IV - Moses

Nästa anhalt i berättelsen är Moses och när vi går in denna gång så har Israels fristad förvandlats till ett fängelse. Judarna har blivit förslavade och utnyttjas hänsynslöst av egyptierna. Egyptierna har också blivit oroliga för sin judiska slavkast, de har nu blivit så många att de riskerar att kunna göra uppror. Farao ger därför order om att döda alla judiska pojkbarn i ett led att kväsa den hotande instabiliteten. En judisk familj anar oråd och ser till att få sitt nyfödda gossebarn att bli adopterad av en egyptisk familj, ja, själva Faraons egen dotter tar barnet som sitt eget efter ha funnit det barn som sa växa upp att bli Moses i vassen när hon är ute och badar.

Mose får därefter växa upp som en kunglighet vid faraos hov. Han lär sig egyptiernas seder, men vet om sitt urspring och en dag får han se en egyptier plåga en judisk slav. Mose blir vred och dräper egyptiern vilket får till följd att han behöver fly för sitt liv från Faraos hov och slår sig ner i det fjärran Midjan.

Där stannar Mose länge, men så en dag möter han Gud i skepnad av en brinnande buske. Gud beordrar Mose att befria hans folk från egyptierna och föra dem till Kanaans land och Mose lyder. Tillbaka i Egypten går han tillsammans med sin bror Aron och begär att Faraon ska släppa judarna fria. Faraon vägrar, men Gud har redan avslöjat för Mose hur Farao kommer reagera och gett honom en rad undergärningar som prov på att han verkligen för sin Guds talan och för varje gång Farao vägrar så släpper Guden plåga över Egyptens land. Plågor som blir värre och värre, tills Gud låter döda varje förstfödd son i hela Egypten. Gud skonar judarna, som han beordrat offra ett lamm och stryka dess blod över dörren. De som gjort så passerar Gud, i skepnad av dödsängeln, när han utför sin dom.

Farao ger slutligen upp och släpper judarna fria. Mose för dem ut till röda havets gräns och där upptäcker de att farao har ångrat sig och kommer efter dem med en aggressiv här. Gud öppnar då havet framför dem och judarna kan passera torrskodda genom havet, när hären hinner ikapp dem faller vågorna tillbaka och hotet är avvärjt. Judarna är nu på väg mot det förlovade landet. De ska bara ta sig igenom öknen först...

Bokstavligt sett är denna historia inte bara svårsmält, utan rakt igenom obegriplig och närmast förolämpande. Vi ser en rad under äga rum, det ena mer osannolikt än det andra och framförallt: Gud är hämndlysten och ter sig närmast ond! Han dödar oskyldiga förstfödda som om det inte fanns någon morgondag, ja i en bisats i berättelsen vill han också döda Moses för att han inte omskurit sin son ännu! Och delningen av röda havet, jisses, vad säger man? Bokstavligt sett så leder denna berättelse till att man bara sitter med frågetecken, vad vill den egentligen säga oss?

Låt oss återgå till vår symboliska tolkning och här får vi konstatera några saker. När judarna blivit hemmastadda i Egypten/världen så märker de att de blir allt mer förslavade under Egyptens villkor. De har inte glömt Gud, men det är svårt att följa honom i ett land där andra villkor (Faraos makt) lyder. De är fångade. Makten är också avog till dem och ser dem som ett hot, han vill näpsa och begränsa dem så de inte får mod till sig och omkullvälter makten till förmån för den judiska Guden. Han beordrar därför mördandet av judiska gossebarn, gudfruktigheten måste avlägsnas i handling, tron får gärna vara en privatsak (kvinnorna får leva) men det ska inte synas i det yttre. Där gäller bara världens villkor.

Gud räddar dock undan en av Israels söner, Moses, som adopteras in till maktens själva hjärta. Moses glömmer däremot inte sin judiska identitet och när han en dag ser en jude bli slagen av sin slavägare så dräper han egyptiern och blir fördriven som ett resultat av denna handling- än en gång hamnar Bibelns protagonist i underjorden, denna gång symboliserad i form av Midjan -och Mose stannar där länge, får familj och barn, men till slut så kallar Gud honom tillbaka. Det är dags för honom och hela Israel att återuppstå och det ska med hjälp av under.

Det vi ser i maktkampen mellan Farao och Mose är en kamp mellan två existentiella principer - Världens och Guds. Faraos magiker försöker hålla jämna steg med Moses Gud, men de senare lyckas alltid hitta något större till sist hela Egypten blir nedslaget med döden själv.

Det ska inte stickas under stol med att detta är ett beskt piller, men för den troende så är berättelsen andligt logisk. När Gud kallar oss att inleda vår andliga vandring så kämpar vår existerande världs härskare med att få behålla egot i en behaglig slummer - han vill inte förlora sin slav, men Gud ger tecken efter tecken tills dess att individen inte kan ignorera honom. Till sist kan Gud behöva krossa ens världs mest älskade ägodel, störta ner i underjorden så att det som styr vårt världsliga liv äntligen fattar och släpper oss fria. Vi går ut mot havet.

Delningen av havet är dramatisk, men det avgörande tecknet som får den troende att släppa allt och bli "religiös" är ofta av ett sådant slag. I min tradition kallas det ofta för "andedopet" och ett sådan upplevelse är lika otrolig som en delning av ett hav. Efter en sådan upplevelse så går det inte att förneka Gud, man bara kapitulerar och ger sig själv till det gudomliga, vem han än är - ens tidigare världs makter finns inte längre kvar utan ligger dränkta på havets botten. Alla troende har inte varit med om exakt den här myten när de började vandra, men många av oss har, inklusive undertecknad. Och det är i sanning underbart.