Mina studier av Hinduismen börjar mogna. Jag har tagit mig förbi en skeptisk fas, där allt kändes hedniskt och felaktigt till en mer romantisk fas där jag närmast förälskat hyllar än det ena, än det andra fenomenet hos denna sällsamma tradition. Nu tror jag att jag nått så långt att jag kan göra en mer nykter analys, en slags sammanfattning av den referensram jag lyckats bygga upp för mig själv inför detta stora ämne och jag tänkte presentera den här.
Hinduism är flera saker och om man inte är beredd att diskutera begreppet på flera nivåer så bör man ärligt talat låta bli att uttala sig, det går inte att sammanfatta hinduismen som ett enda ting. Först och främst refererar etiketten hinduism till nationaliteten hinduer - de folkgrupper som levde kring floden Sindhu, eller Indus som det senare kom att bli. En äkta hindu måste vara indier och hinduism är lika mycket ett kulturellt fenomen som det är ett religiöst sådant. Någon utanför Indien som applicerar hinduiska praktiker blir inte hindu enligt den här meningen hur gärna den än vill - lika mycket kan en indier bli kristen eller se sig som ateist eller vad som helst och ändå vara 100% hindu.
Den här nivån är viktig för jag tror att kristendomen i mycket är blind för sin egen kulturella prägel. Ja, teologin har alltid haft en vilja att vara katolsk, universell, men i praktiken så har kristendomen blivit en vit, västerländsk produkt. Kyrkans tro formades av romerska européer allena och dess kulturella accent kommer tvunget vara väldigt stark i något som kristna sedan önskar ska vara tillgängligt för alla. En anledning till att Asien aldrig kristnats i stort är för att det är en invaderande kulturs religion - det vore ett svek mot ens förfäder och kultur att acceptera Jesus Kristus, hur mycket han än dog för våra synder så är ett sådant svek omöjligt att göra. Om kristendomen har en genuin önskan att bli verkligt katolsk måste den tillåta även sina doktriner att genomgå en kulturell transformation när nya grupper möter religionen. Annars gör den bäst i att skippa talet om att Gud vill frälsa alla via den kristna porten.
Hursomhelst. Efter den nationella identiteten så är Hinduismen främst en verklighetsbeskrivning. En filosofi baserad på antika religiösa traditioner som mynnat ut i en kosmologi som lyder ungefär såhär: Gud, Brahman, är en och är allt som finns. Allt vi ser är Brahman i olika former och skepnader och ingenting annat än Brahman i dess olika former och skepnader. Att vi inte ser det så, att vi inte känner att världen är gudomlig beror på att vi har fångats in i Mayyan, en illusorisk sömn som gör att vi tar verkligheten för något annat än vad den faktiskt är. Vi har blivit blinda, fallit i synd och målet med våra liv är att få oss själva att vakna, att bli upplysta och se Moksha, hur vi i sanning är en del av Guds essens och att allting hör samman i Brahman.
På denna nivå så kan jag inte undgå att känna att Hinduismen är snudd på identisk med den abrahamitiska förståelsen av verkligheten. Förvisso, här säger vi att Gud gav upphov till skapelsen med hjälp av sina energier och att målet med våra liv som individer är att nå full gemenskap med Gud snarare än att inse att vi är honom, men betänk då att Hinduismen vill berätta att skapelsen bara är "Vishnus fotsulor" - det vi kan se av Brahman här är oändligt litet jämfört med dess fulla gestalt. Skapelsen är inte Gud i sin fullhet varken hos hinduerna eller judarna. De båda religiösa systemen säger att Gud är en, men att det gudomliga kan ta vilken form den vill. Gud är "jag är", den gestalt och de egenskaper som Gud önskar manifestera. Inget mer och inget mindre.
Sedan kommer en nivå av religiösa praktiker, olika sätt att uppnå Moksha och det är först här som vi kan prata om religioner som vi vanligen tänker oss ordet här i väst. Dessa religiösa praktiker kan skilja sig tämligen ordentligt gentemot varandra, men de är gemensamma i att de alla delar samma verklighetsuppfattning och grundläggande teologi. Även här finns en likhet med de abrahamitiska religionerna. Också vi är uppdelade i mängder av olika sätt att leva ett religiöst liv, men vi alla delar en gemensam verklighetsuppfattning. Till och med ateister tänker efter denna världsbild eftersom Gud är skild från sin skapelse även hos de som accepterar Gud, men även det naturalistiska kosmos är buren av gudomliga energier eftersom ateisten inte förnekar sådant som sanning, skönhet och etik. Hur vi än tänker kommer vi inte undan den grundläggande verkligheten som vi vilar på.
På denna nivå har jag kunnat få ett såpass stort perspektiv att jag kan börja bli kritisk mot Hinduismen igen. Inte all Hinduism just eftersom dess praktiker är så många och så sinsemellan olika och jag har hittat hinduiska praktiker som formligen skriker av min typ av andlighet, men i stort så verkar Hinduismen präglas av en sorglig brist på kärlek. Hinduismens tendens att vilja beskriva Brahman som en essens snarare än en transcendent personlighet gör att de tappar vikten av relationer och att praktisera kärlek i möten med andra människor. Det är inte lika enkelt att peka på Guds överväldigande kärlek till skapelsen inom Hinduismen utan det kan landa i ett fokus på att kallt acceptera illusionen som skapelsen innebär med kallt sinnelag - som om ingenting spelade någon roll.
I Kristendomen så kan vi aldrig falla in i den här fällan eftersom Gud i sitt yttersta väsen är personlig. Hela kosmos är involverad i en kärleksfull dans där fokus är på relationen till den andre. Kristendomen tillåter dig inte att fastna i dig själv och din egen andlighets förträfflighet utan pressar dig alltid ut till att möta din nästa. Jag säger nu alltså inte att all Hinduism är kärlekslös och kall och att hinduiska gurus inte förstår vad Guds kärlek vill säga. Kristus är närvarande i Hinduismen i allra högsta grad, men han kan tyvärr också gömmas och glömmas bort emellanåt och det är förödande för en god andlighet. Jag är inte klar med mina studier, men kanske är det så att Hinduismen i stort är i ett stadium av förfall- det är inget konstigt, allting förfaller- och behöver förnyelse för att hitta tillbaka till de rötter som kände Kristus i allra högsta grad och som gjorde den indiska kulturen så andligt rik under så många årtusenden.
Även hinduer måste hitta tillbaka till kärleken igen, också hinduer mår bra av att vandra Inguz väg. Det känns gott att ha upptäckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar