Mönstret och Gudssynerna

När jag blev medveten perennialist i bloggens förra fas så fick jag en ny tillgång till termer som Ateism, Panteism och Monoteism och jag har umgåtts med dem med en ny frihet än tidigare. Jag tänkte att jag skulle pröva att se på dessa termer nu när jag har fått ännu en rolig och knäpp term att identifiera mig själv som. Hur ser dessa system ut när man är Mönstrist (eller Patternist, kanske har en bättre klang, vet inte så noga..)?

*

Ateism tar positionen att den vill förneka alla immateriella intelligenser. Att kroppar har medvetande kan den acceptera, men medvetandet är begränsat till kroppen och om kroppen förorsakas så begränsas eller försvinner medvetandet. Gud och gudar blir därför absurda koncept. Det Upphöjda Mönstret kan inte ha en personlig agens och det kan inte heller finnas "spaghettimonster" till varelser som styr och härjar på ett sätt som undgår våra rationella kontrollmekanismer. Verkligheten är inte magisk. 

Ateismens styrka ligger i att verkligheten onekligen kan presentera sig på det sätt den föreslår. Det finns inte spaghettimonster, det finns inte enhörningar vid Saturnus och allt sådant. En vredgad gudom stiger inte ner från molnen och planterar åskviggar i skallen på en när man hädar eller begår någon hävdad synd. Verkligheten tycks inte vara magisk. Ateismens svaghet ligger i att... Det kan den visst vara. Går du till vår tillvarons utmarker, om du tar till psykedeliska substanser, observerar dina drömmar eller genomgår personliga kriser så kan gudar och andra immateriella väsen presentera sig! Varför händer det? Varför har folk NDE:r, varför minns folk tidigare liv i häpnadsväckande detaljer, varför ser folk spöken och troll? Ateister kan aldrig tillåta sig att acceptera att ett enda av dessa fenomen har någon grund i en verklighet utan allt måste vara hallucinationer, inbillningar eller rena falsarier. Verkligheten är för den som är observant sjukt konstig och för Ateisten är det här ett problem den antingen fräser åt eller uppgivet skakar med axlarna åt. 

Jag älskar Ateisten och jag har själv kunnat identifierat mig som Ateist utan problem. Jag vet att Det Upphöjda Mönstret inte behöver presentera sig som en allsmäktig gudom, det har inget behov av att dess aspekter ska bli förstådda som antropomorfa agenter, Ateism fungerar om man vill. Det är det att jag gillar, nej är fullkomligt besatt i, verklighetens konstiga och knäppa aspekter. Ateist var jag inte särskilt länge. 

*

Panteism sedan, får jag erkänna, är fortfarande mycket av en främling för mig. Jag hade aldrig några panteistiska institutioner eller personer i min närhet när jag växte upp och mina romantiska studier som jag begått under senare tid kan vara strödd med mer eller mindre djupa missförstånd, men som jag förstår det så tänker sig Panteisten att allting i verkligheten är genomlyst av en gudomlighet. Allting, från materia, växter, insekter till större livsformer är deltagande i samma typ av gudomligt medvetande. Allting uppstår ur Gud och delar därför, som omistlig del av dennes dröm, allt av Guds egenskaper, men Gud själv kan egentligen aldrig bli nådd på det sätt som Teister tänker sig utan kan enbart bli realiserad eller förstådd av en enskild aspekt ur drömmen.

På många sätt så är jag mycket förtjust i Panteistens tankesätt och mitt sätt att tänka kring Mönster är väldigt enkelt att applicera i Panteistiska termer, men det jag personligen har problem med är att Panteisten kan ha väldigt svårt för mekanismen relation i sitt sätt att förstå gudskonceptet. När allting har samma grad av gudomlighet kan uppenbarelse och vägledning aldrig egentligen komma från ett upplevt Du. Panteisten når ofta en väldigt hög grad av andlig vishet och förståelse, men kan ha svårt att utöva kärlek och medkänsla till det den möter utanför sig själv. Det är förstås inget som är tvunget, det finns väldigt många djupt kärleksfulla panteister, men ett problem som jag skulle påstå härrör ur själva Gudsvisionen i sig självt som Panteisten behöver besegra.

Det Upphöjda Mönstret kan som sagt lätt beskrivas i panteistiska termer. Alla delar av mönstret har sitt ursprung i det upphöjda och alla gränser mellan de upplevda delarna är i någon grad illusorisk, men ändå finns där alltid relation. Det är för omistligt för att missas. 

*

Så Teismen, min kära utgångspunkt i livet. Teismen tänker sig att verkligheten har sin grund i en allomfattande skapare. I den meningen så sker allting i skapelsen med Skaparen som orsak och vägledare. 

Denna syn ger väldigt speciella effekter, varav mycket jag gått in på i tidigare texter, men ett problem Teister får är att du måste härleda allting från denna Skapare. Inte bara gott, utan också allt ont. Teodicé- problemet säger sitt hej. Varför uppstår naturkatastrofer, varför tillåts de onda härja sönder världen, varför är det så dyrt med frukt? Teister drar sig för att attribuera detta till sin Skapare utan splittrar hellre denna i två och introducerar Djävulen i olika gestalter och tillvaron blir en kamp mellan dessa makter, mellan ljus och mörker, vitt och svart. 

Teister klarar inte riktigt av att lösa detta problem och i sin strävan så formar de helt sanslöst vackra tankar och idéer, men paradoxerna undflyr dem närmast aldrig. Om allting har ett enda, medvetet, ursprung - varför är allting så skevt? 

Jag tror tanken om Det Upphöjda Mönstret skulle kunna hjälpa till. Mönstrister behöver inte förneka att Mönstret kan uppfattas ha agens och vilja, allting vi har finns också representerat i Totaliteten, men mönstrister behöver inte väja för att denna agens och vilja också kan vara mörk och närmast ond sett till våra egna preferenser. Mönstrister skulle inte hävda att Mönstret är "Gott" utan mera insistera på att det är "Totalt" eller Perfekt. Det skapar, som jag ser det, en annan dynamik i mötet med denna upplevda gudom.

*

Vad menar jag egentligen med mönster? Varför är vi mönster snarare än någonting annat? Det jag ser när jag undersöker verkligheten är att det som är manifesterar sig i olika former av rytmer. Rytmer som allt som oftast har en distinkt och långvarig form, men som inte heller sällan hittar sig själv i olika typer av kluster som ger skenet av intensivt komplexa former för att sedan dra sig undan och hitta tillbaka till basrytmen. Det här kan vi se i i princip alla lager av verkligheten. Från galaxer till fraktaler till personligheter. Vissa saker är permanenta, andra dyker hastigt upp och skapar någonting distinkt och drar sig sedan undan för att låta det som tidigare var fortgå med sin process. Låt mig ge en analogi.       

I min husgrupp har vi ofta en meditationsform som går ut på att vi spontansjunger meditativt tillsammans. Det går oftast till så att vi varsitt håll hittar en form av basal rytm som vi prövar mot de andra. Någon hummar på en distinkt frekvens, någon annan repeterar en viss fras och så vidare. När vi gjort det ett tag så kan någon av oss pröva en mer avancerad slinga som kan få gifta sig med de andras rytmiska arbete - om den tas emot prövar någon en variant på detta tema och undan för undan växer sig detta allt mer avancerat tills vi skapat en mindre symfoni bara för oss själva och det gudomliga som vi ställt oss inför. Detta sker inte alltid, ska sägas, ibland blir de slingor och ramsor vi prövar mot basrytmen vi hittat skeva och kan inte få en resonans - då faller det undan och basrytmen får söka vidare en stund. Ibland prövar vi något som de andra finner komiskt och hela sessionen faller ut i skratt. Allt det är okej och det får finnas, men kanske min mönstertanke kan förstås i ljuset av denna bild. 

Basrytmen står för ett universum eller ett fysikaliskt rum och de slingor och teman vi prövar blir personligheter som tar mer eller mindre avancerade former. Personligheterna uppstår, gör sin grej och låter sedan basrytmen göra sitt igen. Det Upphöjda Mönstret? Det är inte basrytmen eller slingorna utan sessionen i sig! Allting vi gör när vi går in för att inleda en session ses i ljuset av det stadium vi försatt oss i. Oavsett om vi lyckas göra flera serier av symfoniska flöden eller flabbar sönder oss redan på den första så har vi genomgått vår typ av meditation. Den är alltid fantastiskt härlig att få genomgå. 

Och om vi lämnar analogin så är det precis det här som är grejen med tanken på Det Upphöjda Mönstret: Allting ingår! Jag har inte skrivit texten ovan för att racka ner eller vilja ersätta vare sig Ateism, Panteism eller Monoteism. Alla dessa tre perspektiv har enligt mig ett omistligt värde och kan ge oerhörda skatter för de individer som engagerar sig i dem i rätt tid. Jag vill absolut inte ersätta dem med min fåniga "mönstrism", men det jag hävdar att det pålagret skulle kunna ge är en arena där perspektiven kan möta varandra och erkänna varandras värde sinsemellan - något de inte kan göra i sig själva. Ateism utesluter Monoteism, Monoteism kan inte erkänna Panteismens insikter och så vidare. Om vi ser på verkligheten som ett upphöjt, avancerat mönster som ibland tar formen av ändlösa mängder gudar, ibland som skapad från en medveten Urkälla och ibland tom på alla typer av ej förkroppsligade intelligenser så kan allt få finnas! 

Den ateistiska vetenskapsmannen som hittar nycklarna till fysikalitetens gåtor i sitt laboratorium, den psykedeliska panteisten som hänfört inser hur allt är ett och den kristne som i sin Gudsrelation hittar styrka och skäl att på ett överväldigande sätt hjälpa sin medmänniska kan alla få existera längs med varandra. För vet ni, älskade vänner: Det gör dom ju! 

Allting existerar, allting finns och i våra filosofiska och teologiska strider så håller vi jämt på och förnekar varandras upplevelser och verklighetsfält och med det så förnekar vi verkligheten för vad den faktiskt är och behöver vara. Vi borde sluta med det, och låta diskussionerna föras i kärlek, fascination och nyfikenhet istället. Om tanken om Det Upphöjda Mönstret, Mönstrism och Mönstervisionen kan hjälpa till med det så vore jag väldigt glad...