X
Vi är framme, tror jag. I denna första rusch av Bibelns berättelser så har vi nått fram till evangelierna, Bibelns mytologiska upplösning och dess sista kapitel. Finalen. Naturligtvis bävar jag. Vem är jag att prata om herrarnas herre och konungarnas konung, Jesus från Nasaret, och påstå något åt endera håll hur man bäst tolkar dessa texter? Jag gör det ärligt ogärna och behöver slå fast att jag respekterar alla hållningar till Jesus. Oavsett om man negligerar honom och hans gudomliga påståenden, ser honom som en mystiskt klingande yogi eller Gud själv, hans enfödde son vars liv, död och återuppståndelse är den enda grunden till vår frälsning så vet jag mycket väl att diskussioner om Jesus väldigt lätt leder till splittring, konflikter och sår. Jesus fick rätt när han sa att han inte kommer med fred, utan med svärd. Jesus skiljer på människor, får dem att avslöja sig själva och sitt hjärtas djupaste längtan. Jag vill ha respekt för denna dimension hos evangeliet. Jag vill inte att mitt dravel ska så onödig split eller att mina brådmogna andliga åsikter ska få någon upprörd. Jag tänker högt i dessa texter, formulerar ett utkast för mig att utgå ifrån när jag nu fått en längtan att studera Bibeln djupare. Jag kommer ändra mina hållningar såväl i denna text nedan som i de ovan. Men man måste börja någonstans.
Först och främst, lite historisk kontext. Berättelsen om Jesus utspelar sig i en tid när de profetiska visionerna förväntas gå i uppfyllelse. Israel, ockuperat av Rom, är fullt med aspirerande messiasgestalter, men ingen klarar av att göra särskilt mycket med sina ambitioner. Det beror till stor del på att Israel är kulturellt splittrat. Det finns ingen enhetlig "judendom" utan nationen är uppdelad i en rad olika sätt att tänka på såväl religionen som den nationella politiken. Hur ska vi se på lagen, hur ska vi hantera romarna, vart vill vi ta vägen med Israel i en tid när Gud verkar ha glömt oss? Alla har olika svar och ingen är särskilt intresserad av att komma överens.
Det är i denna miljö som Jesus träder in på scenen. Jesus är en märklig messiasgestalt för han verkar förvånansvärt ointresserad av att göra något åt romarna. Det är märkligt för Messias ska ju vara judarnas frälsare och befriare och hur ska Israel bli befriat om inte romarna besegras? Istället pratar Jesus om att hans rike inte är av denna världen, att kejsaren kan få det som tillhör honom så länge Gud först får sitt och han har en nästan provocerande passiv inställning till våld och motstånd. Gå två mil om en romare säger åt dig att gå en, vänd andra kinden till, förlåt och älska dina fiender! Va?? Vad är det här för mjäkig mes som gör anspråk på att vara judarnas egentliga konung?
Det går dock inte att vifta bort honom för folket lyssnar på vad han har att säga. Jesus gör också ett flertal tecken och under, han backar upp sina förunderliga påståenden, de som försöker förstå hans budskap ser att han faktiskt verkar komma ifrån en annan typ av värld. Han ser inte verkligheten på samma sätt som andra och kan göra saker med den som ingen annan kan. Han är en som gör vatten till vin, stillar stormen och väcker upp de döda från sin sömn. Vem är du, Jesus?
Guds son, svarar han. Gud själv, hör de skriftlärda. Ja, Jesus förstår vad det är de hör att han säger, men han backar inte. Jesus är inte rädd för att "synda", att skenbart bryta mot lagen. Han bryter mot fariséernas strikta sabbatsseder, han utför helanden på sabbatsdagen, låter lärjungarna äta under fastetider, han umgås med människor man inte ska umgås med. Prostituerade, samariter, skattetjänstemän (ja, kära libertarianer, vi får förlåta Jesus för det senast nämnda illdådet). Han förstår att de tror att han hädar mot Israels viktigaste trossats: Gud kan bara vara en, men det är som att han inte bryr sig. Han agerar efter andra trossatser, det är ett annat bud, en annan princip som är det viktigaste för honom.
Vilken? Jo, lagen sammanfattas enligt Jesus i ett, eller två, bud, nämligen: Älska Gud av hela ditt hjärta, av all din kraft, med hela ditt förstånd och din nästa så som dig själv. Hos Jesus är allt kärlek och det som inte görs i kärlek kan slängas på sophögen. Lagen är värdelös om den inte används för att lyfta fram kärlek till människorna och för att få människor att komma samman snarare än att splittras. Det finns inget som kan reserveras inför detta, allt måste säljas och göras av med om det hindrar en från att älska. Gör dig av med alla egendomar, dina händer, ögon, ja precis allt om något av det gör att du stannar kvar i en kärlekslös mentalitet.
Religiös identitet, kön, klass eller ras spelar ingen roll när det kommer till detta. Jesus menar att han kommer möta de som ägnat sitt liv åt att bekänna hans namn, men försummat att älska, med ett kallt förakt. "Jag känner inte er", de han bryr sig om är de som sett till att i kärlek betjäna honom själv, dem han identifierar sig med och vilka är de? Jo, den hungrige, nakne, brottslingen. Människorna som ingen ser. Dessa varelser är Jesus. Konungen, världens härskare, identifierar sig med samhällets lägsta individer.
Jesus betonar detta om och om igen. Han vet med sig att han är konung, men han betjänar ändå ständigt. Han torkar sina lärjungars fötter, den högste i kosmos ödmjukar sig gång på gång på gång. I Himlen är allting omvänt från hur vi ser det här i världen. Den siste är först, den minste är störst. Den yngre, drömske brodern blir Faraos rådgivare, den yngste i brödraskaren blir Israels främste kung. Vi tror vi vet någonting om verkligheten när vi i värdslig vishet bygger system baserat på meritokrati, styrka och rikedom, men vi är blinda dårar enligt Jesus. Vi fattar ingenting alls.
Jesus blev förstås för mycket för samtidens elit. Nog för att hans märkliga inställning till politik var provocerande i sig, men när han dessutom hävdar att han är gudomlig, Guds son och även Lagen själv så blir det bara för mycket. Jesus måste dö och så blev det också. Fariséerna ser till att få romarna att korsfästa denna hädande messiasgestalt och därmed har de krossat alla möjligheter för denna underliga rörelse att fortsätta med sina oroligheter. Den som är upphängd på ett träd är förbannad och kan omöjligen vara Messias.
Jag vill ogärna diskutera bokstavliga tolkningar i detta känsliga kapitel, men jag vill ändå lyfta frågan: Varför behövde Jesus dö? Den har varit gäckande i teologiska samtal så länge jag kunnat delta i dem och jag har aldrig haft ett eget svar jag känt varit tillfredsställande. Jag har sett det vackra i historien om att Guds kärlek är så stor att han tar mänsklig gestalt, föds i ett stall för att leva vårt liv och dö vår död, men jag har inte förstått hur det frälser någon. Måste inte vi dö ändå? Vad exakt har vi blivit räddade ifrån?
I mitt perennialistiska perspektiv har jag fått ett svar och den tar språng från Bibelns bokstavliga perspektiv. Jesus menade att vi ska bli en del av honom, vi ska få del i Kristi kropp. Paulus förtydligar att det faktiskt är så, vi är en enda kropp med Jesus från Nasaret som huvud. Ja, vi är Kristi arvingar och har som Guds barn del i samma öde som honom. Också vi ska bli himmelska regenter, också vi ska få sitta vid Faderns högra sida. Jesus Kristus dör och återuppstår för att vi ska dö och återuppstå.
Det är därför det är så viktigt för oss att som kristna offra allt. Den värld som Kristus uppgått i är inte av denna värld och allt som är av denna världen måste stanna kvar här. Om vi inte är beredda att avstå från allt som är vårt för att ta emot Himlens skatter så riskerar vi att fastna här och gå miste om den eviga lönen, menar evangeliet. När Jesus pratar om ruttna fiskar, agnar och andra sätt att sortera de onda från de goda så tror jag inte att han primärt pratar om olika människor utan det i oss själva som måste sorteras ut från gott, välsignat och välbehagligt från det som stinker av död och förruttnelse. Den rike mannen i liknelsen om Lasarus är inte fast i Helvetet för att Gud vägrar att rädda honom utan att för att Gud inte kan skänka honom ens en droppe vatten, för mannen är inte intresserad av himmelska gåvor utan är fast i sitt jordiska perspektiv med dess tillgångar och dessa har försvunnit. De finns inte mer. Om vi dör uppfångade i vår jordiska rikedom och världsliga ära så finns det inget Gud kan göra, då måste han låta oss få det vi vill ha och vi får Gehenna istället för Himlen.
Det kristna loppet, finalen i det mytiska varv jag menar att livet innebär oavsett om vi tillhör den kristna kyrkan eller ej, avslutas med att man till fullo tar del i världens lidande, tar upp det kors som Jesus lämnat åt oss och dör tillsammans med honom. Det kristna livet är inte en kallelse till Gloria med ständiga välsignelser, jetplan och helanden till höger och vänster. Visst, Gud är god och unnar oss värdsliga skatter också, men om dessa blir vårt fokus och vår högsta kärlek så vore det bättre om vi aldrig blev födda. Säljer vi vårt öde för trettio silvermynt och en grynvälling så kommer vi ångra oss bittert. Nej, det kristna livet kallar oss till Kyrie och att ägna våra liv åt kärlek oavsett vad det kostar oss. Denna världen bryr sig inte ett skvatt om kärlek, den är än idag uppfångad i konflikter och egotrippade projekt som orsakar sår och splittringar hos alla som kommer i dess väg. Dagens samhälle hade korsfäst Jesus ögonaböj om han kommit idag och kyrkans ledare i samtliga traditioner hade antagligen stått i främsta ledet för att få spotta och slå honom i ansiktet.
Det här är Inguz väg, för den som undrar. Jesu kallelse till kärlek, att sätta kärleksprincipen främst, är en kallelse till oss alla. Oavsett tro, syn på Gud eller hur vi ser på religiös praktik så har vi alla förmågan att inse att det är sant att ett gott liv är ett liv som har kärleken som sitt främsta värde, som låter kärleken vara den gudomliga princip som guidar en igenom verkligheten. Jag tror att Jesus säger att denna kärleksprincip är vad som är Kristus. Att tro på Kristus är att praktisera kärlek, att praktisera kärlek är att tro på Kristus. Hur du ser på Jesus från Nasaret, om du tror på uppståndelsen eller ej är i slutändan detaljer, det är praktiserandet av kärlek och för att få oss att via kärlekens smala väg träda in i Himlen som han kom, dog och återuppstod.
Ja, jag själv tror att han återuppstod. Jag har själv sett det, i mitt eget liv. Jag har fått vara med om att dö och återuppstå med Kristus i symbolisk mening och jag är säker på att jag kommer få göra det ett flertal gånger till innan min fysiska resa i detta verklighetsfält är över och för mig är det inte ett dugg osannolikt att Jesus från Nasarets liv faktiskt var "övernaturligt" enligt vårt sätt att se det, men det spelar, faktiskt, ingen roll. Det viktiga är att återuppståndelsen sker symboliskt och allegoriskt i våra liv igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen. Och igen. Om det inte gör det är allting över.
Om inte våren återkommer så har vi evig Jadisvinter, om inte gryningen kommer så är vi fast i vargatimmen, om inte söndagen träder in så är vi fast i lördagens lömska slummer. Kristi återuppståndelse är verkligheten och inget annat än verkligheten. Det är vad jag tror är den kristna mytens främsta budskap och det som gör att jag fortfarande är en brännmärkt kristen och är himmelskt glad över det.
Vi går vidare och hamnar i mer svårgenomträngliga marker av Bibeln i detta skede. Nu ramlar vi in i profetböckerna och här måste jag reservera mig ånyo. Jag har sällan läst dessa böcker och när jag gjort det ofta kommit ut med fler frågor och känt mig mer förvirrad än när jag gick in. Profetböckerna är en typ av litteratur som är tämligen tidsbunden. Det är specifika profeter som går in i specifika skeden av Israels historia och ryar i svavelosande ordalag om hur fel alting är och att Guds vrede väntar. Ibland slår Guds vrede ner också och det är i dessa böcker som en av de mer centrala konflikterna i Israels historia utspelar sig. Persien erövrar nämligen Israel och för med sig större delen av den judiska befolkningen tillbaka till Babylon - Judarna blir än en gång ett slavfolk .
Historiskt sett är denna tid väldigt betydelsefull för det är här, om jag förstår det rätt, gamla testamentet faktiskt blir till mer eller mindre. Det är i Babylon judarnas muntliga tradition transformeras till texter som går att överse i den kanon som GT innebär. Det är i mötet med persernas föreställningar om Gud som judarnas El, Elohim och Jehova verkligen blir den monoteistiska Gud som de bokstavstroende bekänner sig till. På många sätt är han en efterhandskonstruktion som producerades i detta tidevarv och lades "tillrätta" av de judiska lärde som insåg vikten av att bevara och koncentrera den judiska kulturen i deras exiltillvaro. Ett problematiskt faktum för bokstavstroende, att Bibelns Gud har varit identisk från dess första kapitel till dess sista är i mångt och mycket en chimär, en teologisk produkt med zoroastrisk doft. Om jag har förstått saker rätt, vill säga, jag är ingen exeget.
Spelar detta någon roll för mitt perennialistiska perspektiv? Nej, verkligen inte och det är tvärtom fullt logiskt och en rätt betryggande utveckling att tänka sig. Judarna gick från att vara ett hednafolk med en uppsättning gudar (Kära bokstavstroende, vilka är de "Guds söner" som idkar köttsligt umgänge med mänskliga kvinnor i första mosebok? Jag har aldrig fått ett annat svar än "hm".) bland andra, till att allt mer bygga en hierarki där El och Jehova fick en allt högre ställning och till slut så lyckades de förstå sin gudomliga pantheon såpass väl att de kallade allt detta för "Gud". Gud är den högsta principen, det som styr verkligheten, det som gör verkligheten verklig och som manifesterar sig på det sätt han finner lämpligt. Gud är "jag är" och allt som Gud vill vara tillhör hans väsen.
Nu gäller det bara att lista ut och kommunicera vad dessa principer faktiskt går ut på. Vilka ideal, vilka värden, vilket sätt att tänka har Gud om han förstås som en personifiering av dessa "högsta principer". Vad är verkligheten för någonting?
Och det är här profeterna kommer in. Min kunskap är som sagt begränsad, men ett tema som går igen i dessa svavelosande tirader är kampen för att få maktens och rikedomens män att komma ihåg "änkorna och de faderlösa, "invandraren och främlingen", att se till att behandla samhällets utstötta och svaga med respekt och kärlek. Det första tecknet på att Israel stagnerar och går in i ett gudlöst tillstånd är när de med makt inte längre bryr sig om de fattiga. Denna profetiska ansats kan tolkas till överdrift och ses som att de uppmanar till fullblommad socialism, men även om detta är ett missförstånd så är det ingen tvekan om att våra moderna socialliberala ideal hämtar mycket av sin näring från det samhälleliga patos som strömmar ut från profetböckerna. Ett gott samhälle ska inte vara fokuserat på de rika och de starka, ett gott samhälle ska inte låta de med makt löpa fritt och göra som de vill, ett gott samhälle ser till dem som Gud älskar mest och identifierar sig med och de är just änkorna, de faderlösa, de hungriga, de oklädda och brottslingarna. Människor som ingen vill se och veta av. Dem känner Gud.
Inte heller detta har jag fått prata med arga ateister om. Jag antar att en del av detta beror på just dessa delars svårtillgänglighet. Det är lättare att ta del av raffinerande narrativ med groteska och absurda inslag i Bibelns tidiga delar eller singla ut fruktansvärda exempel ur lagböckerna än att ta sig tid och studera vad judendomen säger när de börjat förstå sin Gud på allvar. I profetböckerna har lagens budskap kondenserats ner ganska ordentligt, vad Gud prioriterar börjar bli uppenbart. I Jesaja så slår Gud fast att han inte bry sig ett dugg om offer hit och offerregler dit. Han äter ändå inte kött, varför skulle en andlig varelse ha för nytta av sådant beteende. Guds offer, Guds fasta, det han vill fokusera på är sådant som medlidande, barmhärtighet och... kärlek. Profeterna vill mena att allt annat är sekundärt.
Det är det som är vår religion, kära ateist-frände, är inte det lite mer intressant att prata om än att slå sönder en antik judisk föreställningsvärld som de själva reviderar och förtydligar i samma text som du så ädelmodigt anfaller?
David efterträds av sonen Salomo och även om berättelserna om honom också är fascinerande i sin egen rätt så vill jag utnyttja honom för att gå in i gamla testamentets mer behagliga del - poesisektionen, mer bestämt böckerna Job, Predikaren, Ordspråksboken, Höga Visan och Psaltaren. Salomo tillskrivs nämligen tre av dessa böcker och denna del av Bibeln är särskilt viktig för mig eftersom den alltid har inneburit en respit från min traditions bokstavliga synsätt. Ingen påstår att dessa böcker är meningsfulla annat än ur ett allegoriskt eller symboliskt perspektiv. Visst, vissa tänker väl sig att karaktären Job en gång varit en historiskt verklig person, men det spelar föga roll i hur man bemöter texten.
Job var länge min absoluta favoritbok. Hans tragiska öde och hans frenetiska kamp för att bevara en tro på Gud trots de olyckor som drabbat honom gick rätt in i mitt hjärta, som handikappad pojkvasker. Jobs ord när han blivit nedslagen de första gångerna om att vi måste acceptera det onda från Herren och inte bara det goda var ett ständigt mantra för mig och något som kunnat bära mig i de mest mörka perioderna av mitt liv.
Generellt är det man slås mest av dessa poetiska böcker hur svartsynta de är. Placerade mitt i Bibeln så stiger ett ångestfyllt moln från dessa sidor. Predikaren fastslår att allt är meningslöst, det finns inget som betyder något och uttrycker existentialismens tunga tankar bättre än Nietzsche och gänget ett antal årtusenden innan de försökte bryta ner den kristna tron i sitt modernistiska projekt. Psaltaren innehåller fler klagopsalmer än triumfatoriska dito med psalm 88 som ett deprimerat crescendo. Att livet kan vara ett helvete och en fruktansvärd plågsam tillvaro är ingen hemlighet för Bibeln. Det är inte så att dess Gud står på avstånd och förväntar sig att vi med fejkade leenden ska klappa i händerna åt allt som händer och prisa honom oavsett vad vi får gå igenom. Nej, vi får med Job förbanna dagen vi har blivit födda, anklaga Gud för att inte uppfylla sina löften i psaltarsalmerna och med Predikaren uttråkat konstatera att allt i denna värld är ett fåfängt jagande efter vind. "Vad spelar något för roll, himlajävel?"*
Det viktiga för Bibelns Gud är att vi vänder oss till honom. Att vi bär med oss det vi äger i livet och ger det till honom, oavsett vad det är. Är det enbart två kopparslantar så vill han ha ändå ha det och värderar det högre än högar av guld om vi vill ge det med glädje. Är det enbart misär, förtvivlan och mörker som vi känner att vi har tillgång till det så vill han få lov att dela det. Släng allt på Gud, vill Bibelns poesiböcker säga. Bibeln är verkliga människors Gud. Inga uppdiktade helgon, eller konstruerade stålmän utan trasiga själar, andliga femåringar och allt annat som vi är. Det är för oss Bibeln är skriven, inte någon annan. Varför har jag så sällan fått diskutera denna sidan av Bibeln med arga ateister? Jag undrar just.
Jag vill också passa på att kommentera Höga Visan, Bibelns mest centrala bok sett till dess placering och det är ingen slump vill kyrkofäderna mena. Det är Höga Visan som är det främsta skälet till att jag hävdar att sexualiteten är den högsta bilden av Guds karaktär och relationen mellan himmel och jord, det är nämligen den som Bibeln själv pekar på. Höga visan är inget annat än en romantisk, erotiskt doftande lovsång mellan mannen och kvinnan där de prisar varandra och berättar hur mycket de längtar efter att få förenas. Språket är förvisso lite arkaiskt på sina håll och modern poetisk erotik hade nog låtit annorlunda, men intentionen går inte att missa. Gud älskar oss. Gud trängtar, begär och ja.. åtrår oss och önskar inget hellre att vi ska besvara hans kärlek. Är det ett enda budskap Bibeln vill att vi ska ta med oss efter att ha brottats med den så är det detta. Glöm öknen, glöm domartidens krig och illdåd, glöm tillvarons mörker och se att du är till för att bli gränslöst älskad av alltings absoluta härskare.
Alltså. Det må vara som det vill med Bibelns sanningshalt i slutändan, men dess budskap är och förblir oerhört vackert.
*Obs: Ej ett autentiskt Bibelcitat...
Men. Judarna står på sig och de vill ha en kung och Samuel letar upp en åt dem. Saul. Saul har stora brister, men det finns ingen annan och det är han som får bli kung. Sauls regentperiod lämnar också mycket att önska, han begår religiösa fel, gör politiska misstag och till slut så är filestéerna över Israel innebärande ett större hot för judarnas fortlevnad än någonsin. Filestéerna leds av den mäktiga jätten Goliat och situationen är ytterst dyster.
I detta mörker ger sig Samuel ut för att hitta en värdigare konung än Saul, någon som kan besegra Goliat och filestéerna och ta över när tid är. Han hittar honom i David, en ung herdepojke och den yngsta sonen i en familj med många starka söner. David blir smord av Samuel och förstår att det är han som ska besegra Goliat och än en gång befria Israel från sina fiender. Han accepterar uppdraget med lätt hjärta och bistår Saul så snart han kan. Han utmanar Goliat på envig, något som jätten enbart tycker är komiskt, men skrattar bäst som skrattar sist - David slungar sina stenar mot honom och träffar honom rätt i plytet. Jätten går ner, filestéerna flyr och Israel är fritt igen.
Sedan följer en skildring av Davids väg till tronen och hans fyrtio år långa regeringstid. David är en oerhört fascinerande gestalt och att han är en av Bibelns främsta karaktärer säger en del om vad Bibeln är för typ av bok. David är nämligen ingen idealfigur. Visst, i sin ungdom är han en ödmjuk, gudfruktig herdapojke med musikaliska kvalitéer, men i tiden efter att ha dödat Goliath så blir han snart en kompetent krigsherre som leder plundringståg hos de närliggande stammarna utan någon vidare medkänsla för dessa "gudlösa" grannfolk. David är i denna tid förvisso en man med sträng moral, men för en modern läsare är hans val ändå hisnande. Vid Sauls död så ber Saul om att få bli dödad av en man som ser att han är sårad på slagfältet och gör honom till viljes och ger honom en nådastöt. När mannen sedan går till David för att berätta att Saul är död så hugger David ner honom eftersom "ingen får döda Herrens smorde" - detaljer av vad som orsakade Sauls död går före respekten av ett friskt människoliv.
Som kung är David skicklig och står nära Gud på ett bättre sätt än vad Saul klarade, men han är fortfarande en krigarkonung- som stärker Israels ställning i regionen på slagfältet mer än någon annanstans. David får rikligt med blod på sina händer. Inte heller är han, trots sin konungsliga kompetens, något moraliskt ideal i Bibelns skildring. Det grövsta dådet David utför är när han, med ett tal fruar vid sin sidan suktar efter den vackra soldatfrun Batseba och i sitt begär ser till att döda hennes man i ett bakhåll. Gud fördömer handlingen å det strängaste och låter profeten Natan likna honom vid en rik fåraherde som lurar till sig en fattig bondes enda lamm i ett girigt vansinne. David blir förkrossad när han inser vad han gjort, men straffet blir att Batsebas nyfödde son tas av daga utav Gud. (Se där, ännu ett problematiskt exempel i den bokstavliga läsningen. Gud dödar ett oskyldigt barn för någon annans missgärning. Problematiskt!)
David får inte lov att bygga templet på grund av sitt blodiga leverne och han blir inte heller skyddad från motgångar av Gud, mot slutet av sin regering så vänder en av hans söner sig emot honom och Israel drabbas av ett uppskakande inbördeskrig, trots att David gör sitt bästa för att följa Guds anda i sitt styre över landet. David är en komplex karaktär, många gånger en förebild i sina beslut och ageranden och en utmärkt poet, men helt klart en människa med fel och brister. En syndare, mer än ett helgon.
Detta är Jesu anfader och judarnas Messias behöver komma ifrån Davids hus för att vara giltig. David, krigarkonungen och mannen som hellre dödar än avstår från sina köttsliga begär, är den som Gud utser som en av sina viktigare avsatser i sin frälsningsplan. Man kan tycka olika saker om detta, men jag känner att det är outsägligt fascinerande och menar att det pekar på Bibelns huvudfokus - att den i första hand handlar om oss själva och våra egna liv. Vi är regenter över det liv vi fått oss till del och vi kommer slitas mellan samma impulser och begär som David gjorde. Förhoppningsvis kan vi hämta vår främsta styrka i sådant som femininitet, kreativitet och gudfruktighet snarare än värdsliga, maskulina förmågor, men vi kommer behöva slåss i detta iv. Vi kommer behöva besegra jättar, fördriva filesteer och bygga ett värdsligt liv som inger respekt hos våra grannar och likar. Vi måste vara skickliga regenter, precis som David, vi kommer begå misstag, precis som David och hans exempel och berättelserna om honom är en fantastisk andlig spegel att ha tillgång till.
VI
Till slut når judarna sitt Kanaan och kan bygga upp ett rike som de själva har kontroll över. De gör det via tolv stammar som får namn efter Jakobs äldre söner och nu inleds en speciell del av den bibliska historien - domartiden. Israel är nämligen inte ett kungarike ännu utan stammarna är politiskt fria, styrda enbart genom religiösa domares råd när tvister uppstår. Denna period är på många sätt mörk och kaosartad. De märkliga historier som målas upp i Domarboken och Samuelsböckerna är ofta magstarka och många gånger är det exempel från denna delen av Bibeln som ateister vill peka på för att måla upp hur mörk och otäck Bibelns Gud är. Ja, visst, men dessa berättelser är inte där för att utmåla Guds härlighet på något särskilt sätt utan för att skildra det som Bibeln säger är hans egendomsfolk. Judarna är inga änglar utan vanliga människor och i sin frihet gör de emellanåt goda och välsignade dåd, men minst lika ofta hemska och vidriga. Bibelns Gud har ingått ett avtal med judarna och lämnar dem inte, även om de ofta vägrar att följa honom.
Ett stort tema i den här historiska delen av Bibeln, som fortsätter in i krönike- och kungaböckerna, är hur Israel plågas och hotas av främmande makter. Många är de gånger som dessa makter tar över delar av Israel och utsätter dem för orena influenser. Det fortsätter hela vägen in till Bibelns klimax då det ultimata riket i det romerska imperiet slutligen erövrar Israel, men i olika former är det ett konsekvent tema hela vägen från domartiden in till Jesu tid. Israel är sällan lämnat åt sig självt utan måste hela tiden interagera med makter som har helt andra ambitioner än att följa Israels Gud. Det är inte lätt och de faller ofta bort från Gud på ett sätt som ger förödande konsekvenser.
Bokstavligt så är denna delen av Bibeln bara... konstig. Den är myllrande, svår att överblicka och ofta är den i mörkaste laget - berättelsen om tjänsteflickan som våldtogs av över 100 män, en händelse som startade igång ett krig som nästan utrotade en av Israels stammar, som det främsta exemplet i min läsning. Jag har aldrig hört en predikan eller ens ett bibelstudium i min frikyrkotradition över det stycket. Jag undrar varför...
Symboliskt är den också så myllrande att jag ska undvika att stanna för länge vid den i denna presentation (jag vill gärna komma i mål med projektet någon gång), men som helhet vill jag peka på vilken stark frihetston som finns att hitta här. Israel har ingen konung, de lever i ett libertarianskt.. paradis är mycket sagt, men i en sådan tillvaro i alla fall. Det är de fria männen som avgör hur väl de följer Guds bud, inte någon överherre. Det är fria män som får ta konsekvenserna, goda som onda, för deras handlande, inte någon konung. Faktum är att när stammarna samlas för att förklara för Domaren Samuel att de önskar en konung så går Samuel loss i en libertariansk tirad om hur vedervärdiga kungamakter är och att deras önskan bara kommer leda till att dessa fria män blir förslavade och att de kommer få betala ett pris i form av deras främsta söner, döttrar och boskap för den tveksamma äran att lyda under en konung. Varför vill ni göra detta?
För mig är denna del av Bibeln en påminnelse om hur starkt Gud vill vår frihet. Han vill inte binda oss, meningen med ett andligt liv är att vinna frihet och en egen konungslig identitet. Det är vi som ska styra våra liv, ingen annan, det är vi som ska ge våra liv till Gud, ingen präst eller konung. Detta budskap pumpar Gud in i en tid när den kollektivistiska identiteten är som starkast och jag är lätt förundrad att Samuels tirad överlevt tidens tand, men här är den: Gud ser inte till världslig, konungslig prakt utan till ditt hjärta, till din frihet. Även Bibelns, bokstavliga, hårda, stränga Gud är oerhört tydlig med detta och i symbolisk mening är budskapet överväldigande i sin klarhet.
Ja, friheten kommer med ett pris. Världen är hård, våra misstag och felsteg kostar, men Gud vill på något sätt säga oss att det kommer vara värt det. Håll fast vid Gud så gott det går och vid din egen andliga kompass och Gud kommer upprätta dig gång, på gång, på gång. Han tröttnar inte. Du kan fastna för midjanitiska gudar hit, filisteeiska makter dit, men Gud befriar dig igen och igen och igen. Det är fint.
Vi känner som sagt inte Gud än och det är här som ökenperioden börjar. I Bibelns berättelse så vandrar judarna runt i öknen i fyrtio långa år. De får lagen under denna tid och går igenom tvivelperioder samtidigt som de delges fantastiska under. Judarna klagar på att de saknar Egypten, där de hade mycken mat och slapp all denna brist och möda. Gud skänker dem manna, ett heligt bröd, varje dag och sänder vaktlar till dem när de klagar för mycket. Gud är också alltid närvarande i form av eld respektive molnstod som leder dem på vägen fram. Ändå tar det fyrtio år innan de är redo att träda in i Kanaans förlovade land.
Bokstavligt sett är denna del av Bibeln kanske den mest förödande och det som oftast används av ateister i debatter om tro och otro. Lagen. Ursäkta mig ni fundamentalister, men bokstavligt sett är lagen knäpp! Ja, jag är medveten om att man måste sätta den in i en judisk, antik kontext där många av lagarna har tappat sin relevans sett till vår moderna tillvaro, men mången är de samhällen som har försökt att efterfölja lagen till punkt och pricka då den är så helig, med stort individuellt lidande som följd. Lagens Gud är en petimäter, en trångsynt pedant som kräver att alla dansar efter hans pipa precis hela tiden. Förvisso, han får många etiska principer rätt - tio Guds bud är i stort rimliga även i ett strikt bokstavligt perspektiv - men så mycket av de 600+ lagar som finns upptecknade i denna delen av Bibeln är absurda och ibland rent vidriga. Något annat måste pågå, ett ytterligare lager måste finnas med, annars är det religiösa livet en plåga. Ett straff jag absolut inte vill locka någon utifrån in till.
Jag vill absolut inte påstå att jag förstår detaljerna i lagen från ett perennialistiskt perspektiv. Det finns symboliska lektioner i många av de underliga lagarna, men andra lämnar mig stum, det är för konstigt även för mitt vidsynta perspektiv. Jag vill däremot försöka ge en kommentar till Lagen i dess helhet, varför fick de symboliska judarna en lag?
Jo, det hör samman med deras långa vandring vill jag tro. Om jag förstår det rätt så tar en vandring till fots från Egypten till Israel enbart några månader. Tar man omvägar och räknar med att man är några miljoner som vandrar så kan man lägga till att det kan ta några år, men inte fyrtio! Mose är en extremt inkompetent ledare ur ett bokstavligt perspektiv, men denna vandring är inte betydelsefull ur det bokstavliga perspektivet.
Symboliskt är ökenperioden en bild för det religiösa livet efter det första uppvaknandet. Det är en period i stigande förvirring. Ja, man känner av Gud i form av mannan och eldstoderna, men det är inte särskilt mycket i det stora hela. Oh, hjälp så mycket man saknar och längtar efter det man offrar för sin religiösa identitet. Oh, vad man saknar världens meloner, lökar och... kött. Mannan är till slut bitter och torr och man försmäktar, var är min paradisiska tillvaro någonstans, Gud, var är Kanaan? Jag vet inte hur många gånger jag ropat ut detta i andlig förtvivlan. Den andliga öken som ett troende liv många gånger innebär är fyrtio, ett nummer som har stor symbolisk betydelse, år långt. Minst.
Lagen är i detta perspektiv det regelverk alla troende, oavsett vad vi tror på, ställer upp för sig själva för att kunna vara renlärig och genom rättfärdigheten sedan förändra världen. Alla som tror har en lag, en lista av vad jag bör och inte bör göra som kan vara mer eller mindre lång. Den bibliska varianten är bara en form, men alla har denna typ av lag inristad i våra hjärtan. Vi är på något sätt säkra på att om vi bara lever rätt och hedersamt så kommer världens obegriplighet att vika undan och vi kommer bli insläppta i Kanaan till sist. Ja, den judiska lagen är svårsmält och det är olyckligt vilka konsekvenser den gett genom historien, men det viktiga är vad den kan summeras in i, vad är det den vill peka på om den reduceras till, tja, låt oss säga två bud? Mer om detta senare.
Nästa anhalt i berättelsen är Moses och när vi går in denna gång så har Israels fristad förvandlats till ett fängelse. Judarna har blivit förslavade och utnyttjas hänsynslöst av egyptierna. Egyptierna har också blivit oroliga för sin judiska slavkast, de har nu blivit så många att de riskerar att kunna göra uppror. Farao ger därför order om att döda alla judiska pojkbarn i ett led att kväsa den hotande instabiliteten. En judisk familj anar oråd och ser till att få sitt nyfödda gossebarn att bli adopterad av en egyptisk familj, ja, själva Faraons egen dotter tar barnet som sitt eget efter ha funnit det barn som sa växa upp att bli Moses i vassen när hon är ute och badar.
Mose får därefter växa upp som en kunglighet vid faraos hov. Han lär sig egyptiernas seder, men vet om sitt urspring och en dag får han se en egyptier plåga en judisk slav. Mose blir vred och dräper egyptiern vilket får till följd att han behöver fly för sitt liv från Faraos hov och slår sig ner i det fjärran Midjan.
Där stannar Mose länge, men så en dag möter han Gud i skepnad av en brinnande buske. Gud beordrar Mose att befria hans folk från egyptierna och föra dem till Kanaans land och Mose lyder. Tillbaka i Egypten går han tillsammans med sin bror Aron och begär att Faraon ska släppa judarna fria. Faraon vägrar, men Gud har redan avslöjat för Mose hur Farao kommer reagera och gett honom en rad undergärningar som prov på att han verkligen för sin Guds talan och för varje gång Farao vägrar så släpper Guden plåga över Egyptens land. Plågor som blir värre och värre, tills Gud låter döda varje förstfödd son i hela Egypten. Gud skonar judarna, som han beordrat offra ett lamm och stryka dess blod över dörren. De som gjort så passerar Gud, i skepnad av dödsängeln, när han utför sin dom.
Farao ger slutligen upp och släpper judarna fria. Mose för dem ut till röda havets gräns och där upptäcker de att farao har ångrat sig och kommer efter dem med en aggressiv här. Gud öppnar då havet framför dem och judarna kan passera torrskodda genom havet, när hären hinner ikapp dem faller vågorna tillbaka och hotet är avvärjt. Judarna är nu på väg mot det förlovade landet. De ska bara ta sig igenom öknen först...
Bokstavligt sett är denna historia inte bara svårsmält, utan rakt igenom obegriplig och närmast förolämpande. Vi ser en rad under äga rum, det ena mer osannolikt än det andra och framförallt: Gud är hämndlysten och ter sig närmast ond! Han dödar oskyldiga förstfödda som om det inte fanns någon morgondag, ja i en bisats i berättelsen vill han också döda Moses för att han inte omskurit sin son ännu! Och delningen av röda havet, jisses, vad säger man? Bokstavligt sett så leder denna berättelse till att man bara sitter med frågetecken, vad vill den egentligen säga oss?
Låt oss återgå till vår symboliska tolkning och här får vi konstatera några saker. När judarna blivit hemmastadda i Egypten/världen så märker de att de blir allt mer förslavade under Egyptens villkor. De har inte glömt Gud, men det är svårt att följa honom i ett land där andra villkor (Faraos makt) lyder. De är fångade. Makten är också avog till dem och ser dem som ett hot, han vill näpsa och begränsa dem så de inte får mod till sig och omkullvälter makten till förmån för den judiska Guden. Han beordrar därför mördandet av judiska gossebarn, gudfruktigheten måste avlägsnas i handling, tron får gärna vara en privatsak (kvinnorna får leva) men det ska inte synas i det yttre. Där gäller bara världens villkor.
Gud räddar dock undan en av Israels söner, Moses, som adopteras in till maktens själva hjärta. Moses glömmer däremot inte sin judiska identitet och när han en dag ser en jude bli slagen av sin slavägare så dräper han egyptiern och blir fördriven som ett resultat av denna handling- än en gång hamnar Bibelns protagonist i underjorden, denna gång symboliserad i form av Midjan -och Mose stannar där länge, får familj och barn, men till slut så kallar Gud honom tillbaka. Det är dags för honom och hela Israel att återuppstå och det ska med hjälp av under.
Det vi ser i maktkampen mellan Farao och Mose är en kamp mellan två existentiella principer - Världens och Guds. Faraos magiker försöker hålla jämna steg med Moses Gud, men de senare lyckas alltid hitta något större till sist hela Egypten blir nedslaget med döden själv.
Det ska inte stickas under stol med att detta är ett beskt piller, men för den troende så är berättelsen andligt logisk. När Gud kallar oss att inleda vår andliga vandring så kämpar vår existerande världs härskare med att få behålla egot i en behaglig slummer - han vill inte förlora sin slav, men Gud ger tecken efter tecken tills dess att individen inte kan ignorera honom. Till sist kan Gud behöva krossa ens världs mest älskade ägodel, störta ner i underjorden så att det som styr vårt världsliga liv äntligen fattar och släpper oss fria. Vi går ut mot havet.
Delningen av havet är dramatisk, men det avgörande tecknet som får den troende att släppa allt och bli "religiös" är ofta av ett sådant slag. I min tradition kallas det ofta för "andedopet" och ett sådan upplevelse är lika otrolig som en delning av ett hav. Efter en sådan upplevelse så går det inte att förneka Gud, man bara kapitulerar och ger sig själv till det gudomliga, vem han än är - ens tidigare världs makter finns inte längre kvar utan ligger dränkta på havets botten. Alla troende har inte varit med om exakt den här myten när de började vandra, men många av oss har, inklusive undertecknad. Och det är i sanning underbart.
