Kristusvisionen - En bultande appell till kyrkan av idag

I inläggen om mönster har jag använt ordet Kristusvisionen mindre och mindre oförsiktigt och jag tänkte lägga ut texten på vad jag tänker mig att det ordet innebär i några olika utsträckningar. 

Jag använder ordet vision om Kristus för det är vad han faktiskt är. För alla utom en skälvande första generation som såg honom i köttet före och efter uppståndelsen så är Jesus Kristus någon man möter via hörsägen och vars budskap sedan väcker något av kraft i en. En klang, en väldoft, en vibration som sedan växer ut i olika former av relation. Även om reaktionen, gensvaret är negativt så är det på samma sätt även där. Jesus Kristus provocerar en, antingen genom hans absurditet eller genom att de som säger representera honom väcker avsky eller förakt hos en. Likafullt är det något av en vision, något man bara ser intuitivt framför sig, som framkallar alla dessa reaktioner. 

Kristusvisionen är som begrepp användbart för mig eftersom det jag ser i kyrkans och västs historia är ständiga verkningar och effekter som har något särskilt i sitt centrum och jag vill mena att detta centrum är just Kristusvisionen. Berättelsen om Jesus Kristus är inte bara en i mängden av antika myter som handlar om gudasöner som utför hjältedåd, hängs på trädpålar och genomgår en övernaturlig metamorfos för att återvända från underjorden. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den tar, du kan säga plagierar om du måste, ett koncentrat av människans mest kraftfulla myter och placerar dem i en historisk kontext, ger myterna en särskild tid, en särskild geografi och faktiska människogestalter i huvudrollerna. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den inte rör sig i existensens övre, konungsliga skikten utan tar sig ner till realitetens domäner och låter en bondtölp från en obetydlig provins som blir torterad till döds i skepnad av en brottsling vara den som vinner de mytologiska segrarna och får bli krönt som kosmos härskare. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den är en skandal, obegriplig att förstå, men tack vare Jesu natur och exempel så oemotståndlig för skaror av människor att gång på gång återvända till. 

Det är inte bara det att berättelsen om Jesus Kristus är att placera myten in i historien på ett sätt som aldrig gjorts förr, Jesus Kristus har också en sprängkraft för att i och att runt honom så presenteras en bild om vad samhället och det mänskliga samlivet skulle kunna vara. Hos Jesus Kristus finns ett budskap om vad kärlek och frihet är som ingalunda är unikt för den kristna traditionen men som tillsammans med mytens mekanismer skapar visionen, som inte finns tillgänglig på annat sätt än i versionen om Jesus Kristus. Kristusvisionen blir ett mönster som tränger in bakom ens försvarslinjer och får en att omvandlas på djup man inte ens kände till att man innehade. 

Det här är viktigt för det är det här är vad vi ser i historien. Det spelar ingen roll att människan vaknade upp etiskt och förnuftsmässigt på ett nytt sätt i Axelperioden runt femhundra före Kristus. Det spelar ingen roll att nobla tankar finns i mängd i traditioner runtom i världen. Det är Kristusvisionen som fick historien att börja förändras på allvar. Vi räknar vår tid efter Kristus för efter denna visions intåg så blir ingenting sig likt den ena dagen efter den andre, allting är i ständig omvälvning efter att apostlagenerationen planterat dess frön. Från att ha varit ett släkte som strävar efter att bevara den värld vi hittar hos våra förfäder så har vi gått till att söka forma om den värld vi ser omkring oss till att fungera och vara på ständigt nya sätt. På helvetiskt mycket gott och ont, men jag vill mena att det är Kristusvisionen som är källan och navet till detta nya sätt att förhålla sig till verkligheten. 

Jag tar upp det här för jag tycker mig ana att det kan ge ett alternativt sätt att förhålla sig till sådant som ortodoxi. I ortodoxin har kyrkan ansträngt sig att formulera den baslinje som täcker det budskap som går att hitta från de människor där Jesus Kristus inte bara var en vision utan en levande lärare, vän och som i deras åsyn gång på gång bröt mot existensens lagar. De kunde på ett annat sätt än alla andra förstå vad det som skulle bli Kristusvisionen egentligen vill säga och betyder och det är enbart via deras budskap som det går att möta Jesus Kristus överhuvudtaget. Ortodoxi är gott och väl, det är viktigt att formulera den kärna som man inte utan att kliva över gränser ska kunna förneka finns i apostlarnas budskap om Jesus Kristus, men vi ska också kunna konstatera att existensen av ortodoxi ingalunda gör att kyrkan får monopol på Kristusvisionen i sig själv. Kristusvisionen är verksam och drivande oavsett vilka gensvar den orsakar. Alla sätt att brottas med och försöka praktisera det man uppfattar strömma från Jesus Kristus är del i denna gigantiska, i princip allmänmänskliga process. 

Jag vill mena att även om heresier kan vara problematiska och viktiga att bekämpa på olika sätt så är de från kyrkans perspektiv fortfarande våra. Allt från gnosticism, arianism, Islam, Swedenborgianism till ren och skär ateism i kyrklig avförtrollningsiver är reaktioner och strömningar som har Kristusvisionen som sin främsta källa och ursprung. Om kyrkan stänger sina väggar och enbart lånar sitt fokus till sin egen ortodoxi och det som klarar av att dansa inom dess gränser så stänger hon ute förståelsen av den gigantiska gestalt hon faktiskt är. Det som är verksamt genom Kristusvisionen transformerar ständigt liv, grupper och i förlängningen världen på sätt som det kräver stora ansträngningar för att ens försöka få grepp om. Det är inte så att vi kan förstå Kristusvisionen. Den var på många sätt en atombomb rätt in i ett samhälle  som inte hade medvetandekapacitet att hantera någonting av det och vi har fortfarande inte kommit särskilt mycket längre med att växa upp ur den kollektiva medvetandeslummer vi så länge befunnit oss i. Kristusvisionen väcker oss, får oss att inse att vi vill ha och är ämnade för ett annat liv och en annan värld och handfallet försöker vi implementera dess principer och jobba med det kaos som Kristusvisionen orsakar i vårt inre - men vi gör det utan att förstå, utan att kunna se med någon större klarhet.  

Historien visar att vi sällan lyckas särskilt bra. Diskrepansen mellan vår förmåga att förstå och Kristusvisionens förfärliga potens kastar oss ideligen i olika diken vars konsekvenser ofta blir såväl mörka som blodiga, men vi kan inte förmå oss att glömma Kristusvisionen ens om vi hade velat. De som i någon mån lyckas, tänk fascister, känner vi inte längre igen som människor. Kristusvisionen, hur omöjlig den än tycks vara att se förverkligad i en levnadsbar dimension, är för de flesta av oss vackrare än livet självt. Närmast rimligare än det som vi går igenom här. Kom ihåg att Kristusvisionen på intet sätt är liktydigt med definierad kristen tro, de flesta som processar dess innehåll och värde gör det utanför kyrkans domäner och utan någon särskilt tydlig plan. Det bara sker med dem eftersom det är i Kristusvisionens tecken mänskligheten kommit att i sina ideal försöka forma sitt liv. 

Och det är här jag, trots allt, tror att kyrkan har en central att spela också i framtiden. Vi känner Kristusvisionen bättre än några andra. Vi vet om hur mycket den pekar på ens egen brustenhet och oförmåga lika mycket som den framkallar stordåd, skönhet och kärleksgärningar. Vi har kunskapen, lärorna och erfarenheten inristad i vår andlighets hjärtan och det är just därför också jag anser att det är så viktigt att vi inte sluter oss inåt inom fyrkantiga väggar när världen knackar på i sin förvirring. Ja, ortodoxi är viktigt. Ja, det är är centralt att bevara uppfattningar om frälsning som funnits hos kyrkan sen dess tillkomst, men det är minst lika viktigt att kunna se att Gud verkar på sätt som bryter alla våra gränser, regler och krav på vad verkligheten ska tillåta. Vill Gud frälsa världen genom en enkel man från ett simpelt ökenfolk så gör han det, vill han sedan använda ateister till att få bergen att flytta på sig och människan att slutligen gå på vatten så gör han det och vill han uppenbara sin sanna gestalt i strömmar av människor som sedan talar om honom i skepnader av heresier så gör han det också. Om kristna sluter ögonen och drömmer sig tillbaka till apostlarnas tid, då Jesus Kristus var annat än en vision, så förnekar vi Gud hela hans agens och det vore hejdlöst dumt. Gud är alltid större, Gud är alltid närvarande och det som finns i hans förmåga saknar varje form av gräns. 

Moderniteten har blivit mogen nu. Den har vaknat upp, gått igenom gigantiska trauman, läkt sig och insett att den agerar på sätt som är under dess värdighet. Den är beredd att nyktra till, komma till sig själv och förstå de underliggande fundament som är grunden för dess ageranden. Kyrkan måste vara beredd att möta sin samtid när den förutsättningslöst vill söka förstå vad det är den varit med om. Vi måste kunna vara beredda att släppa på vår egen prestige, vara beredda att förlora det som vi håller kärt och lita på att Herren går med och vet vad han gör i sin gigantiska process som mänsklighetens historia består av. Vi måste kunna leda människor till en sann förståelse om vad Kristusvisionen innebär på djup och bredd utan att banna dem för att de gör saker på fel sätt, på sätt Kyrkan aldrig gjort tidigare. 

Jag vill inte specifiera exakt vilka beteenden och tankemönster kyrkan ska våga släppa in på livet. Det skulle bara bli en lista på allting jag själv accepterar, brukar eller gillar, men min poäng är att det är så oerhört, oerhört viktigt att möta människor där de står, där de befinner sig och förutsättningslöst erbjuda den plats inför Guds tron som varje människa har rätt till - innan man uppfostrar, föreläser och tuktar i pastorlig förmaning och uppdrag. Allt har sin tid, först måste vi fullt ut kunna erkänna att Gud verkar också i människor utan att de först har läpparnas tro, att han verkar i människor som dränker sina liv i skenbar synd, att han verkar på sätt som slår sönder allt vi trodde var i hans rimlighet. Gud är aldrig rädd för det okända, konstiga och skeva och det är hög tid att vi som hans förtrodda barn också slutar vara det.

"Se, jag gör allting nytt". Ja, tänk om vi någon gång kunde våga öppna ögonen.