måndag 31 oktober 2016

Frikyrkosekter och PK-ideologi

När jag läste Tom Woods utmärkta How the catholic church built the western civilisation dök en distinkt tanke upp i mitt huvud. Västvärlden, även i dess moderna dagar, har egentligen aldrig övergett kristendomen. Inte dess värderingar och huvudsakliga utgångspunkter. Moderniteten vill gärna låtsas som om den är något fundamentalt annorlunda än vad kristendomen representerar, men i själva verket är alla dess centrala tankegångar, deras etik och betoning av att vetenskap har en förmåga att säga oss något om vad som är sant och inte ett arv som odiskutabelt härstammar från den kristna traditionen. Denna kristna tradition var nämligen mästerlig på att binda samman grekisk filosofi, romersk kunskap av rättskipning och samhällsuppbyggnad med den kristna känslan för moral och etik till en unik kombination. En kombination så genuin och urstark så om en person, även i de tidevarv då klassisk kristendom föll ur modet, ville framstå som resonabel och förnuftig så behövde han argumentera utifrån dessa kristna, västerländska värderingar.

Den kristna, västerländska brygden och föreställningen om hur världen var konstituerad var så stark att även när diverse tänkare försökte ta avstånd från det kristna arvet så kunde de inte göra det fullständigt. De förblev kristna, om än med reservationer mot vissa doktriner hit eller vissa föreställningar dit. Genom den europeiska historien har det varit möjligt att följa ett spår av uppror och motstånd mot korrupta maktstyren och igenkorkade tankeflöden inom den kristna traditionen. Katolsk hegemoni har följts av protestantiska samfund som har följts av agnostiska/ateistiska idealister som alla har haft sitt existensberättigande, ska det i efterhand visa sig, utifrån att de hävdat att det är de själva som kan visa hur man bäst efterlever de västerländska och kristna idealen.

Likadant idag. I en samhällssfär som inte kunde bry sig mindre om Gud eller en officiell andlig eller teologisk förklaringsmodell på hur samhället och världen ser ut så är det likafullt så att den moral och de normer som de goda i samhället förväntas följa vilar tungt på den västerländska tradition man så desperat försöker sig på att lämna. Idag är det moderna samhället präglat av en så kallad ”politisk korrekthet”, en ideologi formad för att kunna ge en moralisk och etisk ordning för sina efterföljare utan att behöva blanda in externa auktoriteter eller tankegods som skulle kunna riskera att kränka någon av alla dessa disparata efterföljare som, ja låt oss säga det rakt ut, överheten förväntar sig ska anamma ideologin. Denna manual, som är tämligen svår att beskriva eftersom ett av dess kännetecken är dess förmåga till förändring, fokuserar i svensk kontext mer än något annat på människors lika värde. Ett koncept som utanför den religiösa sfären är fullkomligt obegripligt. I en andlig mening betyder ”alla människors lika värde” (egentligen värdighet) att varje skapad varelse är likvärdig inför Guds ögon, men det säger ingenting specifikt om hur människor sinsemellan ska behandla varandra. I PK-ideologin så upphöjs detta abstrakta budord till en ledstjärna som ideligen skapar förvirring eftersom människor oundvikligen inte kan ha samma värde i varje givet ögonblick. En massmördare är inte lika värdefull som en valfri produktiv individ, en nära vän inte lika värdefull som en främling och så vidare. Utanför en andlig kontext spricker PK-ideologins grundstenar sönder och samman, men det spelar ingen roll. Gud är för problematisk för att kunna tas tillbaka och projektet att omvandla samhället till ett fantastiskt grönskande PK- Utopia allt för viktigt för att man ska kunna granska sina premisser något närmare. Oavsett vad så behöver vi fortsätta. Människor får fortsätta vara likvärdiga trots att det är ett påstående som inte betyder någonting överhuvudtaget.

Denna utveckling har gett den märkliga konsekvensen att för undertecknad så är de aktiva PK- rörelser (I amerikat benämnda SJW:s ) jag sett påfallande lika diverse frikyrkorörelser som jag själv varit en del av. Frikyrkan är egentligen en del av samma rörelse som likt den ateistiska traditionen uppstod kring upplysningen. Frikyrkan ville bli fri från en korrupt, maktlysten kyrka som gick överhetens ärende och använde de verktyg som stod till buds för att slå sig fri. Frikyrkans natur ger att den är diversifierad och därför ser olika ut i olika kontexter, men gemensamt har den att den är kritisk mot alla former av (kyrkliga) hierarkier och vill gå sin egen väg. I teorin gäller detsamma för PK-ideologer. Makt- och normkritiken är oerhört omhuldad, men för båda dessa rörelser så riskerar motreaktionen att vara oerhört hård. Utan en koherent, verklighetsbaserad, förståelse av hur maktstrukturer ser ut så blir man synnerligen känslig för totalitära och närmast diktatoriska tendenser, Särskilt när det för de flesta medlemmar är påtagligt att den intellektuella grunden är tämligen ytlig och inte tillåter särskilt mycket granskning.

Konsekvensen blir, enligt undertecknads anekdotiska bevisföring, följande: Den kultur som uppstår blir omedelbart tämligen destruktiv. Alla deltagare vet att det finns en moralkod som samtliga uppmanas att följa, men eftersom ingen vet hur den är grundlagd eller varför de olika reglerna är uppsatta så som de är så finns det inte särskilt stor anledning att följa dem. Rätt snart därefter inser man att eftersom man själv bryter mot merparten av de, allt eftersom, allt mer orimliga regelverken så måste alla andra antas göra detsamma och det mest framgångsrika sättet att inte avslöja sig själv är att... avslöja andra. Det som präglar dessa grupper är alltså ett intensivt bevakande av varandras beteenden, på jakt efter någon som öppet visar att de har gjort fel. Man hyllar de som vågar sig på att försöka bena ut och legitimera de succesivt mer krystade förklaringsmodellerna av en världsåskådning som, i form av trots mot all form av ansedd överhet, blir mer och mer absurd och verklighetsfrånvänd. I Frikyrkans kontext för att man är paniskt rädd av alla former av högkyrklighet och deras läror. Ortodoxi och katolicism måste ha fel. Varför skulle man annars ha gjort uppror mot dem från första början? För PK-ideologer blir alla tänkare och fakta som kan riskera att kränka de grupper man för tillfället omhuldar absolut otänkbara. Om döda, vita män hade visat sig ha några centrala poänger, varför gör man då sådana ansträngningar att skapa en ideologi och tankevärld som inte behöver ha med dem att göra?

Resultatet blir i korthet att man skapar en snävare och snävare sektmentalitet, där all input utifrån blir till ett hot och till något rent farligt. Det enda sättet att få någon verklig kunskap är från ledarna inuti cirkeln, vars resonemang blir allt mer syrefattigt och rent ut sagt korkat till det att de enskilda individerna antingen gör uppror och lämnar (likt undertecknat från mina frikyrkoupplevelser) eller ja, jag vet inte, blir så pass hjärntvättade att man inte ser de förnuftsmässiga diskrepanserna och fullt ut anser att all godhet finns inom sin snäva rörelse och all ondska direkt utanför.

Idag vet jag väldigt lite om suspekta frikyrkorörelser. De församlingar jag tagit del av i modern tid har varit medvetna om sitt historiska arv och de olika samfundens roll i den världsomspännande kyrkan och har varit angelägna om att delta i ett samtal med äldre kyrkor om hur man bäst lever ett kristet liv i en modern samtid. Den intellektuella syrefattigheten har uteblivit och deltagarnas möjlighet att skärskåda de plikter och åtaganden de ålägger sig genom en kristen livsstil har kunnat vara mycket mer nyanserat och genomtänkt. Vad gäller PK- ideologerna är jag desto mer bekymrad. Det syns mig att dessa rörelser blir mer och mer fokuserade på att utkämpa ett slag som är dömt att förloras. PK. ideologin är tom på annat än skallrande slagord, har inget arv annat än från en andlighet den föraktar och en filosofi den inte mäktar med att förstå sig på. De vill vara goda, men vet inte längre vad godhet vill säga eller vad den står för. Jag är ingen som har någon särskild förmåga att förutsäga framtiden, men det inte skulle förvåna mig om detta märkliga engagemang snart imploderar och därefter kapitulerar inför en tydligare och mer hävdvunnen tanketradition, men jag har ingen anledning att veta någonting om det som väntar framöver.

Det enda jag kan hoppas på att de individer som är involverade i dylika tankefattiga och totalitära rörelser förmår sig själva att vakna upp. Det finns ingen anledning att vara god enligt ett särskilt, tillkrånglat paradigm bara för att ett hyllat tankesätt eller en överkarismatisk ledare säger åt en att vara det. Godhet handlar ytterst om att förstå sin egen plats i tillvaron och att därefter agera så att man göra denna plats, och den uppgift den medför rättvisa. Att bara lyda order och att ställa sig på rätt sida av ett regelverk är inte godhet, det är att vara en duktig labbråtta. Vi behöver färre råttor i vårt samhälle och fler verkliga människor, beredda att stå för en godhet och en moral som kräver något av dem som inte bara innebär rent ögontjäneri.

Det är hög tid att dessa människor träder fram. 

söndag 30 oktober 2016

Om moderniteten och att längta hem

Det är vanskligt att längta tillbaka till det förflutna. Oundvikligen så blir det ett romantiserande av en tid man, oavsett hur mycket historia man studerar, är oförmögen att veta särskilt mycket om. För en modern varelse så lär även en förflyttning enbart i storleksordningen av ett eller två sekel vara en chockerande påvert och brutal upplevelse. Jag är böjd att hålla med Johan Norberg om att det aldrig funnits en bättre tid än nu och materiellt sett så fortsätter vi att hela tiden gå mot en ljusare och bekvämare tillvaro.

Likväl. Jag är inte bekväm, jag är inte tillfreds i den moderna tillvaron och fortsätter återvända till någon form av diffus nostalgi efter någonting som har gått oss förlorat. Ett samhälle och en tidsanda består inte enbart av materiella förutsättningar och kan inte jämföras med forna tider enbart medelst BNP eller liknande mått och vad gäller allt det övriga så präglas moderniteten i så mycket av rent illusoriska element. Så mycket i nutiden anstränger sig för att bygga en saga, en konstruerad berättelse, runt omkring oss. Hela tiden motiverad av ”förnuftsargument” och med hänvisningar till någon sorts objektivitet som aldrig specificeras närmare, men som ska utkonkurrera alla andra sorters berättelser eller försök att förklara den tillvaro vi lever i. Instämmer man inte i modernitetens narrativ om vilka vi är och var vi kommer ifrån, samt är på väg så är man en galning, en vettvilling. en extremist som kan likställas med de som förnekar att jorden är rund eller tror att jorden är 6000 år gammal.

Nåväl. Detta är ingenting nytt. Makthavare och de som önskar vara i kontroll över samhällsutvecklingen har alltid använt sig av en monolitisk, onyanserad berättelse för att hålla sina befolkningar i schack och för att kunna singla ut bråkmakare. Även detta skulle gå att finna i vilket svunnet ”paradis” som helst i det förflutna. Att som konträr personlighet behöva argumentera i massiv motvind och för det mesta inför döva öron är ingenting konstigt. Det är bara så som spelbrädet är uppställt, men det finns någonting särskilt med den moderna varianten av Illusionen ämnad för fåren som jag har svårt att hitta någon annanstans i historien.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om min misstro till konceptet rättigheter. Jag har svårt för att acceptera någonting som inte manifesteras i verkligheten (Nej, kära antiteister, att inte ni kan se Gud manifestera sig i verkligheten betyder bara att ni inte har ögon att se honom med) och i den texten landar jag i slutsatsen att den enda rättighet som kan sägas finnas till är den att alla varelser har rätt till sin existens och att försvara denna med alla till buds stående medel. Det jag ser att det moderna narrativet är ute efter är att försöka underminera denna rättighet så långt det går, och med lömska medel därtill.

Det som jag uppfattar att det ”demokratiska samhället” försöker förklara för sina medborgare är att så länge Staten och dess institutioner är intakta så är världen egentligen inte farlig. Så länge du följer mönstret och litar på dina överordnade så kan inget egentligt ont någonsin hända dig. Det av obehag som ändå inträffar kommer samhällssystemet att ta hand om och detta system är förmöget till allt och har råd till allt. Du som enskild individ behöver egentligen inte anstränga dig eller bry dig om att ha kontroll så länge du håller dig innanför de angivna ramarna. Demokratin, det moderna samhället och den allomfattande humanismen som varje gatsten är indrypt i kommer att ta hand om dig, var så säker. Ja, narrativet går så långt att det enda som beskrivs som verkligt farligt är om andra medborgare får för sig att själva ansvara för sitt eget liv, sin egen säkerhet och för att förverkliga sin egen bild av hur lyckan ser ut på sitt eget sätt. Att fredsamma människor har vapen, att som ungdom vilja inhämta sin kunskap utanför skolans värld, om man vill uppleva njutningar och nöjen som inte är inkluderade i PK-manualen, allt sådant är farligt. Att blint lyda myndigheter, förneka negativa samhällsförändringar, att aldrig säga emot majoritetsåsikten även när den är komplett naken och upp mot väggarna felaktig- att göra så är sunt och kommer aldrig orsaka någon skada.

Forna tider må ha varit brutala och för en modern människa säkert fullkomligt outhärdliga, men det tycks mig som att vanligt folk, oavsett överhetens propaganda, alltid var medvetna om att världen är en ogästvänlig plats och det är upp till var och en att på egen hand trygga sin tillvaro på jorden. Man fick sällan för sig att överheten var en alltigenom god entitet utan något man måste bevaka så att de inte la beslag på ens tillgångar eller släckte ens liv. Man tog ansvar för sitt liv och den plats i existensen man hade tillgång till. I många fall för att man var tvungen, vem skulle annars göra det?

Idag verkar inte denna medvetenhet existera. I det moderna samhället finns det mängder med människor som verkar ta för givet att någon annan än de själva ska anstränga sig för att säkerställa att de har en rimlig tillvaro. Vid missnöje har de lättare att utöva tvång emot andra än att själva försöka förändra sin situation. Rättigheten att få existera kräver de högljutt, men det faktum att varje rättighet också bär med sig en skyldighet- vad gäller denna att de själva bär ett ansvar hur deras existens ser ut- försöker de frenetiskt få att försvinna.

Det moderna narrativet har att berätta att vi anarkister och libertarianer är själviska, egocentrerade typer som försöker döma alla svaga och mindre bemedlade till evig träldom bara så att vi själva ska kunna leva våra priviligierade liv i fred, men det är och förblir en lögn. Det vi säger är att var och en behöver vara medveten om att ens liv är skört, dyrbart och placerat i en värld av knapphet. Var och en behöver anstränga sig till det yttersta för att kunna göra sin existens rättvisa. Det ligger ett ansvar på varje enskild individ att själv uppehålla de värden och de ideal som denna person älskar och vill eftersträva. Vi är inte emot trygghet, rättvisa eller barmhärtighet, men vi säger att det inte går att lägga över på någon annan att vid varje given situation som kräver det av en att själv skapa denna trygghet, rättvisa och barmhärtighet. Det moderna samhället försöker uppmana sina medborgare att fly in i en dimma av förföriska illusioner. Dessa illusioner kommer förr eller senare att spricka och för de som snärjt in sig alltför mycket kommer uppvaknandet ur denna dimma bli ytterst plågsamt.

Jag avskyr denna illusion och vad den gör med människor. Jag vill inget annat än att så många som möjligt ska vakna upp ur den och sluta med att försöka fly från sina egna liv och vad det kräver av dem. Det är därför jag är mot moderniteten. Jag vill hellre ha en tillvaro där jag måhända har det sämre materiellt, men är tillåten att fullt ut ansvara för vad mitt liv och vad min existens ska innebära och det är därför jag är och förblir anarkist.

Relaterat: 


Hem

fredag 28 oktober 2016

Ett försök till tal om innebörden av att tro på Gud

Ett inlägg som skrevs inom anksfären och som förtjänar att sparas här på bloggen.  

Min förståelse av konceptet Gud som ett alltigenom allsmäktig, allomfattande väsen är att det innebär att precis alla utsagor om ”Honom” måste vara falska. De kan ha ett korn av sanning, men ett sådant väsen måste ofrånkomligen svämma över samtliga kategoriseringars bräddar i sådant mått att de alla, även Bibeln, till slut blir en till en grotesk karikatyr. Poängen med att se sig som religiös eller andlig är inte att få tillgång till en Sanning som ska kunna jämställas med ”the theory of everything” utan snarare att ställa sig i en position i förhållande till Existensen och dess Skapare så att man optimerar sin egen varelse och sitt eget liv. Sin egen roll i det eventuella drama vi deltar i, annorlunda uttryckt.

I det perspektivet så vill jag inte förakta någon tro eller andlig hållning. Med lite inspiration från Kierkegaard så skulle man kunna rangordna vissa positioner ungefär såhär: sökande ateist, utövande paganist, monoteistisk tro, kristen tro med efterföljande teologisk fördjupning i flertalet, aldrig upphörande, steg. Likadant som hos Kierkegaard så vill jag personligen inte säga att en lägre nivå nödvändigtvis är sämre än en högre utan olika nivåer passar olika individer i olika kulturella sammanhang och situationer i livet. Även den högsta nivån, en djup förståelse av kristen teologi, är så otroligt begränsad jämfört med insikten om hur en sann Gud ser ut att det knappast är något att komma med i det långa loppet. (Den enda hållning jag ser anledning att förakta är ”träateisten”, som är så övertygad om sin hållning att han blir föraktfull mot allt vad andlighet och esoterik heter. Jag tycker den attityden är så otrolig fattig, men det är en bisak i sammanhanget)

Det som särskiljer kristen tro från de övriga traditionerna är budskapet om konkret frälsning i våra egna liv, från den något diffusa termen ”ondskan” och det tämligen märkliga konceptet ”synd”. Som jag har kommit att förstå de här frågorna så står ”synd” för det faktum att vi är särskilda från Gud och det gudomliga. Det bevisas genom att vi som enskilda individer uppenbarligen inte är allsmäktiga, allomfattande eller oss veterligen inte heller särskilt allgoda. Kristen tro deklarerar att målet med våra liv är att återföras till den gudomliga gemenskapen - det vill säga bli fria från synd.

Hur det går till enligt kristen teologi hör inte riktigt till frågan som tas upp i den här tråden så jag lämnar det därhän, men jag tror att alla nivåerna kan hjälpa individen att komma närmare någon slags motsvarighet till den kristna visionen. Ondska ser jag nämligen som det som är rent destruktivitet. Jag tror att universum skapades för att vara produktivt, för att ge upphov till liv och liv i överflöd och att det finns ett motstånd mot den här ambitionen. Om det motståndet ska beskrivas som Djävulen vet jag inte, men att det finns tror jag är övertydligt för alla sorters ankor och också att det är värt att bekämpas. Att man växer av att bekämpa det och att inte följa med i enklare strömmar som känns bra och låter gott, men som bara lever till förödelse (hej etatism) gör att man blir till en bättre person och att det går att leva ett mer sant liv. Att kämpa mot ondskan, att vara produktiv är svårt, men så länge man orkar göra det så skänker det mening, hur man än vill formulera den och även om man knappt tror på att det finns ”mening” i vårt kosmos.

Kort sagt (nåja) så tror jag att Gud helt enkelt är själva urkällan för det som hela tiden skapas. Det är därför det är sant att Gud bor i oss alla eftersom vi alla har förmågan att skapa. Så fort vi är produktiva gör vi Guds vilja och när vi underlåter att vara det eller tillochmed orsakar skada eller destruktion så är vi syndfulla. Syndens lön är döden. Etatismens konsekvens är… ett dött samhälle.

Jag är en konstig kristen så pass att jag inte ser en skillnad på en person som inte kan tro på en personlig Gud, men som är inställd på att göra världen till en bättre plats utan att skada någon annan och så långt det är möjligt försöka vara sann mot sin egen essens under tiden, jämfört med en rättroende kristen (Rättroende på riktigt då, inte enbart ett bibelfår.). Helt ärligt tror jag det är exakt samma sak, om än att jag själv tror att man får mer hjälp och stöd i den ansatsen av den kristna traditionen än hos den ateistiska dito, men det speglar ju bara min egen preferens och personlighet.

Jag menar inte att en kristen förståelse är oviktig, särskilt vem och vad Kristus är för något tror jag är essentiellt för att kunna nå en förlösning i en sådan här utveckling, men riktningen är det absolut viktigaste. Vill du vara någon som ger vidare till världen eller någon som bara stjäl? En produktiv individ eller en simpel tjuv som lämnar världen mer öde än när hon kom? Klarar man av att ärligt svara rätt på den frågan vill jag mena att man har kommit långt
.   

tisdag 25 oktober 2016

Med röda kepsen på...

Okej. Jag drar mig för det här något kopiöst, men jag måste ha en text för att kunna komma ihåg varför jag, som anarkist, har blivit mer engagerad för en valkandidat än jag någonsin har varit tidigare. Jag var inte med när Ron Paul startade igång den globala libertarianska rörelsen 08’ och 12’. Jag var verkligen inte i högvarv för alliansen varken 06’, 10’ eller 14’ trots att mina värderingar då var klockrent liberala, men för Trump, the God Emperor, har jag dragits med i hypen likt få andra. Det är inte riktigt rimligt och det tarvar på något sätt sin förklaring.

Det första man behöver komma ihåg är att en valrörelse i första hand är ett kulturellt underhållningsspektakel. Att bli vald går inte ut på att få en rationell och konstruktiv dagordning ratificerad av befolkning utan det handlar betydligt mer om att sälja ett koncept, ett varumärke, med tillhörande imbecilla slogans och alltigenom ytliga budskap. För en anarkist är det här egentligen tacksamt eftersom vi ändå inte skulle hålla med om 99.99% av de konkreta policyförslagen, om det var sådant som skulle vara i huvudfokus för ett val. Ett slag om varumärken är, även om det är lika plågsamt korkat att slåss om, åtminstone betydligt roligare att bevittna som åskådare.

Trump har i sin kampanj valt att ta rollen som en okontrollerad buffel, en politisk clown, en karikatyr på hur en maktfullkomlig, ondsint kapitalist skulle bete sig. I USA:s kulturella klimat har det visat sig vara helt rätt strategi. I en miljö som blivit alltmer låst och tillknäppt av politiskt korrekta attityder sveper Trump in som en stormvind och drar med sig allt han ser. Det går inte att sluta prata om honom. Trump har varit överallt och i en strid om varumärken finns det som bekant inget som heter ”dålig publicitet”. Trots oräkneliga skandaler så har Trump fortsatt att vinna och vinna, inget biter på honom, det går i sanning inte att ”stump the Trump”, vilket oavsett hållning i övrigt onekligen är fascinerande.

För en anarkist är det här synnerligen befriande. Nej, vi gillar inte sexistiska megalomaner mer än någon annan, men tänk efter här. Det Trump visar upp är bara ett typexempel på hur alla inom de typen av sfärer beter sig konstant. Om man tror att någon som söker sig till maktens absoluta topp skulle kunna vara något annat än en halvt galen sociopat, hög på sin egen personlighet, så är man antingen särdeles naiv eller helt omedveten om vad maktstrukturer som den presidentvalet utspelar sig i egentligen handlar om. Jag törs lova att samtliga inom de högsta politiska nivåerna är minst lika svinaktiga som Trumps offentliga persona och helt ärligt föredrar jag en karaktär som öppet visar sina kort och sin maktfullkomliga personlighet än någon som försöker låtsas att han skulle vara något så absurt som en vanlig person som försöker sig på att bli världens mäktigaste man. Lura inte dig själv, man måste vara som Trump, minst, för att överhuvudtaget komma på tanken att försöka kapa åt sig den sortens ämbete.

Men. Säg istället att vi lever i en idealvärld och att presidentvalet faktiskt handlar om konkreta sakfrågor istället för att vara en reklamkampanj för bäst kräkmedel. Finns det verkligen skäl att stödja Trump i en sådan isolerad tillvaro? Tja, jag skulle säga att min motivation till att stödja en kandidat baserat på sakfrågor skulle vara i den mån den försöker göra livet bättre för flertalet av väljarna istället för en utvald sektion av valmanskåren. Om vi tittar på Trumps främsta sakfrågor (Sidnotering. Det går faktiskt att hitta en uppsjö av konkreta förslag från Trumps kampanj. Kontrastera detta mot hans motkandidat. Vet någon vad Hillary faktiskt vill göra? Det enda jag kan komma på att hon sagt är att hon vill starta krig mot Iran. Yey.) så ser vi att han åtminstone har en tydlig ambition om att förenkla tillvaron för the average Joe. Det betyder naturligtvis inte att hans förslag vare sig kommer vara effektiva i den ambitionen eller ens att han kommer försöka anstränga sig för att genomföra dem när han väl har vunnit, jag är anarkist, jag vet allt om det där, men med det sagt- låt oss titta på vad han förmedlat att han vill göra.

Bygg en mur – Muren är egentligen inget annat än ett effektivt knep att få publikens uppmärksamhet. Muren blir knappast byggd och verkligen inte på Mexikos bekostnad, men det spelar ingen större roll. Anledningen till varför Trump blivit så populär med hjälp av denna typ av slogan är för att han signalerar att ha vill ta problemen med illegal invandring på allvar. Även om han inte kommer klara av att resa en mur så kommer han vidta något slags åtgärder. De som märker av problemen med illegal invandring är främst vanligt folk, som knappast har en röst i etablissemangets medier. De som dels råkar ut för den kriminalitet som kommer i invandringens spår och dels behöver konkurrera om det levnadsutrymme av samhällets bottenskikt vill få det här problemet uppstyrt. Frågan handlar inte om generell invandring eller om någon rasism mot mexikaner utan att den lagstiftning som finns upphört att gälla och att det skapar en oviktad spelplan. Medelklassen märker inte av den och kan därför bli förnärmade om frågans ”fulhet”, överklassen kan sägas tjäna på situationen och vill därför ha den nedtystad. Vi i Sverige fattar ingenting och spelar gladeligen rasistkortet i frågan – och struntar därmed i vanliga amerikaners upplevda verklighet. Trump gör inte det.

”Trade deals” och America First- Som frimarknadsförsvarare var det här konceptet tämligen obegripligt och det är fortfarande så att jag behöver hålla lätt för näsan när dessa frågor kommer på tal. En sak behöver man dock komma ihåg. I en värld där handeln alltid i sista hand kontrolleras av nationalstater och deras mekanismer så kan det inte existera en sann, fri handel. Särskilt inte i form av de otaliga ”frihhandels”- avtal som ideligen ska skrivas fram och tillbaka över världshaven.  Frihandel kännetecknas av att de som sitter på bomberna och gevären håller sig borta och låter människor ta vilka ekonomiska beslut de än känner för. Svårare än så är det inte. Dessa förbannade luntor som TTP och ITTP och allt vad det heter handlar om står för något helt annat än sund, fri handel som har sina lokalbefolkningars bästa för ögonen. I det perspektivet har jag inget att invända mot att Trump markerar och visar att han tänker prioritera USA:s intressen i förhandlingar mot omvärlden. Om han har en chans att lyckas har jag ingen som helst aning om, men ambitionen är faktiskt lovvärd. Allt tal som pekar mot en brytning av den imperialistiska och skeva utrikespolitik som USA fört så länge är starkt hoppingivande, oavsett Trumps chanser att lyckas slå ner de starka särintressen han sätter sig upp emot. Det är likväl så att hans ambition går i flertalets amerikaners intressen och inte bara de som satt in någon miljon på ett redan välfyllt bankkonto.

Riv upp etablissemanget – Mitt absoluta favoritkoncept. Hela Trumps kampanj har andats av en upprorisk känsla av att det är dags för något nytt. Det politiska etablissemanget har blivit alltför korrumperat, USA:s eliter har blivit alltför trygga i sin tro att de kan gör vad som helst utan att bli ställda till svars. Trump hotar med sin själva existens att ställa allt det här på ända. Det fantastiska i det här är att han inte ens behöver bli vald för att lyckas med sitt uppsåt. Eliternas intensiva hat mot honom och kontrasten i hur de behandlar honom jämfört med Hillary Clinton är så slående att samtliga som väljer att ha ögon att se med kan notera vilken jädra soppa av rutten korruption USA:s samhällssystem har blivit. Jag tror inte för ett ögonblick att Trump på politisk väg kommer lyckas förändra någonting, men det faktum att hans kampanj får folk att vakna och reflektera över vilken sorts land de lever i är ren, skär mumma för en anarkist. För varje dag som Trump slåss mot medier, maktelit och allsköns krigare för politisk korrekthet så tar sig USA hela tiden vidare till att bli något annat än den totalitära, semi-fascistiska maktstat som den är idag. För att förändra något sådant duger inte politik, då krävs en kulturell revolution. Vete tusan om Trump-rörelsen är tillräckligt stark för att starta något sådant, men smaken av förändring finns i luften i den här valrörelsen. Oavsett vad som händer framöver är det väldigt svårt att inte tjusas av den stämningen, även för en anarkist med oresonligt förakt för allt som heter politik.

Nu är som sagt detta inte ett val om sakfrågor utan någonting som utkämpas i helt andra dimensioner. Det gör saker och ting tämligen förvirrande och mången är den amerikan som knappt kan ta in vad det är som händer. För oss svenskar torde det vara ännu mer obegripligt, men som anarkist är det just den aspekten som gör valet så pass intressant. Det är bara på ytan som detta handlar om politik, resten är en kulturell strid som onekligen behöver utkämpas. Hur striden kommer sluta har jag ingen aning om och jag ser det inte som omöjligt att den kommer intensifieras än mer om Trump, mot viss förmodan, faktiskt vinner. Oavsett så skäms jag inte för att jag tycker det är dags att Göra Amerika, och västvärlden, Bra Igen och för det uppdraget behöver vi anstränga oss betydligt mer än vad en valrörelse borta i staterna kan röja för oss.

Lika bra att börja.  

tisdag 4 oktober 2016

Memory Lane

Hur minns man något onyanserat?

Tja, det är väl när allting i en viss period hamnat i en enda röra. När det inte går att skilja ursprunget, ingången från det som fick allting att till sist upphöra. När de vackra dagarna ute på söderhavsöarna snubblar in i dem som spenderades i kloaker och katakomber och det inte går att särskilja dem utan att skära sig på de hårdaste av ord och de tyngsta utav felsteg. Också. Om man har en riktning framåt så finns det inte särskilt många skäl att rikta blicken bakåt. De som är kompisar och bundis med Paulus vet hur lönlöst det är att bry sig om det som ligger bakåt.

Hur minns man något på ett nyanserat vis? 

Frågan är om det går. Att älta något är inte att minnas. Varje gång du går in under vitsippsträden och travar runt i de där förbannade abstrakta cirklarna så förstärks vissa saker och andra sjunker undan. Vissa saker, händelser kläs i de starkaste av färger och andra bleks bort till oigenkännlighet. Det är inte att minnas att hålla på sådär. Det är att odla fantasier och förtränga verkligheten. Jag vet inte om det ena sättet är bättre än det andra.

Ska man minnas alls? 

Ja, svårt är det väl att undvika kanske. Möjligen om du åker till Skellefteå eller Tanzania. Till trakter där dina hjärnsynapser får svårt att fånga upp de särskilda dofter, utpekade busstationer eller bara den typ av snöflingor som existerade på si den platsen eller så den tidpunkten. Om du ser till att vara någonstans där inget minner om ditt förflutna så kan du nog stiga in i ett evigt solljus av skön och ljuvlig glömska. Om du vill, det är lättare så. Annars får du nog kämpa på. Men en sak kan du ju komma ihåg. Minnen kan inte skada dig, bara forma den tillvaro du just nu kämpar med. Sluta upp med att låta allt det som hänt döma dig. Det bara är. Misstag sker, felsteg inträffar och förluster är något som livet har i outsäglig mängd. Låter du minnenas parader stampa ner dig kommer du aldrig kunna gå framåt med rak rygg.

Om jag inte vill det då? 

Ja, då är du en ynkrygg. Jag förstår inte riktigt varför du står ut med att vara en sådan. Livet bör vara till för de levande och de som lever har bråttom framåt, uppåt, högre in till slutet av sina livsdagar. Är du inte sån att du känner den sortens iver och längtan så se till att skaffa den. Leta överallt. I Guds källarlokaler, i främlingars ögonkast, i fantasiernas drogrus eller på nya sorters gator. Var en haj. Oavsett vad som händer så fortsätt simma, ät allt du ser, kör över alla som försöker stå i vägen eller säga emot dig. Var en kung, var allt du vill. Det sista du får göra är att stanna, lägga dig ner och ge upp. Sådant är för förlorarna, de utan heder. Var inte sådan.

Men jag är en satans förlorare. Det vet du.
Är det inte över för mig då?


Nej. Nej. Det handlar inte om att ligga i underläge och känna att man kämpar en kamp man aldrig kan vinna. Det är okej, det gör miljarder andra dagligdags. Tvärtom, de som strider utan ens en silverstrimma till segerchans är de verkligt stora vinnarna i livets strid. Vad annars? Tror du livet går ut på att skaffa rikedomar, en lycklig familj och allt annat sådant strunt som kan tas ifrån dig när som helst och oundvikligen kommer vara borta när du fullgjort ditt lopp? Livet handlar inte det minsta om det ytliga eller det konkreta, Sådant du kan hålla i handen är i själva verket bara luft och tomrum. Ingenting av det kommer räknas till din förtjänst när allt är över. Men hur du slåss, där har du något annat. Hur brottas du med Gud? Vid vilka stunder ger du upp, hur snabbt kommer du tillbaka på fötterna igen? Blir du större, lär du dig mer varefter dagarna och eonerna rör sig. Där har du skiljelinjen, själva nyckeln som kommer öppna dörren till de himmelska kungagemaken. Klaga inte för att du får slåss för ditt liv- det är själva kampen som är livet om du ser på sakernas tillstånd i rätt perspektiv.

Se till att hitta det, Perspektivet, lite oftare. Särskilt när du minns.

söndag 25 september 2016

Vad jag pratar om när jag pratar om mig själv..

Min månad som fulltids-frihetsaktivist närmar sig sitt slut. På det stora hela vill jag säga att jag är nöjd. Det har som väntat varit en utmaning att försöka formera en självdisciplin och en inre motivation för varje dag, men jag har ändå lyckats uppnå mina mål. Min diktdepå är lika välfylld som när september började, de flesta av dem finns inspelade och den här bloggen har inte försvunnit in i en dammig vrå av skrivkramp och allmän tveksamhet inför att få ut mina brådmogna tankevindlingar i text.

Ja, faktum är att just hur detta bloggprojekt är nog det som jag är mest stolt över. I princip alla de större funderingar jag ältat under dessa första år som frihetlig har jag lyckats formulera på ett sätt som folk faktiskt tycks läsa och i någon mån också uppskatta. Över 5000 träffar på knappa två månader och för någon som för två år sen knappt visste någonting om någonting så känns det tämligen förunderligt. Tack för det, alla som läst och särskilt till er som bubblat bloggen då och då.

Skriver den här texten inte bara för att få klappa mig själv på axeln utan också för att i förväg meddela att bloggen är på väg in i en annan fas. De större utläggningarna är helt enkelt klara och hellre än att jag riskerar att upprepa mig i en ansträngning att hålla uppe någon sorts publiceringstakt så behöver jag möjligen ta lite tid för att försöka staka ut en ny riktning för bloggens framtida karaktär. Kanske bloggen går in för tidig vintervila, kanske kommer det ut ett nytt, riktigt, inlägg imorgon. Jag vet inte, men innan någon får för sig att fråga så kändes det bäst att få det sagt.

Vad gäller min övriga verksamhet så är det svårt att riktigt veta hur ett resultat det går att känna sig stolt över egentligen ser ut. Poesin jag sysslar med är som den är, och som amatör i ursprunglig bemärkelse så skriver jag den alltid för min skull och endast min. Vilka och hur många som uppskattar den är mig oviktigt, om någon skulle tycka att det är skräp eller humbug bekommer mig inte eftersom jag aldrig skulle publicera något som jag inte själv tycker, i brist på bättre ord, är asbra. Om någon eventuellt inte ser det så är det denne någon det är fel på snarare än texten i sig.

Däremot är anledningen till att jag sysslar med kreativitet i hög grad att få till ett slags mellanmänskligt möte. Jag vet att allt jag själv producerar är en reaktion på sådant jag själv konsumerat och fått ut någon glädje av och mitt mål med poesin och liknande är i allra första hand att om möjligt själv ge vidare något som andra sedan kan reagera vidare på. Att få skapa någonting som startar igång en puls, en energi som ger helt andra resultat än vad jag själv har möjlighet att förutsäga. På så sätt är det en relativt frustrerande period såhär i inledningen av mitt projekt där det enda jag kan registrera är ett antal likes här och var. Förutom ett antal fantastiska livgivare (som man kan bli på www.patreon.com/simongustafsson btw..) och personer som i klartext berättat att de uppskattar vad jag gör, så är det svårt att värja sig från känslan att för de flesta är mitt projekt någonting som går dem helt förbi. Kanske som någonting alltför obegripligt och förvirrande, eller bara alltför ambitiöst konstigt för att ens orka bry sig om. Svårt att veta med tystnad så ska undvika att spekulera.

Eller klaga. Alla projekt startar i en uppförsbacke och mången är de kreativa personer som fått arbeta som i blindo större delen av sina karriärer. Jag vet att det finns mycket jobb kvar att göra för att det här ska bli någonting som folk inte kan undvika att märka av och även om jag är stolt och glad för det jag redan lyckats producera, så vill jag minst lika mycket se fram emot det som finns kvar att göra i framtiden. Vad det än nu råkar vara.

Nåväl. Nog med navelskådande. Jag hoppas att bloggen inte ska få vila alltför länge och så får ni se till att fortsätta skapa anarki också utan mina textdrapor. 

måndag 19 september 2016

Tankar om vetenskap

Jag är ingen vetenskapsman. Det fanns en tid, vad jag förstår, när det inte existerade någon uppdelning mellan filosofer och så kallade naturvetare. En tid när de som var intresserade av kunskap såg det som något naturligt att försöka hantera alla fält som fanns till hands. Var man skicklig nog så var det inte heller omöjligt att också bemästra en rad av dessa fält. Idag, när världens samlade kunskap kräver över 7000 volymer och inte ens det kan sägas vara heltäckande, så har det blivit mer nödvändigt med arbetsdelning för de som aspirerar på att vara intellektuella och filosofin, teologin och naturvetenskapen kan sägas ha gått skilda vägar. Inte för att säga att de är ute efter att konkurrera med varandra, men utövarna i respektive avdelning tenderar att behöva, så att säga, välja sida. Konkurrensen må inte vara uttalad, men likväl tycks den finnas där.

Nej, jag är ingen vetenskapsman och sett utifrån så tycks det mig som att hela det vetenskapliga perspektivet på något sätt har växt över sin egen förmåga. Förstå mig rätt nu, vetenskap är en utmärkt metod för att göra diverse saker så tillämpbara som möjligt. Ge ett uppdrag eller ställ en fråga till vetenskapen och den vetenskapliga processen kommer förr eller senare se till att formulera ett svar på hur du så optimalt som möjligt ska utföra det som du nu vill göra. Så långt allt väl, men det här är ingenting som går att bygga en världsbild på. Ja, faktum är att för att ens kunna ställa en fråga eller ha en vilja till att utföra ett uppdrag så behövs en världsbild som redan är så intakt och koherent att det är möjligt att förvänta sig ett svar från den vetenskapliga processen som överhuvudtaget går att tillämpa. Vetenskapen är ett verktyg som går att använda först när vi vet vilka vi är och vad det är som vi önskar optimera. Utan språk så går det varken att ställa frågor eller förstå ett svar. Utan startpunkt så går det inte att ta sig vidare.

Idag upplever jag det som att tidsandan gått all in på vetenskapens förmågor och perspektiv. Allting utgår och bedöms efter så kallat vetenskapliga kriterier. Man älskar optimering och känslan av att vi hela tiden tar oss vidare, fram emot en större och starkare förståelse av världen och hur vi bäst lever våra liv här på jorden. Samtidigt känns det som att vi glömmer värdet eller ens behovet av begreppet sanning. Ja, man är så pass förtjust i vetenskapens förmåga att ständigt bryta ny mark att det är som att denna markbrytning i sig självt definierar vad som är sant. Det behövs inte längre någon förförståelse av världen eller existensens strukturer; naturvetenskapen säger ju svart på vitt hur det förhåller sig och det är bara för oss enkla själar att rätta oss därefter. Att tro på något som inte kan genomgå en vetenskaplig granskning, att hålla något för givet som inte kan studeras under lupp eller brytas i bitar i ett laboratorium reduceras till en primitiv vidskepelse som för varje nytt innevarande år blir allt mer obegripligt att någon ids hålla fast vid.

Till slut misstänker jag att vi hamnar i ett tillstånd, om vi inte redan är där, där något som sanning inte längre bara är redundant och tämligen onödigt utan också något som frankt är i vägen. Våra egen känsla om hur världen bör se ut blir så pass viktig att det inte spelar någon roll vad verkligheten och de vetenskapliga resultaten egentligen säger. Att vår egen, outtalade och kanske även omedvetna, världsbild är så mycket viktigare att vetenskapens svar formas om till att utan undantag bekräfta det som vi själva redan ville veta. Vetenskapens perspektiv görs så stort att det i princip görs till ett cirkelresonemang som tar oss tillbaka dit vi började, till platsen där vi på barnsligt manér redan vet hur världen måste och behöver fungera.

Återigen, förstå mig rätt. Jag vill inte prata om den typ av vetenskaplig verksamhet som vet vad den vill uppnå och har klart för sig varför den är satt i funktion. Vetenskap som verktyg är återigen ett utmärkt sätt att hämta in och optimera kunskap för allsköns tänkbara ändamål. Vet du att du vill försöka ta dig till månen så kommer en vetenskaplig metod garantera dig det bästa tillgängliga sättet för dig att ta dig dit. Det jag stör mig på är när vetenskapen förvandlas till ett system där inget annat får lov att existera som komplement. Om vi inte ens vet att månen existerar så kommer vetenskapen aldrig klara av att ta oss dithän. Om vi skulle ha fundamentala skäl för att vilja vägra acceptera månens existens så skulle det inte ens hjälpa att släpa upp oss dit, bevisen skulle inte förmå oss att ändra åsikt i vilket fall som helst. Än en gång: vetenskapen ger oss bara svaren, den har inget som helst intresse av att hjälpa till med att ställa frågorna.

I ett samhälle som dag för dag blir alltmer ointresserat av att försöka hantera någonting av djup eller svårtillgänglighet så blir det också allt svårare att överhuvudtaget ta till sig vad vetenskap kan innebära för oss. Jag vet att de flesta moderna människor inte längre förstår religion eller hur en andlig världsbild ser ut. Att man tror att religiositet just innebär enbart vidskepelse och irrationalitet. Att ifall vi inte hade kastat av oss oket från dessa föråldrade världsbilder så hade vi aldrig klarat av att ta oss in till den så sprudlande och fria tid som vi lever i idag. Samtidigt, när vi är på väg att gemensamt förlora all form av kontext kring de mekanismer som ger oss välstånd och förmåga till självständighet från såväl natur som eventuell skapare så undrar jag just om vi inte långsamt är på väg att förstå vad det är för något som vi har slängt bort.

 Jag säger inte att utan gudstro så är man dömd till att bli en förvirrad själ som inte kan förstå en vetenskaplig analys, men mitt starkaste skäl för en tro på Gud och att hänge mig åt en andlig dimension är just vikten av kontext, av sammanhang. I trons värld så klarar jag av att placera mig i en position som förmår mig att ta till vara på de svar som kommer från vetenskapens fält. Oavsett vad de säger eller innebär - det är inte min värld som skildras och det är inte jag som individ som ska tillfredsställas utan det är Guds skapelse vi studerar och genom att förstå mer av den värld han satt mig i så förstår jag också mer av Honom. Och även, till sist, också om mig själv och vad just jag har för möjligheter att agera ut mina egna önskningar.

Det jag önskar är inte att vi lägger mindre vikt vid naturvetenskap, teknologi, naturalistiska studier av människan och hennes villkor utan snarare att vi mäktar med att förstå att vi behöver klarlägga betydligt mer grundläggande saker innan vi låter vetenskapen förklara vad det är vi ser omkring oss. Dessa verktyg, de vi kan undersöka sanningar med som inte nödvändigtvis lägger sig tillrätta under ett mikroskop, har vi nästan helt lyckats slänga bort och även om vi skulle försöka använda dem så är det inte säkert att vi förstår hur de ska skötas. Jag har ingen anledning att uppmana någon till någonting och jag har själv inga särskilt bra svar för någon annan än mig själv hur man nu ska ta sig vidare varifrån vi nu råkar befinna oss...


Jag antar att det enda jag ville göra var att förklara varför jag inte är någon vetenskapsman.