Slaveriet

Frågan om slaveri har alltid varit ganska stor för mig. Det var faktiskt den första apologetiska frågan jag ställdes inför. Någon på ett forum deklarerade sig som ateist eftersom den kristna etiken vilade på en gudom som sanktionerade slaveri. En lag som reglerade detta fenomen och flertalet episoder där israeliterna plundrar och förslavar sina grannfolk med Guds tänkta välsignelse. "Hur kan du tro på det här?"

För mig var det konstigt för redan som ung så stod det klart för mig att ett av Bibelns starkaste teman är frigörelsen från slaveri. Ett av de bibelställen som fångade mitt unga sinne lättast var berättelsen om Mose och slaveriet i Egypten. Seriebibelns bilder på fångvaktare som piskar judiska arbetare av herrans lust borrade sig in i mig. Bibeln är tydlig med att den avskyr tyranni, avskyr orättvisa herrar som behandlar svaga som livlösa ägodelar. Förnekar man det så läser man Bibeln på Fans vis, vilket man får, men det är inte särskilt rättvist. 

Ändå finns sanktionerandet där, ändå finns uppmaningarna om folkmord, utrensning och förslavande av andra. Ja, det gör det absolut, men låt oss gå framåt. För, som en av mina mest återkommande apologetiska poänger alltid var, som kristna tror vi inte på Torah, vi tror på den gestalt som belyser Torah och gör den möjlig att förstå. Vi tror på Jesus Kristus och det är något annat än vad Lagen vill säga enbart i sig själv. 

Med Jesus så kommer en ny förståelse, en ny förståelse som inriktar sig på enhet. Det är helt sant att inte heller Jesus försökte sig på att avskaffa institutionen slaveri, Jesus började ingen social revolution eller satte igång att utrota fattigdom och svält. Istället gav han oss tillgång till nycklar som längs med tiden kom att sätta igång impulserna som fick allt det där att hända. Genom Kristus ges den kristne ett nytt sätt att förstå världen, redan innan den har blivit förändrad. När Paulus slår fast att män, kvinnor, judar, greker, slavar, fria är ett i Kristus är detta inte bara en fin tanke utan själva centrum av den frigörelseakt som Jesus Kristus innebär. Kategorierna står kvar, de finns fortfarande där, men Kristus verklighet har trätt in i den gamla.

Och det här tror jag är en så viktig poäng. Ju mer min andlighet mognar desto mer förstår jag att det Bibeln och religionen gör är inte så mycket att vara ett medium åt en distanserad gudom utan istället är de ett försök att beskriva verkligheten så som den faktiskt är. Det finns män, det finns kvinnor, det finns rika, det finns fattiga, det finns fria, det finns slavar. Det finns ingenting vi kan göra åt det - dessa kategorier är en manifestation av vad verkligheten är i sig själv. Om vi hänger oss åt att försöka riva upp kategorierna - i tron att de är källan till vårt lidande och våra tyranniska tendenser - så kommer vi snart att finna att vi bara skapar nya där samma strukturer snart tar form. Det är där därför, som jag ser det, Bibeln inte slösar tid på att försöka få dem att försvinna, men ideligen tjatar om att vi ska behandla änkan, den faderlösa och främlingen på ett värdigt sätt. Det är där det finns en förändring värt namnet. Om du ser på alla runt omkring dig, de som är dig lika likväl de som är dig främmande, som om de vore en del av ditt väsen, som om ni delar samma kropp - då kan du förstå vad kärlek vill säga. Kristendomen vill mena att verkligheten har tagit skepnaden av Kristus och det är genom honom och hans mönster vi ska kunna förstå det vi ser runt omkring oss. Gör vi inte det kommer vi bara springa runt i cirklar i vår iver att försöka skapa en förändring. 

Se på den värld vi har idag. Vi har avskaffat institutionen slaveri och förpassat ordet till historiens skräpkammare. Likväl upplever de flesta av oss att vi lever i strukturer av tvång och förtryck. Dessa strukturer ser olika ut beroende på vilka ideologiska glasögon en bär, men det är samma mekanismer i spel: Det finns dem som är herrar och det finns dem som behöver böja knä. Vi försöker därför utrota rasism och sexism ur alla våra institutioner, vi försöker köpa fair trade och lagstifta om arbetsvillkor och lön, vi försöker allt vi kan att jämna ut spelplanen och få kategorierna som gör oss ojämlika att stiga åt sidan, men det hjälper liksom inte. Kategorierna finns kvar, orättvisorna slutar inte härja över vårt samhälle. Vi kommer inte undan.

Bibelns tradition ser på allt detta med medlidande vill jag tro. Det är inte så att det är något fel på våra intentioner och impulser, men kärnan till problemet sitter någon annanstans än i själva kategorierna. När vi bygger upp tillvaron till att vara en dualistisk kamp mellan två kontrahenter som är dömda till att antingen vara vinnare eller förlorare sinsemellan så blir den enda lösningen till "förlorarnas problem", att det finns människor som lider och drar korta strån i existensens lotteri, att utrota kategorierna helt och hållet. Detta går inte. Existensen består av högt och lågt. Av entiteter som har en högre, styrande roll och de som har en lägre och betjänande. Se på vad du vill och du kommer hitta det här, att försöka utrota detta "system" är att förklara krig mot själva existensen. Lycka till, kära vän. 

Kristendomen föreslår istället att se Kristus, existensens konung, i allting du ser. Den fattige, förtryckte, förslavade har inte en sorglig, misslyckad tillvaro utan själva Konungen bor också i dem. Lika mycket som existensens Konung bor i det stora, det mäktiga och ärofulla så bor Han i det lilla, det försmädliga och bortglömda. Genom Kristus hör allt ihop. Det är när vi glömmer det här som vi far illa. Det är när vi i rädslan bygger murar om vår rikedom och värdsliga frihet som vi tror att det bara är i det upphöjda som existensens Konung kan finna sitt godkännande. Det är inte så och det är därför som Jesus uppmanar så starkt till fattigdom och enkelhet. När du lever det låga livet, när du har ditt sinne i underjorden, det är då du kan se att Kristus inbjuder allt till sin existens. Det behövs ingen förändring, det behövs ingen uppsträckning eller omkullkastande av hierarkierna. Allt i varje hierarki är redan omistligt inbjudet till Konungens gästabud. 

Och det här är är mitt svar till slaveriets problem i Bibeln. Bibeln är inte intresserad av att utrota slaveri för slaveriets mekanism är en del av Verklighetens varande. Bibeln kan skildra att Gud är med i plundringar och folkutrotande för att... Han faktiskt är det. Det kan vara svårt att smälta, men Gud skyr inga kategorier, inga handlingar utan deltar i allt i existensen med samma inlevelse. Skillnaden mellan Guds verklighet och vår är att Gud aldrig går in i dualism. Gud är alltid lika mycket den plundrade som den som plundrar, han är den som svingar svärdet och den som klyvs utav det. Vi ryggar inför en sådan insikt, men i enhetens tecken så försvinner dess problem undan för undan. Slaven är lika mycket del av Guds rike som någonsin slavägaren, ja den förre får inbjudan först av dessa två, men det finns egentligen ingen poäng med att kalla Slaven för någonting den inte är. Hierarkin försvinner inte bara för att vi ideligen uppfinner nya termer för dess innehåll. 

Jag tror inte det är fel att sträva efter jämlikhet och jordisk frihet för så många som möjligt. För att vi ska förstå kärlekens budskap behöver vi känna att vi lever i en värld som är oss uthärdlig, men om vi missar poängen med enhet, vill jag mena att allt är förgäves. Om den andre inte erkänns av oss som vår broder och som vår granne vid existensens gästabud så spelar det ingen roll. Då kommer aggressionen, rädslan och kriget överleva in i vårt skapade Utopia. Det är bara i enheten som Guds rike existerar, inte i att hierarkierna försvinner från vår medvetna blick.      

Enhet är allt, kärlek är allt, i sådant mått att ett liv i slaveri och fattigdom inte spelar någon som helst roll så länge man har kvar sin enhet med existensen och i Gud. Det är det sant revolutionära med tanken om Kristus.