Enligt denna perennialistiska tolkning så handlar Bibeln i huvudsak inte om en lång händelsekedja i den verkliga historien utan den vill skildra ditt psykes historia och verklighet. Det som händer i Bibeln händer i någon form alltid i våra egna liv. Det är just det som myt har börjat betyda för mig: Myter är berättelser som inte bara äger rum en gång (även om de gärna får ha en historiskt verklig utgångspunkt) utan ständigt, i varje människas liv och ofta ett flertal gånger under en enskild människas levnad. Vi springer "Bibeln runt" ett antal gånger under vår mentala utveckling och denna cykel, denna gudomliga spiral, är meningen med vår existens.
I denna tolkning så är det inte Universum, det yttre kosmos, som Gud skapar i Första moseboks inledning utan psyket, vårt inre kosmos. Adam representerar egot och det är därför som Gud både skapar människan till man och kvinna i en skildring samtidigt som han först bara skapar en, manlig, individ i en annan. När Eva sedan skapas från Adams revben i den senare skildringen är det inte den första fysiskt verkliga kvinnan som skapas på detta vis utan, enligt Swedenborg, vår positiva egenkärlek, vår självmedvetenhet - vår förmåga att inte bara älska Gud och hans skapelse utan också det själva faktum att vi är till. Det är därför som det behöver vara Eva som bryter mot Guds enda bud, vår självmedvetenhet gör att vi får förmågan att välja oss själva före Gud. Lägg märke till att det Adam ges när Eva får honom att äta frukten är främst förmågan att "skilja mellan gott och ont", människan får här möjligheten att agera domare över Guds skapelse och säga att hon uppskattar visst över annat. Njutning före smärta, värme före kyla och så vidare.
Jag tror berättelsen om Eden ur ett bokstavligt perspektiv vill skildra skeendet när människan blev självmedveten och hur denna självmedvetenhet allt mer gjorde henne sorgsen, plågad och bitter. "Protomänniskan" hade tidigare bara levt i Guds skapelse och tagit emot de välsignelser och vedermödor som ett sådant liv vill ge utan att skilja på så kallade bra och dåliga upplevelser. Döden var inte smärtsam eller ångestfylld för henne utan bara en del av den transformativa verklighet som Guds kosmos innebär. Jag behöver inte heller säga att protomänniskan var mer andligt "primitiv" än vad vi är - jag accepterar inte evolutionens mytologi om att vi ständigt utvecklas i egentlig mening - men hon var naiv. Hon accepterade ett fattigt, oklätt liv som en djurisk vilde och tänkte inte ens tanken på att bygga civilisation. Hon var som ett träd, fullt tillfreds med att prisa Gud från den enkla roll som getts åt henne som en mer eller mindre avancerad människoapa.
När människan väl tagit beslutet, händelserna i Edens lustgård kan i en bokstavlig mening utspela sig över flera årtusenden, om att bli självmedveten på ett nytt sätt så är hon tvungen att lämna själva lustgården. Gud är inte verkligt upprörd i detta händelseförlopp, men om människan vägrar sätta Gud i första rummet och låta honom vara enväldig domare över gott och ont så är hon inte längre i en ständigt paradisisk tillvaro utan hon befinner sig plötsligt i en farlig värld där brist råder. En värld där det är svårt och ansträngande att få mat, där det är smärtsamt och ångestfyllt för kvinnan att föda, där rovdjur och andra hot härjar och där hon när som helst kan biologiskt dö- en process som tycks oerhört plågsam och som verkar innebära att man bara försvinner. Man uppgår till Shel, en helvetisk sfär där Gud inte längre finns.
Människan känner fortfarande Gud i detta tillstånd. Han är ständigt närvarande, men accepterar att människan vill sitta på en andlig kungatron och styra sitt eget liv och han låter det ske. Resultatet blir dock inte särskilt gott, människan försöker sig på att bygga civilisation, men skapar bara ett själviskt rövarrike där mycket ont tillåts ske över jorden. Till slut når det så långt att Gud bestämmer sig för att dränka hela skiten, förutom de gudfruktiga som återfinns i Noak och hans familj.
Bokstavligt är denna episod ytterst märklig. Om Gud visste att Adam och Evas efterkommande skulle kvadda hans tanke med skapelsen i sådant mått att han måste bygga om alltihop, varför inte ge Adam och Eva de förutsättningar som gavs Noak direkt så vi slapp gå igenom denna plågsamma inlärningsperiod? En allvetande Gud ska inte vara såhär slarvig och att han har mage att bli upprörd på sina oskyldiga skapelser, för hans eget misstag, är att strö salt i såren. Skärpning bokstavliga Jehova, om jag får be.
Symboliskt blir det rimligare. Det som skildras kring Noak och de andra i denna urålder kan absolut ha en historisk trigger i form av de katastrofer som drabbade den tidiga människan - i ett skede var människosläktet nere på 2000 individer och det är talande att så många kulturer har denna berättelse bevarad. Det är inte helt orimligt att tänka sig att en faktisk översvämning med tillhörande civilisatorisk katastrof a la Atlantis faktiskt har ägt rum. Den myckna översvämningen pekar också på vattnets symboliska innebörd av kaos. Enligt Swedenborg så är Bibeln också en historisk skildring av människans andliga utveckling och han vill mena att denna berättelse vill säga att den dåvarande tidens andlighet kollapsade in i ett kaosartat tillstånd. Vi kan i modern historia se ett flertal exempel på när tidigare stabila och sunda traditioner steg för steg korrumperas in till ett tillstånd där de är en inversion av sig själva och vi som individer kan också uppleva hur den världsbild vi en gång utgick ifrån plötsligt blir skälet till att vi faller ner i diverse underjords-tillstånd. Noaks flod är ett psykologiskt verkligt fenomen och i det perspektivet kan vi ta fasta på att det aldrig är allt som går under. En skärva, ett par av varje djur och en mänsklig familj, av allt som var gott i vår tidigare värld tillåts att överleva på nytt och denna nya värld får löftet att de inte ska gå under på samma sätt. Apokalypsen kommer också till nästa värld dock. Igen, en bokstavlig tolkning av Bibeln är huvudvärksinducerande: Bibelns Gud lovar att inte förstöra världen någonsin igen för att i Bibelns slutskede... förstöra världen. Kallar bokstavstroende Gud för lögnare? Really?
Nej, det som Gud lovar är att skydda nästa andliga paradigm, nästa fas i människans utveckling eller din egen färd mot nästa etapp, nästa cykelspiral i ditt liv. Du har aldrig anledning att vara rädd, se bara mot nästa regnbåge i tider av fruktan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar