Jag tycker mig ha en ganska god förståelse av kyrkohistoria, men efter att ha läst Tim Hollands Dominion: How the Christian revolution changed the world om kyrkans och Västs kullturella historia så är det ett begrepp som jag insett att jag inte förstått hur oerhört centralt det var för det som blev kyrkan: nämligen reformatio. Reformation.
*
När kyrkans första generationer begav sig ut i världen för att göra "alla folk till lärjungar" så var det med en distinkt övertygelse i ryggen. Herrens dag är nära, Jesus, deras mästare och herre skulle snart återvända från himlarna och tills dess var det av vikt att forma så mycket av världen till hans likhet och gillande så att inte allt behövde svepas med i den kosmiska vrede som väntade. Sagt och gjort, med en sällan skådad iver så konverterade dess första kristna människor från alla folkslag och samhällsgrupper in till kyrkans liv. I kyrkan fanns nämligen inte rik, fattig, man, kvinna, jude, grek, slav eller fri utan alla var de ett i Kristus. Naturligtvis hade denna kyrka inget mandat att avskaffa slaveriet, som också Gud sanktionerat i den judiska lagen, eller att förinta alla typer av könsroller och de skillnader mellan folkgrupper som fanns, men deras nya förståelse var på alla sätt reell. Gud hade sett till att den identifiering han gjort med sig själv och det judiska folket nu gällde alla, utan minsta undantag. Med Jesu exempel gick det att förstå att den lägsta av horor, den lumpnaste av skatteindrivare, den sjukaste och svagaste ibland oss också var skapad till Guds likhet. Detta var nu en universell rättighet som ingen kunde förneka någon annan och därför var det hög tid att omvandla världens sedvänjor och bruk så de bättre kunde reflektera detta faktum.
Så länge kyrkan inte hade någon sanktionerad ställning så var denna ambition inte mycket att invända mot, sett från vår moderna position. De kristnas inställning var att det var oacceptabelt att lämna oönskade barn till vargarna, att det fanns ett värde att hjälpa fattiga och sjuka oavsett medborgarskap och att välkomna alla, utan diskriminering, till det nya Guds folk som de kristna kom att se sig som primära medborgare till. I en antik kontext var detta udda, vulgärt och rent upprörande. Särskilt det sista var det som gjorde dem oacceptabla i Rom. En romare kunde hysa vilka märkliga idéer den ville, bruka kult till vilken gudom den behagade, men som romare behövde den också betala tribut till kejsarkulten, erkänna att Kejsaren var den som i allt väsentligt styrde tillvaron. De kristna vägrade att ens symboliskt medge något sådant och under de första seklerna blev de som säkert bekant periodvis hårt förföljda.
Ändå kvästes de inte. Något med deras nya sätt att se på världen fungerade. Naturligt nog så drogs de svaga i samhället till dem. Kvinnor, slavar och andra utstötta fick en konungslig identitet i Kristus och när de led och förföljdes visste de att deras egen Frälsare hade delat samma öde. För varje piskrapp de mottog så deltog de i det Jesus genomgick under sin frälsningsakt. Det fanns en enorm kraft i det och kyrkans sätt att agera, med att upprätta mindre lyckat lottade i samhället till fungerade individer, gjorde att de kunde ha en självständig livskraft. De som fått sitt liv på rätt köl med hjälp av kyrkans barmhärtighet glömde inte detta om de själva lyckades bli förmögna. Kyrkan fick en position i romarriket som var orsak till såväl avundsjuka som ren skär beundran.
Så skedde historien och Konstantin kom till. Kejsaren som ratificerade kyrkans tro som statsreligion - antagligen främst av praktiska skäl än av någon personlig frälsningsnöd - och under hans påskyndande så uppmanades kyrkan att ordna ett konsensus kring sin tro. Konstantin ville inte ha käbblande och stridigheter mellan rikets biskopar utan ville ha en enhetlig tro som kunde bli genuint katolsk, universell och allmängiltig var än i Rom man befann sig. Kyrkan lydde plikttroget, det här var något de ville göra, men det var svårt. Nog fick man till en trosbekännelse, ett credo, som man i princip enhälligt kunde erkänna var i enlighet med apostlarnas tro och budskap, men mycket annat var tyngre. Hur skulle kyrkans liv egentligen se ut? Hur skulle man relatera till rikedom, något Jesus anföll så hårt, i en värld där de rika styrde med sådan oerhörd tydlighet? Hur skulle sex på riktigt kunna transformeras från de starkas rätt att ta vad de ville ha för sin egen njutning, till något som reflekterade skriftens bild om att det var något genuint heligt, ämnat för - av äktenskapet sammanfogade - en man och en kvinna? Nog för att skriften och Jesus i sin fulla förståelse var tydliga, men hur skulle det levas ut i en fallen värld? I det hedniska landskapet var det svårt nog för dedikerat kristna att leva på det sätt man önskade. Gick man inte i kloster var det så lätt att ta egendomar och leva med tjänsteflickor och frillor lite efter behag. Även präster och folk som borde veta bättre. Det krävdes reformatio, Herren kom inte när vi trodde att han skulle, men arbetet med att reformera världen och oss själva till hans rikes likhet kunde inte avstanna.
Så föddes visionen om kyrkans liv. Kyrkan skulle kräva av alla som vigdes av henne, alla präster och dess medarbetare, att leva i celibat och avstå från världsliga egendomar. Denna institution, utrustad med nygrundade universitet och ett stärkt självförtroende kring sin rationella förmåga, skulle sedan ta itu med att formulera hur allt i det kristna livet skulle praktiseras på ett sant kristet sätt. Med Jesu insikt om lagen i fokus, älska Gud och din nästa som dig själv, formulerades en kanonisk lag som satte individen som sitt centrum - där alla, oavsett rang, kön eller grupptillhörighet var värd rättvisa och värdighet och oavsett vad det handlade om skulle lagen se till att ha dessa värden som sitt främsta rättesnöre.
Och dra på trissor. De lyckades med denna ambition. Kyrkan formulerade en kanonisk lag som blev basen för all form av internationell rätt, de särskilde sig så mycket att kyrkans särskilda liv blev definitionen på religio och allt som berörde lekmännens blev seculia, sekulärt. Lekmännen var förstås inte mindre kristna än de religiösa ämbetsmännen, men deras konsekventa föredöme kunde föra in detta nya riket till hedningarnas domäner. Kyrkan hade en formulerad tro, en ortodoxi, ett formulerat liv, en praktik av myriader av dess arbetare och ett lagsystem som gjorde att tanken av Guds kärlek innebär kunde driva bort hedendomens mörker steg för steg. Halleluja?
Nåväl. Så enkelt var det förstås inte. Hur beundransvärt deras dåd än var så är människor fortfarande människor. Korruption försvann inte, snedsteg och svaga viljor undvek inte att dyka upp också inom kyrkans religiösa sfär. Utifrån spred sig mer och mer skepsis. Denna reformatio var inte klar bara för att kyrkans organisation hade lyckats bygga upp en maktapparat som kunde tvinga Europas mäktigaste kungar att ångerfullt böja sig framför dem. Nej, även hos lekmännen kunde en andlig eld tändas och vilja anklaga felande präster för hyckleri och synd, även lekmän kunde vilja leva ut skriftens lockande budskap om ett nytt sätt att vara efter eget huvud och hjärta.
Och här väljer kyrkan en väg som jag inte riktigt kan smälta, även om deras argument går att höra. När dessa röster och anklagelser dyker upp, när människor väljer att gå egna vägar och praktisera sin tro efter eget huvud så slår kyrkans män till. Hårt. Lydnad kommer först, menar de. Frälsning utanför den katolska tron är omöjlig. Heresi är en farlig sjukdom, en canceraktig hydra, som måste utrotas varhelst den visar sig. Visst har kyrkans attityd mot heresier alltid av nödvändighet varit hård, om kyrkans tro splittras så finns risken att den försvinner helt och hållet och dess kraft mists för allltid, men innan kyrkan fick någon substantiell makt så behövde den alltid bemöta heresierna på en förnuftsbaserad nivå och ju mer inflytandet ökade desto mer pastoral behövde den bli - men hittills hade den aldrig fördömt oliktänkande i någon högre grad. Visst fanns det exempel på någon dödsdom här och var, men dessa hade nästan alltid beklagats och ångrats i nästa skede. Heresi var farligt, men kärlek kom främst.
Nu, när kyrkan stod på toppen av sin makt och förmåga fanns det inte länge tid för reformatio. Alla sådana röster måste bort, och det snabbt. Och så skedde. Kyrkan slog stenhårt mot sina motståndare. I vissa kristna kretsar så hävdas det ibland att inkvisitionen är överdriven och att dess offer alltid fick en gedigen rättegång och det nästan alltid var på gränsen till djävulsdyrkare och vettvillingar, men enligt Tom Holland stämmer inte detta. Kyrkan kunde beordra utrotandet av hela byar om det fanns en grupp heretiker bland dem och slakta dem om de så gömde sig inuti kyrkor likafullt. "Gud känner sina egna" var stridsropet för att mörda besinningslöst. Lika mycket kunde skälet till detta raseri vara relativt harmlösa idéer som att kvinnor en dag skulle kunna bli påvar. Allting som på minsta sätt kunde tolkas vara utanför etablerad ortodoxi var orkestrerat av djävulen själv och måste bort. Pressen på kyrkan var visserligen stor, tiden präglades av förlorade korståg och allmän bisterhet, men glömskan av kärleksbudskapet är från den moderna positionen svår att förlåta. Kyrkan begick svåra, förskräckliga, brott, allt för att inte mista sitt eget inbillade skinn.
Hjälpte det? Såklart inte. Här kommer ett annat tema som präglar reformatio härifrån på ett distinkt sätt. När kyrkan och andra i dess led försöker att utrota något som de finner osmakligt med svärdets hjälp så förökas detta närmast omedelbart istället. Kyrkan försöker reformera och reformera, men varje gång det sker med ett kortsiktigt och själviskt tänkande så bryter de bara ner det de var istället. Äter sig själva. Kyrkans reaktion på den nya vågen utifrån av reformatio födde bara Jan Hus och sedan Martin Luther. Martin Luther kunde de inte bränna på bål och efter honom stod snart hela Europa i lågor i viljan att bruka reformatio. Ja, Reformationen var nu till och med ett helt eget tidevarv.
*
Härefter blir historien mer brokig och alltför svår att följa för att kunna skildras i ett blogginlägg, men ni kanske kan huvuddragen. Det är trettioåriga krig hit, statskyrkor som förföljer oliktänkande dit, revolutionära tankegångar som löper en snitslig bana in i franska, amerikanska och ryska revolutioner ända in i vår tid. När reformationen blev placerad av Luther och de andra som ett distinkt sätt att vara så bröt allting loss på ett sätt som saknar motstycke i historien. Vi fortsätter egentligen med det här, förväntar oss att reform ska kunna göra världen ljus och värd att leva i, men lika ofta skyddar vi också det vi tror vi har vunnit med en maktberusad rädsla av att "djävlarna utanför" ska dra ner allting i ruiner. Någonting är det som inte fungerar och det är ett beteende, ett mönster som ligger djupt i kyrkans själva DNA.
För förstå en sak. Impulsen i modernismens tidevarv är i hög grad vad den var som för Paulus och de första kristna. Tanken att tiden snart är slut och ett nytt rike väntar bortom kröken, tog inte slut trots att det dröjt över 1500 år sen kyrkans första generation. Alla de som längs med och efter Luther har arbetat i reformationens anda har gjort det i en visshet att ett nytt sätt att förverkliga Kristusvisionen är möjlig, om man så tar bort all vidskepelse och övernaturlighet och bara fokuserar på ljusets rationella och upplysande förmågor, så är det alltid samma impuls. Bort med det gamla, förlegade och onda och in med det som ska frälsa hela världen, på precis det sätt som jag och min berusande vision om det nya riket vill förtälja.
Jag vet inte. Med Tom Holland så får man i alla fall veta att denna impuls skapar fantastiskt fascinerade historier att följa. Kväkarnas tanke om att Gud tillhör alla och deras övertygelse om att institutionen slaveri tvivelsutan bryter mot vad kärlek vill säga, till Voltaires och hans likars förtvivlan inför alla som drabbas av tyranni och tron på att tillgång till den goda filosofin inte kräver gudar eller trosbekännelser, till våra dagar där Beatles och andra rockband kan propagera kärlek och lika rättigheter med hjälp av musik och gräsdoftande blommor. Alla berättar de sådant som avslöjar någonting i mig: Trots att jag ser reformationens problem och dess ständiga rytm av upprivande, maktfullkomlighet och sedan ny förstörelse och att Det Nya Riket aldrig kommer, trots att jag ser förstörelsen, blodet och lidandet så vet jag ju att... Jag är också reformist....
Jag vill också förändra världen till det bättre, jag vill också jaga bort skuggorna av tyranni och död och få en ny värld av frihet, anarki och kärlek att komma istället och helst imorgon dag. Kristendomens problem är också mitt. Jag kan inte bli fullblommad traditionalist, hedendomsromantiker eller fascist för jag vill inte ha deras värld. Jag vill inte ha en värld som var som innan kristendomens revolutionsdoftande idéer beströdde världen. Frihet, jämlikhet och broderskap är ideal förtvivlat svårt att fånga ner i en mänsklig praktik, men det gör inte att idealen är fel. Bara för att idealism innebär att man aldrig kan leva i den värld man ser framför sig i ens pojkrumskammare så betyder det inte att det är rätt att sluta vara idealist. Men det är ett problem.
*
Jag tror det var det här som min variant av anarkokapitalism utforskade. Vi var inte explicit medvetna om det, Hollands tes är tämligen banbrytande, men just den här spänningen mellan frihetslängtan, revolutionstörst och ond, bråd död med kontraintuitiv tyranni som följd var något som vi ändå kunde se framför oss och vi blev som följd förbryllande konservativa. Hos oss råbarkade, konsekventa anarkokapitalister var det fullt acceptabelt om att drömma om monarkier, spinna på paradoxer som anarkofascism och erkänna att förmedeltidens Island och Domarbokens värld var något av ett idealsamhälle. Vi var extremt konstiga och många var det nog som inte kunde förstå hur vi kunde tänka de tankar vi gjorde, men efter Dominion så inser jag att vi slogs med ett problem som kanske inte går att lösa.
Vi ville ha Kristusvisionen och se dess tankar om Kärlek och Frihet i praktiken, men vi ville samtidigt avsäga oss viljan att revoltera och reformera oss dit. Med kungarna, med kryptofascismen, med den hedniska romantiken såg vi en värld där dessa värden fick lov att vara en konstant, en plats där eliten styrde för att säkerställa denna konstant och där individen, som fria män och kvinnor, med glatt hjärta kunde böja knä inför denna tänkta aristokrati. Det är ingenting som finns, idealen vi närde kom till under århundraden av ständig reformationsiver, börja i dess slutsats och du ärver också förbannelsen av reformatio. Ändå var drömmen så levande för oss och så lätt att förlora sig i, visst var den konstig och för alla i den allmänkristna kulturen också skrämmande, men någonting hade den som jag är glad att jag nu fått syn på.
Jag tror faktiskt att det här är det främsta skälet till att jag älskar Narnia så mycket. I Narnia så placerar en kristen demokrat in - i en distinkt hednisk värld, befolkad med andeväsen och talande djur - det kristna budskapet och den fulla Kristusvisionen i Aslans gestalt. I Narnia så styr kungar med vishet och mod, utövar hjältedåd och ställs inför svåra dilemman, allt med den fulla vissheten att Aslans ande vilar över hela världen. När det inte gör det blir det ständig midvinter, då drar barbariska Calormen- män in och hugger ner skog och liv för kortsiktiga vinster - men när väl kungarna styr i Aslans ande så är Narnia ett fullkomligt paradis, som inte förlorar hedendomens magi och sällsamt glädjefulla mystik. Där gudar som Dionysos kan samsas med bibliska hjältegestalter utan att någon präst eller purist står med dömande min och förnekar att det ska kunna fungera. Narnia fungerar, trots sin barnboksprägel så strömmar det av ett liv från böckerna som det är mycket svårt att värja sig emot. Narnias dröm är för mig samma som mina anarkomonarkistska svärmerier. De kommer ur samma källa.
Med det sagt. Jag vet att jag lever i ett modernistiskt tidevarv som bryr sig om helt andra saker än vad min vision av kärlek och frihet vill säga, men det spelar på något sätt ingen roll. Drömmar är starkare än verkligheten - om Kristusvisionen lärt mig någonting så är det i alla fall det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar