Vi är framme, tror jag. I denna första rusch av Bibelns berättelser så har vi nått fram till evangelierna, Bibelns mytologiska upplösning och dess sista kapitel. Finalen. Naturligtvis bävar jag. Vem är jag att prata om herrarnas herre och konungarnas konung, Jesus från Nasaret, och påstå något åt endera håll hur man bäst tolkar dessa texter? Jag gör det ärligt ogärna och behöver slå fast att jag respekterar alla hållningar till Jesus. Oavsett om man negligerar honom och hans gudomliga påståenden, ser honom som en mystiskt klingande yogi eller Gud själv, hans enfödde son vars liv, död och återuppståndelse är den enda grunden till vår frälsning så vet jag mycket väl att diskussioner om Jesus väldigt lätt leder till splittring, konflikter och sår. Jesus fick rätt när han sa att han inte kommer med fred, utan med svärd. Jesus skiljer på människor, får dem att avslöja sig själva och sitt hjärtas djupaste längtan. Jag vill ha respekt för denna dimension hos evangeliet. Jag vill inte att mitt dravel ska så onödig split eller att mina brådmogna andliga åsikter ska få någon upprörd. Jag tänker högt i dessa texter, formulerar ett utkast för mig att utgå ifrån när jag nu fått en längtan att studera Bibeln djupare. Jag kommer ändra mina hållningar såväl i denna text nedan som i de ovan. Men man måste börja någonstans.
Först och främst, lite historisk kontext. Berättelsen om Jesus utspelar sig i en tid när de profetiska visionerna förväntas gå i uppfyllelse. Israel, ockuperat av Rom, är fullt med aspirerande messiasgestalter, men ingen klarar av att göra särskilt mycket med sina ambitioner. Det beror till stor del på att Israel är kulturellt splittrat. Det finns ingen enhetlig "judendom" utan nationen är uppdelad i en rad olika sätt att tänka på såväl religionen som den nationella politiken. Hur ska vi se på lagen, hur ska vi hantera romarna, vart vill vi ta vägen med Israel i en tid när Gud verkar ha glömt oss? Alla har olika svar och ingen är särskilt intresserad av att komma överens.
Det är i denna miljö som Jesus träder in på scenen. Jesus är en märklig messiasgestalt för han verkar förvånansvärt ointresserad av att göra något åt romarna. Det är märkligt för Messias ska ju vara judarnas frälsare och befriare och hur ska Israel bli befriat om inte romarna besegras? Istället pratar Jesus om att hans rike inte är av denna världen, att kejsaren kan få det som tillhör honom så länge Gud först får sitt och han har en nästan provocerande passiv inställning till våld och motstånd. Gå två mil om en romare säger åt dig att gå en, vänd andra kinden till, förlåt och älska dina fiender! Va?? Vad är det här för mjäkig mes som gör anspråk på att vara judarnas egentliga konung?
Det går dock inte att vifta bort honom för folket lyssnar på vad han har att säga. Jesus gör också ett flertal tecken och under, han backar upp sina förunderliga påståenden, de som försöker förstå hans budskap ser att han faktiskt verkar komma ifrån en annan typ av värld. Han ser inte verkligheten på samma sätt som andra och kan göra saker med den som ingen annan kan. Han är en som gör vatten till vin, stillar stormen och väcker upp de döda från sin sömn. Vem är du, Jesus?
Guds son, svarar han. Gud själv, hör de skriftlärda. Ja, Jesus förstår vad det är de hör att han säger, men han backar inte. Jesus är inte rädd för att "synda", att skenbart bryta mot lagen. Han bryter mot fariséernas strikta sabbatsseder, han utför helanden på sabbatsdagen, låter lärjungarna äta under fastetider, han umgås med människor man inte ska umgås med. Prostituerade, samariter, skattetjänstemän (ja, kära libertarianer, vi får förlåta Jesus för det senast nämnda illdådet). Han förstår att de tror att han hädar mot Israels viktigaste trossats: Gud kan bara vara en, men det är som att han inte bryr sig. Han agerar efter andra trossatser, det är ett annat bud, en annan princip som är det viktigaste för honom.
Vilken? Jo, lagen sammanfattas enligt Jesus i ett, eller två, bud, nämligen: Älska Gud av hela ditt hjärta, av all din kraft, med hela ditt förstånd och din nästa så som dig själv. Hos Jesus är allt kärlek och det som inte görs i kärlek kan slängas på sophögen. Lagen är värdelös om den inte används för att lyfta fram kärlek till människorna och för att få människor att komma samman snarare än att splittras. Det finns inget som kan reserveras inför detta, allt måste säljas och göras av med om det hindrar en från att älska. Gör dig av med alla egendomar, dina händer, ögon, ja precis allt om något av det gör att du stannar kvar i en kärlekslös mentalitet.
Religiös identitet, kön, klass eller ras spelar ingen roll när det kommer till detta. Jesus menar att han kommer möta de som ägnat sitt liv åt att bekänna hans namn, men försummat att älska, med ett kallt förakt. "Jag känner inte er", de han bryr sig om är de som sett till att i kärlek betjäna honom själv, dem han identifierar sig med och vilka är de? Jo, den hungrige, nakne, brottslingen. Människorna som ingen ser. Dessa varelser är Jesus. Konungen, världens härskare, identifierar sig med samhällets lägsta individer.
Jesus betonar detta om och om igen. Han vet med sig att han är konung, men han betjänar ändå ständigt. Han torkar sina lärjungars fötter, den högste i kosmos ödmjukar sig gång på gång på gång. I Himlen är allting omvänt från hur vi ser det här i världen. Den siste är först, den minste är störst. Den yngre, drömske brodern blir Faraos rådgivare, den yngste i brödraskaren blir Israels främste kung. Vi tror vi vet någonting om verkligheten när vi i värdslig vishet bygger system baserat på meritokrati, styrka och rikedom, men vi är blinda dårar enligt Jesus. Vi fattar ingenting alls.
Jesus blev förstås för mycket för samtidens elit. Nog för att hans märkliga inställning till politik var provocerande i sig, men när han dessutom hävdar att han är gudomlig, Guds son och även Lagen själv så blir det bara för mycket. Jesus måste dö och så blev det också. Fariséerna ser till att få romarna att korsfästa denna hädande messiasgestalt och därmed har de krossat alla möjligheter för denna underliga rörelse att fortsätta med sina oroligheter. Den som är upphängd på ett träd är förbannad och kan omöjligen vara Messias.
Jag vill ogärna diskutera bokstavliga tolkningar i detta känsliga kapitel, men jag vill ändå lyfta frågan: Varför behövde Jesus dö? Den har varit gäckande i teologiska samtal så länge jag kunnat delta i dem och jag har aldrig haft ett eget svar jag känt varit tillfredsställande. Jag har sett det vackra i historien om att Guds kärlek är så stor att han tar mänsklig gestalt, föds i ett stall för att leva vårt liv och dö vår död, men jag har inte förstått hur det frälser någon. Måste inte vi dö ändå? Vad exakt har vi blivit räddade ifrån?
I mitt perennialistiska perspektiv har jag fått ett svar och den tar språng från Bibelns bokstavliga perspektiv. Jesus menade att vi ska bli en del av honom, vi ska få del i Kristi kropp. Paulus förtydligar att det faktiskt är så, vi är en enda kropp med Jesus från Nasaret som huvud. Ja, vi är Kristi arvingar och har som Guds barn del i samma öde som honom. Också vi ska bli himmelska regenter, också vi ska få sitta vid Faderns högra sida. Jesus Kristus dör och återuppstår för att vi ska dö och återuppstå.
Det är därför det är så viktigt för oss att som kristna offra allt. Den värld som Kristus uppgått i är inte av denna värld och allt som är av denna världen måste stanna kvar här. Om vi inte är beredda att avstå från allt som är vårt för att ta emot Himlens skatter så riskerar vi att fastna här och gå miste om den eviga lönen, menar evangeliet. När Jesus pratar om ruttna fiskar, agnar och andra sätt att sortera de onda från de goda så tror jag inte att han primärt pratar om olika människor utan det i oss själva som måste sorteras ut från gott, välsignat och välbehagligt från det som stinker av död och förruttnelse. Den rike mannen i liknelsen om Lasarus är inte fast i Helvetet för att Gud vägrar att rädda honom utan att för att Gud inte kan skänka honom ens en droppe vatten, för mannen är inte intresserad av himmelska gåvor utan är fast i sitt jordiska perspektiv med dess tillgångar och dessa har försvunnit. De finns inte mer. Om vi dör uppfångade i vår jordiska rikedom och världsliga ära så finns det inget Gud kan göra, då måste han låta oss få det vi vill ha och vi får Gehenna istället för Himlen.
Det kristna loppet, finalen i det mytiska varv jag menar att livet innebär oavsett om vi tillhör den kristna kyrkan eller ej, avslutas med att man till fullo tar del i världens lidande, tar upp det kors som Jesus lämnat åt oss och dör tillsammans med honom. Det kristna livet är inte en kallelse till Gloria med ständiga välsignelser, jetplan och helanden till höger och vänster. Visst, Gud är god och unnar oss värdsliga skatter också, men om dessa blir vårt fokus och vår högsta kärlek så vore det bättre om vi aldrig blev födda. Säljer vi vårt öde för trettio silvermynt och en grynvälling så kommer vi ångra oss bittert. Nej, det kristna livet kallar oss till Kyrie och att ägna våra liv åt kärlek oavsett vad det kostar oss. Denna världen bryr sig inte ett skvatt om kärlek, den är än idag uppfångad i konflikter och egotrippade projekt som orsakar sår och splittringar hos alla som kommer i dess väg. Dagens samhälle hade korsfäst Jesus ögonaböj om han kommit idag och kyrkans ledare i samtliga traditioner hade antagligen stått i främsta ledet för att få spotta och slå honom i ansiktet.
Det här är Inguz väg, för den som undrar. Jesu kallelse till kärlek, att sätta kärleksprincipen främst, är en kallelse till oss alla. Oavsett tro, syn på Gud eller hur vi ser på religiös praktik så har vi alla förmågan att inse att det är sant att ett gott liv är ett liv som har kärleken som sitt främsta värde, som låter kärleken vara den gudomliga princip som guidar en igenom verkligheten. Jag tror att Jesus säger att denna kärleksprincip är vad som är Kristus. Att tro på Kristus är att praktisera kärlek, att praktisera kärlek är att tro på Kristus. Hur du ser på Jesus från Nasaret, om du tror på uppståndelsen eller ej är i slutändan detaljer, det är praktiserandet av kärlek och för att få oss att via kärlekens smala väg träda in i Himlen som han kom, dog och återuppstod.
Ja, jag själv tror att han återuppstod. Jag har själv sett det, i mitt eget liv. Jag har fått vara med om att dö och återuppstå med Kristus i symbolisk mening och jag är säker på att jag kommer få göra det ett flertal gånger till innan min fysiska resa i detta verklighetsfält är över och för mig är det inte ett dugg osannolikt att Jesus från Nasarets liv faktiskt var "övernaturligt" enligt vårt sätt att se det, men det spelar, faktiskt, ingen roll. Det viktiga är att återuppståndelsen sker symboliskt och allegoriskt i våra liv igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen. Och igen. Om det inte gör det är allting över.
Om inte våren återkommer så har vi evig Jadisvinter, om inte gryningen kommer så är vi fast i vargatimmen, om inte söndagen träder in så är vi fast i lördagens lömska slummer. Kristi återuppståndelse är verkligheten och inget annat än verkligheten. Det är vad jag tror är den kristna mytens främsta budskap och det som gör att jag fortfarande är en brännmärkt kristen och är himmelskt glad över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar