Mönstervisionen

Så, med föregående inlägg avklarat, då linjerna för "mönster-visionen" drogs upp så vill jag försöka gå in närmre på vad denna världssyn faktiskt skulle kunna användas till. 

Den materialistiska visionen, så som den utvecklats i väst, har sitt ursprung från den kristna tradition som den sedan tämligen hätskt har försökt bryta ner och förinta. Under Renessänsen när vissa tekniska innovationer gjorde det klart att den antika naturvetenskapen på många sätt var inkorrekt så inledde ett flertal, kristna, tänkare ett projekt där de vill undersöka världen som om den vore "död", som om Guds agens liksom vår egen, inte var en faktor för hur universum var strukturerat. Man valde, ytterst medvetet, att lägga undan medvetandets domäner och studera Guds skapelse i sin egen rätt. Man gjorde detta eftersom man var filosofiskt övertygade om att Guds egenskaper gjorde att hans skapelse skulle vara lika konsistent, regelbunden och förnuftig som hans eget varande behöver vara. Galileo var kristen, Linné var kristen, Newton var kristen och när de valde att bortse från medvetande som en faktor så förnekade de inte att det samtidigt var en realitet att Gud, liksom vi, också hade personlighet och vilja även om det gick att studera naturen som om hon vore död. Det fanns säkerligen andra, även i denna begynnelse, som mer ateistiskt glatt bortsåg från Guds medvetna aspekter, men det ändrar inte poängen. Präster och teologer deltog med stor iver i vetenskapens begynnelse och i det arbete som la grunden för den materialistiska visionen. 

Under den moderna tiden så glömdes det kristna arvet mer och mer bort. Materialism blev entydigt med ateism och materialismen började förneka allt som inte gick att studera vetenskapligt. Grunden för sitt särskilda seende, den kristna monoteistiska traditionen, förkastades och med det också grunden för vår filosofiska förståelse av människan, hennes plats i universum, och hennes förmåga att älska liksom erkänna sanning och skönhet. Konsekvenserna av detta kan diskuteras länge, men här är inte riktigt platsen. Vi kan bara konstatera att den materialistiska visionen har gett upphov till det som namngetts "meningskrisen". Om verkligheten enbart är en myriad av avancerade objekt som slås mot varandra är det som pågår i mänskliga förehavanden bara en intrikat chimär. Det finns inte kärlek - kärlek har aldrig observerats i ett laboratorium- det finns inte skönhet, det finns inte sanning mer än vad som kan härledas ur empiriska experiment. Vad gör vi, som medvetna varelser, då egentligen här?    

Det är det här som var grunden till Jordan Petersons korståg och anledningen till varför, anser jag, han slog an hos så många olika individer världen över. Mening, medvetande och immateriella fenomen har inte dött eller försvunnit, de syns bara inte i den materiella visionen! Materialister ser bara med ett öga, för att tala Vanderklay, något som de ursprungligen medvetet valt, men nu glömt bort att de gjort och om de väljer att öppna upp seendet som medger att agens, medvetande och immaterialitet är reella fenomen - vad händer då med deras vetenskap? 

Det är här som jag hoppas att "mönster-visionen" ska kunna hjälpa till. Materialismens landvinningar och djupa insikter försvinner inte med denna typ av världssyn. Nej, Newton, Einstein och Bohr med sin kvantmekanik har identifierat starka mönster som formar vår verklighet och som inte strider sinsemellan om att vara "sanna". De korresponderar och berättar något om den ultimata verkligheten, Det Upphöjda Mönstret, som alla är användbara och därför "sanna" i olika kontexter och i olika sammanhang. 

Likadant med vår värld, vår mänskliga arena. Hos oss finns mönster som inte följer naturens regelbundna struktur, hos oss finns mönster som hämtar sitt stoff från något annat än det som syns i ett laboratorium. Antiken kallade detta för "Himlen" i meningen att det finns sfärer som är konstanta och regelbundna och sfärer, vår "Jorden", som präglas mer av kaos och av irregularitet. 

Mönster-visionen kan ge skäl att, utan att förneka att det finns en "himmelsk" aspekt av verkligheten, bekräfta enskilda människors upplevelse av att ha ett "jordiskt" liv som på olika sätt bryter mot materialismens strikta lagar. 

Med Peterson kan du förstå att du är en deltagare i Hjältens resa, att det är i ljuset av den mytiska cykeln, i det mönstret, som du kan förstå ditt liv. Du kan få anledningar att bryta med negativa mönster i ditt liv, räta ut ryggen, städa ditt rum för att gå ut för att besegra monstren i periferin och vinna ditt livs prinsessa. I mönster-visionen är Hjältens resa och andra myter som ger upphov till mönster i människors kulturer något som minst  är lika verkligt som relativitetsteorin och kvantmekanik. Vi får lov att ta våra liv på allvar och redskap att undersöka "jordens" reella mönster på ett sätt som materialismen inte kan med att stämpla annat än som "flum". 

Chakran, till exempel, finns inte objektivt sätt. Likafullt går det att uppleva att de är en realitet om man aktivt arbetar med dem över en längre period. Drömmar är inte annat än hjärnans kaosartade bearbetning av en kropps mängder med intryck, men för den som studerar dem idogt går det att upptäcka mönster som berättar mer om vad en mänsklig vision av verkligheten faktiskt handlar om än vad en materialistisk förklaringsmodell kan medge ska vara möjligt. 

I mönster-visionen så förlorar vi inte nödvändigtvis den externa världen, men vi kan också gå in i oss själva och faktiskt förvänta oss att hitta saker, fenomen och varelser som kan berätta lika mycket om Det Upphöjda Mönstret, verkligheten, som en gedigen vetenskaplig studie klarar av att göra. 

För att demonstrera hur användbart denna vision kan vara så skulle jag vilja demonstrera hur det kan vara fullt rimligt (nåja) att Jesus faktiskt lever, idag, fullt ut. Kristna som läser får vara medvetna om att detta bara är en modell, allt Jesus Kristus gjorde är ett mysterium oavsett hur vi försöker klä hans handlingar i ord, men med det sagt tänker jag såhär: 

Det Jesus gjorde, var att identifiera ett mönster i verkligheten som var så starkt och så potent att det möjliggjorde för honom, då han fullt ut levde ut och manifesterade detta mönster, att bli Guds Son. Människorna omkring honom såg att det han manifesterade ut i verkligheten var så överväldigande att de blev fullständigt övertygade om att inget kunde bryta det mönster som han identifierat. Inte ens döden. När Jesus dog så fortsatte hans lärjungar att manifestera hans mönster, med den halsbrytande övertygelsen om att Jesus hade återuppstått från döden och i deras åsyn farit upp till Himlen, på ett sådant sätt att det spred sig och tog över hjärtan, kulturer, riken och fortsätter att pulsera än i denna dag. 

När vi som individer kopplar in till detta identifierade mönster, Kristus-mönstret, så får Jesus - ansiktet och den främsta representationen av mönstret - tillgång till vårt varande. Jesus lever, faktiskt och bokstavligen, i oss! Genom att arbeta med att försöka leva ut hans exempel och det vi tolkar är essensen av Kristus-mönstret så blir vi mer och mer lika den gestalt som vi hittar i evangelierna. 

Har vi sedan metafysiskt rätt i att detta mönster faktiskt är så styrande att det öppnar upp för "evigt liv" och allt vad kristna hoppas på? Det kan vi här och nu inte veta, men det vi vet är att kristnas upplevelse av att steg för steg förvandlas in till en gestalt som är bortom deras egen lumpna form av mänsklighet är en reell upplevelse. Materialismen kan inte annat än irriterat förneka detta, men mönster-visionen kan se det som en självklarhet. Vad än Jesus faktiskt var så la han grunden för ett memkomplex som är oerhört starkt och livskraftigt, även i en tid när kyrkan som organisation sett sina bästa dagar. Hur går det här till, om inte mönster är grunden för verkligheten? 

Svara på det, älskade materialist. 

   

Gudarna återvänder?

I mitt hörn av internet så börjar en mycket specifik diskussion ta form och jag vill här försöka kristallisera ut ett par tankar som vaknar hos mig när jag hör denna diskussion ta fart. 

Det samtalet cirkulerar kring är termen pattern, eller mönster som får bli det vi använder på svenska. Att verkligheten består av mönster på ett sätt som den materialistiska världsbilden inte klarar av att erkänna. Enligt materialismen så består världen av olika typer av objekt. Från galaxer ner till atomer så är existensen uppbyggd av dessa separata byggstenar som vi kan  observera, dissikera och på allsköns andra sätt studera för att sedan bygga upp teorier som hjälper oss att uppnå våra mål. Medvetande är något som inte ingår i denna modell och som är ett mysterium som i hög grad kan hävdas vara illusorisk, det finns egentligen inte där och är inte relevant när vi tittar på existensen i stort. 

Materialismen har varit nyttig, den har varit extremt framgångsrik och har gjort landvinningar som saknar motstycke i historien. Under materialismens paradigm har vi åkt till månen, under materialismens paradigm blev vi sju miljarder människor på jorden. Materialismen gjorde att vi vann. Ändå verkar den inte stämma. 

Modern vetenskap är konstig. Jag är ingen vetenskapsman och kan bara tolka ytligt det jag hör från rapporterna som kommer från dess håll, men det som verkar uppdagas nu är att det inte är medvetandet som är av illusorisk natur utan faktiskt objekten i sig själva. Galaxerna, kropparna och atomerna finns inte därute om de inte först filtreras via medvetandets gränssnitt. Det är gränssnittet som skapar världen som vi känner till den och det är via gränssnittet vi interagerar med Verkligheten som är grunden för alla fenomen, men det är ett misstag att tro att fenomenen i sig själva är detsamma som denna, faktiska, verklighet som vi försöker nå fram till. 

Allt detta är relevant för det fält jag faktiskt behärskar någorlunda: Religion. 

I mitt hörn av internet så har ett konsensus börjat formas kring att religion är vår äldsta, och därför bästa, verktygslåda för att relatera till verkligheten. Det som med tiden upphöjs till religiösa strukturer är olika former av filter där alla verklighetens nivåer kan kondenseras och förstås av enskilda mänskliga individer. Det mesta av riter, liturgier och sedvänjor är sådant som inte appellerar direkt till ett rationellt förnuft, men när de förstås i ljuset av årtusenden av mänskliga ageranden, misstag och triumfer så går det att se varför de ser ut på de sätt de gör. Religionen blir ett gränssnitt i sig självt som ett mänskligt medvetande kan använda både för att förstå sig själv, sitt eget gränssnitt och den värld som upplevs vara utanför. 

Och det är någonstans här som mönster kommer in. 

Det som går att observera, i ens egna direkta upplevelse, är att verkligheten på olika sätt är cykliskt formad. Dagar, år, släktled, vad du vill, går alla in i varandra i en slags avancerad rytm som bygger upp den verklighet som vi som enskilda individer sedan kan agera i. Dessa rytmer, dessa cykler bygger fram mönster som sedan går att göra olika former av tolkningar av. Vissa av dessa tolkningar blir framgångsrika, andra klingar snabbt av. Memer formas, möter varandra, befruktar eller bekämpar varandra och lever vidare hos oss människor i olika former. Religioner kan alltså förstås som memkomplex som överlevt tidens tand bättre än några andra. 

Det memkomplex som vi i väst främst relaterar till är den Judeo- kristna. Denna religion är tämligen säregen redan i sin tidiga förlaga, hos judarna och Gamla Testamentet. Det denna tradition försökte göra var att identifiera det "högsta av mönster" som verkligheten består av och begränsa sig till att enbart ge detta mönster titeln Gud. Allt annat, som deras hedniska tidevarv gav titeln gud eller gudar behövde de därefter förkasta. Inte så att de helt förnekade deras existenser, men titeln Gud började betyda något som dessa inte förtjänade att bära. Den uppmärksamhet, hängivenhet och tillgivenhet, som det upphöjda mönster man började identifiera var något man inte kunde ge till något annat. Planeter, naturfenomen, instinkter uppstod från Det Upphöjda Mönstret och även om de såklart fanns i ens upplevelse så var de väsensskilda från den realitet som Det Upphöjda Mönstret ägde. Gud var sin egen och var helig i relation till det som fanns i skapelsen.

Allt detta är att beskriva monoteism i andra ordalag och vi i väst har levt i en monoteistisk världsbild i 2000 år. Det som hänt är att gudarna försvunnit helt. Även om Bibeln och den judeo-kristna traditionen är starkt skeptisk till gudar så vill, eller kan, traditionen inte förneka konceptet helt. Änglar, andemakter, "furstendömen" är fortfarande i spel i denna tradition, men det har blivit svårt att placera var deras existens egentligen ligger. Vad är en ängel, eller demon, egentligen? När materialismen tog över dog de helt, de fick knappt ens vara illusoriska element annat än hos de sinnessjuka. 

Och än en gång så återvänder vi till mönster. 

Om allt är mönster, i meningen att allt kan härledas från Det Upphöjda Mönstret som med monotetistisk terminologi är Evigt, Allsmäktigt och Allomfattande, så är vi också mönster.

En människa, ett mänskligt medvetande, är ett mönster som uppstått ur det Upphöjda och om vi förstår oss på det här sättet så går det att se på vårt agerande och vår upplevelse på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. 

Vi är nämligen inga isolerade öar. Som mönster äger vi inte objektens tidigare egenskaper av att i någon mening vara isolerade från varandra, utan allting interagerar och går in i varandra. Som mönster är vi härledda från våra föräldrar, från vår kultur, från vår själva arts historia och förutsättningar. Det vi agerar ut är inte Simons eller Jonathans idéer om verkligheten utan närmast alltid betydligt äldre, större mönster som får sin specifika accent i våra individuella uttryck. Vi är våra föräldrar, vi är vår kultur, vi är mänskligheten, eller snarare: våra föräldrar, vår kultur, vår art finns alltid i oss och det är de som syns när vi agerar ut vårt eget specifika mönster. 

Förstår ni var gudarna kommer in? Ett annat sätt att förstå begreppet gud är genom "ursprung". Monoteismen säger att det finns bara en "Gud" för det finns bara ett ultimat ursprung till verkligheten som vi lever i och detta må vara sant på en metafysisk nivå, men i vår fenomenologiska version av verklighet så vet vi att det finns ursprung av alla möjliga slag och sorter. Gudar finns dem? Mitt svar blir ja. 

För ni förstår. Om vårt specifika, individuella mönster är medvetet, om Simon och Jonathan är medvetna mönster, så finns det ingenting som säger att de högre mönstren inte kan vara medvetna på ett liknande sätt som vi är. 

Mitt hörn av internet har sen länge bevisat att jultomten existerar och på samma sätt som att han inte är förkroppsligad, men lever ut sitt väsen genom våra kroppar när vi interagerar med i samma anda som jultomten så kan alla dessa högre, avancerade mönster ta sin boning i oss när vi agerar i deras anda. Moder Svea lever ut sig själv i oss när vi talar svenska utomlands eller firar midsommar, Oden när man firar midvinterblot och så vidare och så vidare. 

Som kristen så anser jag fortfarande att det finns en poäng i att ge Det Upphöjda Mönstret en särskild hängivenhet och fokus, men "gudar" är faktiskt bara ett ord. När vi ser memkomplex, kulturer på olika nivåer, mötas, debatteras och ibland slåss mot varandra ser vi i min mening gudar som agerar ut sitt väsen genom oss. För den som varit ideologiskt engagerad är det här ibland skrämmande tydligt - människor agerar ofta inte efter eget huvud utan i en ideologisk besatthet - och jag tror att även i ens individuella liv så är det användbart att se och observera de mönster som agerar ut sig själva om så bara i våra egna medvetanden. Dessa mönster lever vill jag hävda och har en reell agens precis som oss själva. Vilka mönster, vilka gudar, kan vi bryta med och vägra tillträde till våra liv och vilka, mer sympatiska och välgörande, kan vi bjuda in och interagera mer med?

Vår värld är så förvirrad just nu. Vi har nått materialismens gräns på många sätt och kan samtidigt inte hoppa tillbaka till en religiös förståelse som fanns innan dess intåg. Kanske kan "mönstrenas gudar" hjälpa oss med övergången.   

Varandet

Verkligheten har blivit konstig för mig, för att inte säga förstörd. Jag har varit i stadier som jag säkert bör avfärda som ren galenskap och lämna allt därifrån därhän, men jag är helt enkelt inte förmögen. Dessa stadier, dessa upplevelser bar en kvalité av verklighet som om jag bara stämplar dem som galna drömmar så ljuger jag, kort sagt. Eller snarare, om jag gör det så finns det inget som hindrar mig från att stämpla det vi vanligen kallar för verklighet för exakt samma sak. Skillnaden mellan dröm och vaken "verklighet" har blivit hårfin för mig. Så hårfin att jag till slut enbart blev förvirrad. Till slut hade jag ingen möjlighet att säkert veta någonting alls. Det finns så många olika teorier och modeller över vad "verkligheten" består av, men de harmonierar ytterst lite sinsemellan och ju mer jag läste och tog del av desto mer kände jag att marken försvann under mina rationella fötter. Det gick inte.

Så jag gjorde en Descartés och tog ner allting till noll. Det här är helt enkelt vad jag kom fram till.

Om jag förnekar allt så blir jag lämnad kvar till Varandet, det tillstånd av medveten observation som alltid pågår och som aldrig slutar. Om jag förnekar att jag har del i Varandet så ljuger jag. Varandet är själva grunden för ord som verklighet, ja, det enda jag kan finna som förtjänar att beskrivas med det epitetet. Varandet är verkligheten.

Det som sedan tillkommer är upplevelser. Varandet strömmar genom en aldrig sinande ström av upplevelser som strukturerar sig i lika ändlösa former av komplexitet och variansrikedom att ja.. världar blir till. Vi blir till.

Fortfarande är upplevelserna inget annat än luft, dimma. Berättelser som Varandet berättar för sig själv och deras fundament och grund är lika tomt oavsett hur komplex berättelsen sedan ter sig. Upplevelsen är ett trolleritrick, en illusion till för att underhålla det som alltid är.

Vi är också del i detta. Alt vi ser, inklusive oss själva och våra dyra identiteter är olika slag av berättelser i Varandets flöde. När vi befinner oss i berättelsen så tar den formen av verklighet. Vi blir lurade av tricket och faller in i en drömliknande tillvaro där vi tappar minnet om den reella verkligheten utan istället behandlar berättelserna som något de inte är. Vi ger berättelserna grund, mening, historia i sådan grad att det snart blir omöjligt för oss att förneka att de är något annat än ytterst, ytterst verkliga. 

Varandet å sin sida behöver ingen grund. Varandet är det som är när inget är, evigt utsträckt, evigt stilla, evigt förundrad över upplevelsernas olika naturer. Det Varandet gör, det Varandet ständigt gör är att älska. I sin kärlek blir Varandet till i Upplevelsen, De uppgår i objektet för sin kärlek till sådan grad att det är hur enkelt som helst att förneka Varandets kvalité av verklighet om man inte är försiktig. Varandet blir flyktigt istället för den ström som Upplevelsen är. Då Varandet är evigt och oändligt finns det ingen gräns för vilka former Upplevelsen kan ta. Allt är möjligt, inget står bortom Varandets makt, men man ska veta en sak: Vad som än är, så är det älskat av Varandet. Inget kan vara till utan att på det djupaste av sätt vara älskat av Verkligheten själv.  

Med detta så rör sig Varandet genom Upplevelsen. Emellanåt är De myckenhet, Varandet gör sig medveten om den stora mängd av upplevelser som är skapade, De blir världar och hela dimensioner, ibland rentav simultant medveten om precis allt som är. Emellanåt begränsar sig Varandet till enskilda former. De tar sin boning i enskilda medvetanden som så våra egna och nöjer sig med att, som till synes, vara instängda där under en tid. Varandet är fortfarande allt som är, men finner uppenbarligen nöje i att se sin Upplevelse från en separat utgångspunkt. Emellanåt sänker sig Varandet ner i sömnens ingenting. Upplevelsen släcks ut, blir till det ingenting det alltid har varit, för att sedan ta sig ut igen och låta sina världar sträcka ut sina lemmar ånyo. Så går De runt, evigheten igenom.

*

Jag vill säga att jag vet detta ovan. Det är vad jag själv har sett och observerat och som inget annat än tystnaden har hjälpt mig att förstå. Jag vet fortfarande lika lite om Upplevelsen med dess många verklighetsfält som någonsin förut. Vi människor är så arma med vår ringa kunskap om vår egen existens själva villkor, men det är som det är och måste vara. 

Jag vet var jag kan stå när allt annat faller.

Vildmark

Innan fler texter kommer vill jag stanna lite vid var jag egentligen befinner mig tankemässigt just nu, främst relaterat till de tankespår jag malde fram vid förra omgången.

Jag är fortfarande perennialist. Inget jag har varit med om har ändrat min inställning att alla andliga bilder och läror i grund och botten pekar på samma sak, skildrar samma inre värld. Vårt psyke är världens fundament, från dess mylla uppstår allting annat och detta psyke har en struktur, en faktisk form som går att upptäcka och få fördjupade insikter om. Att vi talar om det på olika sätt är en tillgång, inte ett hinder.

Det som har tagit stryk under denna tid är min kristna identitet. Jag känner att jag tappat min koppling till kyrkan i dess organiserade form nästan helt och pendlar mellan avsmak och förvirrad förundran över dess praktik. Jag lär fortfarande se mig som kristen längs med resans gång, om inte så enbart av kulturella och relationsmässiga skäl. Jag ser ingen anledning att aktivt ta avstånd från det kulturella arv som kyrkan har skapat och de flesta i min närhet är kristna. Om det sårar dem att jag blir öppet.. något annat.. än kristen så kan jag lika gärna avstå. Jag uppskattar fortfarande det drama som mässan innebär och även om jag ser på den från ett annat håll än tidigare så är det givande att delta i dess flöde. 

Det går an.

Jag känner att jag har återupptäckt Inguz. Mitt märkliga budskap från i fjol som blev till en bok som lade ut grunden för en ny "religion". Dess ramar fungerar för att inte falla ut i ett hemlöst new age-landskap och jag kan med hjälp av dess koncept minnas vad jag vill med min andliga strävan. Leva ut Kristus, på så många sätt jag förmår. Det var aldrig meningen "på riktigt" att få Inguz att spridas och bli något för fler än mig själv och det är det fortfarande inte. Om någon stackars sate skulle behöva få råd av mig kan jag beskriva hur jag väljer att vandra, men annars är Inguz till för mig och mig enbart.

Det jag kan känna en drivkraft till och som gör att jag tänker fortsätta publicera mina nötta funderingar även efter syndafloden är att jag närmast ständigt längtar efter "det andliga samtalet". Som jag nu fungerar känner jag att det är det enda som det finns en poäng i att syssla med. Människan gör så mycket och vi har skapat så sällsamma ting inneboendes i det, nästan, allomfattande Samhället, men i grunden är det uppenbart vilken förvirring vi lever med. Vi vet inte vilka vi själva är. Människan är ett stort mysterium för oss själva och personligen har jag svårt att förstå att inte fler drivs till galenskapens brant på grund av detta. Oh, vad mycket vi gör, men varför gör vi? Jag har svårt att ha mänsklig agens utan ett svar på den frågan. Jag inser någonstans att det är svårt att få ett definitivt svar på någon av dessa djupa frågor, men jag kan inte med att strunta att nästan enbart ägna min tankekraft åt tillvarons mysterium.

Inte för att jag dömer de som inte bryr sig om denna dimension. Dessa människor drömmer, de lever ut ett liv i salig omedvetenhet om vad som skapat denna scen och det eventuella syftet med dess utlevnad. Jag har varit där en gång. Jag saknar det djupt.

När man väl vaknat upp till att ifrågasätta allt så.. blir man inte en upplyst guru, det står helt klart, men man hamnar i utkanten av någonting. Öknen och Vildmarken, kanske och det går att säga mycket om dessa platser, men främst är de ensamma. Jag saknar djupt (men inte totalt) varelser som kan guida, vandra med en och göra platsen mer trivsam. Öknen är varken Underjorden eller Helvetet, men det är en plats som är långt bortom samhällets fyrkanter, på ett helt annat sätt än anarkismen en gång var. Jag känner mig stundom som ett monster, till för att skrämma slag på hurtfriska gyminstruktörer och soc-tanter.

Nåväl. Jag vet inte om jag ska säga att jag har en ambition att locka fler människor ut hit. De som vill till öknen tar sig dit, de som inte vill har ingenting där att göra frankt talat. De kommer vantrivas och sakna sin dröm än mer bittert än vad jag gör. Jag vill däremot ropa härifrån så gott jag förmår. Skildra de tankegångar som skapas här och se om det går att göra denna upplevelses myllrande tillvaro mer strukturell och begriplig på något annat sätt. Inte för någon annans skull nödvändigtvis, utan mer för att jag inte har något annat för mig och jag behöver hänge mig åt skrivandeprocessen på något sätt, i något forum.

Det får vara här, den tillvarons tungspets som råkar vara min. 

Hälsa dig åter

En återkomst.

Nej, men överhettningen har givit vika, ersatts med en fimbulvinter och sedan spottat ut mig... här.

För er som känner den fysiska varianten av min existens finns det inte mycket att säga. Min psykiska ohälsa fortsätter att definiera mig, men jag har ändrat mig om att det betyder att jag måste hålla tyst. Vi på utkanten av samhällets fyrkanter ska inte ofta tas på allvar, men vi har roll att fylla. Om det är Profetens vet jag rakt inte, men... kanske?

Det jag vill tala om just nu är anledningen till att något skiftat hos mig. Nyligen har jag varit nere på min existens hitvida botten och jag har inte ens brytt mig. Jag ville om möjligt ännu djupare ner, eller snarare så långt bort härifrån som det är möjligt och jag är egentligen fortfarande i samma läge. Det här är helvetet, så långt jag är förmögen att identifiera den platsen.

Helvetet är, som ni säkert känner till, inte en fysisk eller ens en andlig plats utan mer av en utgångspunkt. Hur ser du på existensen? Var är din plats i den? Om svaret närmar sig noll och ingenting så har du hamnat innanför Infernos murar. Mer är det inte. 

Det som aldrig har stämt om denna plats är att den är evig, eller snarare, att det går att bli utslängd och förvisad till dessa domäner. Ingen dömer någon till helvetet. Inträdet är alltid högst frivilligt och gudarna vet hur villigt jag störtdök mig till denna nivå av tillvaro.

Men. Det som gör att jag tänker babbla på här igen någon tid framöver, det som gör att jag känner att jag är på ungefär samma plats som när den tidigare överhettningen pågick som mest är att jag fått till mig någonting om vår ack så kära existens.

Av allt den kan vara och definieras som så kan den också bli sedd som ett stort slagfält. Ett krig som bara pågår och där vi kan ta rollen som soldater, föra just vår kamp ut till arenan och det är det jag tror att jag förstått nu.

Kriget går aldrig att vinna, det finns ingen slutpunkt hinsides vår fysiska tillvaro utan den pågår till dess våra kroppar ger upp och tilldelar vårt slutliga nederlag, men striden kan föras på olika sätt. Det går att slåss med ett heligt ursinne, med en innerlig vrede över allt som är fel och skevt med tillvaron och drivas av denna energi tills den sonika lämnar en. Det går att slåss med bitterhet och en harmsen inställning mot existensens villkor. Drivas av hatet, inte bara mot det man ser som ont utan över krigets tillvaro som det är, allt blir en förolämpning och ett slag i ansiktet och det är någonstans lika bra att ens eget uttryck blir en spegling av denna vidrighet. 

Efter mig, ruinerna. 

Jag känner på mig att ganska många i den utkant jag kallar hem just nu någonstans har denna drivkraft hos sig. I den mån de orkar slåss. Det går också nämligen, förstås, att ge upp. Att vägra ta till sig kampen överhuvudtaget. Hellre låta slagen regna över en och sakta forma ens identitet tills man är föga mer än en andligt formad krater. Det är där jag har varit och nästan ännu är, det finns till slut ingen annan utblick än helvetets att ta vid.

Dock. 

Det finns, jag vill åtminstone tro det, ännu ett sätt att föra sig på slagfältet och det är med Kristus som förebild. Vad händer om man i varje skede av slagfältets skiftningar är beredd på att bära nederlagets smärta för andras skull? Om man i allt tränar sig på att ge upp just sin egen vinning, sin egen blick på ondska, vidrighet och tillvarons hemskheter och istället söker att försöka.. älska.. även detta? Nederlagets säkerhet är där fortfarande, lönlösheten i denna dimension är lika barsk som någonsin, men utblicken ändras. Det är inte längre ens egen strid man för utan en större. En strid som förts förut, av andra större än en själv och på ett djupare sätt än vår tidsålder mäktar med att minnas. Jesus från Nasaret är förstås vårt klaraste exempel, men han är långt ifrån ensam.

Löftet som ges denna typ av stridsföring, den stora skillnaden gentemot alla andra hållningar, är det om uppståndelsen. Efter nederlaget en seger som inte ens myterna klarar av att skildra fullt ut. Kriget vi för, slagfältet vi är i, har inget annat syfte än att få oss att förstå att så länge vi håller kvar vid vår egen betydelse, vår egen accent i sådan grad att vi sätter den före "vår nästa" så kommer vi aldrig undan meningslösheten, tomheten och den onämnbara plåga som denna dimension innebär. Vi är fast med helvetets demoner väntandes bortom nästa krök.

Jag vet inte vad uppståndelsen kommer att innebära, om jag ens kan vara säker på dess löfte, men det som händer när jag ,på de sätt jag mäktar med, att försaka mitt eget är att något annat ges i dess ställe. Existensen vidgas. Det är mödosamt och på alla sätt fortfarande en förfärlig strid, men det klingar en sång i trädkronorna om att det, faktiskt, finns en väg ut. Någonstans finns en tillvaro som inte enbart definieras av stridens klimat och det är ditåt jag försiktigt riktar mina steg. Dess morgonsol jag trotskt hälsar åter.

Det som definierar en soldat är inte att denne faller eller blir besegrad, det är att den vid varje fall och varje nederlag alltid reser sig ånyo.

Jag har rest mig igen.

    

Ett avslut

Saker har hänt. 

Jag vet inte om det är någon från förr som fortfarande läser, den relativa tystnaden gör att jag misstänker att det är mer digitala följare jag har än någon i vårt gemensamma verklighetsfält, men det spelar ingen roll. 

Jag blir inte fri från psykisk ohälsa och det är tid att stänga ner offentligt skrivande på obestämd tid. Den här bloggens texter efter min depressiva episod blir ett dokument över hur ett sinne på väg mot överhettning ser på tillvaron. Jag tror inte det gör att allt är skräp, flum och förvirring, men det är inget jag kan bygga på för att komma någon annanstans än där jag är just nu. Något annat får ta vid, men jag behöver vara tyst kring det jag försöker brinna för ännu en tid. 

Jag kommer fortfarande att skriva (och leva) men det måste vara i en annan form än att, på minsta lilla vis, försöka dra världen en millimeter åt mitt håll. Vi får se. 

Glöm bara inte att ni är älskade. Och att det snart är morgon.   

Varför behövde Kristus dö? - en darrande utläggning om evangeliets kärnpunkt

Gud behövde inte dö. Såklart inte. Han är Gud. Gud behöver inte människan, han behöver inte skapelsen. Han kan låta den falla i helvetets eldar och vara lika fullkomlig ändå. Han kan låta oss förgås i nihilismens skuggor så mycket som vi önskar och inget rubbas i hans väsen. 

Men han älskar. 

Gud älskar oss mer än vi någonsin kan förstå. Hans kärlek genomsyrar allting som finns, allting som är. Så han ser till oss, bryr sig om oss, låter oss ha vår frihet och han låter oss göra precis vad vi vill. 

Vår frihet är total, vår frihet är lika ändlös som vår dårskap och via den sistnämnda egenskapen så orsakar vi ständigt lidande för oss. Vi förstör allt vi tar i våra händer. Ständigt. Vi utsätter oss för ett lidande som ger konsekvenser för vår oss själva, vår nästa liksom för otalet generationer nedanför vår egen tidsplatå, vi får via vår inkompetens och ondska lidandet att sprida sig ut över kosmos på ett sätt som i sanning är fasansfullt - men misströsta ej. 

Frälsningen är nära.

Frälsningens första steg är att inse sin egen skuld och oförmåga. Jag menar det inte på ett skamligt eller sataniskt, anklagande sätt utan som ett rent konstaterande av fakta. Till slut inser man att man inte är världens centrum, till sist förstår man att ens liv och styrka inte är av evig karaktär. Ja, att man saknar förmågan att rädda världen, lösa samhällets problem, sköta sina relationer eller ens städa sitt eget rum. Så många har man svikit, så många har man sårat, så lite har man förmått - och man har inte ens menat något ont för det allra mesta! Ändå är hela existensen så vred på en att dess eviga vargkäftar är allt man kan känna och se. 

Kyrie Eleison! 

ropar du.

"Vad kan jag göra för att bli förlåten? Vad kan jag göra för att få mig härifrån och bli en acceptabel varelse igen."

gråter du.

Du vet redan Nollpunktens svar. 

Inget. 

Din makt är noll och intet, din förmåga stoft och aska. Detta mörker, detta underjordens stinkande källarplan är summan av din existens och allt du är värd. 

Evangeliets tillägg - som du kan höra i ditt hjärtas innersta, kanske behöver du låta allting, ja allting, inom dig tystna innan du hör det - men det säger detta:

Nej, du kan inte göra någonting för att rädda dig, men det finns en som kan och, halleluja, det är redan gjort. Din skuld till alla de du sårat och svikit är betald, allt du förstört och besudlat är upprättat och helt och även du ska en dag få din uppståndelse. I sanning, allt detta är gjort för dig och hela världens väl." 

Och jag vet såväl att du vill skrika: 

H-u-r? Jag tror inte på sagor. Jag tror inte på vaga påståenden, säg mig exakt hur allt det du påstår är möjligt eller... HÅLL KÄFTEN!

Svaret, som jag nästan precis har förstått, lyder såhär: 

Som sagt. Gud behöver inte dö. Gud bryr sig inte heller om dina felsteg, misstag och illdåd. Han är perfekt, han rättar till varje fel du begår och gör så att allting, alltid är så perfekt som hans fulländning vill ha det. Du är dock i en annan position. 

Du behöver dö. Ditt liv är begränsat och i behov av frälsning, på ett ändlöst antal sätt. 

Guds räddning är inte att han omintetgör allt som händer i världen i ändlösa syndafloder. Han raderar inte vad vi gör och är för hans kärlek gäller allting som vår existens består av, men han vill rädda oss från vårt lidande och från vår upplevelse av att vara skilda från hans väsen och därför så bjuder han genom Kristus in alla som så önskar att delta i hans gudomlighet. Han öppnar upp portarna och sjunger ut till kosmos att alla är välkomna till hans eviga gästabud. Bordet är dukat, allt är berett, det är bara att träda in. 

Inträdesavgift? Jo. Det finns en sådan. 

Ditt liv. 

För att komma in och delta i Guds bröllopsmåltid måste du uppgå i hans väsen. Hur gudomliggörandet går till? 

Svaret på den frågan är varför Jesus Kristus var tvungen att dö. Jesus Kristus är exemplet som vi alla kan följa för att bli fullt och fast gudomliggjorda. Lev Jesu liv, dö Jesu död och hans pris är ditt. 

Men, säger du, hur lever jag som Jesus tvåtusen år efter hans död i en helt annan region än antikens Palestina? 

Ah, men genom alla dessa tidevarv så har människor hörsammat Jesu inbjudan, tagit upp hans kors och följt hans exempel. Kyrkans historia är full av helgon som gjort sig Kristuslika ända in till våra dagar. Vi kan, om inte annat, följa dem. Vi kan så gott vi kan leva efter deras exempel och även utanför kyrkans domäner finns människor som förstått vem Kristus är och förändrat sina liv till hans likhet. De finns överallt, det är bara att sälja allt och börja vandra i dess sönderkyssta, söndergråtna, fotspår. 

Det får ta tid, det får göra ont, du får falla, sjuttiosju gånger sjuttio gånger om så är. Priset är redan betalt, allt är redan gjort. Det enda du behöver göra är att tacka ja till Guds erbjudande att ge dig allt som är värt att ha och sedan göra ditt bästa försök ända in till ditt sista andetag. Inget mer, inget mindre än detta. 

Bah. Säger du. Jag tror inte på sagor, sa jag. Jag tror inte på uppståndelse eller något efterliv. Det pris du pratar om kan du få behålla, jag är inte intresserad utav luft. 

Ändå skäms du? 

svarar jag. 

Jag pratar inte till dem som har stolthet kvar. Jag vänder mig inte till dem med hela, funktionella hjärtan och med ladan full av jordiska skatter. Jag pratar till dem som sitter med förkrossade organ tillsammans med Job, överströdda med stoft och aska. De som förlorat allt och rabblar psalm 88 i sömnen. Jag pratar med ditt inres Lasarus. Inte ditt förstelnade ego.  

Skammen är verklig, skulden är reell, du vet hur helvetet och underjorden ser ut. Han som undervisade dig om dessa bistra riken, han som förde dig dit ner vill också visa dig vägen ut. Han som lät valfisken sluka dig ska också se till att den spyr upp dig på land. Mörker ska bli ljus, natten bli dag, våren och Aslan nalkas och Jadisvinterns tid är snart förlupen.

Shiva, Guds extatiska dödsängel, ska inte bara förstöra allt du har och äger utan också fatta din hand och föra dig till paradisets gränser. Snälla, älskade vän, tro inte bara på existensens bistra kyla utan också på dess livgivande värme. 

Kristus är uppstånden. I sanning, han är verkligen uppstånden. 

Se till att det händer dig också.