Till slut når judarna sitt Kanaan och kan bygga upp ett rike som de själva har kontroll över. De gör det via tolv stammar som får namn efter Jakobs äldre söner och nu inleds en speciell del av den bibliska historien - domartiden. Israel är nämligen inte ett kungarike ännu utan stammarna är politiskt fria, styrda enbart genom religiösa domares råd när tvister uppstår. Denna period är på många sätt mörk och kaosartad. De märkliga historier som målas upp i Domarboken och Samuelsböckerna är ofta magstarka och många gånger är det exempel från denna delen av Bibeln som ateister vill peka på för att måla upp hur mörk och otäck Bibelns Gud är. Ja, visst, men dessa berättelser är inte där för att utmåla Guds härlighet på något särskilt sätt utan för att skildra det som Bibeln säger är hans egendomsfolk. Judarna är inga änglar utan vanliga människor och i sin frihet gör de emellanåt goda och välsignade dåd, men minst lika ofta hemska och vidriga. Bibelns Gud har ingått ett avtal med judarna och lämnar dem inte, även om de ofta vägrar att följa honom.
Ett stort tema i den här historiska delen av Bibeln, som fortsätter in i krönike- och kungaböckerna, är hur Israel plågas och hotas av främmande makter. Många är de gånger som dessa makter tar över delar av Israel och utsätter dem för orena influenser. Det fortsätter hela vägen in till Bibelns klimax då det ultimata riket i det romerska imperiet slutligen erövrar Israel, men i olika former är det ett konsekvent tema hela vägen från domartiden in till Jesu tid. Israel är sällan lämnat åt sig självt utan måste hela tiden interagera med makter som har helt andra ambitioner än att följa Israels Gud. Det är inte lätt och de faller ofta bort från Gud på ett sätt som ger förödande konsekvenser.
Bokstavligt så är denna delen av Bibeln bara... konstig. Den är myllrande, svår att överblicka och ofta är den i mörkaste laget - berättelsen om tjänsteflickan som våldtogs av över 100 män, en händelse som startade igång ett krig som nästan utrotade en av Israels stammar, som det främsta exemplet i min läsning. Jag har aldrig hört en predikan eller ens ett bibelstudium i min frikyrkotradition över det stycket. Jag undrar varför...
Symboliskt är den också så myllrande att jag ska undvika att stanna för länge vid den i denna presentation (jag vill gärna komma i mål med projektet någon gång), men som helhet vill jag peka på vilken stark frihetston som finns att hitta här. Israel har ingen konung, de lever i ett libertarianskt.. paradis är mycket sagt, men i en sådan tillvaro i alla fall. Det är de fria männen som avgör hur väl de följer Guds bud, inte någon överherre. Det är fria män som får ta konsekvenserna, goda som onda, för deras handlande, inte någon konung. Faktum är att när stammarna samlas för att förklara för Domaren Samuel att de önskar en konung så går Samuel loss i en libertariansk tirad om hur vedervärdiga kungamakter är och att deras önskan bara kommer leda till att dessa fria män blir förslavade och att de kommer få betala ett pris i form av deras främsta söner, döttrar och boskap för den tveksamma äran att lyda under en konung. Varför vill ni göra detta?
För mig är denna del av Bibeln en påminnelse om hur starkt Gud vill vår frihet. Han vill inte binda oss, meningen med ett andligt liv är att vinna frihet och en egen konungslig identitet. Det är vi som ska styra våra liv, ingen annan, det är vi som ska ge våra liv till Gud, ingen präst eller konung. Detta budskap pumpar Gud in i en tid när den kollektivistiska identiteten är som starkast och jag är lätt förundrad att Samuels tirad överlevt tidens tand, men här är den: Gud ser inte till världslig, konungslig prakt utan till ditt hjärta, till din frihet. Även Bibelns, bokstavliga, hårda, stränga Gud är oerhört tydlig med detta och i symbolisk mening är budskapet överväldigande i sin klarhet.
Ja, friheten kommer med ett pris. Världen är hård, våra misstag och felsteg kostar, men Gud vill på något sätt säga oss att det kommer vara värt det. Håll fast vid Gud så gott det går och vid din egen andliga kompass och Gud kommer upprätta dig gång, på gång, på gång. Han tröttnar inte. Du kan fastna för midjanitiska gudar hit, filisteeiska makter dit, men Gud befriar dig igen och igen och igen. Det är fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar