap och jag har sett människor, min bästa vän bland andra, förstöra sina liv totalt genom att låta dess ord bli viktigare än vänskaper, familjerelationer och sin egen välfärd. Vad är detta andliga verktyg för någonting? Hur kan det vara så starkt och samtidigt så lätt att behandla som en antik sagosamling?
Bibeln är en samling böcker. Skrivna av människor för andra, specifika, människor. Inget mer, inget mindre. I dessa böcker som spänner över flera århundraden så diskuteras begreppet Gud. Gud är en karaktär i dessa böcker, han gess epitet och karaktärsdrag och han ges mängder med agens. Denna Gud-karaktär agerar olika i olika böcker och ofta till synes på ett motsägelsefullt och motstridigt sätt. Detta är naturligt, för det vi ser och läser om är en pågående diskussion. En diskussion som vill försöka få fram svar på vad verkligheten handlar om. Ingen bok har det fulla svaret (utom möjligen Psaltaren, men denna diktsamling för Bibelns diskussion i koncentrat med sig själv. Sidnotering: Om du vill förstå Bibeln, lär känna Psaltaren) utan det är en böljande undersökning där vissa böcker trycker på vissa poänger, medan andra undersöker något annat. Så håller det på tills vi når fram till evangelierna, epistlarna och uppenbarelseboken. Ingenstans har någon moralisk propaganda malts fram, ingenstans har en enhetlig sanning kondenserats utan diskussionen om Gud och vad verkligheten vill säga har hela tiden varit i fokus. Förstås har människor under seklernas gång lyft fram böckerna ur Bibeln som auktoriteter och lagt krav och börda på varandra med dess hjälp, men detta fenomen kommenteras av andra böcker. Biben som helhet är medveten om problemen med felaktiga tolkningar och användande av dess innehåll, diskussionen böckerna för med varandra tar upp dessa problem.
Det som sedan händer är att vi, i tidens slutskede när alla böcker lagts till kan konstatera någonting. Denna långa diskussion har nått fram till någonting. Den har kunnat uppenbara sanningar om Gud och verkligheten som är för djupa för att ignoreras. Böckerna, Bibeln blir Skriften. Skriften har förmågan att ta in allt som diskussionen handlat om och komma fram till slutsatser. Det går att via dess långa samtal att veta någonting om Gud och hans skapelse. Utan dess slutsatser, som tar hänsyn till diskussionens helhet, så är inte Bibeln Skriften. Den är bara antikt "svammel" som inte kan ge andra insikter än om hur specifika författare och specifika folkgrupper såg på vissa begrepp och fenomen. Inget mer. Helheten är Skriften. Utan helheten har du bara luft och aska i alla dessa myckna ord.
Skriften är inte ens Guds ord. Skriften lyfter fram Guds ord och gör det hörbart för individen. När den troende ledd av Skriftens slutsatser möter Bibelns böcker så kan hon se Guds ord i till och med enskilda passager och verser och de insikter som Guds ord ger kan transformera liv och världar - vilket vi också ideligen sett. Skriften öppnar upp för Erfarenheten att "göra sin grej" och forma den troendes liv, men utan Skriftens sanna slutsatser så kan Bibeln lika gärna bli ett svärd. Då kan dess märkliga passager och ibland vidriga verser bli något som används för kärlekslöshet och aggression. Då kan tyranni, småsinthet och hat flöda ur dess ord. Bibeln är farlig, den är extremt potent och utan en djup förståelse av vad Skriften - dess helhet- vill sägas ska den bara användas med yttersta varsamhet.
Det är här Traditionen kommer in. Traditionen erbjuder årtusenden av tolkningar av Skriften som alla löper i en enhetlig förståelse av vad dess slutsatser vill säga. Traditionens erkända läromästare, kyrkofäderna och helgonen, motsäger aldrig varandra. De belyser bara olika slutsatser och lyfter fram olika vägar att praktisera dess budskap. Traditionen ger också en uppsjö av historia där det går att studera båda de goda verkningar som en genuin förståelse av Skriften ger som resultat och vilka faror och djupa misstag som går att göra när man missförstår eller inte använder den "kristna trehjulingen" på rätt sätt. Kyrkans historia är omistlig, trots dess blod och svärta, för att den pekar på de faror och diken som finns längs vägen och för att den lyfter fram alla de löften som det gudomliga vill infria för en när man vågar - trots farorna - att följa dess väg. Erfarenheten leder, men utan Skriften och Traditionen så är man tvungen att gå utan lykta eller ledljus. Det är ingen särskilt god idé.
*
Allt det här har Fundamentalisten svårt att förstå. Det är inte så att Fundamentalisten inte ser att det finns slutsatser och grundläggande poänger i det hon erkänner som Skriften, men hon är så förbländad av bokstaven att det jag kallar för en löpande diskussion i Bibelns böcker istället blir lagar, självklarheter och ja... avgudar. Om hon sedan blir konfronterad med de myckna fel, brister och misstag som finns i Bibelns böcker så blir hon lätt vansinnig eller strikt förnekande. Bibeln blir ofelbar, istället för Skriften, och det som är skrivet av människor för människor blir istället dikterat av Gud till hela kosmos. Och det stämmer inte. Jag erkänner att Skriften är ofelbar i den meningen att jag erkänner dess slutsatser som sanna, men dessa slutsatser hittas via en väg kantad av märkligheter, missledda uppfattningar och rena faktafel. Det gör ingenting, det är till och med djupt sympatisk.
Fundamentalistens förvirring fortsätter sedan när hon tittar på traditionen. Nu blir alla de kyrkofäder, helgon och läromästare som inte belyser och lyfter fram hennes bokstavliga tolkning delaktig i det fiendskap som alla utanför hennes förståelse redan besitter i förhållande till hennes Bibel-avgud. Alla de i historien som inte brytt sig så överdrivet mycket om Bibelns böcker, men låtit sig ledas och transformeras av Skriften blir suspekta och farliga och fundamentalisten kan inte höra hur deras liv och budskap genljuder av Skriftens klang även om de gör för henne främmande val eftersom Bibel-avgudens budskap är så enkelt. Det måste det vara för att inte krossas under sin egen motsägelsefullhet. Det ena fenomenet kan inte existera, det andra fenomenet är tvivelsutan synd och femtioelva uppfattningar är heresier, annars går allting sönder. Hon projekterar sedan beteendet till alla oss andra, vi som ivrigt följer Erfarenheten vart än den leder, trygga med att ha Skriften och Traditionen som stöd och vägledare. Det blir vi som blir de ovisa och dåraktiga, som i förvirring går utanför de godkända gränserna. Visst gör människor med min läggning också misstag och fel, men Fundamentalisten ser inte sin egen bjälke när hon skäller på de flisor som finns i vårt beteende. Fundamentalisten skapar fiender inte bara utanför, i de okristnas och hedningarnas domäner utan skaffar dem också i flertal inom sitt eget hem. Till slut är det bara hon och hennes arma likar kvar, i ett avgränsat samfund eller avskuren församling och de kan inte annat än att manifestera ett kristet liv som går rakt och tvärs emot allting Jesus ville förmedla: Enhet, förlåtelse och gränsöverskridande kärlek. Fundamentalisten klarar inte av att leva efter det, hennes egna avgudar och inrutade system är alldeles för stora. Hennes rädsla alldeles för stark.
Det är ganska sorgligt.
*
Puh. Jag vet ärligt inte om jag lyckats med mitt uppsåt. Nog för att dessa tankar behövde tänkas och att jag verkligen har försökt förstå Fundamentalisten, men det känns ändå som jag har gjort det på ett pekfingrande avstånd. "Såhär gör du och inte jag och du borde ändra på dig snarare än förr". Det är inte min mening. Fundamentalisten får gärna bete sig som hon gör till sina döddagar, det är allt i Herrens händer, men jag hoppas det är någonstans förståeligt via min genomgång varför Fundamentalisten blir så kärlekslös mot sin omvärld trots att det hon vill tro på handlar om kärlek i bredd och djup. Fundamentalisten är rädd för att förlora källan till sin erfarenhet, och jag vet bättre än de flesta andra hur förståelig denna rädsla är. Erfarenheten av det gudomliga är så viktig och går så djupt i ens varelse att det går att offra allt, också Kärleken, för att den inte ska tas ifrån en.
Om jag kan uppmana till något så skulle det vara att när du möter en fundamentalist, försök få den att förstå att du inte har intresse att ta ifrån den några erfarenheter - det kan du ändå inte. Dess erfarenhet av det gudomliga är hennes och bara hennes, men om det går, få henne att se att du också har en sådan. Att du också har förklaringsmodeller för det du erfarit och att du inte är intresserad av att förlora dem lika lite som du vill bryta ner något värdefullt som hon besitter. Om du inte är fundamentalist är du inte rädd på samma sätt som denne, få Fundamentalisten att förstå att du inte är ett hot mot erfarenheten. Mot hennes idéer, tankesystem och världsuppfattningar, ja kanske, men i de frågorna är vi alla aningslösa apor i vilket fall som helst. Vi vet ingenting. Det må vara läskigt, men det är också avväpnande i mötet med andra resenärer i denna dimension.
Vi är alla i den här soppan tillsammans, vi borde kunna mötas i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar