Kristen, trots allt

Jag har i inläggen nedan utvecklat ett antal tankar som jag burit med mig en tid och jag ser att de delvis flyger kors och tvärs, att de snuddar vid saker som ligger nära den feberdrivna längtan jag hade i en annan fas av bloggen: att forma en ny tro. Det är inte så längre, och utan att skriva en biografi om tiden mellan Inguz-fasen och där jag är nu så kan jag säga att jag har hamnat i ett val där jag åter försöker ställa mig innanför den organiserade kyrkans väggar. Här, på denna svarta blogg i universums utkant, kan jag låta vissa tankar flyga fritt för att få syn på dem och förstå dem bättre. Det ändrar inte det faktum som fortfarande är mitt: Jag är kristen, kyrkans tro har mitt ja och amen oaktat att termer som perennialism, mönstrism, anarkism och allt vad det kan vara också bebor mitt hjärta. 

Varför? Det korta svaret är Richard Rohr, en franciskansk präst jag hittade när jag studerade New Age som djupast och denna präst lyckades med det sällsamma att, i full munkmundering, gestalta allt det tindrande och välbehagliga jag hade hittat i andlighetens bortre utmarker också i kristendomens terminologi och bilder. Richard Rohr fick mig att förstå att det nonduala, en andlig princip som blivit starkare för mig än till och med kärleken, också var kristendomens innersida. Att det var allt som kristendomen handlade om. När Rohr talar om det gör han det inte med nyandlig spekulation utan med den kristna traditionens fullhet bakom sina katolska ståndpunkter. Jesus, skriften och andens rörelser blir egentligen först förståelig om de ses i nondualismens sken. Utan den blir Jesus en megalomanisk galning, skriften en schizofren röra och anden inte mer än en revolutionär våg som bryter upp alla ordningar den rör vid, men om man med en förståelse av vad nondualism vill säga ser på det kristna budskapet så blir det inte fullt begripbart, mysterier förblir alltid mysterier, men det går att förstå tillräckligt för att börja applicera dess mening i sitt eget liv på ett helt annat sätt än jag trodde var möjligt. 

Egentligen är det uppenbart. Jesuord som Johannes 14:20 "Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er" och mässans instifitelseord "Ty så är vi, fastän många, en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd" är bara snabba, omedelbara exempel på hur omfattande det nonduala perspektivet är i det som kristendomen vilar på. Den nonduala insidan förtar inte att kristendomen har en ytterst distinkt, och ofta problematisk, dualistisk utsida. Det går inte att undvika, allting i existensen pulserar ur det nonduala perspektivets liv och tar en dualistisk form som lika ofta är exalterande ljuvlig som den är skräckinjagande förskräcklig. Det här är verkligheten, och det som jag tidigt upptäckte i mina kyrkohistoriska studier: Hur kyrkan verkade vara delad i de strömmar av människor som hörsammade budskapet och började leva ut ett nytt liv i form av vibrerande klosterrörelser, jämlikhets och frihetstörstande idégrupper och karismatiskt böneliv - kontra de som stelnade det kristna budskapet i maktstrukturer, återuppväckte lagen och förföljde och mördade alla de som inte höll med eller höll måttet är i det största perspektivet ingenting konstigt. Det är det här vi är, en ständig balansgång mellan att söka manifestera ut friden som vi hittar i existensens mest sublima tillstånd och att vilja dansa med i egots och världens olika dragningar, lockelser och ambitioner. Vissa lyckas med att få balansgången att slå över till det heliga hållet, vissa försöker inte alls, men det nonduala kan erkänna att en själv som medveten individ har del i alla dessa öden. Helgonen, påvarna och syndarna - alla deltar de vid bordet och alla har de del i den kropp och den vision som Kristus innebär. Hur konstigt, skandalöst och märkligt det än tycks vara.

Min kristna identitet bär också sitt sigill av min fascination och kärlek inför kyrkans historia. Denna myllrande väldighet av sanslösa historier om gott och ont, tyranner och hjältar, djävlar och helgon har allt man kan önska sig som kaskadnörd. Här finns politiska maktstrider, teologiska kamper på liv och död om hopplöst obskyra, men ack så viktiga, filosofiska begrepp liksom en uppsjö av människoöden som ger en direktväg in till allmänskliga frågor om vad ett mänskligt liv handlar om och går ut på. Kyrkans historia, sen jag fann den på djupet i Bjärka-Säbys domäner, har aldrig lämnat mitt sinnes tröskande. Jag har insett att jag bor där och även om mina andliga utsvävningar ibland gör att jag inte känner att jag riktigt hör hemma där så vet jag att jag aldrig kommer kunna hitta ett annat hem att kunna bli bofast i. Jag får ta att Kyrkan aldrig kan ratificera bruk av psykedeliska substanser, att koncept som chakran och Tarot ses på med ibland djup skepsism och att fundamentalister - min läggnings fiender - finns i mängd. Kyrkan är i sin fullhet ändå så djup och mångbottnande att ingenting reellt och nödvändigt saknas. Allting som externa bruk och koncept vill peka på finns representerat och vördas också inom kyrkan. Man behöver emellanåt bara se med extra vaken blick för att förstå att det är så. 

Det är också någonting. Min kristna identitet vilar på det att jag sen bjärkatiden är ekumen, jag erkänner ingen splittring av det som är kyrkans kropp och det fascinerande med det nonduala seendet att med det så hittar jag inte ens var den skulle bestå av. Ja, jag ser med alla andra att kyrkans organisation är uppdelad i olika organ och kroppsdelar i form av dess myckna samfund och dess tre huvudsektioner Katolicism, Ortodoxi och Protestantism, men det är av ytterst liten vikt för mig. Kyrkans gemensamma identitet ligger i att vi alla, genom en gemensam vision av Kristus och genom praktiserandet av eukaristin deltar i en ständig omvandling där vi frambringar vårt jordiska liv och tar emot ett himmelskt deltar i en form av gudomlig andning. Mässan är en form av gestaltning av ett kosmiskt andetag via Kristus och genom att leva i den bilden så deltar alla kristna - kyrkgående eller ej, oaktat hur de teologiskt tänker sig att livet i detta andetaget är tänkt att fungera - i samma form av liv. Uppdelningen, mångfalden, är bortom dess historiska sår och smärta också vår styrka. På ett håll kan ortodoxa fokusera på att bevara trons fullhet på det sätt den formulerades och levdes ut under Urkyrkans tid, på ett annat håll kan katolikerna formulera stringenta teologiska system för hur liv, lag och förnuft fungerar sett ur Kristusvisionens perspektiv och protestanterna kan utforska hur andens liv kan se ut när det inte har kyrkans auktoritativa tyngd över sig. Allas roller bär med sig mänsklighetens brustenhet och kommer slå över i mörker, förvirring och stelnad död från tid till ann, men samtidigt så fylls de återigen med förnyad glöd och tro. Allas roller fyller en funktion och manifesterar Kristus i världen på sitt eget, särskilda sätt och när du som ekumen fritt kan vandra mellan traditionerna och fritt andas in deras olika väldofter och lära sig av deras otaliga misstag så blir det så tydligt hur det inte går att vara utan någonting av det. Jag älskar ortodoxins mystik och sinne för skönhet, jag älskar katolicismens sinne för intellekt och förnuftig klarsyn och Protestantismens bultande hjärta för orättvisor och den enskildes rätt till att praktisera en levande tro utanför de tillåtna gränserna. Ja, jag tillhör en viss specificerad gren med sina tillhörande styrkor och problem, men hela trädet är också mitt och det är därför jag numera rakryggat vill påstå att jag är innanför denna sargade, märkliga, organiserade religion som kyrkan är. Det må vara som det vill med att "Spirituality is not Religion", ett hem är ett hem. 

Det är också det. Kyrkans vision om det kosmiska andetaget är egentligen ingen hon har ensamrätt till, som ensamt äger rum i den kristna riten. Tillsammans med Rohr vill jag påstå att det egentligen bara är en specifik vision om hur detta kosmiska andetag kan sägas gå till, men egentligen pågår det ständigt och överallt där existensen tar form. Alla intar vi gudomlig kraft när vi inser att vi är till och alla ger vi tillbaka till det gudomliga när vi agerar ut våra idéer om vad livet ska och kan innebära. Fram och tillbaka ger vi av jorden och får tillbaka det himmelska. Alla andas vi. Guds ursprungliga namn, allt enligt Rohr, var inte "Jehova" eller "Jahve" utan bokstäverna JHV skulle uttalas i formen av ett andetag. Allting som är till, och inte bara människor, kan alltså sägas deltaga i denna ständiga transformation. Kyrkan är i sin existens "bara" en specifik vision, en specifik tanke om vad denna transformation innebär för oss som människor här och nu. Kyrkan bär, vill jag mena, inte nycklarna till någons frälsning, men till kraften om vad just hennes vision och idé kan göra i ett enskilt mänskligt liv. Vill man delta i den visionen, få tillgång till det mönstret fullt ut så behöver man gå i hennes liv och delta i det som pågår där. Det är inget måste, eller kosmiskt krav, men det är en inbjudan jag själv på fler och fler nivåer inser att jag inte vill säga nej till. 

Sen kommer jag vara frustrerad, arg och ledsen över det som försiggår i den dualistiska aspekten av kyrkan lika mycket nu som förr, det är jag fullt medveten om. Mina andliga tankar har satt av i en fart och en riktning jag inte är helt säker på att särskilt många av mina  trossyskon kan förstå och jag vill respektera dessas andliga skörhet och särskilda läggning och vill därför i mer publika sammanhang - där en plats där en lössläppt Simon Jester frilägger sina tankebanor får lov att vara ett undantag, läs på egen risk kära trossyskon - vara försiktig med att bryta med det som är kyrklig ortodoxi just där jag befinner mig. Det är något av ett offer, men något som jag ändå gör med glatt hjärta, det finns tid och plats för allt, också för en tankedriven galenpanna som jag själv att hålla mun. 

Det gör jag gärna, så länge jag får kalla Kyrkan för mitt hem.