fredag 5 augusti 2016

Ett försök till tal om rättigheter

Jag bävar lite för den här texten. Jag misstänker att den kommer kunna ge mig ett cyniskt, kallt, inbilskt intryck (möjligen även något psykopatiskt..?). Kanske kommer den även att få mig att se ut som en statskramande, statsförsvarande hycklare. Jag är inte säker. Kanske kommer er läsförståelse att brista, kanske går min begränsade skrivförmåga bet på den här typen av frågor. Vi får se.

*

Jag vill nämligen prata om rättigheter och varför jag har svårt att tro på de flesta av dem. För mig måste rättigheter vara något som existerar på en fundamental, instinktiv nivå. Rättigheter kan inte ges eller formuleras av varken spetsfundiga filosofer eller en kommitté av högt valda politiker, utan de måste av nödvändighet resonera med varje sund människas direkta förståelse av hur människans natur är konstituerad och hur hennes förhållande till verkligheten ser ut.

När det då kommer till libertarianismens sympatiska knippe av principer och moralkoder så insåg jag så snart jag hade förstått och accepterat dem för mig själv att de inte alls behövde vara självklara för någon annan. Även om jag direkt hade appellerats av dem när jag fått dem tålmodigt förklarade för mig lyckades jag inte överföra samma känsla och förståelse till mina nära, kära och vältänkande medmänniskor. De förstod inte. De kunde inte se vad jag menade med något som ”ägande”, med ett begrepp som ”stöld”. Min användning av termen våld var inte heller något de kunde skriva under på. Libertarianismen må vara vacker, som de sa, men den kunde inte vara fundamentalt sann. Då hade den inte varit så svår och tung att acceptera.

Jag tror att det största problemet ligger i att libertarianismen, liksom de flesta andra moralfilosofier, försöker vara objektiv och universell. Det är en naiv inställning, för är det något som utmärker människan och hennes historia så är det att nästan ingenting är universellt allmängods för hennes existentiella förhållanden. Hon kan överleva var som helst, hon kan acceptera nästan vad som helst, hon formar liv och samhällen vart hon än måste och vilken princip vi än tar fram har de knappast varit gällande överallt där människan byggt upp en tillvaro hon kallar sin. Vi behöver bygga vår bas, om den ens är möjlig att hitta, betydligt närmare individens subjektiva perspektiv. Ja, kanske i själva livets ursprungliga struktur.

Vad kännetecknar då ett liv? Vilket som helst, mänskligt, djuriskt eller mer primitivt än så? Något som går att säga är att det strävar efter överlevnad, det strävar efter att behålla och så långt det är möjligt expandera förutsättningarna för sin egen existens. En individ kan inte undvika att arbeta efter dessa förutsättningar. Varenda handling hos en människa utgår från ett instinktivt egenintresse. Vilka idéer hon än får för sig, om hon så blir en idealistisk altruist, en självskadande depressiv eller en självuppoffrande familjefar så är det fortfarande hennes egenintresse som driver henne. Att vi kan lyckas lägga vår identitet i abstrakta föremål och i ting utanför vår fysiska kropp i så hög grad att vi tillochmed är villiga att dö för dessa idéer och föremål är i sanning fascinerande, men det ändrar inte hur vi som levande organismer fundamentalt fungerar. Våra handlingar utgår alltid för att skydda, försvara och utöka vår existens. Att förneka det tycks mig som att förneka verkligheten.

Här närmar vi oss att kunna tala om en rättighet. Om en individ blir hindrad eller vägrad att försvara sig, om hon vägras att bygga sitt liv så som hon själv känner är rätt, om hon blir bestulen på det som hon själv ser som sin existens nödvändiga resurser så har hon blivit fråntagen sina grundläggande rättigheter. Varför? Därför om hon vägras att skydda, försvara och expandera sin existens så har hon blivit ifråntagen själva grunden för sitt liv. Det som sammankopplar henne med allt från bakterier till blåvalar. Allt annat är åsikter och tyckanden. Upplevelsen av att inte kunna forma sitt liv, att bli blockerad, känslan av en batong mot huvudskålen, är verklig nog för att det ska gå att förstå vad jag menar.

*

Allt ovan är fortfarande abstrakt, filosofiskt resonerande. Människans förhållanden och villkor bygger inte på att vi klarar av att formulera filosofiska resonemang. Istället är människan en kollektiv, social varelse. Vår styrka som art ligger vi att vi är fenomenala på samarbeten och på att bygga sociala miljöer där vi tillsammans, via arbetsdelning och byteshandel, kan skapa en välståndsnivå som vida överstiger vad en ensam individ kan klara av att bygga för sig själv.

Kollektivet, gruppen är långt viktigare för en enskild människa, än en annan människa i samma grupp. Det gör att det finns ett incitament, en orsak till att bryta varandras naturliga rättigheter; (så som formulerat ovan) vi offrar varandra för en högre levnadsstandard, ett bättre liv och låter gruppen- i sin avancerade form: staten- bestämma vad som är rätt och fel, vad ägande är för någonting och hur långt enskilda människors rättigheter egentligen får lov att sträcka sig. Våra rättigheter existerar inte längre i annan form än vad diverse statsöverhuvuden bestämmer att de är för något. Gör vi inte det utan tar lagen i våra egna händer riskerar gruppen att splittras sönder av de konflikter som uppstår när enskilda människor försöker expandera sina existenser över andras rättigheter att skydda och försvara sina egna dito. ”Rättigheternas krig” hotar gruppen och det är mer ödesdigert för alla enskilda medlemmar att gruppen går under än att några enskilda individer ska ha sina rättigheter intakta. Och rättigheterna kasseras och försvinner följaktligen in i den filosofiska dimman de kom ifrån.

*

Är det över där? Behöver vi acceptera kollektivets behov att trampa på oss för att inte gå under. Är det enda moraliskt konsekventa att kröka rygg och ta vår skit för att inte vara ett hot mot andra? Nej, verkligen inte, vill jag säga med allt tänkbart eftertryck. Den slutsats som ovan förda resonemang är tänkt att frambringa är bara att det inte finns något objektivt sätt att lösa några moraliska tvister på. Äganderätter, våldsdefinition och optimala statsstrukturer kan inte ges några generella utseenden, men det är fortfarande lika sant att våra egna, dina egna definitioner är sanna och något som du måste stå upp för om du vill se dem förverkligas. Inte heller här, i diskussionen om människans fundamentala rättigheter kan vi lägga över ansvaret på någon annan. Var och en av oss behöver praktisera dem dagligdags för att de på riktigt ska kunna existera. Socialister, tjuvar och övriga våldsverkare är i sanning djävulens påfund, men om inte vi- du och jag, inte någon annan- visar dessa djävulens hantlangare att vad de håller på med är fel så kommer de aldrig att förstå det. Så länge vi tillåter stölderna, misshandeln och mördandet att fortgå så kommer det att se ut som att inga rättigheter någonsin överträds. Försvaret av det vi håller kärt kan inte utkämpas enbart i teoretiska termer utan måste också manifesteras praktiskt. På alla tänkbara sätt. Låter vi bli att göra detta så bevisar vi att inte ens libertarianska anarkister tar konceptet rättigheter på allvar. Det borde inte få ske.


*

Även om det är så att ett mänskligt kollektiv har ett tyngre värde, i termer av överlevnadskapacitet och välståndsskapande, än en enskild individ så betyder det inte alls att vi behöver acceptera ett kollektiv som är destruktivt, irrationellt och som agerar utan förstånd om sitt eget bästa. När vi ser sådana sammanhang, och jag tror de flesta av oss lever inom en grupp av den typen, är det vårt ansvar att göra motstånd alternativt att bryta upp.  Våra överdimensionerade nationalstater, våra socialistiska politiska enheter, samhällets genomruttna och abnorma moralkoder är inget vi behöver acceptera. Vi får inte acceptera dem. Inte om vi tror att det är vår rättighet att skydda, försvara och efter eget huvud utöka vår egen existens så långt det är möjligt utan att hota de som vi ser som våra bröder.

Vill vi något annat än att kröka rygg för ondskan finns det bara ett alternativ och det är: Anarkin.
 

4 kommentarer:

  1. Hänger inte riktigt med här. Vad är det för mördande som fortgår?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt staten gör är i förlängningen mord. Inte alltid räknat i människoliv, men likafullt så om man ser till allt som går förlorat från hotet av deras våld.

      "men strax utanför
      deras snäva synfält
      så slaktas drömmar på
      löpande band regnbågsprydda
      pyramider monteras ned och byggs
      om till träckfyllda latriner
      monument i guld och purpur
      skrotas på ren och skär rutin"

      Staten dödar, kort sagt.


      Radera
  2. Det är alltid lika fascinerande att se hur den så av den ägande klassen hatade rennommésnyltningen är så poppis bland extremkapitalismens förespråkare.

    SvaraRadera