Vi känner som sagt inte Gud än och det är här som ökenperioden börjar. I Bibelns berättelse så vandrar judarna runt i öknen i fyrtio långa år. De får lagen under denna tid och går igenom tvivelperioder samtidigt som de delges fantastiska under. Judarna klagar på att de saknar Egypten, där de hade mycken mat och slapp all denna brist och möda. Gud skänker dem manna, ett heligt bröd, varje dag och sänder vaktlar till dem när de klagar för mycket. Gud är också alltid närvarande i form av eld respektive molnstod som leder dem på vägen fram. Ändå tar det fyrtio år innan de är redo att träda in i Kanaans förlovade land.
Bokstavligt sett är denna del av Bibeln kanske den mest förödande och det som oftast används av ateister i debatter om tro och otro. Lagen. Ursäkta mig ni fundamentalister, men bokstavligt sett är lagen knäpp! Ja, jag är medveten om att man måste sätta den in i en judisk, antik kontext där många av lagarna har tappat sin relevans sett till vår moderna tillvaro, men mången är de samhällen som har försökt att efterfölja lagen till punkt och pricka då den är så helig, med stort individuellt lidande som följd. Lagens Gud är en petimäter, en trångsynt pedant som kräver att alla dansar efter hans pipa precis hela tiden. Förvisso, han får många etiska principer rätt - tio Guds bud är i stort rimliga även i ett strikt bokstavligt perspektiv - men så mycket av de 600+ lagar som finns upptecknade i denna delen av Bibeln är absurda och ibland rent vidriga. Något annat måste pågå, ett ytterligare lager måste finnas med, annars är det religiösa livet en plåga. Ett straff jag absolut inte vill locka någon utifrån in till.
Jag vill absolut inte påstå att jag förstår detaljerna i lagen från ett perennialistiskt perspektiv. Det finns symboliska lektioner i många av de underliga lagarna, men andra lämnar mig stum, det är för konstigt även för mitt vidsynta perspektiv. Jag vill däremot försöka ge en kommentar till Lagen i dess helhet, varför fick de symboliska judarna en lag?
Jo, det hör samman med deras långa vandring vill jag tro. Om jag förstår det rätt så tar en vandring till fots från Egypten till Israel enbart några månader. Tar man omvägar och räknar med att man är några miljoner som vandrar så kan man lägga till att det kan ta några år, men inte fyrtio! Mose är en extremt inkompetent ledare ur ett bokstavligt perspektiv, men denna vandring är inte betydelsefull ur det bokstavliga perspektivet.
Symboliskt är ökenperioden en bild för det religiösa livet efter det första uppvaknandet. Det är en period i stigande förvirring. Ja, man känner av Gud i form av mannan och eldstoderna, men det är inte särskilt mycket i det stora hela. Oh, hjälp så mycket man saknar och längtar efter det man offrar för sin religiösa identitet. Oh, vad man saknar världens meloner, lökar och... kött. Mannan är till slut bitter och torr och man försmäktar, var är min paradisiska tillvaro någonstans, Gud, var är Kanaan? Jag vet inte hur många gånger jag ropat ut detta i andlig förtvivlan. Den andliga öken som ett troende liv många gånger innebär är fyrtio, ett nummer som har stor symbolisk betydelse, år långt. Minst.
Lagen är i detta perspektiv det regelverk alla troende, oavsett vad vi tror på, ställer upp för sig själva för att kunna vara renlärig och genom rättfärdigheten sedan förändra världen. Alla som tror har en lag, en lista av vad jag bör och inte bör göra som kan vara mer eller mindre lång. Den bibliska varianten är bara en form, men alla har denna typ av lag inristad i våra hjärtan. Vi är på något sätt säkra på att om vi bara lever rätt och hedersamt så kommer världens obegriplighet att vika undan och vi kommer bli insläppta i Kanaan till sist. Ja, den judiska lagen är svårsmält och det är olyckligt vilka konsekvenser den gett genom historien, men det viktiga är vad den kan summeras in i, vad är det den vill peka på om den reduceras till, tja, låt oss säga två bud? Mer om detta senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar