Psykedelisk propaganda

Jag tror att det är dags. Tecknen börjar hopa sig runt omkring och även om allt inte är hugget i sten så vill jag försöka vara tidigt ute, sätta ner foten om dessa tankar för mig själv så jag vet var jag stått någonstans innan tidsandan gjort sin helomvändning. 

Det är nämligen min övertygelse om att psykedelika kommer få en allt större roll i samhället på en längre sikt. Detta område vet vi fortfarande väldigt lite om, och efter den första chockartade vågen på sextiotalet blev vi så skrämda att allting totalförbjöds i rena panikåtgärder. Styrkan i detta... verktyg, dessa potenta mediciner ligger på en sådan grad att de har blivit farliga för vårt samhälle. Ett hot. 

Samtidigt håller inte denna förskräckta attityd för alltid. Människor har i dissedentisk anda fortsatt att utforska vad psykedelika kan innebära, de har fått sina omvälvande upplevelser, gjort sina omdanande upptäckter, och på senare tid har forskare också gjort sina experiment och sett att det finns någonting här som inte bara består av galenskap och subjektiva upplevelser utan också objektiv nytta. Psykedelika kan ge läkedom, det kan ge en varaktig, positiv förändring. Ett totalförbud är en irrationell panikåtgärd, det håller inte om man samtidigt vill försöka vara mån om att samhället ska vara styrt på något så när rationella grunder.

Här vill jag försöka förklara närmare vad "psykedelika" är för något. Vi kallar ofta dessa substanser för "droger" tillsammans med sådant som kokain, heroin och alkohol, men det är tämligen missvisande. Det jag vill kalla för psykedelika är förvisso kemiska substanser, men till skillnad från klassiska droger så ger de psykedeliska "drogerna" inga fysiska men överhuvudtaget. Vad kroppen anbelangar så är det som om de inte passerats dess system alls, du kan inta löjliga mängder med de psykedeliska substanserna utan att löpa någon egentlig fysisk risk. Att göra så vore förstås en mental påfrestning, men den stressen ligger i en annan kategori än vad övriga, "hårda" droger innebär. Psykedelika är en erfarenhet, en upplevelse, mer än någon sorts kroppslig manipulation. Det är att gå in i ett förändrat medvetandetillstånd och vår attityd gentemot dessa övningar ska inte kopplas ihop med hur vi ställer oss till sådant som det innebär kroppsliga risker att inta. Det må så vara att vi vill vara negativt inställda till båda dessa kategorier, men för en rimlig diskussion måste de vara strikt åtskilda. 

Till de psykedeliska substanserna räknar jag, som någon slags referens - se själva efter hur fakta ligger vad gäller kroppens förmåga att behandla dessa substanser - DMT, psilocybin (svampar), LSD och Cannabis. Det finns säkert fler varianter som likt dessa har ovidkommande fysiska konsekvenser, men dessa kategorier är de absolut vanligaste när vi talar om psykedelika. Cannabis är ett slags undantag eftersom det går att bruka det på så sätt att det blir vanebildande och som därigenom tillåts påverka kroppen substantiellt på gott och ont, men likafullt: Dessa fyra substanser används inte primärt för att manipulera kroppen, de är till för att öppna upp ens sinne för andra dimensioner än vår primära drömbas och tillåta en att få tillgång till upplevelser som inte kan nås i ett "ordinärt" sinnestillstånd. Att ha attityden att vilja förbjuda dessa upplevelser är för mig totalt orimligt, det är absurt. Det är som att vilja förbjuda läsning, teaterbesök eller friluftsliv. Det är till och med mindre riskabelt än det sistnämnda. Vi söker upplevelser överallt, men i psykedelikan vet vi att vi är fullständigt säkra på ett fysiskt plan - ändå är tabut fullständigt och också vattentätt lagfört. Varför? 

Jag är naturligtvis medveten om skälen. Psykedelika må vara fysiskt riskfritt, men är en mental utmaning å det grövsta. Jag är mer än många införstådd med denna mörkare aspekt. Psykedelika är inte säkert bara för att dess risker inte inbegriper våra fysikaliska kroppar. Jag är inte ens emot att det är ett tabu. Det bör det vara. Psykedelika har en potens som gör det heligt. Det finns skäl att hålla det avskilt och avgränsat till ett vördande form av bruk. På samma sätt som sexualiteten innehåller en helighet som gör det tabubelagt i vårt samhälle så är det med den psykedeliska sfären. Vi idkar inte älskog i kyrksalar och lika lite bör vi bruka psykedelika i det offentliga utan rim eller reson. Men faktumet att det är ett tabu berättigar inte på något sätt ett totalförbud och auktoritära attityder från samhället i stort. Vår attityd till sexualiteten far illa när lagböckerna dikterar våra valmöjligheter i sängkammaren och vår relation till det psykedeliska fältet blir skevt och förvirrat när det inte finns acceptabla vägar att undersöka vad den har att ge oss. 

Jag vill inte orda för en fullständig lagfrihet, en anarkistisk hållning till dessa substanser, men jag vill starkt argumentera för att vi måste öppna upp för sakrala, medicinska och vetenskapliga forum där dessa substanser kan möta människor utefter deras egna vilja och behov. Det finns inga argument som håller för något annat ställningstagande överhuvudtaget. Kriminaliseringen skadar individer på djupet utan att lösa någonting alls för samhället i stort. Det borde vara väl känt vid det här laget, men ändå måste jag och mina likar stå här och skrika hos hesa utan att någon lyssnar. Tragiskt är bara förnamnet.

*

Jag vill här dra mina teser ett steg till och fullt ut öppna upp för den "psykedeliska propagandan", bränna alla broar till någon form av reservation i den här frågan. Jag vill hävda att det inte på något sätt går att förstå vad det innebär att vara människa utanför den psykedeliska upplevelsen. Detta fält, denna sfär innehar nycklarna till vilka vi är och vad vi gör här och utan dess insikter så är vi fullständigt i blindo om vad denna bistra dimension överhuvdtaget betyder. Med det sagt så menar jag inte att man måste genomgå en psykedelisk upplevelse för att komma till den här förståelsen, men att insikterna inte kan få sin rätta proportion utan ett beaktande av psykedelikans roll i vår identitet. 

Dessa tankar har flugit i psykedeliska kretsar sedan Terence Mckennas dagar, men i och med Brian Murareskus bok The Immortality Key så börjar de också få konkret bevisning. Psykedelikan har varit med människan sedan hennes tillblivelse, det är i symbios med denna sfär som människan blev något mer än en avancerad primat, det är i hennes sfär hon fullt ut mötte gudomligheten och det är i relation med vad psykedelikan innebär för henne som hon formade sina första avancerade civilisationer. Vi och vårt samhälle är, för att tala starkt, en produkt av mötet med psykedelikan - utan en förståelse av dess inflytande förblir människans förmågor och ambitioner ett ogenomträngligt mysterium - i ljuset av vad psykedelikan gör med oss så går att det att förlika sig med vad människan är och måste vara. Dessa teser behöver fortfarande ytterligare validering för att bli oomkullrunkeliga fakta, men vi är på god väg till en än mer fördjupad förståelse om hur sant det är och redan nu är jag - i min ringa förståelse- fullkomligt säker på att de ligger ytterst nära sanningen. 

Varför? För den psykedeliskt oinvigde krävs det en förklaring som de som gått långt in i denna sfär inte behöver. Det psykedelika innebär är ungefär det här: På ett lågt plan, vid ett mindre intag eller en rekreationell "setting" så kan psykedelikan enbart förändra detaljer i hur denna dimension är konstituerad. Väggar börjar dansa, naturen börjar andas och diverse övriga hallucinatoriska effekter börjar ta vid i individens inre. Det är spännande och "lustigt", men inget som inte kan skakas av som något annat än att en slags surrealistisk "drömdimension" träder in i vaket tillstånd. 

Vid högre intag, däremot och med en sakral, seriös setting så tar något helt annat vid. Psykedelikan öppnar då upp "lager" av existensen som är fördolda för oss i vaket tillstånd. Dessa lager saknar slut, de pågår upp till oändligheten och vidare ändå och innehåller så mycket realitet att tar man bara dem med udden av seriositet så förstår man att den dimension vi kallar "verklighet" bara är den yttersta toppen av ett formidabelt isberg. Existensen är fullkomligt gigantisk och att det bara krävs några futtiga molekyler för att vi ska ges tillgång till allt detta säger något oerhört särskilt om vad vi faktiskt är. Vi är inte "människor", vi är inte "biologiska varelser", vi är ogenomträngliga Kosmos i miniatyrform som tar en manifestation som biologiska varelser av "gudomliga" skäl. Jag säger så för det finns inget sätt att uttrycka dem i ord. Vi kan kalla det för att vi är här för att "lära", vi kan kalla det för att vi är här för att ha "kul", men det stämmer egentligen inte - skälen är oändliga eller också inget alls. Vi är här för att vi är här. Vi är kosmos som är till för att det är det som är vårt varande - vi finns och vi är. 

Den psykedeliska erfarenheten ger också att vi är ett. De kosmos' som vår identitet består av är inte skilda från varandra. Allt är vävt i ett enda stycke och den illusion av separation som vi finner i vår dimension är en del av det spel som ett fysiskt verklighetsfält är till för. Det är ett skämt som vi spelar upp för oss själva för att det är så herrans roligt att missta alla händelser av seger och nederlag som spelas upp framför oss som faktiskt reella. Det är dem inte. Vi är. Vår gemensamma existens som vibrerar i ett oändligt tomrum i evigheters evighet är det som är den sanna Verkligheten och ingenting annat. Psykedelikan öppnar upp för den här förståelsen i expressfart och utan egentliga omsvep. Visst går det att krossas mot dessa insikter, undertecknad har i sanning råkat ut för det, visst går det att blunda för dess djup så mycket som man känner. Det är inget fel i det i sig, men om man inte förstår att vi är en gemensam existens som spelar upp ett gigantiskt drama, en illusorisk komedi, för oss själva så går det inte att förstå vad mänskligheten håller på med. Då är vi ett syndfullt släkte, skilt från Gud, som river upp själar och världar, sänder plåga och dom över varandra gång efter annan utan hopp om annan räddning än paradoxala gudamyter som vi inte kan leva ut i praktiken hur gärna vi än vill. Utan psykedelikan blir mänskligheten en sorglig köckenmödding som saknar svar, som hellre borde utplånas av kärnvapenkrig än att få fortsatta en dag till. Den bilden är inte sann, ingenting som händer här kan hota den evighetsexistens som alltid är vår och som vi aldrig kan förlora. 

Det spelar inte ens någon roll att den psykedeliska erfarenheten utspelar sig i "hjärnan", att det pågår i ens eget sinne. Så mycket rimligare. Ultimat sett är existensen ett solipsistiskt skådespel som var och en av oss är med om. Din uppfattning om vad verkligheten är, är den enda uppfattning som existerar, såklart då att porten till den fulla förståelsen om vem du är finns tillgänglig i ditt eget medvetande. Det är inom dig som alla dessa lager av existens bor. Det är inom dig som myterna, utomjordingarna och de parallella universumen har sitt varande. Inte du som en biologisk människoapa utan du som kosmisk agent, du som den kosmiska varelse som har valt att ta sin gestalt som denna människovarelse. Det finns ingenting annat än summan av alla dina erfarenheter. Inte ens du själv kan ta ifrån dig den sanning som det innebär. 

Jag säger det här med sådan säkerhet för den psykedeliska erfarenheten är öppen för alla, oaktat tro, ras eller tidevarv. Det här har urbefolkningar, greker lika mycket som sextiotalets hippies upptäckt med samma häpnad och vördnadsfulla eufori. Det här upptäcker människor världen över för varje dag som går. Ingen kan skydda sig från alla de kategorier av psykedelika som existerar. Det må så vara att inte alla kan tränga lika långt in i den psykedelika sfären på en enskild substans, men jag har inte upptäckt någon i litteraturen som uttrycker att de inte har upptäckt något av det jag beskrivit ovan när de rest i psykedelikans trakter. Det finns bara inte, psykedelikan är fullkomligt demokratisk och saknar reservationer för vem du antas vara i din dualistiska natur. Förstås spelar våra dualistiska egon in hur vi sedan ser på och tillämpar psykedelikans insikter, men det tillhör spelet, dramat som vi agerar ut i denna dimension. "Lagrens" realitet och den omedelbara insikten om att vi alla hör ihop för alltid, evinnerligen går det inte att värja sig emot. 

*

Dessa insikter är sedan också vad jag hittar i religionernas olika skepnader, där nästan alla har kommit att avsäga sig psykedelikan som metod och verktyg. Istället vill man på andra sätt arbeta en fram till nondualismens klarhet och jag kan sympatisera med "den långsamma vägen" på många sätt, men ett med denna väg är jag oerhört kritisk till: Religionen klarar inte av att värja sig mot dualism, mot stamkrig och löjliga identitetsprojekt. "Här ensamt är frälsningen" hit, "Endast på detta sätt når du sann upplysning dit" och så fortsätter man delta i spelet, med enbart läpparnas bekännelse att man vill hitta in och leda andra till Guds verklighet. Det är ett skandalöst hyckleri varje gång religioner talar om kärlek och frid i ena läget och samtidigt skiljer bland människor i andra. Det finns skäl för allt detta, säkerligen, men det är ändå därför jag inte kan sluta älska den "snabba vägen" som bruk av psykedelika innebär. Psykedelikan är alltid en atombomb in i ditt dualistiska projekt och tvingar dig att ta in och relatera till fullheten av din existens. Du har ingen annan möjlighet. Människor kommer alltid kunna värja sig mot Kristusvisioner och nondualistisk teori i olika omslagspapper, med den omedelbara erfarenhet som ges oss i psykedelikan är det så oändligt mycket svårare att bygga försvarsmurar mot. Det går, men inte utan att förneka naturen av sitt eget inre. 

Vi måste hitta ett sätt att föra denna sfär tillbaka från lagens utmarker. Ja, jag förstår att nondualism måste vara tabu, måste vara svårbegripligt och hållas på avstånd. Om alla blir nondualister försvinner vår lek, vårt spel, men kära omvärld: De flesta av oss är trötta på det som pågår nu, trötta på hysterin och det löjliga lidandet. Låt oss använda den säkraste medicinen som finns för att få oss att komma till oss själva igen. Det är rätt tid nu.