0 - En perennialistisk analys av Bibeln i elva delar

Jag bävar lite för den här texten och nog för att hela det här "Inguz"-projektet är lite övermaga i självt, men att ge sig på att försöka tolka hela kristendomen och dess bibel från mitt nybakade perspektiv känns på något sätt som något extra. Jag hoppas eventuella läsare förstår att jag inte vill utge mig för att vara någon sorts expert alls på dessa områden. Jag är en glad amatör med för mycket fritid, som jag förvisso använder till myckna studier, men jag är väl medveten om att jag egentligen inte vet vad jag pratar om. Jag dillar saga, myt och fantasi och hoppas att det kan finnas något av det som är värt att ta del av för andra, eller i alla fall mig själv i ett senare skede av mitt liv.

Nåväl, med den obligatoriska reservationen avklarad så kan vi kanske börja. Den kristna myten utgår naturligt nog från Bibelns texter, från Första mosebok in till Apostlagärningarnas skildring av kyrkans första skälvande historia. Därefter faller den kristna mytologin in i traditionens gränsmarker och dessa berättelser må vara fascinerande och goda att ta del av, men de är inte ekumenisk kanon. I min frikyrkliga tradition så är kristendomen fixerad och klar i och med nedtecknandet av Johannes uppenbarelse (och sedan återstartas den i och med Martin Luther respektive, ehm, Ulf Ekman, men nåväl...).

Det finns olika sätt att se på Bibeln, ett antal olika läsarter och även om min tradition var medveten om att ett allegoriskt respektive symboliskt sätt läsa Bibeln var möjliga att göra och ibland nödvändiga (Psaltaren et al är onekligen poesi och poesi är oerhört svårt att tolka på ett bokstavligt sätt) så var den bokstavliga tolkningen den som kom i främsta rummet och den som man ständigt återgick till och ville försvara.

Enligt denna tolkning så är Bibelns Gud lite av en inkompetent skapare, åtminstone i så måtto att han inte kan förmå sin skapelse att göra det han vill. Adam och Eva, med en hel fruktträdgård till sitt förfogande, måste tvunget äta av den förbjudna frukten, hans egendomsfolk Israel kan inte följa hans lag särskilt ofta och faller bort i avgudadyrkan gång efter annan. Till slut är det som om Gud tröttnar och själv stiger ner i skapelsen för att fullgöra sitt egen lag, hänger upp sig själv på ett kors för att sedan uppstå och sedan är det... klart. Allting är perfekt igen, trots att allt är som vanligt och hans lärjungar går ut i världen för att berätta de goda nyheterna - blir avrättade, men bygger i alla fall grunden för en ny religion och snart ska Jesus komma tillbaka, vilket han inte gör, men som Petrus skriver: För Gud är en dag som tusen år och tusen år som en dag så även om det tar tvåtusen år utan att Herren kommer tillbaka så är det inte lögn att påstå att han kommer "snart".

Jag vet inte hur väl min frustration skiner igenom, men om det är oklart, så vill jag uttrycka att den bokstavliga tolkningen av Bibeln är extremt frustrerande. Den är fylld med osannolika händelser, godtyckliga mirakler, en märklig historieskildring av ett underligt ökenfolk och sedan avslutas det med det märkligaste undret av alla: en "snickarjävel" som påstår att han är Gud själv dör och återuppstår och hävdar att han därmed räddat världen. Hur hänger det här ihop överhuvudtaget? Bibelns bokstavliga Gud är inkonsekvent, omoralisk, nyckfull och en tämligen urusel pedagog. De militanta ateisterna har rätt, Bibelns bokstavliga Gud är ärligt talat inte värd att följa eller böja knä inför.

Dock. Jag tillhör inte längre min frikyrkliga tradition, den tradition jag blev frälst in i har jag vuxit ur och ifrån och även om jag fortfarande älskar den för de skatter de gav mig och för de människor som finns där så vill jag starkt kritisera dess teologi. Det är inte tanken att den bokstavliga tolkningen av Bibeln ska komma i första rummet, det är inte därför denna bok fortfarande har förmågan att genomsyra och inspirera våra samhällen och vår kultur. Jag säger inte att den bokstavliga tolkningen är värdelös. Jag tror de flesta, om inte alla, av Bibelns texter har en historisk "trigger"- en verklig händelse som författarna sedan skildrar i ett symboliskt språkbruk för att framhäva Guds handlande på bekostnad av vad som "verkligen" hände i den fysiska verkligheten. Om någon undrar så tror jag att Jesus från Nasaret verkligen dog och återuppstod, och att han blev född av en jungfru, men alltså... Om den symboliska läsningen av Bibeln inte kommer först, vad spelar det för roll att en övernaturligt född jude i antikens romarrike återkom till livet? Varför var det Jesu återuppståndelse som frälste världen och inte säg, Lasarus', som också återuppstod med Guds hjälp? Varför ska vi, tvåtusen år senare och med en komplett annan kultur, bry oss om de historiska händelser som Bibeln vill skildra?

Därför vill jag försöka delge er min perennialistiska tolkning av Bibelns och kristendomens mytologi. Jag påstår inte att det är den enda (eller ens en korrekt) symboliska tolkningen som går att göra, men den är min och huvudskälet till att jag fortfarande vill vandra en kristen väg. 

Jag kommer presentera analysen i flertal delar, en för varje berättelse jag väljer att fokusera på. Vi får se hur det går.