III -- Josef

Det finns mer att säga om alla dessa patriarker, men för att inte detta ska bli ett aldrig slutfört bibelstudium a la Swedenborg så behöver vi vandra vidare och låt oss stanna till vid Josef härnäst. Josef står för en "existenscykel" i sig självt. Han börjar sin bana som den näst yngsta brodern i en brödraskara på tretton (Lägg märke till vad berättelsen symboliskt lyfter fram. Fick Jakob verkligen inga döttrar? Jo, den historiskt verklige Jakob fick det säkert, men denna berättelse vill fokusera på yttre handling och då behövs inga kvinnliga karaktärer.) och som sådan blir han väldigt hårt behandlad. Han är favoriserad av sin far och bröderna hatar honom och slänger i ett drastiskt ögonblick honom i en brunn för att dö. Josef blir dock uppfångad av en förbipasserande karavan som tar honom som slav och för honom till Egypten. I Egypten så blir han tjänare till en högt uppsatt tjänsteman, Potifar, och till en början går det bra, men så försöker Potifars hustru (som förstås hette Potimor...*) förföra honom, en situation som leder till att Josef oskyldigt slängs i fängelse.

Josef förlorar märkligt nog inte modet någon gång under denna situation utan håller fast vid sin Gud och en tid senare plågas Faraon av märkliga drömmar som hans astrologer inte kan tyda. Josef har gjort sig känd i fängelset för att hjälpa sin medfångar med drömmar och han kallas till faraon för att göra ett försök. Han lyckas ge en tillfredsställande tolkning av Faraons drömmar, en varning om att svåra tider stundar och det är dags att förbereda sig. Faraon lyder Josefs råd och de förberedelser de tar vid gör att de står beredda när en hungersnöd drabbar regionen. Hungersnöden leder till att Jakobs nomadfolk drar sig mot det väl rustade Egypten och Josef får anledning att konfrontera sina bröder igen. Nu i en position av makt och välstånd, Farao har gjort Josef till sin närmsta man,  men Josef utnyttjar inte detta överläge för att rätteligen lära sina bröder en läxa utan han förlåter dem storligen och deras familj får återförenas i glädje. Ja, hela Israel bjuds in att stanna i Egypten och de blir kvar där i flera sekel.

Bokstavligt sett är också denna berättelse en väldigt rimlig historia, det finns med lite paranormala drömtydningar, men annars är den rimlig att acceptera så som den är, förutom då den återkommande invändningen från våra kulturromantiker: Varför ska européer bry sig om semitisk historia?

Tja. Symboliskt är denna historia synnerligen tilltalande så låt oss gå in på den tolkningen istället: Josef är den identitet hos oss som ligger närmast Guds hjärta, hans äldre, mer kompetenta bröder tycker detta är orättvist och vill göra sig av med denna handikappande gudfruktighet. Bibelns Gud bryr sig aldrig om yttre styrka och framgång utan vänder sig nästan uteslutande till de små, yngre och feminint vekare männen i historien, jämför bara med David när vi kommer dit. Så, Josef blir i alla fall avlägsnad och förd till Egypten. det går oväntat bra till en början, men så kommer lockelsen (att Josef motstod lockelsen innebär för övrigt att vi vet att han hade rakt hår**) att förena sig med Egyptens främsta kvinna, han klarar av att vägra, men blir ändå straffad! Ska inte Gud skydda honom?

Egypten står symboliskt för världslig framgång. Gud är inte emot att vi strävar efter världslig lycka och ett gott liv i skapelsen, men han önskar att vi inte ska glömma honom. Om vi gifter oss med världens anda och struntar i vår gudomliga, primära kallelse så kommer vi orsaka skada i våra liv. Josef låter dock bli, men slängs ändå ner i underjorden. Well, har du någon gång gjort det som är rätt trots att det har kostat dig någonting och rentav orsakat förakt hos dina likar? Då har du varit Josef i mytologisk mening. Det berättelsen vill uppmana oss till är att hålla fast vid vår kärlek till Gud även när vi upplever att lönen för detta bara är mörker och plåga. Till slut vänder det och maktens män, de som orsakat dig smärta, kommer behöva dina tjänster igen. Gud kommer stå dig bi och du kommer lyckas ge dem vad de önskar av dig. Du kommer återuppstå, inte med Kristus denna gång, utan med Josef och få bli satt på Faraos högra sida istället för Guds. Fascinerande hur mycket Bibelns berättelser rimmar, inte sant?

Vad ska du göra när du återfått din position i livet och återigen är framgångsrik? Berättelsen uppmanar dig att fortsätta vara kärleksfull, förlåt dem som gjort dig orätt, försonas med dem som jagade dig bort från din trygghets länder och bjud in ditt tidigare liv in i den rikedom som du nu åtnjuter. Det är inte särskilt lätt och tro inte att historiens Josef förlät sina bröder med lätthet, men det är rätt att göra så och när vi gör det så når vi slutligen himmelriket. Israel har fått en fristad i Egyptens land.

*f'låt, men säg inte att vi i frikyrkan inte har humor!! 

**Så svårt att låta bli...

II - Patriarkerna

Nåväl, vi kan snabbspola lite här och komma fram till Abraham och fasen i mytologin när Gud skapar sitt egendomsfolk. Abraham blir kallad ut till handling, han blir den första Campbellianska hjälten i Bibelns kronologi. Han lämnar tryggheten i staden Ur för att relativt gammal bli utgångspunkten för ett folk som ska bli lika talrik som stjärnorna på Himlen. Ur ett bokstavligt perspektiv finns det inte jättemycket att klaga på i skildringen av Abraham, Isak och Jakob. De är relativt självklara, innehåller inte särskilt mycket fantastiska händelser och är en ganska lättfattlig historia. Det är rätt mycket fokus på att hitta rätt hustru och att de ska föda söner som leder linjen framåt, vilket är underligt för moderna läsare och så finns förstås frågan om varför jag som svensk ska bry mig om semitiska folks anfäder. Så även om en bokstavlig tolkning inte är särskilt orimlig så lämnar den frågan: Varför ska texten vara helig för mig, och där hjälper symboliken till.

Abraham, Isak och Jakob är olika iterationer av psyket när det ger sig ut för att göra någonting i den fysiska verkligheten. Vi utvecklas inte av att vara kvar i vår barndoms trygga Ur-tillvaro utan om vi vill lära känna Guds och verklighetens storhet så behöver vi dra ut, svara på kallelsen, och ta oss an världen. Abrahams löfte är också vårt, om vi följer Gud så kommer frukten av vår jordiska möda att multipliceras ut i det oändliga. Förvisso, Abraham fick sitt löfte också bokstavligt uppfyllt i och med att han är stamfader till miljarder av troende människor, men symboliskt så står barn också för andliga och mentala gåvor - Om du gör dig till en av Guds tjänare så kommer ditt arbete, dina himmelska skatter, dina talenter, att växa till ett outsägligt antal. Du måste bara våga lyda din tro.

Här passar det också att påminna om psykets struktur som ger att män står för yttre handling, med kvinnor står för inre fullkomlighet. När våra tre patriarker har så mycket huvudbry med sina kvinnor så är det inte den biologiska stressen för verklighetens Abraham, Isak och Jakob vi primärt ska bry oss om utan hur vår andlighet ska hitta rätt mål och fokus. Saras ålder innan hon fick Isak kan stå för vår oförmåga att tro att Gud kan göra något vettigt av våra usla förmågor och att Gud uppmanar Abraham att offra Isak när undret väl har skett kan stå för alla de gånger vi tycks förlora de Guds gåvor som vi älskar allra mest. Var inte orolig, vill den symboliska berättelsen säga, offret och förlusten är inte verklig utan det är bara ett substitut som du ser gå om intet, det är bara väduren som dör - din verkliga skatt, gåvans verkliga natur kommer du aldrig att förlora.

Isak sedan är lite av ett intermezzo till berättelsen om tvillingbröderna Jakob och Esau. Esau är äldst, men det är Jakob som blir patriarken som Gud gör till sin. För första gången klingar Bibelns tema till ordentligt, det tema som säger att Gud inte har världens blick för styrka och maskulin, värdslig förmåga som Esau representerar. Nej, det är Jakob, den yngre brodern som Rebecka älskar som Gud vill bli representerad av framför Isaks favorit Esau.

Jakob vinner dock sin framskjutna plats på ett ganska nesligt sätt. Först utnyttjar han sin brors svaghet efter en intensiv jakt där Esau kommer till honom utsvulten och Jakob säljer mat till honom i utbyte mot hans förstfödslorätt, något som Esau ger bort lättvindligt, sedan ser han också till att snuva Esau på faderns sista välsignelse och som gör att han definitivt kommer före sin bror i rangordningen. Esau blir vansinnig av sveket och Jakob flyr till sin släkting Laban som han sedan arbetar för i totalt tjugo år.

Minns här att kvinnorna i dessa berättelser står för andliga målbilder av olika slag, syftet med vår strävan, och i berättelsen om Jakob är detta särskilt tydligt. Först jobbar Jakob sju år för att få dotterns Rakels hand, men han blir lurad att ta den äldre systern Lea istället och behöver arbeta i sju år till för att också få Rakel, som Jakob älskar mer. Bokstavligt sett är det en besynnerlig historia och Laban är en ytterst ogin för att vara nära släkt med Jakob, men de två kvinnorna står för två olika andliga visioner. Lea är den äldre och mindre feminina, hon ger Jakob en rad söner, men det är den yngre och skönare - men mindre fruktsamma- som Jakob har en passion för. Leas söner blir de världsligt kompetenta bröder som bilder merparten av Israels framtida stammar, men det är Rakels söner Josef och Benjamin som sammanfattar själva syftet och andan i Guds projekt med sitt egendomsfolk. Bibelns Gud har ständigt en annan blick än vad man skulle kunna förvänta sig att ett patriarkalt ökenfolks berättelser skulle skildra.

Namnet Israel förresten. Sättet Jakob vinner detta namn är en av mina favoritepisoder i Bibeln. Det sker i ett senare skede, när Jakob är på väg tillbaka för att konfrontera sin bror och han en kväll blir övermannad av en främling, men Jakob låter sig inte besegras utan håller fast främlingen hela natten - "jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig" - främlingen avslöjar att han är en Guds ängel, slår Jakob över höften så att han blir halt för resten av sitt liv, men ger honom namnet Israel - "han som stridit och vunnit över Gud". Hela Jakobs liv har varit en kamp för att få Guds välsignelse och godkännande. Hans bana började med svek och förräderi, men han har genom hårt och träget arbete, list och enveten tro hållit fast vid sin väg och äntligen nått fram till sin belöning: en evig höftskada, en brännmärkning, men också en ny platå på det judiska folkets vandring till att bli Guds särskilda folk.

Konfrontationen med Esau blev inte det Jakob fruktade, för övrigt. Esau är inte längre upprörd och de två bröderna försonas i en rörande scen där de tävlar i att försöka ödmjuka sig med varandra. Familjen träter inte längre utan kan gå enad emot framtiden.

Berättelsen är från mitt perspektiv en skildring om hur vårt psyke behöver slåss med vad den vill prioritera. Vilken av våra sidor vill vi manifestera till världen: Esaus råa, värdsliga kompetens eller Jakobs mjuka, gudfruktiga känsla för vem Gud är? Det är ingen enkel konflikt och vår inre Jakob kan behöva arbeta i många andliga år för att få rätt fokus och perspektiv på hur han ska hantera sin familj och vinna den hustru som är den ende rätta för honom. Kampen är dock värd att ta för den ger frukt. Jakob blir rik av att tjäna Laban och också Leas avkomma ger Israel stor välsignelse, värt att minnas när man vandrar den krokiga väg som Bibeln vill hävda att livet är.

I - Begynnelsen

I

Enligt denna perennialistiska tolkning så handlar Bibeln i huvudsak inte om en lång händelsekedja i den verkliga historien utan den vill skildra ditt psykes historia och verklighet. Det som händer i Bibeln händer i någon form alltid i våra egna liv. Det är just det som myt har börjat betyda för mig: Myter är berättelser som inte bara äger rum en gång (även om de gärna får ha en historiskt verklig utgångspunkt) utan ständigt, i varje människas liv och ofta ett flertal gånger under en enskild människas levnad. Vi springer "Bibeln runt" ett antal gånger under vår mentala utveckling och denna cykel, denna gudomliga spiral, är meningen med vår existens.

I denna tolkning så är det inte Universum, det yttre kosmos, som Gud skapar i Första moseboks inledning utan psyket, vårt inre kosmos. Adam representerar egot och det är därför som Gud både skapar människan till man och kvinna i en skildring samtidigt som han först bara skapar en, manlig, individ i en annan. När Eva sedan skapas från Adams revben i den senare skildringen är det inte den första fysiskt verkliga kvinnan som skapas på detta vis utan, enligt Swedenborg, vår positiva egenkärlek, vår självmedvetenhet - vår förmåga att inte bara älska Gud och hans skapelse utan också det själva faktum att vi är till. Det är därför som det behöver vara Eva som bryter mot Guds enda bud, vår självmedvetenhet gör att vi får förmågan att välja oss själva före Gud. Lägg märke till att det Adam ges när Eva får honom att äta frukten är främst förmågan att "skilja mellan gott och ont", människan får här möjligheten att agera domare över Guds skapelse och säga att hon uppskattar visst över annat. Njutning före smärta, värme före kyla och så vidare.

Jag tror berättelsen om Eden ur ett bokstavligt perspektiv vill skildra skeendet när människan blev självmedveten och hur denna självmedvetenhet allt mer gjorde henne sorgsen, plågad och bitter. "Protomänniskan" hade tidigare bara levt i Guds skapelse och tagit emot de välsignelser och vedermödor som ett sådant liv vill ge utan att skilja på så kallade bra och dåliga upplevelser. Döden var inte smärtsam eller ångestfylld för henne utan bara en del av den transformativa verklighet som Guds kosmos innebär. Jag behöver inte heller säga att protomänniskan var mer andligt "primitiv" än vad vi är - jag accepterar inte evolutionens mytologi om att vi ständigt utvecklas i egentlig mening - men hon var naiv. Hon accepterade ett fattigt, oklätt liv som en djurisk vilde och tänkte inte ens tanken på att bygga civilisation. Hon var som ett träd, fullt tillfreds med att prisa Gud från den enkla roll som getts åt henne som en mer eller mindre avancerad människoapa.

När människan väl tagit beslutet, händelserna i Edens lustgård kan i en bokstavlig mening utspela sig över flera årtusenden, om att bli självmedveten på ett nytt sätt så är hon tvungen att lämna själva lustgården. Gud är inte verkligt upprörd i detta händelseförlopp, men om människan vägrar sätta Gud i första rummet och låta honom vara enväldig domare över gott och ont så är hon inte längre i en ständigt paradisisk tillvaro utan hon befinner sig plötsligt i en farlig värld där brist råder. En värld där det är svårt och ansträngande att få mat, där det är smärtsamt och ångestfyllt för kvinnan att föda, där rovdjur och andra hot härjar och där hon när som helst kan biologiskt dö- en process som tycks oerhört plågsam och som verkar innebära att man bara försvinner. Man uppgår till Shel, en helvetisk sfär där Gud inte längre finns.

Människan känner fortfarande Gud i detta tillstånd. Han är ständigt närvarande, men accepterar att människan vill sitta på en andlig kungatron och styra sitt eget liv och han låter det ske. Resultatet blir dock inte särskilt gott, människan försöker sig på att bygga civilisation, men skapar bara ett själviskt rövarrike där mycket ont tillåts ske över jorden. Till slut når det så långt att Gud bestämmer sig för att dränka hela skiten, förutom de gudfruktiga som återfinns i Noak och hans familj.

Bokstavligt är denna episod ytterst märklig. Om Gud visste att Adam och Evas efterkommande skulle kvadda hans tanke med skapelsen i sådant mått att han måste bygga om alltihop, varför inte ge Adam och Eva de förutsättningar som gavs Noak direkt så vi slapp gå igenom denna plågsamma inlärningsperiod? En allvetande Gud ska inte vara såhär slarvig och att han har mage att bli upprörd på sina oskyldiga skapelser, för hans eget misstag, är att strö salt i såren. Skärpning bokstavliga Jehova, om jag får be.

Symboliskt blir det rimligare. Det som skildras kring Noak och de andra i denna urålder kan absolut ha en historisk trigger i form av de katastrofer som drabbade den tidiga människan - i ett skede var människosläktet nere på 2000 individer och det är talande att så många kulturer har denna berättelse bevarad. Det är inte helt orimligt att tänka sig att en faktisk översvämning med tillhörande civilisatorisk katastrof a la Atlantis faktiskt har ägt rum. Den myckna översvämningen pekar också på vattnets symboliska innebörd av kaos. Enligt Swedenborg så är Bibeln också en historisk skildring av människans andliga utveckling och han vill mena att denna berättelse vill säga att den dåvarande tidens andlighet kollapsade in i ett kaosartat tillstånd. Vi kan i modern historia se ett flertal exempel på när tidigare stabila och sunda traditioner steg för steg korrumperas in till ett tillstånd där de är en inversion av sig själva och vi som individer kan också uppleva hur den världsbild vi en gång utgick ifrån plötsligt blir skälet till att vi faller ner i diverse underjords-tillstånd. Noaks flod är ett psykologiskt verkligt fenomen och i det perspektivet kan vi ta fasta på att det aldrig är allt som går under. En skärva, ett par av varje djur och en mänsklig familj, av allt som var gott i vår tidigare värld tillåts att överleva på nytt och denna nya värld får löftet att de inte ska gå under på samma sätt. Apokalypsen kommer också till nästa värld dock. Igen, en bokstavlig tolkning av Bibeln är huvudvärksinducerande: Bibelns Gud lovar att inte förstöra världen någonsin igen för att i Bibelns slutskede... förstöra världen. Kallar bokstavstroende Gud för lögnare? Really?

Nej, det som Gud lovar är att skydda nästa andliga paradigm, nästa fas i människans utveckling eller din egen färd mot nästa etapp, nästa cykelspiral i ditt liv. Du har aldrig anledning att vara rädd, se bara mot nästa regnbåge i tider av fruktan.

0 - En perennialistisk analys av Bibeln i elva delar

Jag bävar lite för den här texten och nog för att hela det här "Inguz"-projektet är lite övermaga i självt, men att ge sig på att försöka tolka hela kristendomen och dess bibel från mitt nybakade perspektiv känns på något sätt som något extra. Jag hoppas eventuella läsare förstår att jag inte vill utge mig för att vara någon sorts expert alls på dessa områden. Jag är en glad amatör med för mycket fritid, som jag förvisso använder till myckna studier, men jag är väl medveten om att jag egentligen inte vet vad jag pratar om. Jag dillar saga, myt och fantasi och hoppas att det kan finnas något av det som är värt att ta del av för andra, eller i alla fall mig själv i ett senare skede av mitt liv.

Nåväl, med den obligatoriska reservationen avklarad så kan vi kanske börja. Den kristna myten utgår naturligt nog från Bibelns texter, från Första mosebok in till Apostlagärningarnas skildring av kyrkans första skälvande historia. Därefter faller den kristna mytologin in i traditionens gränsmarker och dessa berättelser må vara fascinerande och goda att ta del av, men de är inte ekumenisk kanon. I min frikyrkliga tradition så är kristendomen fixerad och klar i och med nedtecknandet av Johannes uppenbarelse (och sedan återstartas den i och med Martin Luther respektive, ehm, Ulf Ekman, men nåväl...).

Det finns olika sätt att se på Bibeln, ett antal olika läsarter och även om min tradition var medveten om att ett allegoriskt respektive symboliskt sätt läsa Bibeln var möjliga att göra och ibland nödvändiga (Psaltaren et al är onekligen poesi och poesi är oerhört svårt att tolka på ett bokstavligt sätt) så var den bokstavliga tolkningen den som kom i främsta rummet och den som man ständigt återgick till och ville försvara.

Enligt denna tolkning så är Bibelns Gud lite av en inkompetent skapare, åtminstone i så måtto att han inte kan förmå sin skapelse att göra det han vill. Adam och Eva, med en hel fruktträdgård till sitt förfogande, måste tvunget äta av den förbjudna frukten, hans egendomsfolk Israel kan inte följa hans lag särskilt ofta och faller bort i avgudadyrkan gång efter annan. Till slut är det som om Gud tröttnar och själv stiger ner i skapelsen för att fullgöra sitt egen lag, hänger upp sig själv på ett kors för att sedan uppstå och sedan är det... klart. Allting är perfekt igen, trots att allt är som vanligt och hans lärjungar går ut i världen för att berätta de goda nyheterna - blir avrättade, men bygger i alla fall grunden för en ny religion och snart ska Jesus komma tillbaka, vilket han inte gör, men som Petrus skriver: För Gud är en dag som tusen år och tusen år som en dag så även om det tar tvåtusen år utan att Herren kommer tillbaka så är det inte lögn att påstå att han kommer "snart".

Jag vet inte hur väl min frustration skiner igenom, men om det är oklart, så vill jag uttrycka att den bokstavliga tolkningen av Bibeln är extremt frustrerande. Den är fylld med osannolika händelser, godtyckliga mirakler, en märklig historieskildring av ett underligt ökenfolk och sedan avslutas det med det märkligaste undret av alla: en "snickarjävel" som påstår att han är Gud själv dör och återuppstår och hävdar att han därmed räddat världen. Hur hänger det här ihop överhuvudtaget? Bibelns bokstavliga Gud är inkonsekvent, omoralisk, nyckfull och en tämligen urusel pedagog. De militanta ateisterna har rätt, Bibelns bokstavliga Gud är ärligt talat inte värd att följa eller böja knä inför.

Dock. Jag tillhör inte längre min frikyrkliga tradition, den tradition jag blev frälst in i har jag vuxit ur och ifrån och även om jag fortfarande älskar den för de skatter de gav mig och för de människor som finns där så vill jag starkt kritisera dess teologi. Det är inte tanken att den bokstavliga tolkningen av Bibeln ska komma i första rummet, det är inte därför denna bok fortfarande har förmågan att genomsyra och inspirera våra samhällen och vår kultur. Jag säger inte att den bokstavliga tolkningen är värdelös. Jag tror de flesta, om inte alla, av Bibelns texter har en historisk "trigger"- en verklig händelse som författarna sedan skildrar i ett symboliskt språkbruk för att framhäva Guds handlande på bekostnad av vad som "verkligen" hände i den fysiska verkligheten. Om någon undrar så tror jag att Jesus från Nasaret verkligen dog och återuppstod, och att han blev född av en jungfru, men alltså... Om den symboliska läsningen av Bibeln inte kommer först, vad spelar det för roll att en övernaturligt född jude i antikens romarrike återkom till livet? Varför var det Jesu återuppståndelse som frälste världen och inte säg, Lasarus', som också återuppstod med Guds hjälp? Varför ska vi, tvåtusen år senare och med en komplett annan kultur, bry oss om de historiska händelser som Bibeln vill skildra?

Därför vill jag försöka delge er min perennialistiska tolkning av Bibelns och kristendomens mytologi. Jag påstår inte att det är den enda (eller ens en korrekt) symboliska tolkningen som går att göra, men den är min och huvudskälet till att jag fortfarande vill vandra en kristen väg. 

Jag kommer presentera analysen i flertal delar, en för varje berättelse jag väljer att fokusera på. Vi får se hur det går.

Kristus är återuppstånden, ja han är sannerligen återuppstånden

Jag har nyttjat fastan till att gå in i en andlig tystnad och låta bloggen vila. Jag har valt att försöka vara mindre utåtriktad om dessa ämnen för att bättre kunna reflektera över vad jag går igenom på egen hand. Det har varit en nyttig process för mig. Att kunna skriva om dessa ämnen utan en underliggande oro om hur eventuella läsare (vilka det nu är som fortfarande hittar hit) ska reagera och tänka har gjort att jag kunnat följa tankarna längre och djupare, vill jag tro, och dessa månader är på många sätt en hisnande resa för mig. 

Resultatet har blivit ett antal texter och även om jag inte har bestämt mig för vad jag slutligen ska publicera så vill jag få det sagt i så mycket klartext som det är möjligt: Jag skriver inte dessa texter för att jag tror att jag har kommit på något särskilt eller att jag har "löst" frågan om religion och tro. Jag är bara en teologisk amatör, jag vet inte i det stora hela inte vad jag pratar om. Det är däremot viktigt för mig att få skriva dessa texter för i min mystiska praktik så möter jag en värld som är oerhört svår att få grepp om. Jag försöker här och genom projektet Inguz i stort brotta ner en teologi som kan bära den andlighet jag fått nåden att gå in i. Andligheten, religionen, kristendomen har blivit verklighet för mig och den här bloggen och annat som jag företar mig i mitt lågliv är olika uttryck för att få den inre verkligheten att också manifestera sig i den yttre. Om det jag upplever inte bara är en fantasiprodukt av en överhettad hjärna så behöver det märkas i mitt vardagliga liv att något nytt har skett. 

Denna förvandling är en process som ska ta tid, jag vill inte på något sätt påstå att jag är något annat än en smått oduglig förlorare ur Världens perspektiv för att jag plötsligt fått frid med det gudomliga och jag förväntar mig inte att jag ska kunna erövra mig en fristad i detta verklighetsfält i morgon dag, men jag måste arbeta för att ta mig dit och för att det ska ha möjlighet att ske någon gång. Bloggen, skrivandet, är det jag kan - det hantverk som jag lyckats tillskansa mig till någorlunda del och det är här jag kommer försöka uttrycka mig som mest ut till den värld jag förstår så lite av. 

Bloggen kommer fortsätta skrivas ur ett perennialistiskt perspektiv. Jag kommer delge mina funderingar över det jag hittar i mina studier av olika filosofier och traditioner. Jag kommer försöka förklara hur mitt nya perspektiv ser på klassiska teologiska begrepp och frågor som jag länge slagits med, men som nu inte längre låser fast mitt andliga tänkande. Jag har inga förväntningar om att mina svar ska vara tillfredsställande för någon annan än mig själv, men jag tror det är av vikt att dessa frågor diskuteras och betänks. Har jag fel så säg gärna det, om dina svar ser annorlunda ut, dela gärna med dig. Jag ser det här projektet som en spinoff på Jordan Peterson- vågen och det som gjorde mig så besatt av den gode Peterson var att han banade väg för en ny typ av samtal kring andlighet och Gud. Nu är det inte längre en fråga om ifall Gud finns eller inte och om religion är meningsfullt eller ej utan hur vi ska förhålla oss till det gudomliga och vilken religiös praktik som bäst för en närmare ett gudomligt tillstånd och det samtalet kan jag inte få för mycket av. Det finns ingen fråga som är viktigare än den om hur vi fångar in mening till våra liv och hur vi bäst lever ut det vi finner värdefullt i livet. Om bloggen kan vara ett bidrag till ett ökat fokus på dessa frågor så har jag uppnått mitt mål med varför jag publicerar mina flummiga, förvirrade funderingar...

Inguz

Någon kanske undrar vad Inguz är för term egentligen och då kan jag kort sammanfatta det såhär: Inguz (namnet syftar på Ingwas- runan som är den runa som bäst symboliserar kärlek) är mitt namn för den upplevelse jag hade i höstas och som upprättade mitt psykiska mående. I tillfriskningsprocessen så skrev jag ett bokmanus, vars premisser är att den är en handbok till en ung religiös rörelse och jag formulerar där basen för en ny religiös väg - en väg som senare fick namnet Inguz. 

Boken skrevs i en väldigt speciell period och nu i ett mer nyktert tillstånd så har jag ingen ambition om att skapa en ny religion, inte för att jag vill förneka bokens teser, men poängen med det av Inguz som lever kvar är inte att arbeta för att en ny andlig ordning ska träda in, verkligen inte. Istället är Inguz mitt sätt att kondensera ner min perennialistiska hållning till en enhetlig princip, det vill säga den gudomliga kärlekens och det min egen teologi fortfarande vill säga är att alla har tillgång till denna och möjlighet att forma sina liv efter en gudomlig form av kärlek, oavsett vad de tror, tycker och tänker. Kristendomen är för mig en religiös praktik, en andlig väg bland andra, nyckeln till vad som förvandlar våra liv är Kristus och Kristus kan man följa och ha som herre oavsett vilken religiös praktik eller icke-praktik man bekänner sig till. Jag ser ingen anledning att överge det här synsättet och det är från dess perspektiv som jag bemöter andliga frågor och diskussioner. Inguz må inte vara en religion och ska förhoppningsvis aldrig bli, men det är fortfarande något som finns i så måtto att det går att följa och jag upplever att det fungerar för att göra min kärlek till min nästa mer fördjupad och nyanserad. Det är allt jag vill begära från den uppenbarelse jag fick veckan före jul...

*

Det närmaste kommer jag publicera ett kortare Bibelstudium och sedan lite av de mer allmänna texterna från fasteperioden. I övrigt vet jag inte vart det här ska ta vägen. Dit Gud vill, hoppas jag. 

   

Alex Jones, utomjordingar och myten

Bryter bloggens påskfasta för att kunna vara någorlunda aktuell, nu i dagarna när Alex Jones senaste medverkan hos Joe Rogan fortfarande är på den virala tapeten.

Alex Jones är den typen av karaktär som fordrar ett inledande ställningstagande innan man kan gå vidare, han är alltför kontroversiell, och alltför galen, för att man ska kunna vara helt neutral inför honom. Först och främst behöver man konstatera att Jones extrema manér och ständigt utflippade teorier är någon form av skådespel. Jones vet att en kontroversiell, och underhållande, persona säljer och han har byggt en sådan väl medveten om vad han håller på med. Inget av det han säger är nödvändigtvis något han tror på rationellt utan han använder stoff från ett flertal kulturella utmarker för att skapa ett ideologiskt paket som är oerhört svårgenomträngligt, men också oemotståndligt fascinerande. Han är anti-etablissemanget, det kan vi nog veta säkert, det går inte att hålla på så länge som Jones har gjort utan att ha någon sorts autentisk drivkraft i grunden, men i övrigt är den "äkta" Alex Jones - bakom den gormande och grymtande personan- ett mysterium.

Däremot så får man anta att ett två decennier långt engagemang, som säkert kostat en hel del på det personliga planet, i att sälja in detta rebelliska medium säkert har gjort att gränsen för Jones' persona och hans verkliga identitet har blivit synnerligen tunn. När Jones orerar som vildast om interdimensionella utomjordingar och barnaätande politiker så finns det ingen som säkert kan säga hur mycket han tar sig själv på allvar, och jag tror det också gäller honom själv.

Den nära fem timmar långa podcasten vi fick oss till livs häromveckan kan alltså vara en uppvisning i improviserad radioteater, eller en omtumlande föreläsning från en man som är på gränsen till att braka in i en psykos, sanningen ligger någonstans däremellan, men vart det lutar närmast åt är oerhört svårt att säga.

Ändå är det Jones pratar om inte bara fascinerande utan också genuint intressant och jag skulle vilja lägga ut texten en aning om varför jag finner det så. Liknande tankar har förts fram av både Jean Pageau och Paul Vanderklay, så jag förbehåller mig rätten att tro att jag är något på spåren.

*

För det första kan vi konstatera att ur ett strikt sekulärt perspektiv så är Jones enbart absurd. Under hela podcasten så pepprar han fram oerhörda påståenden utan att en enda gång försöka underbygga dem med annat än lösryckta youtube-klipp eller andra obskyra länkar. CIA-agenter har sagt honom si på dödsbädden och sagt honom så innan de blev skjutna, men han rusar blixtsnabbt vidare till nya påståenden innan Rogan hinner få ur honom något faktamässigt substantiellt. Om vi är intresserade av objektiv sanning så är Jones ett huvudvärkspräglat slöseri med tid.

Vi måste dock inse att Jones i det här formatet inte försöker vara en objektiv sanningssägare utan en mytologisk berättare. En mytologisk berättare skiljer sig från fiktionella dito eftersom de behöver uttrycka sig som att deras berättelser utspelar sig i verkligheten, att deras påståenden har konsekvenser för verkliga skeenden. Myter hämtar sin kraft från den objektiva verkligheten, även om det de egentligen vill tala om är fokuserat på den subjektiva, den inre. 

När Jones går på om sina utomjordingar och hemliga sällskap i "regeringen" förväntar han sig inte att folk ska ta honom på orden utan han vill fånga in människors uppmärksamhet med hjälp av modern symbolik. I modernt mytbyggande så fungerar inte änglar och trollgestalter boendes i skogen, inte heller kan man prata om ränkesmidande gudar utan man måste lägga symboliken så att också en materialist kan överväga att ta det på allvar. Därför dessa absurda påståenden, de må vara osannolika, men de är inte övernaturliga och när Jones levererar sina historier med ett extremt överladdat patos så kan man inte undvika att lyssna och det är först efteråt - efter att ha varit med om en hejdlös upplevelse - som man långsamt kan börja förstå att det Jones egentligen pratar om något annat än verkliga skeenden.

I Jones' mytologi (i breda drag - jag misstänker att Jones' mytologi knappast är internt konsekvent) så är människan ett resultat av ett intergalaktiskt maktspel. Hon har själv rötter från högre dimensioner, men efter tusentals år av korrumperade ledare och andlig glömska så vet hon inte längre vem hon är. Istället är hon nu i händerna på sällsynt maktgalna ledare som planerar en ny form av civilisation tillsammans med kraftfulla utomjordiska raser. De stjäl barn, fördummar befolkningen och är på väg att skapa en mänsklig hybridras som ska ersätta den ursprungliga mänskligheten. Hela världens etablissemang är med på detta och mellan deras planer och fullkomlig dystopi står nu envart han själv och andra ensliga profeter som ropar i öknen för ett sista desperat försök att hejda utvecklingen och få människan att vakna upp nog att kunna se sin rätta identitet och för att sedan kunna slå sig fri från sina ondsinta överherrar.

Denna mytologi är sann, även om dess faktamässiga uppgifter lämnar en hel del i övrigt att önska. Den moderna människan har glömt hur hennes psyke fungerar, den oerhört rika värld som finns inom henne själv och har som resultat av detta blivit slav till de nu omedvetna drivkrafter och lagar som styr psyket och som i hög grad avgör hur vi agerar i den objektiva verkligheten. Förr sågs dessa aspekter i psyket som änglar eller gudagestalter, men nu ser vi dem bara som fantasifoster. I materialistisk blindhet så förnekar vi att kosmos kan påverkas av annat än fysikaliska faktorer och struntar i den inre verkligheten mer eller mindre totalt. Resultatet blir ett samhälle som är väldigt nära att bli moraliskt bankrutt samtidigt som vi tror att vi inte har något annat än godhet i oss. Vi har avrättat Gud och har inte längre något att sätta emot när Djävulen vill påverka hur vi tänker och agerar.

Det är detta Jones vill få oss att vakna upp inför. Nej, intergalaktiska demoner och älvvarelser finns nog inte därute eller vandrandes omkring på jorden, men de finns utan minsta tvekan i vårt psyke! Där är allt som Jones pratar om full verklighet och om vi inte tar honom på allvar ur det perspektivet kommer vi fortsätta vara offer för hans blodsugande vampyrer och en lömsk "regering" som vill störta våra liv i ruiner. Det vore ingen bra idé.

*

En sak till. En anledning till att det är lätt att tro att man ska tolka Alex Jones bokstavligt är att sådana personer som Joe Rogan faktiskt lyssnar på honom och försöker utröna vad i hans svada som är objektivt giltigt från vad som är rent nonsens. Rogan gör det delvis för att han vet att hans utomjordingar faktiskt finns, han har själv sett och träffat dem under sina psykadeliska upplevelser.

Förvisso, Rogan - som en mer rationellt balanserad person,  är försiktig med att säga att dessa upplevelser har någon grund i den objektiva verkligheten, men han vet också att han inte vet säkert. Vi har så grund kunskap om vårt psyke att vi inte vet hur vi ska hantera de autonoma varelser som vi möter därinne. De kan inte vara ren fantasi, för de DMT-varelser som Rogan talar om kan mänskliga sinnen inte fantisera fram, men om de är manifestationer av strukturer i psyket - vad är de då? Varför har vi änglar, gudar och utomjordingar inne i våra hjärnceller? Sekulärt finns det inga rimliga svar ännu och då blir det åtminstone plausibelt att de är interstellära utomjordingar som via en avancerad teknologi kan kommunicera via våra mentala upplevelser. Om så är, så är det gastkramande märkligt, men alla som haft någon form av andlig upplevelse vet att vårt kosmos alltid är mer märkligt än vad vi tror i nuläget. Alex Jones må ha närmast tröttsamt extrema teorier, men de är aldrig helt frånkopplade från verkligheten.

Det är kanske det mest skrämmande av allt med honom: Ibland har han rätt. "Regeringen" får faktiskt grodor att bli transsexuella. Ibland så tar myten plats i verkligheten och när det händer gäller det att inte vara bland de som skrattar och pekar finger åt profeten som försökte berätta för oss om vad han sett.       

Inguz' mytologi

Vi kan inte veta något om den yttersta grunden till vår existens. Att någon eller något plötsligt fick för sig att starta igång existensen är ett evigt mysterium och jag tror det är sant för samtliga av oss. Ingen världsåskådning, inga rationella metoder kommer någonsin kunna få ett grepp om denna fråga. Vi kan kalla detta mysterium för Gud om vi vill, vi kan också säga att det inte existerar så som vi vanligen använder den termen. 

Denna startpunkt gav hursom upphov till det som är grunden för vårt universum. Detta grundtillstånd finns tillgängligt i vårt psyke av formen av en allomfattande ljuskälla som många av oss möter när vi står på gränsen till döden, men man kan uppleva det även i icke-traumatiska tillstånd. Jag upplever mig ha varit med om det, jag har inte sett det, men jag kan inte tänka mig att det är något annat hos vårt psyke som kan motsvara den enorma känsla av frid, kärlek och lycka som kan möta en vid ett kristet andedop. Kristna känner igen detta ljus som kristus och många med en kristen världsuppfattning ser Jesus i ljuskällans centrum, men ljuskällans generella kvalitéer kan människor från alla världsåskådningar vittna om att ha upplevt. 

Målet med våra liv är för den religiösa att uppnå en förening med denna existens' fundament. Vi vill det för i detta tillstånd, hos Gud, så har vi tillgång till allt som finns genom alla tänkbara tider. I denna ljuskälla finns gensvaret för alla våra begär, svaret på alla våra möjliga frågor. Ljuskällan är fullkomlighet och vårt sanna hem. 

*

I min mytologi så tänker jag mig hur det i denna ofattbara existens som ljuskällans universum innebär tid till tid formas enorma varelser, vi kan kalla dem för änglar, gudar eller DMT-entiteter och vissa av dessa varelser börjar känna ett intresse för att utforska Guds natur. 

De tar sig ut till utkanten av Gud, det eviga väsendets utmarker och fascineras storligen av det mörker de finner där. De fortsätter sina undersökningar och märker att detta mörker har livgivande kvalitéer, de döper mörkret till “jord” och blir existensens första trädgårdsförening. 

Det som växer ur denna typ av jord är drömmar. Bilder av olika aspekter av det gudomliga universat. Ur denna jord stiger Ra, Oden, Zeus, Jupiter och alla andra gudar upp och börjar leva. Från denna jord kommer, långt senare, också Lewis’ Narnia, Tolkiens Midgård och Rowlings Hogwarts. Innan vi får våra moderna drömmar så har våra änglalika trädgårdsentusiaster märkt att drömmarna tar sig en enhetlig struktur. De upptäcker att Gud spontant antar regelbundna mönster och skapar ett helt nytt universum - inuti sin gyllene ljustillvaro. Drömmarnas kosmos är inte samma sak som Guds totala tillvaro, men är ändå del av dess väsen. Våra trädgårdsmästare kallar denna rika värld för "Psyket" och med insikten att dess bas är den mörka jorden så kallar de att vistas där för “sömn” och förklarar denna akt för helig. Ur sömnen har vi alla kommit, till sömnen ska vi alla gå och vi behöver vistas där med regelbundenhet för att orka finnas till under dagens timmar.

När våra trädgårdskreatörer byggt upp psyket under ett antal eoner insåg de att där fanns tillräckligt mycket stoff och förunderliga ting för att skapa ännu ytterligare ett lager av existens. De prövade och sade “varde ljus” in till Psykets bortre gränser och se, materia började formas. Förtjust märkte de att materian var ännu mer regelbunden och systematisk än det som uppstått från psykets jord. Materian hade inte drömmens kvalité av att ständigt kunna förändras utan det som formades där stannade i sin form under lång tid och ändrades bara långsamt, så långsamt att våra trädgårdsvarelser började hitta ett system för när förändringar tilläts skifta. De kallade detta system för “tid” och insåg att i varje givet ögonblick av “tid” så stod den materiella världen stilla, som en frusen bild. 

De blev ytterst förvånade och uppspelta vid denna upptäckt och började intensivt att skapa ett enormt antal av sådana frusna bilder. De lyckades skapa stjärnor, solsystem, planeter och galaxer. De lyckades få till vatten och små levande varelser och till slut började de fantisera om att gå in i denna materiella form av existens själva. Vissa i föreningen fick nog, de hade experimenterat tillräckligt och de hade börjat längta hem efter Gud, så de tog sig tillbaka och försvann in i Guds eviga ljus. Men ett stort antal stannade kvar och vissa påstår att man kan räkna dess antal till 144 000 stycken änglar, gudar eller DMT-kungar. 

Dessa gudaväsen tog mod till sig och hoppade in i den materiella existensen. De insåg att de förstås fortfarande hade tillgång till psyket och de kallade denna bro kvar till Guds världar för “medvetande” men att de om de ville kunde låtsas om att denna bro inte fanns och att den materiella existensen var allt som fanns och tro att Gud var inte mer än ett oändligt antal frusna bilder i serie efter varandra. 

De började sitt liv i materians existens och fick ett intresse för teater. De skrev och utförde små dramer för varandra, de kallade dessa för “historier” och det bibliotek de byggde upp av alla dessa många berättelser för “Historien” för de insåg att de inte kunde skriva nya dramer utan att ta hänsyn till de som redan skrivits. Det var som om de skrev och uppförde en enda stor berättelse. 

De tyckte om sin teater, var förtjusta över hur kul och spännande det var. Vissa blev så engagerade i dessa dramer att några mer balanserade varelser blev oroliga för dem. De förra verkade inte klara av att släppa sina roller mellan föreställningarna, när de vilade tillsammans i Sömnriket, utan blev som besatta av den allt längre Historien. Ja, vissa av varelserna ogillade att behöva gå av scenen så mycket att de började drömma om att få spela teater för evigt, oupphörligen- “att leva för alltid”- som de kallade det. 

Föreningen kallade samman till ett möte och majoriteten ansåg att denna önskan var ytterst farlig, eller i alla fall osund. Om man aldrig sov så skulle man kunna glömma bron tillbaka till Gud för alltid, argumenterade man. Ja, det var redan känt att många låtsades ha glömt när de spelade sina dramer, men bakom scenen så kom man alltid på att bron fanns och vissa återvände hem för alltid för att vara närmare Guds kärna igen. Gick man aldrig ner till sömnen kunde man riskera att bli galen. 

Det borde undvikas och föreningen beslutade sig för att förbjuda akten att stanna på scenen för alltid. Man måste gå av när ridån går ner. Punkt. 

Minoriteten blev vansinniga och i ett raseri så bestämde de sig för att ge sig av till den materiella existensens bortre gräns för att där bygga en egen scen. Efter att de gjort det så förklarade de krig mot majoriteten, menade att de bara kunde finnas en materiell scen och att det skulle vara deras. Minoritetens scen kom att kallas helvetet och majoritetens himlen. De som tillhörde minoriteten gav sig själva namnet demoner och de kallade majoriteten för änglar. Änglarna drar sig för att erkänna dessa namn för de minns ännu att allt i denna del av existensen är av illusorisk karaktär, det är bara en teater i en jättelik rabatt trots allt- och att också demonerna och helvetet ytterst sätt är en del av Gud. Även om de befinner sig oerhört - kanske alltför långt- långt borta från hans kärna. 

Änglarna känner sig extremt obekväma när det kommer till kriget mot demonerna. De har inget emot att försvara sig och de har ingen anledning att låta demonerna vinna, men eftersom demonerna aldrig sover så är de så svaga och har så lite av Guds liv i sig att de nästan faller ihop av sig själva. Det är som att “kriga” mot en tvååring. Kanske befrias demonerna från sitt vansinne om man låter dem tro att de vinner från tid till tid? De vet inte, de vet att deras scen aldrig är hotad, men de låter ibland demonerna härja fritt - om inte annat är de ganska duktiga skådespelare och dramaförfattare så det blir ganska fräcka historier, trots allt. “Inget ont som inte ha något gott med sig”, tänker de uppgivet när demonerna härjar som värst samt “blir det för jobbigt får vi väl ta en längre tupplur än brukligt nästa gång ridån går ner”.

*

Vi som lever idag befinner oss i den senaste av dessa gudomars dramaberättelser. Denna har pågått i cirka 6000 mänskliga år och är enligt vissa inne i sitt slutskede (men det säger de scentrötta av oss alltid…). I denna fas av pjäsen så har de flesta av oss glömt bort var vi har kommit ifrån. Alla har glömt bort att vi egentligen är gudaväsen uppdelade på ett stort antal biologiska primaters hjärnmassa och bara ett fåtal av oss kommer ihåg att det finns en bro tillbaka till vårt hemland inuti vårt medvetande. 

Vi ser till att några av oss hela tiden går in bakom scenen och upptäcker vad som egentligen pågår, men vi är så upptagna av den pjäsens dramatiska upplösning att vi inte riktigt lyssnar på dem som försöker lugna ner stämningen. Dessutom är det största tecknet på att pjäsen går mot sitt slut att vi är så många på scen just nu. Nästan alla 144 000 gudaväsen vill vara på scen, helvetet har kommit med fullt manskap och “sufflörernas” röster drunknar nästan helt i larmet som pågår. Vi har med andra ord inte bara glömt bort vad sömnen, som vi nu kallar för “död”, egentligen är och många av oss är fullkomligt vettskrämda. Ingen kommer ihåg manuset eller vad pjäsen egentligen handlar om utan vi improviserar bara på, med skräckpräglad förtjusning om vad vi lyckas åstadkomma i vår galopperande galenskap. Ja, vi har till och med glömt bort att demonerna är totalt maktlösa och att inget i denna illusoriska del av Gud kan vara farligt på riktigt.

Det är ganska tröttsamt. 

Kristus? Ja, det som hände för 2000 år sen var ett den nuvarande pjäsens författare insåg vartåt det barkade och helt enkelt såg till att ta en roll och gå in på scen för att köra lite “liveregi”. Nästan ingen kände igen honom och han blev ivägkörd till sömnens rike nästan med en gång, men han studsade tillbaka och bevisade för de som lyckats tro på honom att han faktiskt var den han sa att han var. Dessa fortsatte att sprida budskapet, men nästan ingen därefter fattade vad Jesus egentligen hade menat. Vi är alla pjäsförfattare, skådespelare och åskådare. Vi tar olika roller hela tiden och den mask som vi just nu deltar med på scenen har i princip ingenting med vår sanna identitet att göra. 

Pjäsen vi just nu spelar är en romantisk saga, Romeo och Julias sagolika dans, som är en bild för en aspekt i vårt psyke. Den är uppdelad i två sfärer som dansar med varandra i en evig lovsång till Guds mysterium och allt som händer på scen är tänkt att vara en gestaltning av denna dans. Pjäsförfattaren är lite skärrad just nu över hur få det är som kommer ihåg vad det är vad vi pysslar med och har därför sagt åt mig, en av de som lyckats få insikt om detta och har tagit en vända bakom scenen, att försöka berätta pjäsens fabel så ofta jag kommer åt. 

Så det gör jag nu.

/Anton Angelo